Test av broddhålspluggar, del 1

Ett stort tandagnissel i mitt liv som fälttävlansryttare är det himla broddandet! Inte så mycket själva iskruvandet, men rensandet av broddhål. Sportkossan är ganska tung, obalanserad och tycker om att dra tillbaka så fort man skruvar med gängtappen. Inte kul och dessutom jättedumt om han sätter ner foten när gängtappen sitter i! Det är ett ständigt bråk, för jag tycker verkligen att det är grundkurs 1a i uppfostran att man inte sparkar runt med benen när någon håller på med ens fötter! Det är ju inte ett litet nätt hästben som kommer farande direkt. Sen när jag har skällt på honom står han jättefint, så det är hundra procent Sportkosseattityd. Fast kul är det ju inte, att bråka med sin häst varje gång!

Jag har provat blindbroddar, pluggar man skruvar i med insexnyckel, mjuka broddhålspluggar och tillochmed öronproppar. INGET FUNKAR! På vintern går det bra för då broddar man ju nästan varje dag och då hålls broddhålen rimligt rena. Värre är det sommartid när man kanske tränar på gräs en gång i veckan eller ännu mer sällan, då byggs det upp rätt snabbt. Så när jag hittade dessa på Scandinavium tänkte jag att jag skulle prova!

Produkten heter alltså MD Broddplugg och är gjord av en hård plastmassa som enligt säljaren inte är böjbar i höjdled. Den ska alltså inte kunna tryckas upp i broddhålen utan sitta där den sitter. Den är däremot spänstig i sidled och trycker därför ut sig mot broddhålets sidor och sitter kvar, samt släpper inte in någon smuts.

Så nu är det upp till bevis! Jag satte in dem i helt nya skor och ska hålla ett öga på dem och utvärdera nästa gång jag ska brodda. Vilket förhoppningsvis sker snart, för vi vill ut och hoppa terräng nununu!

Såhär såg det ut efter en ridtur, sitter än så länge! Ska väl också tillägga att jag köpt pluggarna för helt egna pengar och är inte sponsrad för att säga nåt bra om dem, så det här blir ett objektivt test! Håll utkik efter del 2!

Gymnastikhoppning och lydnadsövningar

Gissa om jag blev lättad igår när jag kom till stallet och Sportkossan varken var öm eller halt eller hade några som helst synliga skador i hoven efter stentrampet i förrgår. Hoppas att det håller i sig och att det inte är något som ligger och gottar sig för att sedan blossa upp som en otrevlig överraskning!

Många av fälttävlanshästarna hade hoppat inneterräng i helgen, så därför passade det extra bra att jobba lite med gymnastikhoppning och lydnad på gårdagens träning i fälttävlansgruppen. Sportkossan tycker att såna här små hinder och bommar där man ska sätta ner fötterna på rätt ställe och inte drulla in i saker är vääääldigt onödigt och rätt meningslöst. Speciellt det där med att hålla igång galoppen i små svängar är jobbigt. Med andra ord var detta precis det vi behövde!

Vi började med några övningar där vi hoppade studs och lydnadshinder på böjt spår och även gjorde några hörnpasseringar med bommar och koner. Det gick faktiskt ganska bra även om Sportkossan inte var jätteentusiastisk. Jag försökte återskapa lite av den där kontakten vi jobbar med i dressyren och stundtals kändes han jättefin! Kunde både öka och minska i lätt sits i balans. Stundtals kände jag mig bara hård i handen och ”hård” i skänklarna, men det är ju alltid så när man ska införa något nytt i sin ridning; man får verkligen känna av vad som är lagom! Jag tror att Sportkossan förlåter mig. Det jag måste tänka på även i hoppsadeln är att jag inte trycker ner handen utan att den är uppe. Det blir ju lite annan vinkel i armarna och annan känsla i lätt sits och då har jag lätt för att bli för låg i handen. Fick mycket finare kontakt när jag (stundtals) kom på det och höjde handen.

