WE – igen

Började med att gå en promenad i vår närmaste skog. Där brukar det ALDRIG gå någon, möjligtvis grannen med sin hund. Idag kom det en fet lastbil! Fattade inte vart han skulle och varför, men tur att Sportkossan bryr sig exakt noll om bullrande maskiner. Han tyckte nog mest det var synd att han inte fick äta gräs medan den passerade…

WE-banan från igår stod kvar så jag tänkte att det är lika bra att repetera gårdagen lite. Om man ska se saker positivt (och det ska man väl?) finns det faktiskt fördelar med min onda rygg just nu. Jag kan inte spänna mig och omedvetet sitta emot, för då gör det ont. Kan absolut inte klämma med skänklarna. Och orkar inte sätta på mig stövlarna med sporrar (det är så långt ner liksom!) så jag rider i mina vanliga stallskor. Väldigt avslöjande vill jag lova! När ryggen är läkt kommer jag ha världens bästa sits och Sportkossan vara så framme för skänkeln att det är löjligt 😉 Just nu är det dock lite kämpigt. Men det gick fint trots allt.

Tog banan i skritt en gång och sedan i trav. Försökte bara fokusera på kontakten och framme för skänkeln, sedan fick hindrena gå lite hursomhelst. Vet inte riktigt vad vi sysslar med i sidepassen, men kommer inte kunna tävla LA på ett bra tag så det behöver vi inte oroa oss för 🙂 Sportkossan var hursomhelst jätteduktig och det är så roligt att ha en konkret plan och system och mål med sin ridning. Sen att det kommer ta tiiiiid för oss att hålla den här kontakten och ridningen ett helt ridpass gör inget – då håller vi oss sysselsatta iallafall 🙂

Vi hade iallafall otur med vädret!

Snöblandat regn, från sidan. Framridning utomhus. Kanske inte optimala förutsättningar för en bra idrottsprestation. Men det var också det enda dåliga med dagens Pay & ride så jag är glad, om än något kall och fuktig.

Vi inledde dagen med att Sportkossan inte hade tid att komma i hagen för han skulle faktiskt leka klart med sina kompisar! Så jag stod där i äckelsnön i flera timmar (nej men det kändes så) innan de slutade flamsa omkring och jag kunde fånga och leda in kossan utan att riskera att två skojfriska kompisar blandade sig i. Då ställdes jag inför frågan ”Hur får du tävlingsfin en vit häst som är täckt av 2 cm blöt lera på tjugo minuter utan spolspilta?”. Svaret är: det går inte. Vi badade lokalt (dvs blaskade med vatten och svamp tills han var mer beige än brun) och jag struntade i benen för vi skulle ändå rida fram utomhus. Flätade manen under många svordomar. Ett plus var att det inte syntes att den var mer brun än vit när jag hade flätat klart, och lera klibbar ju ihop så flätan höll hela dagen!

Så åkte vi! Opeppade som bara den (iaf jag). På tävlingsplatsen möttes jag av supertrevliga klubbmedlemmar och allt kändes lite bättre. Är så nöjd med att jag tävlar för den här klubben nu, det var verkligen helt rätt beslut! Sportkossan undrade var hindrena var och hade full sjå att hålla koll på hästen som galopperade i transporten och lunchfodrandet som pågick i hagarna bredvid paddocken. Dessutom var det stundtals svårt att se eftersom man fick snö i ögonen. Men han gjorde snällt allt jag bad honom om och efter en stund var vi uppvärmda (han) respektive nedkylda (jag) och fick komma in i ridhuset.

Eftersom det var en träningstävling hade jag spöet med in på banan i utbildningssyfte. Sportkossan är inte så dum som han ser ut och vet mycket väl att spöet inte följer med in på dressyrbanan = läge att växla ner. Vi började med LA:1 och fick till det riktigt trevligt i trav och skritt (förutom att vi inte kan rygga utan att ha huvudet rakt upp i luften) och jag behövde inte använda spöet. Sen kom vi till galoppfattning från skritt och Sportkossan slog dövörat till trots väldigt tydliga halvhalter och hjälpgivning. Då petade jag till honom med spöet och han sa ”HJÄLP JÄVLAR” och sprattlade in i nån slags galopp. Bakbenen under sig iallafall = bra 🙂 Sen gick det fint igen och vi fick många höga siffror på slutet! Vet inte om ni vill se, personligen tycker jag att det är mest plågsamt att titta på min kassa ridning men enjoy!

