Promenad och lastpallar

Idag var det strålande solsken och härligt krispiga minusgrader! Jag började dagen med att skälla på min tv. Är det något jag blir helt vansinnig på så är det när teknik inte fungerar och när min mat inte är rätt konstistens. Så när jag hade hällt upp exakt lagom mycket flingor och exakt lagom mycket havregurt och förberett Scrubs så att det bara var att trycka på ”play” när jag var redo så att jag kunde äta flingorna utan att de blev en saggig gröt fungerade det givetvis inte. Jag kunde riktigt känna hur blodet pulserade i öronen! Och sen när jag väl fick igång det var flingorna mjuka, kaffet kallt och jag var SUR.

Är det här för att jag har diverse diagnoser eller är det här helt och hållet min idiotiska personlighet?

Nåja, jag ryckte upp mig och åkte till stallet för en stillsam promenad i vintersolen. Det börjar bli dags för igångsättning av Sportkossan så jag tänkte börja med lite skogspromenader. Vi har promenerat med bara grimma lite då och då under vilan och det har alltid gått bra, men idag tog jag av någon anledning träns, handskar och hjälm. Och det var extremt bra gjort, för Stollkossan visade sig från sin allra finaste knassida! Han övade drakljud, ögonvitsvisning, gå ovanpå matte, plötsliga statyanfall, passage samt blandade småhopp.

Sportkossan har en liten egenhet och det är att han ”glömmer” så otroligt lätt. Så efter några veckor där jag inte hanterat honom dagligen kan han inte NÅGONTING. Så då får man bossa runt honom lite, gräla på honom, ta fram stränga rösten och vara supernoga. Ja, kommandot för halt betyder fortfarande stanna och inte gå sidledes. Därefter ska man fortfarande stå still och inte tramsa runt och puttas med bogen. Och så vidare… Efter en halvtimme hade vi dock etablerat att det var visst matte som bestämde ändå och hon blir sur om man försöker gå över henne eller springa runt för att man ser en höna.

Skugga & GLAD kossa!

Han kan vara lite svår att läsa ibland, men jag har lärt mig att när han är rädd och spänd vänder han det inåt och blir långsam varvat med plötsliga galopper, huvudet upp och ryggen ner och stel som en planka. Då kan jag inte skälla på honom, utan bara vara lugn men bestämd. När han däremot har Akut Bensprattel pga överskottsenergi (som idag) blir han kvick, samlar sig, kröker på nacken och studsar på stället som en ponny. Ibland försöker han bocka (det är jättegulligt för han kan inte, en gång slängde han in halva sig själv in i en trädstam när han skulle försöka). Det brukar jag mest tycka är lite kul, för det är så långt ifrån hans vanliga humpty dumpty-humör, så jag brukar mest hålla i mig lite och önska att han kunde visa liiiite av detta på en dressyrbana någon gång. Men går det överstyr och han gör mer än bara studsa (typ hoppar in i träd) får jag ryta till lite. Han är väldigt känslig för rösten så jag brukar bara behöva göra det en gång, sen skärper han sig. Han är en sådan häst som behöver tydliga gränser, och massa beröm innanför de gränserna. Vissa hästar blir ju typ förolämpade om man säger till dem, men Sportkossan blir mer ”jaha, ja just det, nä förlåt, jag skärper mig!”.

Medan han åt hink-mat (OMG VA GOTT!) bar jag ner några lastpallar som jag fått av jobbet typ i augusti men som tills nu stått ungefär mitt på gårdsplanen (ta tag i saker är inte min grej…) till paddocken där de ska vara. Nu ska jag ”bara” säkra dem så att man inte slår ihjäl sig om man landar i dem, sen har jag mitt första terränghinder! Man kan sätta ris i överkant också, team chasingstil! Så nån gång 2018 är det nog färdigt!

Dagens outfit; underställströja från Uniqlo, långkalsonger från Craft samt omaka och håliga strumpor från Primark! #stylebylisa

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Sportkossans nyårskarameller!

Sista tävlingen för året är gjord och jag brukar alltid tycka om att sammanfatta säsongen eller året som gått. Lite av nostalgiskäl och lite för att faktiskt kunna se de framsteg vi gjort! Eller avsaknaden av framsteg 😉 Det får vi se.

Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!
Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!

I början av 2016 var vi allmänt trötta på livet och vintern (jag) och stallmodiga busfrön (Sportkossan). Det blev aldrig någon ordning på hoppträningarna på grund av min ångest och min dressyrträning låg samtidigt som terrängträningen, som vi sällan kom iväg på ändå. Det var lite allmänt jobbigt. Men så bytte jag jobb, det blev lite ljusare och varmare och jag sa upp stallplatserna; ett litet ljus i tunneln och jag räknade ner dagarna tills uppsägningstiden var över och jag kunde flytta! Vi åkte pliktskyldigt på en dressyrtävling (LB:2 som vi faktiskt kom fyra i) och en P&J (90, ett riv). Men det kom liksom aldrig igång.

En rolig grej som hände under våren och som jag är väldigt glad över att jag kämpade på med trots att det var jobbigt var att vi började med WE! Jag hade inte tänkt att Sportkossan skulle vara något vidare på det eftersom att han var rädd för allt inklusive spön (lans!) och tyckte om att kasta sig sidledes eller bakåt eller rusa iväg i panik. Men så fel jag hade; han tog faktiskt det mesta med ro. Jag trodde att han skulle reagera mycket mer på till exempel bron, men den klampade han glatt över utan att reagera alls. Vissa saker tog såklart lite längre tid, men skam den som ger sig! I April åkte vi till Växjö och provade vår första WE-tävling, en LD där vi inte behövde utsätta oss för lans eller grind, och VANN! Det var otroligt oväntat och fantastiskt roligt!

Vi började hoppa för en ny tränare och då vände det lite med hoppningen. Vet inte om det var tränaren eller mitt allmänna mående som hade blivit bättre, men det spelar kanske ingen roll. Plötsligt hoppade vi ledigt 1m och var uppe på 110 stundtals utan att dö. Jättekul! Vi förberedde oss för att försöka igen att ta hoppexamen för ridlärare level 1, som vi råmisslyckades på förra året. Den här gången var jag rätt säker på att det skulle gå för Sportkossan hade blivit bättre på att lyfta på fötterna och det blev inte plockepinn riktigt lika ofta. Det blev ett stort fail igen och det var återigen det absolut värsta jag varit med om. Mitt självförtroende som jag så smått börjat bygga upp sedan förra gången raserades – igen! Det var inte direkt det jag behövde.

I dressyren gick det bättre och jag var med i min klubbs div3-lag som tog 2aplatsen totalt. Vi plockade en hel del individuella rosetter i LC och LB och vågade oss på en debut i LA när allsvenskan var slut. Lite över 61% blev resultatet så jag var väldigt nöjd över denna första gång!

Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen...
Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen…

Men det var ju egentligen inte varken dressyr eller hoppning jag ville syssla med, utan fälttävlan! Jag hade gett mig fan på att vi skulle debutera H90 på ”hemmaplan” i Juli och trots att det var ytterst motigt och jag mådde väldigt dåligt mentalt över andra saker kämpade vi på. Vi tränade väl inte så mycket egentligen, men några pay&crosser på 80 och 90 fixade vi iallafall, och genomförde sedan en helt klart godkänd fälttävlansdebut! Även om vi drog på oss många fel i banhoppningen pga pilotens förlamande nervositet satt dressyren och terrängen där den skulle. Vi var såklart långsammans av alla i terrängen men felfria. Det här var innan Sportkossan hade hittat terränggaloppen!

Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.
Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.

Och hur hittade vi då den? Jo, vi åkte på ett Team Chasingläger! Team Chasing är när man rider terräng i bredd. Jag tänkte väl lite att ja, jag kommer vara asrädd men har jag väl gjort detta så kommer allt annat kännas som en bagatell. Lite så var det. Jag har aldrig ridit så fort i hela mitt liv, men det släppte liksom sedan. Jag förstod skillnaden mellan ”satan han sticker” och att RIDA fort. Det blev en tredjeplats i första lilla tävlingen! Mycket såklart tack vare våra kära lagkamrater Ida och Tell! Faktum är att Ida överlag har hjälpt mig något oerhört med min ridning i terrängen och allt runtomkring i fälttävlan. Från att tydligt och pedagogiskt förklara hur faen det egentligen går till, till att gå banor med mig och berätta vad man ska tänka på inför hindrena, till att peppa och stötta i både med och motgång. Jag är SÅ glad att jag får ha en vän som hon! Läs hennes blogg förresten, den är en stor inspirationskälla!