Därefter var det en liten studsserie på rakt spår där vi skulle bryta av och rida genom ”hörnen” (tyvärr kom inte hörnen med på film av någon anledning). Det var MYCKET roligare att hoppa rakt fram tyckte Sportkossan, för då fattar man ju vart man ska! Han hoppade jättefint där och tog verkligen tag i hindrena. Och avsaktningar är ju vårt paradnummer så där fick vi glänsa lite.

Avslutade med en lydnadsbana, sist i filmen. Vi var sist så vi hade nog hunnit somna lite, för där fick jag verkligen jobba att hålla igång galoppen i svängarna! Mycket nyttigt. Trots lite drullande med hindret på den lilla volten kändes det jättebra överlag. Nu känner vi oss peppade för lite banhoppning faktiskt, så vi kan jobba på den där stora, runda galoppen.

Men bäst av allt var nog att jag inte hade ångest. Vanligtvis om jag ska göra något på kvällen brukar jag gå och stressa över det hela dagen, men det gjorde jag inte igår. Och sen brukar jag må dåligt av hela proceduren att komma iväg med hästen, det känns liksom som ett jättestort projekt med jättemånga steg innan man faktiskt är på plats och rider. Och sen är jag såklart alltid lite nervös inför hoppning. Så sammantaget brukar jag få kämpa ganska mycket med att åka och träna, så det var jätteroligt att min hjärna var helt med mig igår! Nu ska jag bara fundera på varför det blev så och försöka återskapa det, hm…

Att sätta igång en häst efter vila

Prova att googla rubriken och du får typ en miljard svar. De flesta i någon slags samstämmighet om att vara försiktig, ta det lugnt, skritta ut i veckor, långa lugna pass rakt fram.

Så gör inte jag! För det fungerar inte för oss. Skulle jag börja med en eller två veckors skritt och trav i skogen skulle det inte bli njutbart för varken mig eller Sportkossan. Han är nämligen inte en sådan som blir het och vill springa efter att ha stått ett tag. Istället blir han lite inåtvänd, energin blir till nervositet, han går inte fram, han spänner sig, skrämmer upp sig själv och till slut exploderar han och sticker för att han ser ett löv. Och är det något jag tror skapar skador så är det en spänd häst som inte belastar sin kropp rätt!

Först och främst; hästens kropp fungerar inte som vår. De behåller muskulatur och fitness mycket längre än vad vi gör och om de är vältränade från början tappar de inte speciellt mycket under några få veckor. Sportkossan har vilat i 3.5 vecka nu, men det har varit aktiv vila. Han går ute i stora, kuperade hagar med roliga kompisar dygnet runt och vi har gått promenader som blivit längre den senaste veckan. Meningen med hans vila är att både han och jag ska få smälta det vi sysslat med under hösten, få en liten paus från just ridningen och bara chilla lite. Det är stor skillnad mot en häst som stått på box/sjukhage och därmed varit stillastående mycket mer, eller en häst på sommarbete som blivit sommarrund och därmed fått extra kilon att släpa på. Det blev inte så lång vintervila i år, för han har gått lite på halvfart i både september och oktober på grund av bröllop och min depression.

Idag är det dags att sätta igång Sportkossan! Här är min igångsättningsplan.
Torsdag – En vanlig promenad och en stunds longering. Jag vet att det här är tvärtemot vad alla säger, man ska inte börja på böjt spår! Men jag tänker att det är mycket bättre att Sportkossan får skutta av sig eventuell energi på lina och sedan hitta sin egen balans och framåtbjudning. Sitter jag på är det så lätt att jag pressar på honom för att han ska gå fram, och då blir han spänd, jobbar inte med musklerna optimalt och lägger då mer belastning på senor och leder. Alltså tvärtemot vad vi vill! Jag tror inte att ”risken” med en stund på böjt spår är större än risken att sitta på en spänd häst i skogen flera dagar i rad.
Fredag – Vi går till ridhuset (som är större än vår paddock och har ett annat underlag) och galopperar. Återigen ett stort ”don’t” i igångsättning av häst! Jag hade tänkt jobba honom i låg form och se till att han hittar balansen och framåtbjudningen med mig på ryggen. Bli avslappnade och fokuserade utan att behöva deala med allt överraskande som finns i skogen, här ska vi bara slappna av och bli lösgjorda. Raka spår, mjuka hörn och såklart inte timmavis med trav och galopp. Återigen tror jag att detta är bättre än att strutta omkring i skogen i form av en nervös dromedar.
Lördag och söndag – Nu är vi redo! Nu rider vi ut med sällskap, lugnt och stilla i skritt och trav. Varierat underlag, lite backar och lite skogsstigar så vi får lyfta på fötterna.
Måndag – Vila. Man ska inte ta ut sig alldeles 😉
Tisdag till Söndag – Här får vi vara lite flexibla beroende på väder och vind. Januari i södra Sverige bjuder ofta på underkylt slask, vilket lägger sig på alla ytor som en fin hinna av is. Stenhårt, ashalt och broddar hjälper inte. Målet är att kunna rida ut, roadwork, mycket trav, lite backar och en och annan (förhoppningsvis) stillsam galopp, men i värsta fall får någon dag spenderas i ridhuset. I så fall går vi nog över några bommar och övar våra skänkelvikningar. Fokus den här veckan är att Sportkossan går rakt fram till bettet och jobbar genom hela kroppen.

