Gymnastikhoppning och lydnadsövningar

Gissa om jag blev lättad igår när jag kom till stallet och Sportkossan varken var öm eller halt eller hade några som helst synliga skador i hoven efter stentrampet i förrgår. Hoppas att det håller i sig och att det inte är något som ligger och gottar sig för att sedan blossa upp som en otrevlig överraskning!

Många av fälttävlanshästarna hade hoppat inneterräng i helgen, så därför passade det extra bra att jobba lite med gymnastikhoppning och lydnad på gårdagens träning i fälttävlansgruppen. Sportkossan tycker att såna här små hinder och bommar där man ska sätta ner fötterna på rätt ställe och inte drulla in i saker är vääääldigt onödigt och rätt meningslöst. Speciellt det där med att hålla igång galoppen i små svängar är jobbigt. Med andra ord var detta precis det vi behövde!

Vi började med några övningar där vi hoppade studs och lydnadshinder på böjt spår och även gjorde några hörnpasseringar med bommar och koner. Det gick faktiskt ganska bra även om Sportkossan inte var jätteentusiastisk. Jag försökte återskapa lite av den där kontakten vi jobbar med i dressyren och stundtals kändes han jättefin! Kunde både öka och minska i lätt sits i balans. Stundtals kände jag mig bara hård i handen och ”hård” i skänklarna, men det är ju alltid så när man ska införa något nytt i sin ridning; man får verkligen känna av vad som är lagom! Jag tror att Sportkossan förlåter mig. Det jag måste tänka på även i hoppsadeln är att jag inte trycker ner handen utan att den är uppe. Det blir ju lite annan vinkel i armarna och annan känsla i lätt sits och då har jag lätt för att bli för låg i handen. Fick mycket finare kontakt när jag (stundtals) kom på det och höjde handen.

Därefter var det en liten studsserie på rakt spår där vi skulle bryta av och rida genom ”hörnen” (tyvärr kom inte hörnen med på film av någon anledning). Det var MYCKET roligare att hoppa rakt fram tyckte Sportkossan, för då fattar man ju vart man ska! Han hoppade jättefint där och tog verkligen tag i hindrena. Och avsaktningar är ju vårt paradnummer så där fick vi glänsa lite.

Avslutade med en lydnadsbana, sist i filmen. Vi var sist så vi hade nog hunnit somna lite, för där fick jag verkligen jobba att hålla igång galoppen i svängarna! Mycket nyttigt. Trots lite drullande med hindret på den lilla volten kändes det jättebra överlag. Nu känner vi oss peppade för lite banhoppning faktiskt, så vi kan jobba på den där stora, runda galoppen.

Men bäst av allt var nog att jag inte hade ångest. Vanligtvis om jag ska göra något på kvällen brukar jag gå och stressa över det hela dagen, men det gjorde jag inte igår. Och sen brukar jag må dåligt av hela proceduren att komma iväg med hästen, det känns liksom som ett jättestort projekt med jättemånga steg innan man faktiskt är på plats och rider. Och sen är jag såklart alltid lite nervös inför hoppning. Så sammantaget brukar jag få kämpa ganska mycket med att åka och träna, så det var jätteroligt att min hjärna var helt med mig igår! Nu ska jag bara fundera på varför det blev så och försöka återskapa det, hm…

Årets första fälttävlansträning!

Igår var det dags för årets första träning med min fälttävlansgrupp! Såklart mådde jag dåligt innan, jag gör alltid det när jag ska göra något på kvällen. Jag blir liksom stressad, helt utan anledning eftersom det enda jag hade på schemat för dagen igår var arbetslivsresurs, och det hade jag lagt på förmiddagen för att ha ett luftigt och fint schema! Men ändå, såhär är det varje gång innan vi ska iväg med hästen, eller iallafall en väldigt stor del av gångerna. Fast jag vet ju att jag vill egentligen, så det är bara att kämpa på. Träningen är varannan vecka, och jag tänker att jag får stå ut med att känna såhär en gång varannan vecka! Det är trots allt ett lågt pris att betala. Kanske blir det bättre framöver, det brukar alltid bli lättare när det blir lite ljusare, men om det inte blir bättre kan jag ändå stå ut med det. Det är ju SÅ roligt att träna och hoppa och jag tycker så otroligt mycket om min drulliga Sportkossa så nu får jag hantera min ångest så att jag kan förverkliga mina fälttävlansdrömmar!

