Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Ångest och semesterkossa

Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Idag skulle jag träffat några gamla skolkompisar som jag inte träffat på typ hundra år och jag såg jättemycket fram emot det. Men PANG så slog ångesten till med full kraft. Det finns inte en chans att jag skulle kunnat gå, gråtfärdig, skakar och mår illa av ångest. Jag försöker följa mina egna råd och tycka det är okej att ställa in saker men det är så jäkla svårt! Så fort något är lite lite utanför min extremt snäva komfortzon så går min hjärna i totalt baklås. Jag vet ju att jag skulle tycka det var jätteroligt när jag väl kom dit, men det känns bara som en totalt övermäktig uppgift.

Det är märkligt att jag som ändå har en rätt okej sjukdomsinsikt inte har någon sjukdomsinsikt alls. Jag vet ju mycket väl i teorin att jag har ångest och att saker tar väääääldigt olika mycket energi beroende på sammanhanget och även att ångesten kan komma helt out of the blue. Men ändå är det så svårt att förutse, för när jag har stunder då jag mår bra kan jag liksom inte föreställa mig att jag kan må dåligt. Det är så himla konstigt och så jäkla svårt att acceptera!

Nu har iallafall fodrat hästar och klappat hund. Det ligger inom min komfortzon så därför är det ibland genomförbart trots ångesten. Även om det för normala människor är ”ja men om du kan fodra och prata med folk i stallet kan du väl äta lunch med dina kompisar?”. TYDLIGEN INTE. Jag blir så trött på mig själv.
Det var iallafall jättebra med häst-och-hund-och-fika-terapi! Sportkossan tar väldigt allvarligt på det här med semester. Det är mycket viktigt att man är så smutsig det bara går (gärna UNDER täcket, vilket kan vara svårt att lyckas med men det gäller att öva nedsmutsning så mycket det går!), att grimman hänger på trekvart eller helst ligger nedtrampad i leran och att manen får vara lång och härlig och fladdra i vinden.

HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
Hur var det nu med den här maten?
Hur var det nu med den här maten?
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!

Men sen tror jag också att han är lite uttråkad, för idag lämnade han maten för att snacka med mig och sen stod han vid grinden och kollade in vad jag gjorde ända tills jag åkte hem. Eller så ville han bara ha annan, godare mat, sån mat man får i hink! Jättestor skillnad på pås-mat (gott!) och hink-mat (helt obeskrivligt jäklarns underbart utsökt!) fast det är i grunden samma sak.

Att rida med ångest och oro del 3 – När inget hjälper

Så. Nu är vi framme vid tredje och sista delen (del 1 var hoppning och del 2 var om att rida ut). Nu har du vidtagit alla åtgärder för att ridpasset ska gå så bra som möjligt. Ändå sitter du där med hjärtklappning, ytandning och rysningar över hela kroppen. Vad gör man då?

Hästar är ju fantastiska djur och de vet precis hur man känner. Det är både en fördel och nackdel. Sportkossan är hyperkänslig för mig och har jag ångest blir han spänd, för då berättar jag ju för honom att det är nåt farligt på gång! Så det är lätt att det blir en ond cirkel. Och ibland är det helt omöjligt att anpassa alla situationer så att de blir precis som man vill ha dem, och det tror jag inte man ska heller. Ibland måste man göra saker man inte vågar, eller hur? Men man kan underlätta för sig själv. Här är några av mina knep.

Sportkossan visar några avslappningsövningar.
Sportkossan visar några avslappningsövningar.

1. Fokusera på din kropp. Börja uppifrån och skanna av dig själv. Är du avslappnad i ansiktet? Har du mjuka ögon? Är axlarna nere och avspända? Håller du mjukt i tyglarna? Gå igenom alla kroppsdelar och känn hur de känns. Dels blir du medveten om din kropp och slappnar av, dels fokuserar du på något annat än din ångest.

2. Andas. Eller vissla (det är svårt att vissla om man inte andas). Eller sjung. Jag brukar sjunga Taylor Swift eller Allo Darlin jättehögt för Sportkossan! Ett extra plus är att man skrämmer bort vildsvinen 🙂 Och att eventuell mötande trafik får ett gott skratt.

3. Prata. Då andas du och du tänker på annat. Berätta för din häst hur fin den är och hur mycket du tycker om den och vad trevligt det ska bli att gå här så lugnt och fint. Undvik att prata om ”nu får du inte bli rädd för den där stenen” eller ”nu ska du inte sticka”, för då lägger du fokus på det du inte vill ska hända. Säg inte ordet inte ;).

4. Hoppa av. Ibland kan jag inte bryta det och då hoppar jag av och leder ett slag. Detta är inte för att Sportkossan missköter sig på något sätt eller blir omöjligt (det är han sällan), utan för att JAG ska slappna av. Det är snällt mot hästen att vara avslappnad och den skiter rätt mycket i om du sitter på eller går bredvid. Bara du är glad så är hästen glad.

5. Gör inte för mycket. Ska du rida en tisdagkväll kanske måndag och onsdag får vara vilodagar för dig. Du kanske inte ska städa hela huset samma dag som du ska rida, eller rida nära inpå att du ska göra något annat. Du och din ridning är värda att få optimala förutsättningar. Allt hänger ihop.

Det ska vara kul och avslappnande att rida!
Det ska vara kul och avslappnande att rida!

Ibland känner jag att jag mest svamlar när jag försöker beskriva hur jag känner, men det här är iallafall ungefär så jag har det just nu. Ens mående är ju inget statiskt, så tankegångar och verktyg kan ändras med tiden och det är en del av processen. Låt det vara det. Trial and error är ingen dum metod faktiskt. Men nu är jag såklart nyfiken; HUR GÖR NI? 🙂

Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!