Sportkossan efter första dagens arbete efter betet förra året. 20 minuters jobb var så utmattande att han var tvungen att lägga sig ner…

Därefter följer två veckors lättare ”vanligt” arbete. Min fälttävlansgrupp startar upp! Hemma varierar vi mellan lite lugn WE (lösgörande & miljöträning), kanske någon dressyrträning och vanliga uteritter med klättring och nån längre galopp. Först efter dessa två veckor kommer mer krävande arbete med lite snabbare galopper, längre konditionspass och mer samlande dressyr/WEövningar.

Det ryktas även om en inomhusterräng i Vinslöv i Januari! Vafan, tänker ni, ska hon BÖRJA med fasta hinder? Ska det inte börjas med bommar och gymnastikhoppning? Nja, tänker jag, inte för oss. När Sportkossan har vilat är det lätt att han glömmer bort att han kan länga galoppen och ta ut sprången, istället paddlar han på i fyrtakt och är bakom skänkeln. Lägger man då fram bommar och småhinder bromsas han upp ännu mer och liksom häver sig över utan ryggverksamhet och bommarna yr! Inte bra för vare sig framåtbjudningen eller självförtroendet. Att däremot hoppa små inbjudande lådor och stockar på långa snälla linjer för att hitta bjudning och flyt tror jag är mycket bättre. Sportkossan får naturlig framåtanda och hoppar bättre på fasta hinder! Vi håller oss såklart på den låga höjden och ser till att ha roligt och inte sätta någon press på varken mig eller kossan.

Man får helt enkelt anpassa sig och göra det man tror är bäst för den häst man har. Hade det gällt min andra häst, gamla Rallyfarfar, hade jag kunnat hoppa upp och skritta i skogen som man ”ska” med en gång. Rallyfarfar är nämligen noll spänd eller rädd och har naturligt sprutt under dojorna, vilket innebär att han är mycket lättare att få till riktigt arbete än barnbarnet… 🙂 Han gör liksom något mer konstruktivt med sin överskottsenergi. Hade jag däremot börjat med inneterräng med honom hade vi nog hoppat ut ur ridhuset! Rallyfarfar är en sådan häst som behöver små kluriga hinder för att vänta, stanna upp, tänka och jobba istället för att flänga runt och försöka spränga ljudvallen. Sportkossan har *ta i trä* aldrig varit halt och Rallyfarfar är 26 år ung utan skador, så jag tar det som ett kvitto på att jag gör någonting rätt.

Blir det nån snögalopp i år? Vi har sulor och brodd redo just in case.

Läs gärna Ponnymammans utmärka inlägg där Anna Hassö delar med sig av sina tips. Jag skrev mitt inlägg innan jag läste detta, så det var ju trevligt att ett proffs bekräftade det jag har tänkt.