Fälttävlan såhär års? Javisst. Men fälttävlan är ju inte bara terräng utan man ska kunna massa annat också, och på de här tisdagsträningarna gör vi lite allt möjligt. Givetvis var vi inomhus! Ägnade oss åt att reglera galoppen och hoppa studs. Med Sportkossan behöver vi öva på att länga galoppen och springa inte fort utan med stora, runda, balanserade språng. Lättare sagt än gjort såhär när vi har varit igång i en vecka, men vi tog det som en liten uppvärmning inför framtida stordåd och inte något som måste fixas NU. Sportkossan tyckte att det var dödsroligt att komma iväg och var så glad att öronen nästan möttes i mitten. Hoppahoppahoppa!!!

Vi började med att värma upp i trav med lite skänkelvikning, och sedan galopp med två bommar på långsidan och 21meter mellan varje. Då skulle vi växla mellan sex och fem galoppsprång. Det var JETEKUL sa Sportkossan och vi fick utan problem in fem, vilket typ aldrig hänt innan. Han fick tillochmed extra feeling och for iväg så att styrningen slutade fungera en gång, hihi! Så kul när han är pigg och glad!

Sen när vi skulle börja hoppa på riktigt orkade vi typ två grejer och sedan var Sportkossan JETETRÖT! Han orkade inte alls galoppera så stort och sedan samla ihop sig lite inför hindrena utan alla språng blev mer framåt än uppåt. Bommarna flög! Å andra sidan fick han ju snyggt multifärgat nagellack med sig hem…

Trots det är jag mycket nöjd! Sportkossan var pigg och glad, och då har han en historia av att bli spänd och lite ”dum” och inte bjuda fram utan vara rädd för allt och vända och ha sig. Men idag använde han energin till nåt vettigt, inte en enda gång var han ”rädd” för hörn eller väggar utan bara framme och väldigt på. Vi hittade framåtläget väldigt snabbt och jag grejade inte för mycket innan hindrena, och det är ett stort steg framåt! Rivningarna kommer ju för att vi inte är igång ännu, så med lite kondition och styrketräning de kommande månaderna kommer det nog flyga lite färre bommar (hoppas jag!).

Bonus: Vi hann hem innan det började snöa! Jag hatar att köra transport (eller bara vanlig bil!) i snö så det var skönt. Å andra sidan tog det mig typ fem minuter att backa in transporten på dess parkeringsplats eftersom jag inte såg någonting av någonting utan bara kolsvart + snöyra.

Jag är hursomhelst jättenöjd med mig själv att jag kom iväg. Jag var som sagt väldigt stressad och hade ångest innan, men så fort vi hade lastat och börjat köra mådde jag inte dåligt alls. Hoppandet gick helt utan nerver från min sida. Så skönt att få bekräftat att jag inte är nervös eller rädd för själva ridningen utan att det jobbiga sitter någon annanstans. Nu efteråt är jag bara supernöjd och glad och längtar till nästa gång jag får sitta på min snälla Sportkossa!

Ni får två filmer från när vi fortfarande hade lite energi kvar. Det ska vara sex galoppsprång från hindrena till bommarna på lite böjt spår men Sportkossan sa VI TAR FEM! Och det kan man ju bara vara glad för med den hästen.

 

Och så lite studs, som vi för något år sedan hade gjort kaffeved av men som vi igår klarade på första försöket. Whoop!

Markarbete

Igår var jag ju och köpte en ny sadelgjord eftersom den gamla inte passade den nya sadeln; den var för lång helt enkelt. Så jag köpte en storlek mindre och trodde att det skulle funka. Gjorde det det? NEJDÅ. Den gick inte runt, det fattades flera centimeter. Då fattade jag att det elastiska på min gamla sadelgjord hade töjts och slitits ut så mycket att den blivit lite för elastisk. Så jag behöver en ny sadelgjord i samma storlek men med nya ”fräscha” elastiska bitar som man inte kan dra ut typ 2 dm. SUCK. Det hade jag ju kunnat komma på innan! Så nu måste jag på något sätt återigen ta mig till en Hööksbutik och byta. Bara det att det är 6 mil till närmsta butik så det blir ju ett Projekt för mig om jag ska göra det själv. Men jag vill gärna ha en ordentlig sadelgjord till hoppträningen på tisdag. Så frågan är om jag orkar både köra till Hööks och rida imorgon eller om det är en dum idé? Jag antar att jag inte vet förrän jag har provat…

