Grön förrehabilitering

Åh, ni minns väl mitt inlägg om ”Hur hästar hjälper”? (publicerades även i Hippson!) Där avslutade jag med att efterlysa verksamheter med ”stallterapi”.

Nu har jag upptäck att i Laholm, där har man koll på läget minsann! Där har man ett projekt i något som kallas för grön förrehabilitering. Långtidssjukskrivna får komma dit och vara, eller prova på saker, helt i sin egen takt, utan krav. Fantastiskt!

Finns det fler sådana här ställen därute? Hade inte detta varit perfekt för små ridskolor eller andra stall med verksamhet som innefattar lite mer stillsamma hästar? Bra för gården (som jag antar får lite betalt för besväret), bra för människorna, bra för kommunen som förhoppningsvis rehabiliterar sina invånare snabbare. Win-win-win!

Att vara olika bra på saker

Det är svårt för mig att acceptera att jag har jättelätt för vissa saker men jättesvårt för andra. Innan har jag struntat i det, eller inte förstått, inte sett signalerna, och gjort saker jag har jättesvårt för iallafall. Nu kan jag inte det längre. Det har liksom tagit stopp, för tillfället iallafall. Det känns som att det är ett steg tillbaka, att jag minskat på saker som jag kan göra, att jag liksom krympt möjligheterna på något sätt. Eller så är det ett steg framåt; att jag har börjat förstå och analysera vad jag mår dåligt av så att jag kan optimera mitt liv för minimal ångest? Kommer det bli bättre? Jag vet inte.

En sak jag vet är att det alltid varit såhär. Vissa saker har alltid varit jobbiga, och andra lätta. Det mesta med häst har varit lätt, även om en del runtomkring häst har varit jobbigt, t.ex. vara social i stallet, förstå instruktioner och liknande. Musik har inte alltid varit lätt, jag har varit dålig på att öva och lära mig saker och att organisera ihop band utan att må dåligt, men att turnera och stå på scen har alltid varit höjdpunkter i mitt liv. En gång åkte jag ensam till Berlin för att spela med ett band jag aldrig träffat! Bara det (turnerade sedan tre varv runt jorden med det bandet, The Proctors). Jag har stått på scen i tolv olika länder (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, England, Wales, Skottland, USA, Holland, har jag missat nåt?) med hur många olika band som helst.

Från min första Proctorsspelning, Berlin 2012

Är det inte märkligt att jag kan uppträda inför ett utsålt ställe i Brooklyn men ha svårt att gå och handla? Att jag kan ta hand om en häst och åka och tävla men inte dammsuga? Det är svårt att få in i mitt huvud.

Från The Flatmates headlinegig på New York Popfest

Jag har inte gjort något begåvningstest, men det är tydligen vanligt att folk med ASD/Aspergers/autistiska drag har en väldigt ojämn begåvningsprofil. Alltså att man är väldigt bra på något men väldigt dålig på något annat – fast de flesta ”normala” är ganska jämnbra på allt. Jag vet inte om ojämn begåvning kan vara svaret på varför vissa saker är lätta och vissa är så svåra. Antagligen en kombination av det, specialintressen, dåligt fokus och automatiseringsproblem (jag ska skriva mer om dessa saker i framtiden) Jag är ju högfungerande, vilket för mig innebär att jag i teorin klarar av det mesta, men det tar så otroligt mycket energi att jag i praktiken kör slut på mig själv när jag försöker. För att konkretisera; jag vet hur man gör när man funderar ut vad man ska äta, hur man handlar och hur man lagar till det. MEN bara tanken på detta gör att jag mår dåligt och hade jag försökt mig på det hade jag inte kunnat göra något annat den dagen, kanske veckan. Värt?