Promenad och lastpallar

Idag var det strålande solsken och härligt krispiga minusgrader! Jag började dagen med att skälla på min tv. Är det något jag blir helt vansinnig på så är det när teknik inte fungerar och när min mat inte är rätt konstistens. Så när jag hade hällt upp exakt lagom mycket flingor och exakt lagom mycket havregurt och förberett Scrubs så att det bara var att trycka på ”play” när jag var redo så att jag kunde äta flingorna utan att de blev en saggig gröt fungerade det givetvis inte. Jag kunde riktigt känna hur blodet pulserade i öronen! Och sen när jag väl fick igång det var flingorna mjuka, kaffet kallt och jag var SUR.

Är det här för att jag har diverse diagnoser eller är det här helt och hållet min idiotiska personlighet?

Nåja, jag ryckte upp mig och åkte till stallet för en stillsam promenad i vintersolen. Det börjar bli dags för igångsättning av Sportkossan så jag tänkte börja med lite skogspromenader. Vi har promenerat med bara grimma lite då och då under vilan och det har alltid gått bra, men idag tog jag av någon anledning träns, handskar och hjälm. Och det var extremt bra gjort, för Stollkossan visade sig från sin allra finaste knassida! Han övade drakljud, ögonvitsvisning, gå ovanpå matte, plötsliga statyanfall, passage samt blandade småhopp.

Sportkossan har en liten egenhet och det är att han ”glömmer” så otroligt lätt. Så efter några veckor där jag inte hanterat honom dagligen kan han inte NÅGONTING. Så då får man bossa runt honom lite, gräla på honom, ta fram stränga rösten och vara supernoga. Ja, kommandot för halt betyder fortfarande stanna och inte gå sidledes. Därefter ska man fortfarande stå still och inte tramsa runt och puttas med bogen. Och så vidare… Efter en halvtimme hade vi dock etablerat att det var visst matte som bestämde ändå och hon blir sur om man försöker gå över henne eller springa runt för att man ser en höna.

Skugga & GLAD kossa!

Han kan vara lite svår att läsa ibland, men jag har lärt mig att när han är rädd och spänd vänder han det inåt och blir långsam varvat med plötsliga galopper, huvudet upp och ryggen ner och stel som en planka. Då kan jag inte skälla på honom, utan bara vara lugn men bestämd. När han däremot har Akut Bensprattel pga överskottsenergi (som idag) blir han kvick, samlar sig, kröker på nacken och studsar på stället som en ponny. Ibland försöker han bocka (det är jättegulligt för han kan inte, en gång slängde han in halva sig själv in i en trädstam när han skulle försöka). Det brukar jag mest tycka är lite kul, för det är så långt ifrån hans vanliga humpty dumpty-humör, så jag brukar mest hålla i mig lite och önska att han kunde visa liiiite av detta på en dressyrbana någon gång. Men går det överstyr och han gör mer än bara studsa (typ hoppar in i träd) får jag ryta till lite. Han är väldigt känslig för rösten så jag brukar bara behöva göra det en gång, sen skärper han sig. Han är en sådan häst som behöver tydliga gränser, och massa beröm innanför de gränserna. Vissa hästar blir ju typ förolämpade om man säger till dem, men Sportkossan blir mer ”jaha, ja just det, nä förlåt, jag skärper mig!”.

Medan han åt hink-mat (OMG VA GOTT!) bar jag ner några lastpallar som jag fått av jobbet typ i augusti men som tills nu stått ungefär mitt på gårdsplanen (ta tag i saker är inte min grej…) till paddocken där de ska vara. Nu ska jag ”bara” säkra dem så att man inte slår ihjäl sig om man landar i dem, sen har jag mitt första terränghinder! Man kan sätta ris i överkant också, team chasingstil! Så nån gång 2018 är det nog färdigt!

