Plötsligt i Vinslöv – del 2

Efter träningen var det en ganska lång paus innan det var dags att gå banan och värma upp inför tävlingen. Sportkossan har varit lite svårlastad tidigare så jag har alltid varit lite restrektiv med att ställa honom på transporten mellan klasserna och sådär. Men igår hade jag inte lust att hålla honom i tre timmar i vinterkylan (okej, det var inte så kallt men efter tre timmar hade det varit det!) så vi provade om han ville äta lunch i transporten. Det ville han! Vi fikade i bilen sålänge, och när Sportkossan hade ätit färdigt (dvs slängt hälften av allt hö på golvet, bordsskick noll) gnäggade han efter sällskap. Men han stod fint och stilla och var inte svårlastad sedan när vi skulle åka hem igen efter tävlingen. Så nu är Sportkossan officiellt Riktig Tävlingshäst som kan fika själv på tävlingsplatser! Fast jag tycker nog det är roligare att ha honom ute, men det kan ju vara praktiskt att ställa undan honom ibland, iallafall vintertid!

Jag hade ganska svårt att lära mig banan, det har jag ofta. Det är ju alltid lite tidspress och då går min hjärna i total baklås och jag blir megastressad! I somras grät jag nästan av panik när jag i övermod hade anmält mig till två olika stilterrängklasser och inte kunde skilja på banorna. Så i framtiden kommer jag antingen rida klasser som det är trehundra år mellan eller bara rida en klass. Känns lite fånigt att åka nånstans och bara rida en gång, men det är ju också extremt fånigt att ha stresspanik och hjärnkollaps bara för att man vill hoppa två klasser. Hursomhelst, här var bara en klass och till slut fick jag in den i hjärnan.

Sportkossan lunkade omkring på framridningen och kändes ganska gäspig. Jag struntade i framhoppningshindrena som bestod av taniga plastbommar (vi hade dundrat in i dem omedelbart, försiktighet är inte vår grej!) och höll mig till att jogga igång lite lätt. Ingen mening att försöka hitta hoppgaloppen i ett litet ridhus fullt av andra hästar, det blir bara frustration hos mig för ALLA ÄR I VÄGEN! Och så vet ni ju om min framhoppningsskräck 🙂 Men återigen var stämningen väldigt avslappnad så jag var faktiskt inte alls nervös! Väl inne på banan fanns det mer plats att sätta igång galoppen och vi fick även provhoppa valfritt hinder innan start.

Jösses vad peppad Sportkossan var när han fick komma in i stora ridhuset igen! Det var så att öronspetsarna möttes så glad blev han! Det är faktiskt första gången jag har känt att han liksom fattat att ”Nu är det tävling!”. För det var en helt annan framåtbjudning än på träningen tidigare. Vi fick startsignal och peppade upp med en lite ökning på långsidan, men i svängen mot första hindret såg jag att den andra ryttaren som var inne på banan hade parkerat precis bakom :). Så jag bröt av och bestämde mig för att göra om anridningen (hade inte ridit genom start ännu). Jag tror Sportkossan hade laddat för HOPPTÄVLING och blev lite störd när jag bröt av, för när jag fattade ny galopp BOCKADE han! Hihi, det här är den tredje bocken i hans liv, han är så söt! Det var verkligen som att han bara KOM IGEN NUUUUU! NU KÖR VI!

Fint avslut på tävlingsåret 2016!
Fint avslut på tävlingsåret 2016!

Och det gjorde vi! Det var en så himla härlig och fin runda att jag nästan blev lite lipfärdig. Det har varit en så otroligt lång väg med den här hästen så att kunna gå in på en hopptävling utan att vi är rädda för allt, tvärvänder, river alla hindrena eller har andra konster för oss, och istället bara fokusera och rida är helt magiskt! Han var hundra procent med mig! Det var stilbedömning men jag ville nästan inte läsa protokollet efteråt, för i min värld var det liksom en tiopoängare, och jag ville inte förstöra det genom att läsa det verklighetsbaserade protokollet direkt. 🙂 Men det hade jag inte behövt oroa mig över, för vi vann med 8.5 i stil! Det hade jag verkligen inte räknat med för alla andra såg så otroligt proffsiga ut! Jag blev så himla himla glad faktiskt, det hade jag varit även om vi inte hade vunnit, men det är något visst med att få en blågul rosett, även om det ”bara” är en liten inneterräng för närmast sörjande 🙂

Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!
Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!

Ett riktigt härligt avslut på ett jättefint tävlingsår! Nu ska vi ha fyra veckors vila med mys, service av häst och kanske vinterpromenader i skogen. När jag får tillgång till bättre nätverk (det är så enormt frustrerande när teknik inte fungerar att jag blir tokig! Det tar en kvart att skriva inlägget men det tar säkert en timme att lyckas få upp det! Gaaah!) det filmvisning här, det lovar jag!