Det som är bra med Sportkossan är att han är megabra på skänkelvikningar och förvänd galopp. Förvänd galopp är ju en utveckling av ”jag pallar inte byta galopp” så det är aldrig några problem (jag skjuter upp problemen med galoppombytena några år eller för all framtid). Och det är just dessa som är x2, så med sjuor där fick vi upp procenten minsann! Lägg till 7 på FRAMÅTBJUDNINGEN och även ryttarens sits (JÄ!) och vi hamnade på 66%! Och jag vet att den här domaren inte dömer snällare bara för att det är P&R, hon är bra, hård och rättvis.

Strax efter provade vi WE LA. Förra gången vi red det kom vi fetsist och hade typ 54% så jag red det ganska förutsättningslöst. Det är hyfsat svårt för att vara LA, enkla byten och sånt. Vi totalkvaddade bakdelsvändningarna, men det visste jag ju redan innan att vi skulle. Det är lite hit and miss på den rörelsen, så från och med nu ska jag öva öva öva. Sportkossan gör sitt bästa, men vi har gjort så mycket framdelsvändningar så han blandar ihop det lite tror jag. Inte mycket att orda om där. Däremot fick vi 7 på galoppserpentin med två enkla byten, halleluja!

61.6 % blev det! Det som drog ner betyget här var att de hade skrivit ut protokollet från 2015, och då gör man bakdelsvändningarna och galoppfattning på mittlinjen, medan 2016 gör man dem på linjen mellan H och M. Vilket jag gjorde. Så då fick jag minus på hela tre bedömningsgrupper. Men nu har jag kollat på allsköns hemsidor och jag tror att jag har gjort rätt. Ni som är mer bevandrade i WE får gärna rätta mig 🙂 Skönt ändå att det hände på träning och inte på en riktig tävling!

Ska….
…inte…
…posa…
… med nån fånig rosett! Har du med dig mitt godis?

Sen slutade det snöa såklart, och jag köpte mig en rosett som belöning för två godkända ritter för det får man även när man är 31 år gammal faktiskt! Man får även fira med att be sin man göra en chokladtårta.

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Sportkossans nyårskarameller!

Sista tävlingen för året är gjord och jag brukar alltid tycka om att sammanfatta säsongen eller året som gått. Lite av nostalgiskäl och lite för att faktiskt kunna se de framsteg vi gjort! Eller avsaknaden av framsteg 😉 Det får vi se.

Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!
Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!

I början av 2016 var vi allmänt trötta på livet och vintern (jag) och stallmodiga busfrön (Sportkossan). Det blev aldrig någon ordning på hoppträningarna på grund av min ångest och min dressyrträning låg samtidigt som terrängträningen, som vi sällan kom iväg på ändå. Det var lite allmänt jobbigt. Men så bytte jag jobb, det blev lite ljusare och varmare och jag sa upp stallplatserna; ett litet ljus i tunneln och jag räknade ner dagarna tills uppsägningstiden var över och jag kunde flytta! Vi åkte pliktskyldigt på en dressyrtävling (LB:2 som vi faktiskt kom fyra i) och en P&J (90, ett riv). Men det kom liksom aldrig igång.

En rolig grej som hände under våren och som jag är väldigt glad över att jag kämpade på med trots att det var jobbigt var att vi började med WE! Jag hade inte tänkt att Sportkossan skulle vara något vidare på det eftersom att han var rädd för allt inklusive spön (lans!) och tyckte om att kasta sig sidledes eller bakåt eller rusa iväg i panik. Men så fel jag hade; han tog faktiskt det mesta med ro. Jag trodde att han skulle reagera mycket mer på till exempel bron, men den klampade han glatt över utan att reagera alls. Vissa saker tog såklart lite längre tid, men skam den som ger sig! I April åkte vi till Växjö och provade vår första WE-tävling, en LD där vi inte behövde utsätta oss för lans eller grind, och VANN! Det var otroligt oväntat och fantastiskt roligt!

Vi började hoppa för en ny tränare och då vände det lite med hoppningen. Vet inte om det var tränaren eller mitt allmänna mående som hade blivit bättre, men det spelar kanske ingen roll. Plötsligt hoppade vi ledigt 1m och var uppe på 110 stundtals utan att dö. Jättekul! Vi förberedde oss för att försöka igen att ta hoppexamen för ridlärare level 1, som vi råmisslyckades på förra året. Den här gången var jag rätt säker på att det skulle gå för Sportkossan hade blivit bättre på att lyfta på fötterna och det blev inte plockepinn riktigt lika ofta. Det blev ett stort fail igen och det var återigen det absolut värsta jag varit med om. Mitt självförtroende som jag så smått börjat bygga upp sedan förra gången raserades – igen! Det var inte direkt det jag behövde.

