Markarbete

Igår var jag ju och köpte en ny sadelgjord eftersom den gamla inte passade den nya sadeln; den var för lång helt enkelt. Så jag köpte en storlek mindre och trodde att det skulle funka. Gjorde det det? NEJDÅ. Den gick inte runt, det fattades flera centimeter. Då fattade jag att det elastiska på min gamla sadelgjord hade töjts och slitits ut så mycket att den blivit lite för elastisk. Så jag behöver en ny sadelgjord i samma storlek men med nya ”fräscha” elastiska bitar som man inte kan dra ut typ 2 dm. SUCK. Det hade jag ju kunnat komma på innan! Så nu måste jag på något sätt återigen ta mig till en Hööksbutik och byta. Bara det att det är 6 mil till närmsta butik så det blir ju ett Projekt för mig om jag ska göra det själv. Men jag vill gärna ha en ordentlig sadelgjord till hoppträningen på tisdag. Så frågan är om jag orkar både köra till Hööks och rida imorgon eller om det är en dum idé? Jag antar att jag inte vet förrän jag har provat…

Hursomhelst. Iförda en gammal rostig sadelgjord jag hittade i sadelkammaren gick vi till ridhuset för att provhoppa den nya sadeln. När jag kom dit höll Per på att rida en av sina fina hästar. Man blir så imponerad och inspirerad av att se när han rider; inga sporrar, inget spö, inget bett. Piaff, seriebyten och galoppiruetter och hästen såg verkligen glad och avslappnad ut. Plus att jag skärper mig och blir mycket mer noggrann, för tänk om han skulle råka kolla när jag klantar mig och drar till i tygeln eller trycker med skänkeln utan att få respons! Mycket skämmigt! 😉

Började med att värma upp över travbommar innanför en långsida; varierade med tempoväxlingar på andra långsidan och skänkelvikningar innan bommarna. Sportkossan tappar ibland balansen över bommar eftersom han då måste både lyfta på benen OCH arbeta med ryggen samtidigt och det är klurigt. Så då gjorde jag en skänkelvikning in från långsidan, travade rakt över bommarna och sedan skänkelvikning ut mot långsidan igen. Det funkade och han blev mycket stabilare i formen över bommarna.

Sedan skuttade vi över några sockerbitar! Det var ROLIGT tyckte Sportkossan men hindrena hade ju kunnat vara lite högre… Jag försäkrade honom om att de kommer bli högre om ett litet tag, han är ju inte riktigt igång ännu! Första gångerna hade han totalt glömt hur man gör för att landa i rätt galopp, men efter några gånger kom han på det. Jag red också bra om jag får säga det själv, hade någotsånär bra galopp och grejade inte innan hindrena. Jag har väldigt lätt för att greja och lägga rätt och trycka av, och det är ju extremt onödigt eftersom Sportkossan numera kan det mycket bättre själv. Alltså: hitta galoppen och mjukna innan hindrena. Hur svårt kan det vara? Nu är vi PEPP inför tisdagens hoppträning! Om jag hittar en sadelgjord alltså…

 

Clinic med Alex Zetterman

Igår trotsade jag och min kompis den plötsliga köldknäppen, tog på oss alla kläder vi hade och åkte till Sölvesborg för en clinic med Alex Zetterman! Jag är ju inte så bevandrad i eller intresserad av hoppsporten, däremot är jag intresserad av hur ryttare av alla discipliner tänker och så är jag intresserad av att stötta lokal, ideell verksamhet. Det är ju stort att få en världsstjärna till lilla Sölvesborg liksom.

Det började med att Alex red en av sina egna hästar, en liten unghäst som trippade runt i ridhuset med stora ögon. Alex var väldigt systematisk och lugn och tog den tid hästen behövde för att kunna utföra arbetet avspänt. Jag kände inte riktigt att jag kunde ta till mig allt han gjorde, eftersom Sportkossan är en helt annan typ av häst än de rörliga, spänstiga varmbloden Alex arbetar med, men det var tydligt att hans system fungerade och hästen hoppade fint och avspänt till slut.

En grej som fastnade dock var att han pratade om skillnaden mellan att hela tiden hoppa på reaktion mot att hoppa med ett system som var samma hela tiden. Han menade att om man inte har nån plan och inte är så himla noga utan rider lite ”som det blir” mot hindrena blir varje hinder en ny situation som hästen måste lösa. Han sa att det blir flashiga språng eftersom hästen ”räddar sig” lite hela tiden, men att man med den ridningen hela tiden spelade med hästens flyktbeteende, vilket kunde skapa spänningar och oro hos hästen. Medan om man hela tiden gjorde samma sak inför hindrena och hade en plan skulle hästen känna igen sig och ta sig an arbetet avslappnat och med självförtroende. Han hoppade därför samma linjer ganska många gånger och man såg att hästen blev lugnare och hoppade bättre och bättre.

Jag är på grund av orutin en sådan som rider lite som det blir hela tiden, och det är ju inte bra när jag har en lite introvert häst som blir spänd i nya situationer. Vad händer när han blir spänd? Jo, han tappar ryggen och bommarna trillar. Jag ska ta med detta i hemmaträningen och försöka hoppa småhinder på samma linjer tills jag får en kontinuitet i det hela. Vilket är ungefär så jag har tänkt hela hösten, så det kändes bra att detta blev bekräftat.

Glögg och pepparkaksrullar!
Glögg och pepparkaksrullar!

Sedan tränade han en ponnygrupp och det blev mycket markarbete. Bland annat den gamla klassikerna klockan, både med samma galoppsprång mellan varje bom, och att kunna växla upp och ner snabbt och rida olika antal språng. De hoppade även en liten serie med volter och sedan rakt fram, med samma fokus på att kunna växla upp och ner i galoppen. Vilka duktiga ryttare! Vi såg inte mycket på hästgruppen för när de började var klockan nio och jag kunde inte känna mina fötter 🙂

Alla världsryttare har ju ett väl beprövat system som fungerar för dem. Alex red sina hästar mycket utåtställda och jag fick aldrig riktigt grepp om varför. Jag tyckte också att det var mycket fokus på tyglarna, att han rörde handen ganska mycket och att hans häst rörde huvudet fram och tillbaka hela tiden och var väldigt kort i nacken och djup i formen. Han sa till en av ponnyryttarna att hen skulle röra på handen för att hålla bettet rörligt och mjuka upp hästen i munnen. Det är ingenting jag håller med om eller som skulle fungera för Sportkossan som vill att handen ska vara så stilla det bara går för att kunna slappna av och gå fram. Men som sagt, Alex system fungerar uppenbarligen och jag tyckte om att han var så lugn och metodisk. Tror att ponnyryttarna blev lite snopna att de inte fick hoppa den uppställda banan, utan bara små kryss, men Alex menade att de här ekipagen kan redan hoppa banor i flygande fläng, och att utmaningen för ponnyryttare var att förbättra sin egen sits, känsla och kontroll på hästen. Mycket klokt tycker jag!

Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och "klockan".
Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och ”klockan”.

Tack Sölvesborgs Ridklubb/Stall Bokeslätt och Sisu för att ni ordnade detta! Tillochmed min kompis som är westernryttare blev lite hoppsugen 😉