Bokstavsryttarens Bokklubb del 1

Det här vet inte så många om, men jag är 1/4 utbildad bibliotekarie. Orkade inte fullfölja utbildningen och det är jag fortfarande lite ledsen över (men det är inte för sent än!). Jag är med andra ord en bokfantast. När jag var liten ville jag bli författare (av hästböcker) och skrev tusentals berättelser om missanpassade tjejer och deras hästar. Jag läste såklart alla böcker som fanns på biblioteket om hästar och kanske ungefär hälften av de som inte handlade om hästar. Nuförtiden läser jag mest fantasy och fackböcker om hästar. Det är det sistnämnda jag vill dela med mig av i Bokstavsryttarens Bokklubb!

Först ut är boken ”Rid i harmoni med hästen” av Perry Wood. Den stod lite undangömd i en hylla längst in i biblioteket och ser inte mycket ut för världen. Ett ganska fult omslagsfoto där hästen ser missnöjd ut, ganska trist layout utan bilder. Baksidetexten kunde varit skriven för vilken ridbok som helst, det är ingenting som sticker ut överhuvudtaget. Hela boken känns daterad (även om den är skriven 2002) och lite… trist.

Inget kunde vara mer fel! Det här är den första fackboken om hästar där jag faktiskt har skrattat högt flera gånger. Författaren skriver med en torr, självironisk humor (han är britt, om ni undrade) blandat med en väldigt trevlig syn på hästar och ridning. Han tar upp allt från hur man kan tänka i sitt umgänge med hästar till konkreta råd om sits, hjälpgivning och rörelser. Det låter kanske som gammal skåpmat; de flesta böcker om hästar tar väl upp sådant, men jag tycker att den här boken gör det på ett lite nytt och mer lättförståeligt sätt. Författaren utgår alltid från hästen och hur den upplever situationen och har en ödmjuk inställning till samspelet mellan ryttare och häst. Dessutom får man ta del av guldkorn som detta angående ryttarens andning ”Det är märkligt hur svårt det kan bli [att rida] om du glömmer att andas. Även att leva blir svårt efter en mycket kort stund”. Eller i definiering av termer ”Vanligt sunt förnuft: att inte vara dum för jämnan”.

Det enda minuset i själva texten är märkliga översättningsval. Det heter till exempel inte sittande trav (sitting trot på engelska), det heter trav nedsittning på svenska. Petitesser kanske, men sådana ordval stoppar upp min läsning lite.

Jag vill helt klart rekommendera den här boken om du är det minsta intresserad av hästvänlig ridning och att börja tänka i nya banor. Den finns säkert i något dammigt hörn i ditt folkbibliotek.

Det orättvisa Jerringpriset

Ingen har väl missat att Peder vann Jerringpriset med tiotusentals röster före de andra nominerade? Så otroligt bra gjort av ridsporten att rösta fram en värdig vinnare! Oavsett vad avundsjuka och ignoranta personer säger om kuppförsök (vill inte ens dela den krönikan för den förtjänar inte mer uppmärksamhet) och ”fusk” är det så att den som får flest röster vinner. Det står alla anhängare fritt att rösta på sin sport, och nu var det så att ridsporten hade flest engagerade utövare som ville rösta. Peder vann för att han förtjänade det, end of story.

Nu undrar jag när ridsporten ska få den respekt och uppmärksamhet den förtjänar! Mer än en halv miljon människor i Sverige sysslar med hästar på ett eller annat sätt. Trots det visas det otroligt lite ridsport i tv och skrivs lite om det i andra traditionella medier. Kommunala ridanläggningar får betydligt mindre pengar än andra sporter. Och viktigast av allt tycker jag; ridning räknas inte som friskvård!!! Däremot är bangolf, homeopati och hypnos godkända. Jag tror att alla riksdagspartier gick till val och lovade att ridning skulle räknas som friskvård, men vad har hänt? Ingenting! Det är helt vansinnigt.