Det är också vanligt att folk med liknande funktionsvariationer som jag är ojämna i sin dagsform. Så att bara för att jag klarade av något igår eller förra veckan eller förra året är det inte alls säkert att jag klarar av det idag. Det är jättesvårt att lägga allt på en lagom nivå! Jag tror att många som har utmattningssyndrom känner igen sig i detta. Jag är ju också utbränd och även om min väg tillbaka kanske är lite annorlunda än en ”normalfungerande” känns det som att det finns många beröringspunkter. Med andra ord; vi är inte dumma i huvudet! Vi har bara försökt för mycket för länge. Men HUR ska man lära sig att lyssna på sig själv och hur ska man veta vad som är ”lagom” innan det är för sent?

Hippsonkändisar!

Hippson har återigen publicerat ett av mina inlägg – min bloggpost om hur hästar hjälper mot psykisk ohälsa. Otroligt roligt! Läs inlägget här!

Också roligt att två Karlshamnsbor är på Hippsons förstasida samtidigt. Waalers bor alltså granne med Sportkossan så jag är där i tid och otid. Lånar deras ridhus, rider lektion, hämtar hundar… 🙂 Bäst är när man nångång råkar komma samtidigt som Per rider Wilma. Inspiration direkt!

Anpassade festligheter

Ja, med psykisk ohälsa blir det ALDRIG som man tänkt sig! Idag var det meningen att vi skulle åka till Malmö där en av mina bästaste vänner bor och ha en stillsam nyårssammankomst med henne och några andra vänner. Vi hade bakat paj att ha med oss till efterrätten och allt var Fixat.

NEJ, DET SKA VI INTE sa min hjärna redan imorse, hade hjärtklappning och skakade efter frukost. Sedan var jag i stallet och polerade Sportkossan lite, och han blev så nervös av mig att han inte kunde stå still eller få bakhovarna kratsade och var allmänt rädd för allt, typ stallkatten och sitt eget täcke. Okej att han kanske har lite överskottsenergi nu på grund av vilan, men KOM IGEN. Nä, det var helt mitt fel.

Sedan bröt jag ihop lite och vi fick ställa in tågåkandet och nyårsplanerna. Ni vet hur jag har skrivit peppande saker i stil med ”Våga ställ in saker och ha inte dåligt samvete för det!”? Det låter ju jättesmart och som om jag har helt koll på läget. FEL! Jag lyckades med inställandet av planen att dämpa originalångesten lite, men den blev raskt ersatt av pinfärsk ”jag sviker alla genom att ställa in”-ångest! Jippie. Som tur är råkar min kompis vara världens bästa människa (såklart, annars skulle hon inte varit min vän) och blev givetvis inte alls sur. Så nu befinner jag mig i någon slags mellanläge där jag visserligen mår dåligt över allt, men ändå kanske lyckats vända det till att det är helt okej och kanske eventuellt ett bra beslut. Det hade ju varit mycket sämre att få gråtattack i en annan människans lägenhet i malmö kl 23.45.

Detta ledde till att jag och min man pratade om vad det var som kändes jobbigt och hur fester ska läggas upp för att det faktiskt ska bli genomförbart för mig. Jag har ju trots allt lyckats ha både en födelsedagsfest och en bröllopsfest i år så jag är ju kapabel att inte bara delta i firande, utan även tycka det är roligt. Så kanske man kan lägga upp nästa sammankomst av festlig art på samma vis? Typ lära av sina misstag? Det ligger ju inte i min natur direkt men eftersom jag ställt in min medverkan på en miljon saker det senaste året kanske det börjar bli dags?

Hursomhelst. När jag hade födelsedagsfest bjöd jag in så många personer vi har sittplats till. Det vill säga typ en och en halv person (ungefär, vi har en liten lägenhet). Jag känner ju fler personer än så, så efter en på förhand bestämd tid fick dessa första personer gå hem och göra plats för nästa lass med folk. Vi hade totalt tre sittningar som varade i typ två timmar. Det gick jättebra. Lagom många människor i lagom lång tid, och så visste jag på förhand hur allt skulle vara. Och så fick jag vara hemma. Och iochmed att det var kakbuffé behövde jag inte förbereda mer än att ställa fram kakorna. Det var okej och tillochmed väldigt trevligt.

