Att vara olika bra på saker

Det är svårt för mig att acceptera att jag har jättelätt för vissa saker men jättesvårt för andra. Innan har jag struntat i det, eller inte förstått, inte sett signalerna, och gjort saker jag har jättesvårt för iallafall. Nu kan jag inte det längre. Det har liksom tagit stopp, för tillfället iallafall. Det känns som att det är ett steg tillbaka, att jag minskat på saker som jag kan göra, att jag liksom krympt möjligheterna på något sätt. Eller så är det ett steg framåt; att jag har börjat förstå och analysera vad jag mår dåligt av så att jag kan optimera mitt liv för minimal ångest? Kommer det bli bättre? Jag vet inte.

En sak jag vet är att det alltid varit såhär. Vissa saker har alltid varit jobbiga, och andra lätta. Det mesta med häst har varit lätt, även om en del runtomkring häst har varit jobbigt, t.ex. vara social i stallet, förstå instruktioner och liknande. Musik har inte alltid varit lätt, jag har varit dålig på att öva och lära mig saker och att organisera ihop band utan att må dåligt, men att turnera och stå på scen har alltid varit höjdpunkter i mitt liv. En gång åkte jag ensam till Berlin för att spela med ett band jag aldrig träffat! Bara det (turnerade sedan tre varv runt jorden med det bandet, The Proctors). Jag har stått på scen i tolv olika länder (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, England, Wales, Skottland, USA, Holland, har jag missat nåt?) med hur många olika band som helst.

Från min första Proctorsspelning, Berlin 2012

Är det inte märkligt att jag kan uppträda inför ett utsålt ställe i Brooklyn men ha svårt att gå och handla? Att jag kan ta hand om en häst och åka och tävla men inte dammsuga? Det är svårt att få in i mitt huvud.

Från The Flatmates headlinegig på New York Popfest

Jag har inte gjort något begåvningstest, men det är tydligen vanligt att folk med ASD/Aspergers/autistiska drag har en väldigt ojämn begåvningsprofil. Alltså att man är väldigt bra på något men väldigt dålig på något annat – fast de flesta ”normala” är ganska jämnbra på allt. Jag vet inte om ojämn begåvning kan vara svaret på varför vissa saker är lätta och vissa är så svåra. Antagligen en kombination av det, specialintressen, dåligt fokus och automatiseringsproblem (jag ska skriva mer om dessa saker i framtiden) Jag är ju högfungerande, vilket för mig innebär att jag i teorin klarar av det mesta, men det tar så otroligt mycket energi att jag i praktiken kör slut på mig själv när jag försöker. För att konkretisera; jag vet hur man gör när man funderar ut vad man ska äta, hur man handlar och hur man lagar till det. MEN bara tanken på detta gör att jag mår dåligt och hade jag försökt mig på det hade jag inte kunnat göra något annat den dagen, kanske veckan. Värt?

Det är också vanligt att folk med liknande funktionsvariationer som jag är ojämna i sin dagsform. Så att bara för att jag klarade av något igår eller förra veckan eller förra året är det inte alls säkert att jag klarar av det idag. Det är jättesvårt att lägga allt på en lagom nivå! Jag tror att många som har utmattningssyndrom känner igen sig i detta. Jag är ju också utbränd och även om min väg tillbaka kanske är lite annorlunda än en ”normalfungerande” känns det som att det finns många beröringspunkter. Med andra ord; vi är inte dumma i huvudet! Vi har bara försökt för mycket för länge. Men HUR ska man lära sig att lyssna på sig själv och hur ska man veta vad som är ”lagom” innan det är för sent?

Personligt ombud

Idag har jag hängt lite med mitt personliga ombud. Hen är verkligen bäst, en riktig vardagshjälte! Jag kan rekommendera alla som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa att undersöka möjligheten att få ett personligt ombud. Det är lite olika vad de gör och det beror på vad en behöver hjälp med. Mitt PO hjälper mig i kontakten med psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen till exempel.

Idag skulle jag lämna blodprov och även ta ett körkortsfoto. Detta låter ju som något väldigt enkelt men för mig är det inte så. Jag ska bestämma själv när jag ska åka dit, ska jag köra bil och var ska jag då parkera, hur betalar jag för parkeringen (har hänt mer än en gång att jag har gråtit framför parkeringsautomaten och åkt hem igen), ska jag anmäla mig i receptionen? Det blir en enorm stress. Så därför följde mitt PO med. Jag känner mig lite dum när sådant här händer – jag är trettio år gammal och klarar av att ha en häst, men jag kan inte åka till sjukhuset och ta blodprov. Men så är det. Saker som är lätta för ”normala” människor är svåra för mig, och tvärtom. Någon gång ska jag skriva ett inlägg om ojämn begåvnintgsprofil.

Det var tur att hen följde med för det var väldigt rörigt och tog över en timme att fixa de här sakerna! Hade hen inte varit med så hade jag inte klarat det. Nu är jag tillbaka i sängen och känner mig helt urblåst i hjärnan. Tänk att något såhär litet kan vara så svårt. Men det gick!

Jag och mitt Dale Cooper-ansikte.
Jag och mitt Dale Cooper-ansikte.