Ändrade planer och fri tillgång

Precis när jag skrivit inlägget om att sätta igång en häst efter vila fick jag ett sms att min arbetslivsresurs vill flytta vårt möte till klockan tolv istället för klockan två. Vilket innebär att jag fick kasta om allt i min planering för dagen och det är jag INTE bra på. Jag måste verkligen förtydliga att om vi bestämmer en tid så får den inte ändras om det inte är jättespeciella omständigheter. Och verkligen inte samma dag! Då är det bättre att ställa in.

Jag ringde min man och tänkte egentligen bara fråga vad han tyckte att jag skulle göra, han brukar vara mycket bättre på att veta vad jag mår bäst av i sådana här situationer än jag själv. Men när jag skulle förklara vad som hade hänt började jag gråta, och då insåg jag lite själv att det här var nog jobbigare än vad jag trodde från början. Nästa gång får jag komma ihåg det och säga att nej, det går faktiskt inte att ändra tiden.

Så idag blev liksom inte av kändes det som. Jag åkte och lämnade tillbaka lillfläcken (jag skulle aldrig orka ha en egen hund men jag saknar redan att inte ha henne här!), och körde inom stallet för att kolla till Sportkossan. Ridbanan var bottenfrusen, liksom allt vatten och det blåste fortfarande halv storm. Jag bestämde mig för att jag varken hade tid eller lust att aktivera honom. Så typiskt! Det har varit idealiskt ridväder hela vilan och så nu när jag är på gång igen så krånglar allt till sig. Men nu ska jag försöka vara duktig och ta mitt eget råd: DET ÄR OKEJ! Några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Däremot spelar det roll om jag fryser ihjäl, om Sportkossan halkar och fläker sig eller vi får ett träd i huvudet.

Nam nam nam!

Sportkossan sa att han struntar i vilket. Han var glad för han har nämligen fått fri tillgång på hösilage! Han går på lösdrift, men hans lösdriftskompisar behöver äta ungefär hälften så mycket som han. Så på dagarna får han gå i en hage med två uppstallade hästar som behöver äta mycket. Men det blir ju ett himla packande av påsar, lunchfodringar och sånt där, och det vill jag ju inte, för min egen skull. Vi har dock ingen traktor i stallet så vi har inte haft möjlighet att köra ut storbalar i hagen. Men så kom jag på en ganska lysande idé; om vi frågade bonden snällt kanske han kunde köra ut några balar i hagen direkt? Det kunde han! Så igår placerade han ut sex inplastade balar i hagen på lite olika ställen och vi öppnade en av dem. Förutom att det var OTROLIGT mystiskt att det plötsligt stod vita bollar i hagen tyckte hästarna det var utmärkt! Idag stod de alla tre och åt när jag kom, men de gick också runt lite och lekte och flummade runt som hästar gör. Sportkossan gick dessutom ifrån maten för att snacka lite med mig! Så det verkar inte som att någon av dem hetsäter eller att någon blir utan. No more lunchfodring! Påsar måste jag fortfarande packa till kvällen i lösdriften men det är ju lite skillnad på att packa sju påsar i veckan eller tjugoen. Jag hoppas detta funkar nu. Ännu ett steg mot att bokstavsanpassa min hästhållning!

Om att vara hästägare med psykisk ohälsa

När jag startade den här bloggen var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan ju dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.

Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efterhand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt. Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”. Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det såhär?!

Så. I give to you;
Bokstavsryttarens Anti-ångestlista För Hästmänniskor
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stessad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det. Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm. Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha. Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig själv. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner såhär någon gång.
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar. Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg. DET ÄR OKEJ! Det kommer inte vara såhär för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir såhär ibland för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla igång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit, så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB istället för en MSVC bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runtomkring dig också. I framtiden kommer du kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.

Älska din häst! Och dig själv!
Älska din häst! Och dig själv!

Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3