I dressyren gick det bättre och jag var med i min klubbs div3-lag som tog 2aplatsen totalt. Vi plockade en hel del individuella rosetter i LC och LB och vågade oss på en debut i LA när allsvenskan var slut. Lite över 61% blev resultatet så jag var väldigt nöjd över denna första gång!

Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen...
Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen…

Men det var ju egentligen inte varken dressyr eller hoppning jag ville syssla med, utan fälttävlan! Jag hade gett mig fan på att vi skulle debutera H90 på ”hemmaplan” i Juli och trots att det var ytterst motigt och jag mådde väldigt dåligt mentalt över andra saker kämpade vi på. Vi tränade väl inte så mycket egentligen, men några pay&crosser på 80 och 90 fixade vi iallafall, och genomförde sedan en helt klart godkänd fälttävlansdebut! Även om vi drog på oss många fel i banhoppningen pga pilotens förlamande nervositet satt dressyren och terrängen där den skulle. Vi var såklart långsammans av alla i terrängen men felfria. Det här var innan Sportkossan hade hittat terränggaloppen!

Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.
Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.

Och hur hittade vi då den? Jo, vi åkte på ett Team Chasingläger! Team Chasing är när man rider terräng i bredd. Jag tänkte väl lite att ja, jag kommer vara asrädd men har jag väl gjort detta så kommer allt annat kännas som en bagatell. Lite så var det. Jag har aldrig ridit så fort i hela mitt liv, men det släppte liksom sedan. Jag förstod skillnaden mellan ”satan han sticker” och att RIDA fort. Det blev en tredjeplats i första lilla tävlingen! Mycket såklart tack vare våra kära lagkamrater Ida och Tell! Faktum är att Ida överlag har hjälpt mig något oerhört med min ridning i terrängen och allt runtomkring i fälttävlan. Från att tydligt och pedagogiskt förklara hur faen det egentligen går till, till att gå banor med mig och berätta vad man ska tänka på inför hindrena, till att peppa och stötta i både med och motgång. Jag är SÅ glad att jag får ha en vän som hon! Läs hennes blogg förresten, den är en stor inspirationskälla!

När jag ändå var igång med Team Chasing red jag SM i Augusti (dock utan Ida men med ett annat trevligt lag ihopsatt på plats). Varför inte, liksom! Det hölls på Skyrup samtidigt som Fälttävlans-SM så det var rätt mäktigt att vara där! Sportkossan skötte sig som en mästerskapshäst; helt cool med allt ståhej inklusive att gå i parad med säckpipeorkester (!) och bara hoppade, glad som satan. Tyvärr var inte hela laget riktigt så peppade, så även om jag och Sportkossan gick fort och felfritt blev det inte någon seger. Hursomhelst, jag är väldigt glad över erfarenheten och lycklig över min duktiga häst som bara köper allt med spetsade öron!!!

Team chasing!
Team chasing!

Jag var dock inte riktigt lika glad på honom en tid senare, då vi fick 43% i tekniken och kom jätte-sist i speeden på en WE-tävling i Växjö. Han var verkligen helt vild, rev typ alla hinder och stack med mig upprepade gånger. Så det är verkligen inte bara solskenshistorier med Sportkossan, om nu någon trodde det… 😉 Han kan verka väldigt cool men sen får han sådana här plötsliga ryck när han blir helt okontaktbar. Vi kom dock inte sist så jag tröstade mig med att det finns de som har det värre haha!

Hösten spenderades på bröllopsresa (yay!) och med att jag var jättedeprimerad och inte orkade någonting. Dessutom utbröt kvarka i området och alla blev hysteriska och allt ställdes in kändes det som. Vi flyttade till en lösdrift och Sportkossan skärpte sig över en natt. Han ska inte stå på box, den här herren, det är tydligt nu när vi har provat! Vi gick från att krampaktigt hålla i martingalen och sticka eller vända för minsta prassel i buskarna, till att kunna skritta på långa tyglar i skogen. DET är mycket mer värt än alla rosetter och tävlingar sammanlagt! Att jag vågar släppa utan att vara rädd att han ska tvärvända i full galopp är helt fantastiskt. Vi var mycket i skogen och det kändes verkligen som att vi bondade på riktigt, att vi var ett team och inte två viljor som tjafsade med varandra. Jag litar på honom på ett helt annat sätt nu och det är mycket tack vare ”flängridning” på halvlånga tyglar 🙂

Min stackars man tog ledigt från jobbet en fredag och vi körde ända till Kalmar för att prova en helt ny terrängbana. Vi gjorde två kanonfina rundor på 80 och 90 och vann STH80! Inte ett enda ord från domaren om att det gick för långsamt så det var verkligen ett kvitto på enorma framsteg för dessa två fälttävlansnewbies!

Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.
Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.