Hursomhelst. Iförda en gammal rostig sadelgjord jag hittade i sadelkammaren gick vi till ridhuset för att provhoppa den nya sadeln. När jag kom dit höll Per på att rida en av sina fina hästar. Man blir så imponerad och inspirerad av att se när han rider; inga sporrar, inget spö, inget bett. Piaff, seriebyten och galoppiruetter och hästen såg verkligen glad och avslappnad ut. Plus att jag skärper mig och blir mycket mer noggrann, för tänk om han skulle råka kolla när jag klantar mig och drar till i tygeln eller trycker med skänkeln utan att få respons! Mycket skämmigt! 😉

Började med att värma upp över travbommar innanför en långsida; varierade med tempoväxlingar på andra långsidan och skänkelvikningar innan bommarna. Sportkossan tappar ibland balansen över bommar eftersom han då måste både lyfta på benen OCH arbeta med ryggen samtidigt och det är klurigt. Så då gjorde jag en skänkelvikning in från långsidan, travade rakt över bommarna och sedan skänkelvikning ut mot långsidan igen. Det funkade och han blev mycket stabilare i formen över bommarna.

Sedan skuttade vi över några sockerbitar! Det var ROLIGT tyckte Sportkossan men hindrena hade ju kunnat vara lite högre… Jag försäkrade honom om att de kommer bli högre om ett litet tag, han är ju inte riktigt igång ännu! Första gångerna hade han totalt glömt hur man gör för att landa i rätt galopp, men efter några gånger kom han på det. Jag red också bra om jag får säga det själv, hade någotsånär bra galopp och grejade inte innan hindrena. Jag har väldigt lätt för att greja och lägga rätt och trycka av, och det är ju extremt onödigt eftersom Sportkossan numera kan det mycket bättre själv. Alltså: hitta galoppen och mjukna innan hindrena. Hur svårt kan det vara? Nu är vi PEPP inför tisdagens hoppträning! Om jag hittar en sadelgjord alltså…

 

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Sportkossans nyårskarameller!

Sista tävlingen för året är gjord och jag brukar alltid tycka om att sammanfatta säsongen eller året som gått. Lite av nostalgiskäl och lite för att faktiskt kunna se de framsteg vi gjort! Eller avsaknaden av framsteg 😉 Det får vi se.

Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!
Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!

I början av 2016 var vi allmänt trötta på livet och vintern (jag) och stallmodiga busfrön (Sportkossan). Det blev aldrig någon ordning på hoppträningarna på grund av min ångest och min dressyrträning låg samtidigt som terrängträningen, som vi sällan kom iväg på ändå. Det var lite allmänt jobbigt. Men så bytte jag jobb, det blev lite ljusare och varmare och jag sa upp stallplatserna; ett litet ljus i tunneln och jag räknade ner dagarna tills uppsägningstiden var över och jag kunde flytta! Vi åkte pliktskyldigt på en dressyrtävling (LB:2 som vi faktiskt kom fyra i) och en P&J (90, ett riv). Men det kom liksom aldrig igång.

En rolig grej som hände under våren och som jag är väldigt glad över att jag kämpade på med trots att det var jobbigt var att vi började med WE! Jag hade inte tänkt att Sportkossan skulle vara något vidare på det eftersom att han var rädd för allt inklusive spön (lans!) och tyckte om att kasta sig sidledes eller bakåt eller rusa iväg i panik. Men så fel jag hade; han tog faktiskt det mesta med ro. Jag trodde att han skulle reagera mycket mer på till exempel bron, men den klampade han glatt över utan att reagera alls. Vissa saker tog såklart lite längre tid, men skam den som ger sig! I April åkte vi till Växjö och provade vår första WE-tävling, en LD där vi inte behövde utsätta oss för lans eller grind, och VANN! Det var otroligt oväntat och fantastiskt roligt!