Bröllopsfesten var ju lite annorlunda för vi ville att alla som ville skulle komma. Jag avskyr stora middagar, långdragna tal och saker som pågår i hundra år och där det enda man gör är att UMGÅS. Även om det är med människor jag gillar. Det blir för mycket. Så efter vigseln hade vi några timmars paus där folk fick gå hem och äta (eller ut på stan; vi gick på en thairestaurang dit inga bröllopsgäster fick komma), för att sedan återkomma till festlokalen. Inga tal, ingen middag, men däremot kakbuffé (verkar vara ett vinnande koncept för lyckade Lisa-fester!) och underhållning. Alla våra bandmedlemmar från barndomen och framåt hade förberett roliga, fina och spexiga låtar. Vet ni vad som är bra med konserter? Man behöver inte SAMTALA eller UMGÅS med folk för att ha roligt! Det var underbart. Vi förberedde väldigt lite och hade inget som var tvunget att gå på ett visst sätt (förutom att vi skulle svara ja på rätt ställe men det hade vi övat på). Jag stannade ända till slutet.

Så kan man på något sätt plocka ut vad det var som gick så bra med de här tillställningarna och applicera på kommande nyårs/midsommar/födelsedagsfester? Så slipper jag bestämma något, få ångest och sedan låta bli alltihop? Jag trodde verkligen att ”stillsam middag hos bästa vännen” skulle funka men min hjärna höll inte med. Kanske om festen hade varit i Karlshamn så hade det kännts bättre? Det är så svårt; jag har rest ensam över halva jordklotet tidigare och det har aldrig varit några problem så. Men jag kanske bara får acceptera att det inte funkar som det gjort tidigare hela tiden.

Iallafall. Det positiva är att vi bor på ett berg så vi komma iallafall kunna se lite fyrverkerier. Inte för att jag gillar fyrverkerier alls men jag försöker se saker från den ljusa sidan. Det negativa är att vi kommer dö av pajförgiftning.

Paj, någon?

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Carrie.

Häromdagen tog vi fram den gamla Star Wars-trilogin (alltså 4, 5 & 6). Igår såg vi Return of the Jedi och jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle kunna sätta upp mitt hår som Leia. När filmen var slut fick vi veta att Carrie Fisher var död.

Carrie led av psykisk ohälsa; hon var bipolär. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Det fantastiska är att hon var så öppen med det och vågade prata om det i alla möjliga sammanhang.

Hon hade en frågespalt i The Guardian som hette Advice from the dark side. Jag läste det här svaret och började nästan gråta.

”We have been given a challenging illness, and there is no other option than to meet those challenges. Think of it as an opportunity to be heroic – not “I survived living in Mosul during an attack” heroic, but an emotional survival. An opportunity to be a good example to others who might share our disorder.”

Det finns liksom inget mer att tillägga. Mer än att jag hoppas att något av det jag skriver här hjälper någon någonstans någongång!

img_0219

#Inhonourofcarrhie

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

Berätta om psykisk ohälsa?

Det har varit ganska mycket den senaste veckan; tävling, fixande med blodprov och körkort, introduktion på ”jobbet” och så hålla igång sportkossan. Det är ju inte mycket för de flesta andra men det är mycket för mig. Jag märkte redan imorse att jag var trött, men oftast känns det ju bättre när jag väl kommit igång. Men inte idag!

När jag blir trött får jag ångest direkt. Det är som att min kropp blir panikslagen så fort den märker att jag är trött och ändå måste göra vissa grejer. Jag tänkte skritta ut en sväng och koppla av, för det fungerar ibland. Men inte idag! Istället var jag världens sämsta matte som skickade massa ångest till stackars sportkossan. Han var jätteduktig och snäll och gjorde ingenting knasigt, men jag kände ju att han inte skrittade genom kroppen, att det gick lite långsamt och att han spände sig och lyssnade efter faror längsmed vägen. Dessutom var det ganska blåsigt så det fladdrade och knäppte och susade överallt, vilket såklart var en extra påfrestning. FÖRLÅT kära älskade häst för att jag är så jobbig och TACK för att du tog hand om mig när du lika gärna skulle kunnat skita i det och kuta hem. <3

De här skönheterna har gått många varv runt Hyde Park vill jag lova! Tror ni Ariat vill sponsra med ett par nya?
De här skönheterna har gått många varv runt Hyde Park vill jag lova! Tror ni Ariat vill sponsra med ett par nya?