Så egentligen har väl kritikerna rätt. Jerringpriset är ett orättvist pris. För ridsporten alltså. Andra sporter har nämligen otroligt mycket lättare att få stöd, hjälp, exponering och finansiering från gräsrötterna till toppen. Så trots att ridsporten inte alls har samma förutsättningar som andra sporter är vi så dedikerade och engagerade i vår sport att Peder vinner. Trots allt.

Men nu ska jag sluta gnälla. Här är Peders silverrunda från OS. Kolla på den och kom sedan gärna och säg att det ser lätt ut och att det är hästen som hoppar. Är man en duktig ryttare ska det nämligen se lätt ut. Det betyder inte att det är lätt! Eller kolla på SVTs Guldläge. 

Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

Hjälmtvång, ja tack!

Nu verkar det som att svensk dressyrsport har tagit ett positivt beslut och det är att alla från nästa år ska tävla med hjälm. Det är ju egentligen helt sjukt att man har kunnat tävla utan hjälm i vissa klasser, men nu ska vi inte klaga på det utan applådera att saker går åt rätt håll. Läs mer här om regeländringarna.

De flesta dressyrregler är ju rätt fjantiga. Man får inte ha det ena eller det andra, men man måste ha kavaj, eller ännu värre FRACK!?! Varför, liksom. Min man undrade en gång om ridsportförbundet var sponsrat av de som tillverkar vita kragar, eftersom det var lag på att man måste ha det. En rimlig fråga. Jag köper att man bör ha figursydda kläder så att domaren i teorin kan bedöma ens sits (i verkligheten har ju sitsbedömningen en väldigt undanskymd del i protokollet, det verkar mest fokuseras på hästen!), men att det skulle behövas ett speciellt plagg eller en skjorta i en viss färg är ju rätt koko. Krav på vit krage blir förbjudet 2017, så det är ju ett steg i rätt riktning. Men krage ska det vara! Man rider sämre utan krage, så måste det vara.

Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt ;)
Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt 😉

En annan sak som är hur dumt som helst är att man inte får rida bettlöst alls, men när man börjar komma upp i klasserna MÅSTE man rida på kandar?! Kandar är en mycket skarp betsling, men förhoppningsvis kan ju ryttaren som rider de klasserna hantera det. Det är också bra att man har tagit bort kandartvånget i medelsvår. MEN om man ser till hästens välfärd, vilket svenska ridsportförbundet menar att man gör, är ju bettlöst odiskutabelt alltid mildare än ett kandar. Om man dessutom motiverar kandaranvändandet med att man måste ha det för att fixa ”finliret” som krävs i de höga klasserna borde ju de som väljer att rida bettlöst eller på tränsbett få PLUSPOÄNG! För det är ju tydligen svårare? Eller? Nej, jag fattar inte. Läs mer om vad min granne Per tycker om saken här.

Hursomhelst finns det ryttare som blivit upprörda över det här nya kravet med hjälm. Jag har bara en sak att säga. Skärp er! Utövar man en idrott har man lämplig skyddsutrustning, så är det bara. Att det inte skulle vara ”snyggt ihop med frack” är väl ingen ursäkt, då får man försöka påverka så man inte behöver rida i frack om man nu tycker det är så himla fult. Newsflash: hatt är inte heller ”snyggt”!

Att sedan mena att man inte får folk att använda hjälm hemma genom att tvinga dem att använda det på tävling är ju också en konstig åsikt. Det är ju bara på tävling man faktiskt kan kontrollera vad folk gör och vilken bild de ger av sporten. Just det. Sporten. RISKSPORTEN. Inte galamiddagen. Inte operan. Därför bör man vara klädd i lämplig klädsel och skyddsutrustning även om saker inte ”brukar” hända på dressyrbanan. Kör du bil utan bälte också eftersom du inte ”brukar” krocka på vissa sträckor?

Lyckligtvis finns det andra som har mer verklighetsbaserade åsikter och jag hoppas att de flesta tycker att detta är en bra idé!

Racerkossan!

Jag är inne i en väldigt konstig period mentalt. Jag är både nere och hopplös, jättetrött i kroppen och samtidigt fylld av ångest och känner mig helt uppskruvad. Vanligtvis är det antingen eller. Antingen deppig eller ångestig. Men den senaste veckan har liksom varit BÅDE OCH, jippie vad kul! Jag önskar att jag kunde få någon slags behandling för mitt mående någon gång, men psykvården är inte speciellt aktiv i mitt fall.

