Grön förrehabilitering

Åh, ni minns väl mitt inlägg om ”Hur hästar hjälper”? (publicerades även i Hippson!) Där avslutade jag med att efterlysa verksamheter med ”stallterapi”.

Nu har jag upptäck att i Laholm, där har man koll på läget minsann! Där har man ett projekt i något som kallas för grön förrehabilitering. Långtidssjukskrivna får komma dit och vara, eller prova på saker, helt i sin egen takt, utan krav. Fantastiskt!

Finns det fler sådana här ställen därute? Hade inte detta varit perfekt för små ridskolor eller andra stall med verksamhet som innefattar lite mer stillsamma hästar? Bra för gården (som jag antar får lite betalt för besväret), bra för människorna, bra för kommunen som förhoppningsvis rehabiliterar sina invånare snabbare. Win-win-win!

Att vara olika bra på saker

Det är svårt för mig att acceptera att jag har jättelätt för vissa saker men jättesvårt för andra. Innan har jag struntat i det, eller inte förstått, inte sett signalerna, och gjort saker jag har jättesvårt för iallafall. Nu kan jag inte det längre. Det har liksom tagit stopp, för tillfället iallafall. Det känns som att det är ett steg tillbaka, att jag minskat på saker som jag kan göra, att jag liksom krympt möjligheterna på något sätt. Eller så är det ett steg framåt; att jag har börjat förstå och analysera vad jag mår dåligt av så att jag kan optimera mitt liv för minimal ångest? Kommer det bli bättre? Jag vet inte.

En sak jag vet är att det alltid varit såhär. Vissa saker har alltid varit jobbiga, och andra lätta. Det mesta med häst har varit lätt, även om en del runtomkring häst har varit jobbigt, t.ex. vara social i stallet, förstå instruktioner och liknande. Musik har inte alltid varit lätt, jag har varit dålig på att öva och lära mig saker och att organisera ihop band utan att må dåligt, men att turnera och stå på scen har alltid varit höjdpunkter i mitt liv. En gång åkte jag ensam till Berlin för att spela med ett band jag aldrig träffat! Bara det (turnerade sedan tre varv runt jorden med det bandet, The Proctors). Jag har stått på scen i tolv olika länder (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, England, Wales, Skottland, USA, Holland, har jag missat nåt?) med hur många olika band som helst.

Från min första Proctorsspelning, Berlin 2012

Är det inte märkligt att jag kan uppträda inför ett utsålt ställe i Brooklyn men ha svårt att gå och handla? Att jag kan ta hand om en häst och åka och tävla men inte dammsuga? Det är svårt att få in i mitt huvud.

Från The Flatmates headlinegig på New York Popfest

Jag har inte gjort något begåvningstest, men det är tydligen vanligt att folk med ASD/Aspergers/autistiska drag har en väldigt ojämn begåvningsprofil. Alltså att man är väldigt bra på något men väldigt dålig på något annat – fast de flesta ”normala” är ganska jämnbra på allt. Jag vet inte om ojämn begåvning kan vara svaret på varför vissa saker är lätta och vissa är så svåra. Antagligen en kombination av det, specialintressen, dåligt fokus och automatiseringsproblem (jag ska skriva mer om dessa saker i framtiden) Jag är ju högfungerande, vilket för mig innebär att jag i teorin klarar av det mesta, men det tar så otroligt mycket energi att jag i praktiken kör slut på mig själv när jag försöker. För att konkretisera; jag vet hur man gör när man funderar ut vad man ska äta, hur man handlar och hur man lagar till det. MEN bara tanken på detta gör att jag mår dåligt och hade jag försökt mig på det hade jag inte kunnat göra något annat den dagen, kanske veckan. Värt?

Det är också vanligt att folk med liknande funktionsvariationer som jag är ojämna i sin dagsform. Så att bara för att jag klarade av något igår eller förra veckan eller förra året är det inte alls säkert att jag klarar av det idag. Det är jättesvårt att lägga allt på en lagom nivå! Jag tror att många som har utmattningssyndrom känner igen sig i detta. Jag är ju också utbränd och även om min väg tillbaka kanske är lite annorlunda än en ”normalfungerande” känns det som att det finns många beröringspunkter. Med andra ord; vi är inte dumma i huvudet! Vi har bara försökt för mycket för länge. Men HUR ska man lära sig att lyssna på sig själv och hur ska man veta vad som är ”lagom” innan det är för sent?