Jag hade bestämt att jag skulle hjälpa en stallkompis efteråt men fick ställa in det med typ en minuts varsel. Så då kände jag ju mig ännu sämre. Lyckligtvis vet hon om att jag lider av psykisk ohälsa, och då blir det ju mycket lättare. Jag har börjat vara mer öppen med min ångest och depression och när jag bestämmer något med någon försöker jag berätta att jag kan ställa in med kort varsel och varför. Jag har nog inte varit med om att någon har tagit det dåligt när jag berättar, utan de allra flesta känner någon eller har varit med om det själva. Och om någon skulle vara allmänt rövig när jag berättar om mitt mående kan ju den personen bara dra åt helvete ändå.

Stefan och Krister hjälper till jättemycket genom att leka i presenningarna.
Stefan och Krister hjälper till jättemycket genom att leka i presenningarna.

Mitt dåliga samvete kvarstår dock, hur får jag bort det? Hur ska jag inse att jag måste vila INNAN jag känner av att jag mår dåligt? Och hur vet jag när det är? Så jäkla svårt att hitta balansen när saker som funkar ena dagen inte funkar den andra. Det är bara ett som är säkert och det är att ingenting är säkert!!!!!

Att tävla med psykisk ohälsa – Dressage edition!

Jag har GAD, AD(H)D och autismspektrumtillstånd. Jag älskar att tävla. Och jag hatar det. Jag gillar att ha mål med min ridning och jag tycker om att åka iväg och träffa andra trevliga människor. Jag tycker även det är trevligt att vara bäst 😉

11991180_10153670631103749_838253495_o
Men så fort det ska presteras dyker ångesten upp. Jag är sjukt lättdistraherad och hatar att rida fram när det är hästar överallt. Jag är beroende av mina rutiner så när något plötsligt ändras (tex att jag måste göra en oplanerad övergång för att inte rida in i någon) har jag svårt att hitta tillbaka. Det är dessutom så mycket att hålla koll på utöver själva ridningen så jag blir alltid väldigt stressad. Har jag med mig allt? Har vi tillräckligt med tid? Kan jag banan? Har jag satt på mig mitt medical card? Kommer golvet gå ur transporten när vi kör på motorvägen? Alla sådana här (mer eller mindre verkliga) orosmoment tar väldigt mycket på krafterna och jag har en begränsad mental uthållighet till att börja med.

Såhär gör jag för att ändå njuta av det roliga och försöka rida så bra som möjligt. Vi börjar med dressyr eftersom det var det vi var iväg på nyss. Återkommer med andra grenar när det blir aktuellt 🙂

13996121_10154651686212214_8215680128933182025_o

Dressyr är ju egentligen bästa grenen för en aspie med ångest. Man har en fast starttid och man rider ett på förhand bestämt program. I love it! Jag tycker det är skönt att starta sent i klassen för då är det ofta lite lugnare på framridningen. Det kan man önska i anmälan under ”meddelande till arrangerande klubb”. Det brukar jag göra och det är sällan några problem.
Sedan räknar jag bakåt. Ska jag starta 10.07 vill jag sitta i sadeln 9.30. Jag skriver alltid ner tidsschemat på mobilen. Här är ett exempel:
10.07 Start
9.30 Rida fram
9.15 Lasta ut, sadla, gå till framridningen
9.00 Anlända på tävlingsplatsen, visa pass
8.15 Köra från stallet
8.10 Lasta häst och ryktkorgen
7.45 Fläta
7.30 Sanera smutsig sportkossa som har roat sig med att ligga raklång i bajs dagen till ära.
7.15 Ta in, fodra. Lägga sadeln i bilen.
7.00 Köra hemifrån
6.15 Vakna, äta frukost.