Detta i kombination med isgata har inneburit att Sportkossan mest fått vila, skritta och gå fint i ridhus de senaste två veckorna. Idag skulle jag rida ut och vi lunkade iväg mot ”lilla långasjörundan”. Man kan rida ”långa” rundan också som är samma men med en  extra (15 min) galoppsväng. Men nu har vi ju tränat och tävlat i helgen så jag tänkte att en helt vanlig uteritt passade bra. Jag skriver alltid på tavlan i stallet var jag är och när jag tänker vara tillbaka.

Det gick oerhört bra! Lugnt och trivsamt. När vi kom till galoppvägen tyckte Sportkossan att NU ÖVAR VI FÄLTTÄVLANSGALOPP! Han ansåg väl att det var på tiden. Jag har i flera månader övat på att han ska gå fram och ta i även om han inte har draghjälp och idag var det tydligen dags för resultatet. Tjohoo! Duktig kossa! Jag tänkte nästan fortsätta på ”långa” rundan eftersom jag kände att han kanske behövde springa av sig lite till. Dock kände jag att jag inte ville ge mig ut på andra vägar än de jag har skrivit i stallet, OM det skulle hända något. Så det blev ”lilla” rundan.

På spaning efter lejon i horisonten!
På spaning efter lejon i horisonten!

Min kära sportkossa och jag är ganska lika på ett sätt; ibland får vi bara för oss att vi är jättestressade. Och nät vi blir så går det liksom inte att prata oss ur det, utan det blir liksom värre och värre. Ibland går det nästan inte att få kontakt med sportkossan när han är sån. Och det var precis det som hände efter den här lilla galoppen. Det fnystes och skuttades, tvärstopp med efterföljande stirrning in i evigheten (vet ni vad jag menar? Man får liksom ingen kontakt), öron som spetsades så mycket att de typ möttes i mitten. Det var bara att hålla i sig i min kära martingalring, ge lite halvlånga tyglar och andas hela vägen hem.

Nu gjorde han inget dumt, och till hans försvar hade någon huggt ner massa träd bredvid stigen och vi träffade både ett körekipage (WTF!?!?! sa sportkossan men oklart om han tyckte det var skitkul eller asläbbigt) och en galopperande tjur. Klart man får öva drakljud då! När vi hade tio minuter hem orkade min hjärna inte med honom längre utan jag hoppade av och så traskade vi hem tillsammans. Kombinationen mitt mående och stimmig kossa var inte så bra. När vi kom hem satt jag upp igen och han fick galoppera 128 varv i paddocken tills han var liiiiite tröttare.

Jag ser absolut inget nederlag i att hoppa av och leda. Ibland när jag sitter på stissar vi liksom upp varandra och ingen av oss mår bra av det! Jag tror inte att han kommer att lära sig ”om jag fjantar sitter hon av” för det händer så sällan och enbart när vi är på väg hem och jag känner att jag vill skritta av på ett avspänt sätt.

Men fan.
Men fan.

Sen skulle jag laga vår fina slowfeedinglåda och såklart tappade jag alla buntband ner i lådan och var otroligt nära att börja gråta. Det är helt enkelt en sådan dag idag. Jag försöker tänka att jag är jättebra som alls kom iväg till stallet och lyckades rida! Och hur fint det är att sportkossan trots att han hade myror i brallan inte vände, stack eller slängde sig en enda gång. Inte en självklarhet alls i vår värld!

Nu vet jag inte. Allt känns skit och minsta tanke på att ens röra mig triggar igång ångesten. Jag vet att jag borde äta men jag mår illa. 🙁

Att tävla med psykisk ohälsa – Dressage edition!