Dagens outfit; underställströja från Uniqlo, långkalsonger från Craft samt omaka och håliga strumpor från Primark! #stylebylisa

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Plötsligt i Vinslöv – del 2

Efter träningen var det en ganska lång paus innan det var dags att gå banan och värma upp inför tävlingen. Sportkossan har varit lite svårlastad tidigare så jag har alltid varit lite restrektiv med att ställa honom på transporten mellan klasserna och sådär. Men igår hade jag inte lust att hålla honom i tre timmar i vinterkylan (okej, det var inte så kallt men efter tre timmar hade det varit det!) så vi provade om han ville äta lunch i transporten. Det ville han! Vi fikade i bilen sålänge, och när Sportkossan hade ätit färdigt (dvs slängt hälften av allt hö på golvet, bordsskick noll) gnäggade han efter sällskap. Men han stod fint och stilla och var inte svårlastad sedan när vi skulle åka hem igen efter tävlingen. Så nu är Sportkossan officiellt Riktig Tävlingshäst som kan fika själv på tävlingsplatser! Fast jag tycker nog det är roligare att ha honom ute, men det kan ju vara praktiskt att ställa undan honom ibland, iallafall vintertid!

Jag hade ganska svårt att lära mig banan, det har jag ofta. Det är ju alltid lite tidspress och då går min hjärna i total baklås och jag blir megastressad! I somras grät jag nästan av panik när jag i övermod hade anmält mig till två olika stilterrängklasser och inte kunde skilja på banorna. Så i framtiden kommer jag antingen rida klasser som det är trehundra år mellan eller bara rida en klass. Känns lite fånigt att åka nånstans och bara rida en gång, men det är ju också extremt fånigt att ha stresspanik och hjärnkollaps bara för att man vill hoppa två klasser. Hursomhelst, här var bara en klass och till slut fick jag in den i hjärnan.

Sportkossan lunkade omkring på framridningen och kändes ganska gäspig. Jag struntade i framhoppningshindrena som bestod av taniga plastbommar (vi hade dundrat in i dem omedelbart, försiktighet är inte vår grej!) och höll mig till att jogga igång lite lätt. Ingen mening att försöka hitta hoppgaloppen i ett litet ridhus fullt av andra hästar, det blir bara frustration hos mig för ALLA ÄR I VÄGEN! Och så vet ni ju om min framhoppningsskräck 🙂 Men återigen var stämningen väldigt avslappnad så jag var faktiskt inte alls nervös! Väl inne på banan fanns det mer plats att sätta igång galoppen och vi fick även provhoppa valfritt hinder innan start.

Jösses vad peppad Sportkossan var när han fick komma in i stora ridhuset igen! Det var så att öronspetsarna möttes så glad blev han! Det är faktiskt första gången jag har känt att han liksom fattat att ”Nu är det tävling!”. För det var en helt annan framåtbjudning än på träningen tidigare. Vi fick startsignal och peppade upp med en lite ökning på långsidan, men i svängen mot första hindret såg jag att den andra ryttaren som var inne på banan hade parkerat precis bakom :). Så jag bröt av och bestämde mig för att göra om anridningen (hade inte ridit genom start ännu). Jag tror Sportkossan hade laddat för HOPPTÄVLING och blev lite störd när jag bröt av, för när jag fattade ny galopp BOCKADE han! Hihi, det här är den tredje bocken i hans liv, han är så söt! Det var verkligen som att han bara KOM IGEN NUUUUU! NU KÖR VI!

Fint avslut på tävlingsåret 2016!
Fint avslut på tävlingsåret 2016!

Och det gjorde vi! Det var en så himla härlig och fin runda att jag nästan blev lite lipfärdig. Det har varit en så otroligt lång väg med den här hästen så att kunna gå in på en hopptävling utan att vi är rädda för allt, tvärvänder, river alla hindrena eller har andra konster för oss, och istället bara fokusera och rida är helt magiskt! Han var hundra procent med mig! Det var stilbedömning men jag ville nästan inte läsa protokollet efteråt, för i min värld var det liksom en tiopoängare, och jag ville inte förstöra det genom att läsa det verklighetsbaserade protokollet direkt. 🙂 Men det hade jag inte behövt oroa mig över, för vi vann med 8.5 i stil! Det hade jag verkligen inte räknat med för alla andra såg så otroligt proffsiga ut! Jag blev så himla himla glad faktiskt, det hade jag varit även om vi inte hade vunnit, men det är något visst med att få en blågul rosett, även om det ”bara” är en liten inneterräng för närmast sörjande 🙂

Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!
Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!