Ändrade planer och fri tillgång

Precis när jag skrivit inlägget om att sätta igång en häst efter vila fick jag ett sms att min arbetslivsresurs vill flytta vårt möte till klockan tolv istället för klockan två. Vilket innebär att jag fick kasta om allt i min planering för dagen och det är jag INTE bra på. Jag måste verkligen förtydliga att om vi bestämmer en tid så får den inte ändras om det inte är jättespeciella omständigheter. Och verkligen inte samma dag! Då är det bättre att ställa in.

Jag ringde min man och tänkte egentligen bara fråga vad han tyckte att jag skulle göra, han brukar vara mycket bättre på att veta vad jag mår bäst av i sådana här situationer än jag själv. Men när jag skulle förklara vad som hade hänt började jag gråta, och då insåg jag lite själv att det här var nog jobbigare än vad jag trodde från början. Nästa gång får jag komma ihåg det och säga att nej, det går faktiskt inte att ändra tiden.

Så idag blev liksom inte av kändes det som. Jag åkte och lämnade tillbaka lillfläcken (jag skulle aldrig orka ha en egen hund men jag saknar redan att inte ha henne här!), och körde inom stallet för att kolla till Sportkossan. Ridbanan var bottenfrusen, liksom allt vatten och det blåste fortfarande halv storm. Jag bestämde mig för att jag varken hade tid eller lust att aktivera honom. Så typiskt! Det har varit idealiskt ridväder hela vilan och så nu när jag är på gång igen så krånglar allt till sig. Men nu ska jag försöka vara duktig och ta mitt eget råd: DET ÄR OKEJ! Några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Däremot spelar det roll om jag fryser ihjäl, om Sportkossan halkar och fläker sig eller vi får ett träd i huvudet.

Nam nam nam!

Sportkossan sa att han struntar i vilket. Han var glad för han har nämligen fått fri tillgång på hösilage! Han går på lösdrift, men hans lösdriftskompisar behöver äta ungefär hälften så mycket som han. Så på dagarna får han gå i en hage med två uppstallade hästar som behöver äta mycket. Men det blir ju ett himla packande av påsar, lunchfodringar och sånt där, och det vill jag ju inte, för min egen skull. Vi har dock ingen traktor i stallet så vi har inte haft möjlighet att köra ut storbalar i hagen. Men så kom jag på en ganska lysande idé; om vi frågade bonden snällt kanske han kunde köra ut några balar i hagen direkt? Det kunde han! Så igår placerade han ut sex inplastade balar i hagen på lite olika ställen och vi öppnade en av dem. Förutom att det var OTROLIGT mystiskt att det plötsligt stod vita bollar i hagen tyckte hästarna det var utmärkt! Idag stod de alla tre och åt när jag kom, men de gick också runt lite och lekte och flummade runt som hästar gör. Sportkossan gick dessutom ifrån maten för att snacka lite med mig! Så det verkar inte som att någon av dem hetsäter eller att någon blir utan. No more lunchfodring! Påsar måste jag fortfarande packa till kvällen i lösdriften men det är ju lite skillnad på att packa sju påsar i veckan eller tjugoen. Jag hoppas detta funkar nu. Ännu ett steg mot att bokstavsanpassa min hästhållning!

Hippsonkändisar!

Hippson har återigen publicerat ett av mina inlägg – min bloggpost om hur hästar hjälper mot psykisk ohälsa. Otroligt roligt! Läs inlägget här!

Också roligt att två Karlshamnsbor är på Hippsons förstasida samtidigt. Waalers bor alltså granne med Sportkossan så jag är där i tid och otid. Lånar deras ridhus, rider lektion, hämtar hundar… 🙂 Bäst är när man nångång råkar komma samtidigt som Per rider Wilma. Inspiration direkt!

Anpassade festligheter

Ja, med psykisk ohälsa blir det ALDRIG som man tänkt sig! Idag var det meningen att vi skulle åka till Malmö där en av mina bästaste vänner bor och ha en stillsam nyårssammankomst med henne och några andra vänner. Vi hade bakat paj att ha med oss till efterrätten och allt var Fixat.

NEJ, DET SKA VI INTE sa min hjärna redan imorse, hade hjärtklappning och skakade efter frukost. Sedan var jag i stallet och polerade Sportkossan lite, och han blev så nervös av mig att han inte kunde stå still eller få bakhovarna kratsade och var allmänt rädd för allt, typ stallkatten och sitt eget täcke. Okej att han kanske har lite överskottsenergi nu på grund av vilan, men KOM IGEN. Nä, det var helt mitt fel.