Jag har GAD, AD(H)D och autismspektrumtillstånd. Jag älskar att tävla. Och jag hatar det. Jag gillar att ha mål med min ridning och jag tycker om att åka iväg och träffa andra trevliga människor. Jag tycker även det är trevligt att vara bäst 😉

11991180_10153670631103749_838253495_o
Men så fort det ska presteras dyker ångesten upp. Jag är sjukt lättdistraherad och hatar att rida fram när det är hästar överallt. Jag är beroende av mina rutiner så när något plötsligt ändras (tex att jag måste göra en oplanerad övergång för att inte rida in i någon) har jag svårt att hitta tillbaka. Det är dessutom så mycket att hålla koll på utöver själva ridningen så jag blir alltid väldigt stressad. Har jag med mig allt? Har vi tillräckligt med tid? Kan jag banan? Har jag satt på mig mitt medical card? Kommer golvet gå ur transporten när vi kör på motorvägen? Alla sådana här (mer eller mindre verkliga) orosmoment tar väldigt mycket på krafterna och jag har en begränsad mental uthållighet till att börja med.

Såhär gör jag för att ändå njuta av det roliga och försöka rida så bra som möjligt. Vi börjar med dressyr eftersom det var det vi var iväg på nyss. Återkommer med andra grenar när det blir aktuellt 🙂

13996121_10154651686212214_8215680128933182025_o

Dressyr är ju egentligen bästa grenen för en aspie med ångest. Man har en fast starttid och man rider ett på förhand bestämt program. I love it! Jag tycker det är skönt att starta sent i klassen för då är det ofta lite lugnare på framridningen. Det kan man önska i anmälan under ”meddelande till arrangerande klubb”. Det brukar jag göra och det är sällan några problem.
Sedan räknar jag bakåt. Ska jag starta 10.07 vill jag sitta i sadeln 9.30. Jag skriver alltid ner tidsschemat på mobilen. Här är ett exempel:
10.07 Start
9.30 Rida fram
9.15 Lasta ut, sadla, gå till framridningen
9.00 Anlända på tävlingsplatsen, visa pass
8.15 Köra från stallet
8.10 Lasta häst och ryktkorgen
7.45 Fläta
7.30 Sanera smutsig sportkossa som har roat sig med att ligga raklång i bajs dagen till ära.
7.15 Ta in, fodra. Lägga sadeln i bilen.
7.00 Köra hemifrån
6.15 Vakna, äta frukost.

Jag brukade ha alldeles för pessimistisk planering och det slutade alltid med att vi fick stå och vänta. JAG HATAR ATT VÄNTA! Nu flyter allt på men vi har också lite tid för idioti eller glömda saker.

Jag har även en packlista med alla grejer jag behöver. Denna gör jag i ordning dagen innan, packar i en kasse och ställer in i bilen. Fixar också eventuellt hö och foder. Det enda som lastas in i bilen på morgonen är alltså sadel och ryktkorg.

dressyr-allsvenskan-151010-lisa-44

När det gäller själva ridningen har jag alltid gjort ett genrep veckan innan där jag kollar hur lång tid det tar för mig att komma till ridning. Det kan ju vara lite olika i olika perioder. Jag har även en plan för framridningen som grundar sig i det vi gjort på träning. Senaste tiden har jag ridit mycket på stora böjda spår och fokuserat på att ha en kontakt och att sportkossan ska gå fram av sig själv. Alltså börjar jag helt plötsligt inte med tempoväxlingar på rakt spår bara för att det är tävling och det råkar ingå i programmet. Då blir jag helt förvirrad. Framridningen är inte ett genrep. Programmet ska inte vara nåt man måste paniköva på plats eller ens veckan innan. Jag vet att om jag får sportkossan med mig på det böjda spåret kan jag enkelt rida rakt fram och göra övergångar och andra krumelurer.
Däremot har jag övat det som ingår i programmet och även själva programmet tidigare. Men det är mest för min egen skull och inte för att vi behöver lära oss 10mvolter. Programmet är för mig mer en kontroll på lösgjordhet och utbildningsståndpunkt. Så när jag väl kommer till tävlingen ska jag bara behöva värma upp och sen ska svårighetsgraden vara anpassad till oss så att vi enkelt kan göra programmet.
Jag visualiserar tävlingen veckan innan. Då tänker jag hur det känns att rida fram med alla hästar och vad jag ska göra om jag tappar fokus och slutar rida. Och så tänker jag hur det känns att rida när sportkossan är sådär härligt mjuk och med och avspänd. Hur det känns i kroppen. Jag tänker hur det ser ut i collectingring och hur jag ska rida där och slutligen rider jag igenom programmet i huvudet. Jag tar med hur det ser ut i ridhuset och var domaren sitter och allt möjligt. Jag tar INTE med hur det går fantastiskt bra och att jag vinner allt, för då blir jag stressad om det inte skulle bli så. I mitt huvud får det bara vara mjukt och följsamt och stadig och kommunikation mellan mig och min bäste vän!