Jag kände mig otroligt less på dressyr och kände att jag behövde rycka upp mig lite i det avseendet. Vi började därför träna för Waalers som praktiskt nog bor granne med oss. WOW säger jag bara, det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Det hände mer på en halvtimme än vad det gjort på hela året! Så jag ser mycket fram emot att jobba vidare med dessa verktyg i vår!

När den värsta kvarka-paniken hade lättat och jag mådde lite bättre åkte vi på lite andra småsaker. Mitt i prick var ett ridläger hos bästa Frida Stensson. Vi jobbade från marken och red WE, och det var en helg av absolut avkoppling från allt jobbigt. jag fick prova yoga och det var väldigt skönt och nyttigt! Sportkossan var i nån slags meditativt tillstånd och jag fick upp hoppet om den där WE-karriären igen. Efteråt åkte vi på pay&WE på LB-nivå som vi gäspade vi oss igenom på 65% (tydligen var ingenting av det vi hade panikat över någon månad tidigare farligt längre!). En felfri pay and jump på 80 cm, en regional dressyrtävling (LB:2 och vi kom fyra där med, precis som i våras) och så nu sist; en liten inomhusterräng där vi vann! Så vi avslutade ett väldigt uppochner år på topp!

img_0183

WE!

När saker och ting blir för mycket för mig brukar jag dela upp det i små bitar. Och efter varje liten bit är det okej att sluta och åka hem. Det är INTE ett misslyckande. Dagar som denna när jag haft mycket men ändå vill rida brukar jag använda det knepet. Jag VILL ju rida. Men samtidigt så känns det som en övermäktig uppgift, jag kan helt enkelt inte föreställa mig hur jag skulle ta mig från en varm säng till en hästrygg.

Kanske kan jag använda detta på andra saker som jag tycker är jobbiga?

Hursomhelst bestämde jag mig för att åka till stallet och ge hästarna lunch. När jag kom dit tänkte jag att jag lika gärna kan ta in Sportkossan och gosa lite med honom. Och så vidare…. Det fungerade och vi gjorde ett jättebra pass! Hurra!

Han ser inte så glad ut här men det var han! Omöjligt att ta bild på honom för han ska alltid komma nära och gosa och vill inte alls stå en bit bort och posera!
Han ser inte så glad ut här men det var han! Omöjligt att ta bild på honom för han ska alltid komma nära och gosa och vill inte alls stå en bit bort och posera!

På vintern är jag ofta lite kall och spänd och liksom många hästar blir jag lite stessad när jag är spänd. Sportkossan har tidigare varit lite kallryggad (alltså typ sadeltvång) så för bådas skull börjar jag ofta med att skritta fram för hand. Också bra om ens häst är rädd för allt i ridhuset, då kan man gå runt lite och låta den fnysa åt väggar och hörn ;). Idag gick vi en sväng i skogen innan vi var tillbaka på ridbanan.

Förra veckan satte jag upp en WE-bana och var tvungen att rida den i skritt för det var både hårt och lite halt. Hindrena stod kvar idag och underlaget var lite bättre så vi passade på att rida lite WE! Jag värmde upp på parallellslalom i skritt och sedan i trav med övergångar. Parallellslalom är klurigt för man måste ha hästen med sig och ordentligt ställd men samtidigt ha stenkoll på yttersidan. Det blir lätt att man förböjer och vänder för innertygeln och då tappar man linjen. Jag rider parallellslalom mer som päron och inte serpentiner när jag tränar. Efter lite galopp och en paus gjorde jag samma hinder som förra veckan, fast med anridning i trav. Grind, klocka i korridor, bord och sidepass över bom. Sportkossan tycker WE är ganska roligt när han inte tycker att hindrena är lite läskiga. Idag var han helt med på noterna!

Mindre päronformat
Mindre päronformat
Mer päronformat
Mer päronformat

Han är så söt när han tycker det är skoj och blir väldigt ambitiös. När jag pausar och sedan kortar tyglarna igen försöker han komma på vad jag vill. Kanske en travövergång? En snygg halt? Nån improviserad sidvärtsrörelse? Jag provar! Så ibland blir det inte så rakt haha! Men det kan jag ju inte bestraffa honom för; jag vill ha en häst som tar lite egna initiativ och inte är rädd för att prova! Jag utnyttjade hans energi genom att rida lite enkla byten och sedan tog jag mig vatten överhuvudet och red parallellslalomen i galopp. Oj vad han försökte! Sen har vi inte kontakten eller styrkan att kunna göra det perfekt än, men nån gång måste man ju prova. Han fick massa beröm så han var glad och jag med! När jag rider släpper jag alla tankar på annat och det är SÅ skönt!