Vi började hoppa för en ny tränare och då vände det lite med hoppningen. Vet inte om det var tränaren eller mitt allmänna mående som hade blivit bättre, men det spelar kanske ingen roll. Plötsligt hoppade vi ledigt 1m och var uppe på 110 stundtals utan att dö. Jättekul! Vi förberedde oss för att försöka igen att ta hoppexamen för ridlärare level 1, som vi råmisslyckades på förra året. Den här gången var jag rätt säker på att det skulle gå för Sportkossan hade blivit bättre på att lyfta på fötterna och det blev inte plockepinn riktigt lika ofta. Det blev ett stort fail igen och det var återigen det absolut värsta jag varit med om. Mitt självförtroende som jag så smått börjat bygga upp sedan förra gången raserades – igen! Det var inte direkt det jag behövde.

I dressyren gick det bättre och jag var med i min klubbs div3-lag som tog 2aplatsen totalt. Vi plockade en hel del individuella rosetter i LC och LB och vågade oss på en debut i LA när allsvenskan var slut. Lite över 61% blev resultatet så jag var väldigt nöjd över denna första gång!

Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen...
Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen…

Men det var ju egentligen inte varken dressyr eller hoppning jag ville syssla med, utan fälttävlan! Jag hade gett mig fan på att vi skulle debutera H90 på ”hemmaplan” i Juli och trots att det var ytterst motigt och jag mådde väldigt dåligt mentalt över andra saker kämpade vi på. Vi tränade väl inte så mycket egentligen, men några pay&crosser på 80 och 90 fixade vi iallafall, och genomförde sedan en helt klart godkänd fälttävlansdebut! Även om vi drog på oss många fel i banhoppningen pga pilotens förlamande nervositet satt dressyren och terrängen där den skulle. Vi var såklart långsammans av alla i terrängen men felfria. Det här var innan Sportkossan hade hittat terränggaloppen!

Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.
Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.

Och hur hittade vi då den? Jo, vi åkte på ett Team Chasingläger! Team Chasing är när man rider terräng i bredd. Jag tänkte väl lite att ja, jag kommer vara asrädd men har jag väl gjort detta så kommer allt annat kännas som en bagatell. Lite så var det. Jag har aldrig ridit så fort i hela mitt liv, men det släppte liksom sedan. Jag förstod skillnaden mellan ”satan han sticker” och att RIDA fort. Det blev en tredjeplats i första lilla tävlingen! Mycket såklart tack vare våra kära lagkamrater Ida och Tell! Faktum är att Ida överlag har hjälpt mig något oerhört med min ridning i terrängen och allt runtomkring i fälttävlan. Från att tydligt och pedagogiskt förklara hur faen det egentligen går till, till att gå banor med mig och berätta vad man ska tänka på inför hindrena, till att peppa och stötta i både med och motgång. Jag är SÅ glad att jag får ha en vän som hon! Läs hennes blogg förresten, den är en stor inspirationskälla!

När jag ändå var igång med Team Chasing red jag SM i Augusti (dock utan Ida men med ett annat trevligt lag ihopsatt på plats). Varför inte, liksom! Det hölls på Skyrup samtidigt som Fälttävlans-SM så det var rätt mäktigt att vara där! Sportkossan skötte sig som en mästerskapshäst; helt cool med allt ståhej inklusive att gå i parad med säckpipeorkester (!) och bara hoppade, glad som satan. Tyvärr var inte hela laget riktigt så peppade, så även om jag och Sportkossan gick fort och felfritt blev det inte någon seger. Hursomhelst, jag är väldigt glad över erfarenheten och lycklig över min duktiga häst som bara köper allt med spetsade öron!!!

Team chasing!
Team chasing!

Jag var dock inte riktigt lika glad på honom en tid senare, då vi fick 43% i tekniken och kom jätte-sist i speeden på en WE-tävling i Växjö. Han var verkligen helt vild, rev typ alla hinder och stack med mig upprepade gånger. Så det är verkligen inte bara solskenshistorier med Sportkossan, om nu någon trodde det… 😉 Han kan verka väldigt cool men sen får han sådana här plötsliga ryck när han blir helt okontaktbar. Vi kom dock inte sist så jag tröstade mig med att det finns de som har det värre haha!