Sedan bröt jag ihop lite och vi fick ställa in tågåkandet och nyårsplanerna. Ni vet hur jag har skrivit peppande saker i stil med ”Våga ställ in saker och ha inte dåligt samvete för det!”? Det låter ju jättesmart och som om jag har helt koll på läget. FEL! Jag lyckades med inställandet av planen att dämpa originalångesten lite, men den blev raskt ersatt av pinfärsk ”jag sviker alla genom att ställa in”-ångest! Jippie. Som tur är råkar min kompis vara världens bästa människa (såklart, annars skulle hon inte varit min vän) och blev givetvis inte alls sur. Så nu befinner jag mig i någon slags mellanläge där jag visserligen mår dåligt över allt, men ändå kanske lyckats vända det till att det är helt okej och kanske eventuellt ett bra beslut. Det hade ju varit mycket sämre att få gråtattack i en annan människans lägenhet i malmö kl 23.45.

Detta ledde till att jag och min man pratade om vad det var som kändes jobbigt och hur fester ska läggas upp för att det faktiskt ska bli genomförbart för mig. Jag har ju trots allt lyckats ha både en födelsedagsfest och en bröllopsfest i år så jag är ju kapabel att inte bara delta i firande, utan även tycka det är roligt. Så kanske man kan lägga upp nästa sammankomst av festlig art på samma vis? Typ lära av sina misstag? Det ligger ju inte i min natur direkt men eftersom jag ställt in min medverkan på en miljon saker det senaste året kanske det börjar bli dags?

Hursomhelst. När jag hade födelsedagsfest bjöd jag in så många personer vi har sittplats till. Det vill säga typ en och en halv person (ungefär, vi har en liten lägenhet). Jag känner ju fler personer än så, så efter en på förhand bestämd tid fick dessa första personer gå hem och göra plats för nästa lass med folk. Vi hade totalt tre sittningar som varade i typ två timmar. Det gick jättebra. Lagom många människor i lagom lång tid, och så visste jag på förhand hur allt skulle vara. Och så fick jag vara hemma. Och iochmed att det var kakbuffé behövde jag inte förbereda mer än att ställa fram kakorna. Det var okej och tillochmed väldigt trevligt.

Bröllopsfesten var ju lite annorlunda för vi ville att alla som ville skulle komma. Jag avskyr stora middagar, långdragna tal och saker som pågår i hundra år och där det enda man gör är att UMGÅS. Även om det är med människor jag gillar. Det blir för mycket. Så efter vigseln hade vi några timmars paus där folk fick gå hem och äta (eller ut på stan; vi gick på en thairestaurang dit inga bröllopsgäster fick komma), för att sedan återkomma till festlokalen. Inga tal, ingen middag, men däremot kakbuffé (verkar vara ett vinnande koncept för lyckade Lisa-fester!) och underhållning. Alla våra bandmedlemmar från barndomen och framåt hade förberett roliga, fina och spexiga låtar. Vet ni vad som är bra med konserter? Man behöver inte SAMTALA eller UMGÅS med folk för att ha roligt! Det var underbart. Vi förberedde väldigt lite och hade inget som var tvunget att gå på ett visst sätt (förutom att vi skulle svara ja på rätt ställe men det hade vi övat på). Jag stannade ända till slutet.

Så kan man på något sätt plocka ut vad det var som gick så bra med de här tillställningarna och applicera på kommande nyårs/midsommar/födelsedagsfester? Så slipper jag bestämma något, få ångest och sedan låta bli alltihop? Jag trodde verkligen att ”stillsam middag hos bästa vännen” skulle funka men min hjärna höll inte med. Kanske om festen hade varit i Karlshamn så hade det kännts bättre? Det är så svårt; jag har rest ensam över halva jordklotet tidigare och det har aldrig varit några problem så. Men jag kanske bara får acceptera att det inte funkar som det gjort tidigare hela tiden.

Iallafall. Det positiva är att vi bor på ett berg så vi komma iallafall kunna se lite fyrverkerier. Inte för att jag gillar fyrverkerier alls men jag försöker se saker från den ljusa sidan. Det negativa är att vi kommer dö av pajförgiftning.

Paj, någon?

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Carrie.

Häromdagen tog vi fram den gamla Star Wars-trilogin (alltså 4, 5 & 6). Igår såg vi Return of the Jedi och jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle kunna sätta upp mitt hår som Leia. När filmen var slut fick vi veta att Carrie Fisher var död.

Carrie led av psykisk ohälsa; hon var bipolär. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Det fantastiska är att hon var så öppen med det och vågade prata om det i alla möjliga sammanhang.