Jag brukade ha alldeles för pessimistisk planering och det slutade alltid med att vi fick stå och vänta. JAG HATAR ATT VÄNTA! Nu flyter allt på men vi har också lite tid för idioti eller glömda saker.

Jag har även en packlista med alla grejer jag behöver. Denna gör jag i ordning dagen innan, packar i en kasse och ställer in i bilen. Fixar också eventuellt hö och foder. Det enda som lastas in i bilen på morgonen är alltså sadel och ryktkorg.

dressyr-allsvenskan-151010-lisa-44

När det gäller själva ridningen har jag alltid gjort ett genrep veckan innan där jag kollar hur lång tid det tar för mig att komma till ridning. Det kan ju vara lite olika i olika perioder. Jag har även en plan för framridningen som grundar sig i det vi gjort på träning. Senaste tiden har jag ridit mycket på stora böjda spår och fokuserat på att ha en kontakt och att sportkossan ska gå fram av sig själv. Alltså börjar jag helt plötsligt inte med tempoväxlingar på rakt spår bara för att det är tävling och det råkar ingå i programmet. Då blir jag helt förvirrad. Framridningen är inte ett genrep. Programmet ska inte vara nåt man måste paniköva på plats eller ens veckan innan. Jag vet att om jag får sportkossan med mig på det böjda spåret kan jag enkelt rida rakt fram och göra övergångar och andra krumelurer.
Däremot har jag övat det som ingår i programmet och även själva programmet tidigare. Men det är mest för min egen skull och inte för att vi behöver lära oss 10mvolter. Programmet är för mig mer en kontroll på lösgjordhet och utbildningsståndpunkt. Så när jag väl kommer till tävlingen ska jag bara behöva värma upp och sen ska svårighetsgraden vara anpassad till oss så att vi enkelt kan göra programmet.
Jag visualiserar tävlingen veckan innan. Då tänker jag hur det känns att rida fram med alla hästar och vad jag ska göra om jag tappar fokus och slutar rida. Och så tänker jag hur det känns att rida när sportkossan är sådär härligt mjuk och med och avspänd. Hur det känns i kroppen. Jag tänker hur det ser ut i collectingring och hur jag ska rida där och slutligen rider jag igenom programmet i huvudet. Jag tar med hur det ser ut i ridhuset och var domaren sitter och allt möjligt. Jag tar INTE med hur det går fantastiskt bra och att jag vinner allt, för då blir jag stressad om det inte skulle bli så. I mitt huvud får det bara vara mjukt och följsamt och stadig och kommunikation mellan mig och min bäste vän!

Alla är ju olika. Själv är jag så att om jag lägger press på mig funkar ingenting. Vissa blir peppade av ”kom igen nu!” eller ”nu ger vi järnet!”. Funkar INTE för mig. Jag behöver tänka att resultatet spelar ingen roll, det är bara en träning, det är okej att komma sist! Då kan jag slappna av och rida.
En av mina finaste vänner kom med ett så bra tips; det är framridningen som är tävlingen. Man vinner om man lyckas presentera en perfekt plan och ridning för sin häst och man vinner om den är glad och avspänd. Programmet är bara något man ska göra innan man åker hem.

14066475_10154656845567214_4161495967435384676_o

 

Sedan när allt är klart och jag är på väg ut i fri skritt så är jag bara glad. Även om jag själv red dåligt är jag glad för min häst är frisk, vi kan åka och tävla utan problem, han skenade inte ut från banan med mig… Allt annat är bonus! Likadant när jag får veta procenten och sedan läser protokollet – ibland stämmer den överrens med det jag kände, ibland inte. De gångerna man får extra bra poäng för något man tycker är svårt får man fira (t.ex. legendarisk dag när jag fick sjua på travökning och åtta på galoppökning!). De dagar man får ”orättvisa” poäng får man ta till sig det man kan ta till sig och sedan fundera på om det kanske inte var ganska rättvist ändå…

Jag har läst mycket om mental träning men känt att det mesta är anpassat efter personer utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa och typ tvärtemot vad jag behöver. Såhär gör jag. Hur gör ni?