Karriärpaketet

Idag har jag varit på mitt ”jobb”, alltså hos min handledare på Arbetslivsresurs. Jag fick i läxa att jobba med något som heter karriärpaketet, en lätt krystad självskanningssida med inriktning på arbetslivet. När man har gjort alla val, intressetest och kompetensinventering får man fram vilka yrken man skulle passa som. Mitt toppyrke var ridlärare! Och rytmiklärare. Intressant. Fick även pälsdjursskötare, försöksdjursskötare, fiskodlingsarbetare och viltmästare i toppen. Minns dock inte att jag svarade ja på ”tycker du om att utnyttja och döda djur?”… Även författare, föredragshållare, museiarbetare, trädgårdsmästare, serietecknare och distriktsveterinär fanns i toppen. Lite blandat med andra ord!

Det känns lite förlegat att det är så uppdelat i ”yrken”. Nuförtiden är det inte nödvändigt att man utbildar sig till ett yrke och sedan är man det, utan världen är lite mer komplicerad än så. Det finns massvis av jobb som inte är yrken enligt arbetsförmedlingen, men som man ändå kan ha och försörja sig på. Men jag vet inte, det kanske är en början.

Och! Har nu bestämt vilken klubb jag ska vara med i. Allt föll på plats när ordföranden ringde upp mig och var jättepositiv efter att jag skickat ett mail till styrelsen där jag frågade lite om möjligheterna att ha lite WE på klubben. Så himla trevligt! Har verkligen bara blivit bra bemött där, av alla från parkeringsvakter till andra ryttare till nu då ordföranden. Känns toppen!

Arbetsträning?

Jag går ju som ni kanske vet på arbetslivsresurs, en slags åtgärd för att jag ska kunna hitta ett jobb som jag kan ha i mer än några månader och där jag inte mår dåligt över att ha. Det är inte så roligt och jag är ganska rastlös, jag vill liksom sätta igång att jobba NU! Göra lite nytta! Men lugn, det får ta den tid det tar…

Mitt problem är ju inte att skaffa jobb eller utföra det. När jag jobbar vågar jag säga att jag jobbar bättre än de flesta andra. Problemet är att jag gör det på bekostnad av mig själv och att jag inte kan säga att stopp, nu måste jag vila. Jag vill kunna jobba som alla andra, men uppenbarligen går inte det! Efter mer än tio år i arbetslivet är det väl dags att inse att ett ”vanligt” heltidsjobb inte är något för mig.

Jag tror inte att det spelar någon roll vad jag gör, det viktiga är att förutsättningarna är anpassade för mig. Jag kan vända papper eller jobba med en dator eller inventera skruvar eller klippa häckar eller servera skolmat. Det viktiga tror jag är att det inte är stressigt eller för mycket folk, att jag kan arbeta självständigt och med konkreta uppgifter, och att jag inte har det yttersta ansvaret för någonting. Och där det inte gör något att jag är lite ojämn. Jag är väldigt effektiv när jag mår bra, men det måste finnas utrymme för viss flexibilitet, både tidsmässigt och uppgiftsmässigt, samtidigt som det gärna får vara lite ”tråkigt” och rutinmässigt. Arbetsgivaren kommer med största sannolikhet att få någon slags bidrag för mig så att det kan anpassas!

Det bästa jobbet jag haft var när jag jobbade halvtid i ett mottagningskök på en särskola. Jag började och slutade lite när jag ville, men självklart behövde jag vara där när maten kom. Jag la upp arbetet helt själv och ingen störde mig, men ibland kom det trevliga lärare och elever och drack kaffe eller åt mat. Jag har nog aldrig varit så uppskattad som där 🙂 Ibland gästspelade jag som basist i skolbandet och ibland åkte vi på utflykt ut i skogen! Tyvärr flyttade skolan och mina arbetsuppgifter försvann.

En dag på mitt favoritjobb!
En dag på mitt favoritjobb!

Jag tror att jag behöver komma ut och prova olika jobb. Det är så otroligt svårt att säga om det kommer passa mig innan jag har börjat. Jag trodde ju inte att mattant skulle vara mitt drömjobb men ack så fel jag hade 😉 Jag hoppas att jag kan få komma ut och arbetsträna efter nyår, bara några timmar i veckan hade varit fint. Men var jag ska göra detta vet jag inte riktigt… Några förslag?

Arbetslivsresurs

Igår var första dagen på min nya sysselsättning. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men jag antar att det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag vet inte heller riktigt vad det innebär, men just nu verkar det som att jag kommer att gå i samtal/coaching och delta i olika aktiviteter på arbetslivsresurs och att detta ska leda till att jag hittar ett arbete som jag kan ha en längre period. Jag är inte så bra på att ta till mig abstrakt information som den här så jag kan tyvärr inte förklara det bättre. Jag kommer referera till det som mitt jobb. Det är enklast så.

Jag har haft fler jobb än vad jag kan räkna. Jag har också påbörjat fler utbildningar än jag vill tänka på. Mitt problem är inte att jag har svårt att få ett jobb eller svårt att behålla ett jobb. Tvärtom har jag i princip aldrig varit arbetslös och aldrig fått sparken. Mitt problem är att jag är så sjukt bra på att låtsas vara normal! Jag försöker så jäkla hårt att klara av allting men det slutar alltid med att jag kraschar rakt in i väggen. Nån gång blev jag sjukskriven, men för det mesta säger jag upp mig och letar vidare efter något annat jobb. Och så börjar det om.

Men nu är det alltså dags att bryta den här onda cirkeln och igår var första dagen. Jag, min arbetsförmedlare, mitt personliga ombud och min handledare på arbetslivsresurs träffades förra veckan och bestämde att detta skulle genomföras. Eller, de bestämde och jag tittade ner i bordet mest. Det blev verkligen översvämning i min hjärna när tre personer satt och skulle förklara för mig hur detta ska gå till. Jag fokuserade så mycket på hur jag såg ut i ansiktet och försökte nicka och se lite positiv ut på rätt ställen att jag inte lyckades lyssna speciellt mycket. Jag fick iallafall med mig ett häfte att fylla i tills nästa gång. Vanligtvis är jag otroligt dålig på att få saker gjorda i ”hemläxa” men jag fyllde i litegrann iallafall, och tog den med mig till mötet igår. Bara det är en bedrift!

Hur ska jag komma ihåg att titta i och framför allt ta med den här till alla möten?!
Hur ska jag komma ihåg att titta i och framför allt ta med den här till alla möten?!

Vi gick igenom häftet och vad jag hade fyllt i om mina jobb, livssituation, problem, mål och så vidare. Min handledare är väldigt snäll och positiv och otroligt käck! Men det måste man nog vara om man ska ha det jobbet. Vi ska iallafall träffas några gånger till innan jul bara hon och jag och så ska jag gå på en föreläsning på torsdag. Sen fick jag gå hem och vila resten av kvällen, det är därför jag inte skriver förrän nu. Alla nya saker är så jobbiga för mig. Inte så mycket självs mötet, det kändes väldigt otvunget, men att hitta till rätt ställe, gå in igenom rätt dörr, var ska jag hänga jackan osv… DET är jobbigt! Men nu vet jag hur det går till så nästa gång blir förhoppningsvis bättre.

Sammanfattningsvis känns det bra. Det känns som att min arbetsförmedlare och min handledare tror på mig och är på min sida, och det är man ju inte speciellt bortskämd med i myndighetskontakter!