Hon hade en frågespalt i The Guardian som hette Advice from the dark side. Jag läste det här svaret och började nästan gråta.

”We have been given a challenging illness, and there is no other option than to meet those challenges. Think of it as an opportunity to be heroic – not “I survived living in Mosul during an attack” heroic, but an emotional survival. An opportunity to be a good example to others who might share our disorder.”

Det finns liksom inget mer att tillägga. Mer än att jag hoppas att något av det jag skriver här hjälper någon någonstans någongång!

img_0219

#Inhonourofcarrhie

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

Jävla söndagsjävel.

Igår blev återigen felfelfelfel. Jag kom ju ihåg att ta medicinen men det var som att jag var i obalans sedan dagen innan och det blev liksom inte bra. Jag blev JÄTTEallergisk mot min mans systers katt, så allergisk har jag aldrig blivit tidigare så det var väldigt oväntat. Ögonen och näsan rann och jag kunde inte andas. Så vi fick gå Norrköping runt i jakt på ett söndagsöppet apotek. Och sedan var det fika (som jag inte kunde äta pga gluten) och sedan julklappar och sedan göra ingenting men samtidigt vara tvungen att vara med i vardagsrummet och vara uppmärksam på allt som hände och att nån kanske kunde tilltala mig och då måste jag komma på ett svar som passade in och var lite trevligt. Det kändes som att allt jag sa lät väldigt otrevligt för jag var för trött för att få till den rätta trevliga tonen. Det var likadant i förrgår, det kändes som att allt jag sa lät hur sarkastiskt som helst men det var det verkligen inte. Jag har så svårt att veta hur jag ska säga saker och när jag ska le och sådär och är jag trött eller ur balans orkar jag inte tänka på det och då känns det som att allt blir fel.

Ett julkort min mans syster hade i köket och det ser ut EXAKT som min kompis Niall som spelar i Spook School. Helt sjukt.
Ett julkort min mans syster hade i köket och det ser ut EXAKT som min kompis Niall som spelar i Spook School. Helt sjukt.

Jag flydde när mannens mamma började sjunga jul- och barnsånger inklusive rörelser och tyckte att vi skulle vara med för ”vi kan ju sjunga”! När jag väl skulle sova sedan fick jag världens ångestattack. De kommer på ett vis som är väldigt nya för mig. I över tio år har jag haft sömnproblem men det har mer varit att huvudet snurrar och att jag inte kan stänga av tankarna och att jag har hjärtklappning och tror att jag ska dö. Nuförtiden är jag jättesömnig men det liksom kryper i musklerna. Det börjar i benen och känns som kolsyra, nästan lite krampaktigt och jag måste röra mig eller rycka till för att det ska lätta lite. Stackars min man som försökte sova i samma säng! Jag försökte allt; var uppe och gick, gjorde andningsövningar, läste, tog benso, tog lite benso till men INGET HJÄLPTE! Till slut var jag så stressad över att jag inte kunde sova att den ”vanliga” ångesten slog till. Jag lyckades väl somna så småningom eftersom det uppenbarligen är dagen därpå nu men jag är helt groggy.

Tre måsar i Norrköping.
Tre måsar i Norrköping.

Jag önskar så att jag hade tagit med springskor så att jag hade kunnat göra av med lite energi. Det hjälper väldigt mycket så jag vet inte varför jag inte packade träningskläder. Jag tänkte väl att det skulle vara halt och kallt och omöjligt att förflytta sig utomhus men det har inte varit så farligt. Det är lätt att vara efterklok. Jag överväger faktiskt att köpa ett par nya springskor bara för att inte dö de närmsta tre dagarna. Eller så får vi promenera i flera timmar för ungefär samma effekt.

On the upside; vi åker nu första klass mot Sundsvall och där finns gratis kaffe och Lindt-choklad. Jag har frångått min veganism såhär i juletid (är fortfarande vegetarian dock) så det är okej att äta några chokladkulor. Dock är jag så borta att jag mår illa efter bara två stycken. Det verkar också som att det finns Riktig Snö häruppe. Det är man ju inte bortskämd med direkt.

Gratis choklad, kaffe och Timbuktu som berättar om sin nya bok. Jag vill också skriva en bok!
Gratis choklad, kaffe och Timbuktu som berättar om sin nya bok. Jag vill också skriva en bok!

Jag längtar mest hem till vår lägenhet och vanliga rutiner och SPORTKOSSAN!!! Inte klokt hur mycket den hästen gör för mitt välbefinnande.