Ett riktigt härligt avslut på ett jättefint tävlingsår! Nu ska vi ha fyra veckors vila med mys, service av häst och kanske vinterpromenader i skogen. När jag får tillgång till bättre nätverk (det är så enormt frustrerande när teknik inte fungerar att jag blir tokig! Det tar en kvart att skriva inlägget men det tar säkert en timme att lyckas få upp det! Gaaah!) det filmvisning här, det lovar jag!

Plötsligt i Vinslöv del 1

Igår var det inneterräng för superduktiga Hanna Berg! Det var en väldigt lång dag så jag orkade inte skriva, men nu ska jag försöka sammanfatta hur det var. Jag var väldigt nervös innan och när vi lastade ur men när jag hade suttit upp kände jag mig bara förväntansfull! Här var vi, jag och min bästa vän, och vi skulle ha jätteroligt!

Tomtenisse ett och två i Vinslöv!
Tomtenisse ett och två i Vinslöv!

Sporkossan kändes fin och glad och jag höll nerver och händer i styr på framhoppningen. Vi hoppade lite enkla stockar på stora linjer och det bara flöt på och kändes jättebra. Jag brukar tycka det är jättejobbigt när fem ekipage ska hoppa ström och blir jättestressad, men det funkade fint här. Alla i gruppen hade ungefär samma tempo och bra koll på sina hästar och tog hänsyn till varandra. Vilken skillnad mot vissa grupper jag hoppat i där alla bara kör sitt race och är överallt och ingenstans! Jag hade tänkt berätta för Hanna innan att det ibland kan bli lite mycket för mig vid sådana tillfällen, men det behövde jag inte idag! Hanna skapade också en väldigt avslappnad stämning där jag kände att jag fick ta den tid jag behövde. Det kan bli väldigt stressigt i min hjärna och jag vet ju att det är bra om en är lite effektiv för då hinns det hoppa mera, men det leder också till att jag kan göra rätt sopiga igångsättningar och inte presentera hindrena på ett bra sätt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men så var det iallafall inte igår.

Jag och Sportkossan är inte så rutinerade i terrängen, så vi var lite mellan två nivåer där lätta (typ 80) kändes lite lågt medan svåra (90-1m) kändes lite väl svårt. Höjdmässigt var det inga problem, Sporkossan hoppar bättre på lite höjd, men vissa linjer var lite krångliga och framför allt långa. Ute i terrängen när man har längre tid mellan hindrena är det lättare att nå fram, men i ridhus har vi ännu lite svårt att plocka fram den där lite längre galoppen. Vi gjorde en mix där vi hoppade de enstaka stora hindrena men höll oss på de låga när det var linjer. Det kändes bra! Jag ville ju utmana mig själv lite men samtidigt är det ju värdelöst att rida mot en lång linje med tre fasta 1mhinder och inte veta om man når fram!

Vi brukar ha nagellack efter hoppträningar men det här var en ny variant.
Vi brukar ha nagellack efter hoppträningar men det här var en ny variant.

Sportkossan var otroligt duktig. Han tittade inte på nånting och bara hoppade ALLT! Han var uppe och klättrade på en stor låda dock som vi kom helt knasigt på. Han hoppade liksom halvt och sen när han hade frambenen över kom han på att nä, det här funkar nog inte… Då fick vi klättra tillbaka! Nästa gång FLÖG han och hoppade s-båge över vatten till spets av bara farten. Duktig 🙂 Sen hade han rödfärg över hela frambenen så det såg väldigt dramatiskt ut… Tyvärr eller kanske som tur var fastnade detta inte på film 🙂

Min man filmade en hel del men vårt internet har lagt av så jag kommer inte kunna ladda upp filmerna förrän jag tar mig någonstans med wi-fi! Och idag ska jag hämta halm och gå på clinic med Alex Zetterman så nån wi-fi blir det inte idag. Håll till godo med några bilder sålänge!

Fina juliga hinder! Vilket jobb att fixa allt det här, bra gjort Vinslövs RF!
Fina juliga hinder! Vilket jobb att fixa allt det här, bra gjort Vinslövs RF!

Efter träningen var det lite paus och sedan var det en liten tävling! Men det får nog bli ett nytt inlägg 🙂