När jag ändå var igång med Team Chasing red jag SM i Augusti (dock utan Ida men med ett annat trevligt lag ihopsatt på plats). Varför inte, liksom! Det hölls på Skyrup samtidigt som Fälttävlans-SM så det var rätt mäktigt att vara där! Sportkossan skötte sig som en mästerskapshäst; helt cool med allt ståhej inklusive att gå i parad med säckpipeorkester (!) och bara hoppade, glad som satan. Tyvärr var inte hela laget riktigt så peppade, så även om jag och Sportkossan gick fort och felfritt blev det inte någon seger. Hursomhelst, jag är väldigt glad över erfarenheten och lycklig över min duktiga häst som bara köper allt med spetsade öron!!!

Team chasing!
Team chasing!

Jag var dock inte riktigt lika glad på honom en tid senare, då vi fick 43% i tekniken och kom jätte-sist i speeden på en WE-tävling i Växjö. Han var verkligen helt vild, rev typ alla hinder och stack med mig upprepade gånger. Så det är verkligen inte bara solskenshistorier med Sportkossan, om nu någon trodde det… 😉 Han kan verka väldigt cool men sen får han sådana här plötsliga ryck när han blir helt okontaktbar. Vi kom dock inte sist så jag tröstade mig med att det finns de som har det värre haha!

Hösten spenderades på bröllopsresa (yay!) och med att jag var jättedeprimerad och inte orkade någonting. Dessutom utbröt kvarka i området och alla blev hysteriska och allt ställdes in kändes det som. Vi flyttade till en lösdrift och Sportkossan skärpte sig över en natt. Han ska inte stå på box, den här herren, det är tydligt nu när vi har provat! Vi gick från att krampaktigt hålla i martingalen och sticka eller vända för minsta prassel i buskarna, till att kunna skritta på långa tyglar i skogen. DET är mycket mer värt än alla rosetter och tävlingar sammanlagt! Att jag vågar släppa utan att vara rädd att han ska tvärvända i full galopp är helt fantastiskt. Vi var mycket i skogen och det kändes verkligen som att vi bondade på riktigt, att vi var ett team och inte två viljor som tjafsade med varandra. Jag litar på honom på ett helt annat sätt nu och det är mycket tack vare ”flängridning” på halvlånga tyglar 🙂

Min stackars man tog ledigt från jobbet en fredag och vi körde ända till Kalmar för att prova en helt ny terrängbana. Vi gjorde två kanonfina rundor på 80 och 90 och vann STH80! Inte ett enda ord från domaren om att det gick för långsamt så det var verkligen ett kvitto på enorma framsteg för dessa två fälttävlansnewbies!

Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.
Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.

Jag kände mig otroligt less på dressyr och kände att jag behövde rycka upp mig lite i det avseendet. Vi började därför träna för Waalers som praktiskt nog bor granne med oss. WOW säger jag bara, det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Det hände mer på en halvtimme än vad det gjort på hela året! Så jag ser mycket fram emot att jobba vidare med dessa verktyg i vår!

När den värsta kvarka-paniken hade lättat och jag mådde lite bättre åkte vi på lite andra småsaker. Mitt i prick var ett ridläger hos bästa Frida Stensson. Vi jobbade från marken och red WE, och det var en helg av absolut avkoppling från allt jobbigt. jag fick prova yoga och det var väldigt skönt och nyttigt! Sportkossan var i nån slags meditativt tillstånd och jag fick upp hoppet om den där WE-karriären igen. Efteråt åkte vi på pay&WE på LB-nivå som vi gäspade vi oss igenom på 65% (tydligen var ingenting av det vi hade panikat över någon månad tidigare farligt längre!). En felfri pay and jump på 80 cm, en regional dressyrtävling (LB:2 och vi kom fyra där med, precis som i våras) och så nu sist; en liten inomhusterräng där vi vann! Så vi avslutade ett väldigt uppochner år på topp!

img_0183