Alla är ju olika. Själv är jag så att om jag lägger press på mig funkar ingenting. Vissa blir peppade av ”kom igen nu!” eller ”nu ger vi järnet!”. Funkar INTE för mig. Jag behöver tänka att resultatet spelar ingen roll, det är bara en träning, det är okej att komma sist! Då kan jag slappna av och rida.
En av mina finaste vänner kom med ett så bra tips; det är framridningen som är tävlingen. Man vinner om man lyckas presentera en perfekt plan och ridning för sin häst och man vinner om den är glad och avspänd. Programmet är bara något man ska göra innan man åker hem.

14066475_10154656845567214_4161495967435384676_o

 

Sedan när allt är klart och jag är på väg ut i fri skritt så är jag bara glad. Även om jag själv red dåligt är jag glad för min häst är frisk, vi kan åka och tävla utan problem, han skenade inte ut från banan med mig… Allt annat är bonus! Likadant när jag får veta procenten och sedan läser protokollet – ibland stämmer den överrens med det jag kände, ibland inte. De gångerna man får extra bra poäng för något man tycker är svårt får man fira (t.ex. legendarisk dag när jag fick sjua på travökning och åtta på galoppökning!). De dagar man får ”orättvisa” poäng får man ta till sig det man kan ta till sig och sedan fundera på om det kanske inte var ganska rättvist ändå…

Jag har läst mycket om mental träning men känt att det mesta är anpassat efter personer utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa och typ tvärtemot vad jag behöver. Såhär gör jag. Hur gör ni?

Dressyrtävling

Idag har vi varit på dressyrtävling; jag, mannen och sportkossan! Sportkossan tycker att dressyrtävlingar är ganska okej, om än något meningslösa (mannen ogillar nog iskalla ridhus vad som än försiggår på banan men han håller god min). Innan brukade han (sportkossan alltså!) då liva upp stämningen lite med hjälp av överraskningsvändningar eller oplanerat galopparbete, speciellt om det var lite kallt ute. Den här vintern har han dock gått in i nåt slags zen-mode för han har inte haft sådana tendenser på väldigt länge.

SONY DSC
Från tidigare dressyrtävling

En regional LB:2 blev det och vi slutade fyra, dock bara tre placerade. Eftersom jag är en fattig snåljåp grämer jag mig alltid lite över att komma precis utanför placering – jag vill gärna ha anmälningsavgiften tillbaka 😉 Sportkossan var iallafall stabil och lydig, betyg 6-7.5 så det var ett väldigt jämn program. Jag är inte så nöjd med min egen ridning. Vi har inlett en ny fas i vårt dressyrarbete som verkligen har gett en helt fantastisk känsla på träning men jag lyckades inte återskapa så mycket av den inne på banan. Menmen, bara att träna vidare och framför allt träna på att tävla!

Nu såhär i efterhand när jag tittar på filmen känner jag bara neeeeej faaaaan vad dåligt jag rider jag borde sluta sportkossan förtjänar något bättre!!!! Men sådana tankar ska bort. Vi är ju på väg någonstans och det är inte alltid raka spåret. Viktigast är ju ändå att sportkossan och jag var glada! Det är alltid en anspänning för mig att åka på tävling även om det bara är en regional på grannklubben. I nästa inlägg tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring tävlingar och psykisk ohälsa. Ni kan titta på filmen sålänge 🙂