Hösten spenderades på bröllopsresa (yay!) och med att jag var jättedeprimerad och inte orkade någonting. Dessutom utbröt kvarka i området och alla blev hysteriska och allt ställdes in kändes det som. Vi flyttade till en lösdrift och Sportkossan skärpte sig över en natt. Han ska inte stå på box, den här herren, det är tydligt nu när vi har provat! Vi gick från att krampaktigt hålla i martingalen och sticka eller vända för minsta prassel i buskarna, till att kunna skritta på långa tyglar i skogen. DET är mycket mer värt än alla rosetter och tävlingar sammanlagt! Att jag vågar släppa utan att vara rädd att han ska tvärvända i full galopp är helt fantastiskt. Vi var mycket i skogen och det kändes verkligen som att vi bondade på riktigt, att vi var ett team och inte två viljor som tjafsade med varandra. Jag litar på honom på ett helt annat sätt nu och det är mycket tack vare ”flängridning” på halvlånga tyglar 🙂

Min stackars man tog ledigt från jobbet en fredag och vi körde ända till Kalmar för att prova en helt ny terrängbana. Vi gjorde två kanonfina rundor på 80 och 90 och vann STH80! Inte ett enda ord från domaren om att det gick för långsamt så det var verkligen ett kvitto på enorma framsteg för dessa två fälttävlansnewbies!

Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.
Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.

Jag kände mig otroligt less på dressyr och kände att jag behövde rycka upp mig lite i det avseendet. Vi började därför träna för Waalers som praktiskt nog bor granne med oss. WOW säger jag bara, det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Det hände mer på en halvtimme än vad det gjort på hela året! Så jag ser mycket fram emot att jobba vidare med dessa verktyg i vår!

När den värsta kvarka-paniken hade lättat och jag mådde lite bättre åkte vi på lite andra småsaker. Mitt i prick var ett ridläger hos bästa Frida Stensson. Vi jobbade från marken och red WE, och det var en helg av absolut avkoppling från allt jobbigt. jag fick prova yoga och det var väldigt skönt och nyttigt! Sportkossan var i nån slags meditativt tillstånd och jag fick upp hoppet om den där WE-karriären igen. Efteråt åkte vi på pay&WE på LB-nivå som vi gäspade vi oss igenom på 65% (tydligen var ingenting av det vi hade panikat över någon månad tidigare farligt längre!). En felfri pay and jump på 80 cm, en regional dressyrtävling (LB:2 och vi kom fyra där med, precis som i våras) och så nu sist; en liten inomhusterräng där vi vann! Så vi avslutade ett väldigt uppochner år på topp!

img_0183

Clinic med Alex Zetterman

Igår trotsade jag och min kompis den plötsliga köldknäppen, tog på oss alla kläder vi hade och åkte till Sölvesborg för en clinic med Alex Zetterman! Jag är ju inte så bevandrad i eller intresserad av hoppsporten, däremot är jag intresserad av hur ryttare av alla discipliner tänker och så är jag intresserad av att stötta lokal, ideell verksamhet. Det är ju stort att få en världsstjärna till lilla Sölvesborg liksom.

Det började med att Alex red en av sina egna hästar, en liten unghäst som trippade runt i ridhuset med stora ögon. Alex var väldigt systematisk och lugn och tog den tid hästen behövde för att kunna utföra arbetet avspänt. Jag kände inte riktigt att jag kunde ta till mig allt han gjorde, eftersom Sportkossan är en helt annan typ av häst än de rörliga, spänstiga varmbloden Alex arbetar med, men det var tydligt att hans system fungerade och hästen hoppade fint och avspänt till slut.

En grej som fastnade dock var att han pratade om skillnaden mellan att hela tiden hoppa på reaktion mot att hoppa med ett system som var samma hela tiden. Han menade att om man inte har nån plan och inte är så himla noga utan rider lite ”som det blir” mot hindrena blir varje hinder en ny situation som hästen måste lösa. Han sa att det blir flashiga språng eftersom hästen ”räddar sig” lite hela tiden, men att man med den ridningen hela tiden spelade med hästens flyktbeteende, vilket kunde skapa spänningar och oro hos hästen. Medan om man hela tiden gjorde samma sak inför hindrena och hade en plan skulle hästen känna igen sig och ta sig an arbetet avslappnat och med självförtroende. Han hoppade därför samma linjer ganska många gånger och man såg att hästen blev lugnare och hoppade bättre och bättre.

Jag är på grund av orutin en sådan som rider lite som det blir hela tiden, och det är ju inte bra när jag har en lite introvert häst som blir spänd i nya situationer. Vad händer när han blir spänd? Jo, han tappar ryggen och bommarna trillar. Jag ska ta med detta i hemmaträningen och försöka hoppa småhinder på samma linjer tills jag får en kontinuitet i det hela. Vilket är ungefär så jag har tänkt hela hösten, så det kändes bra att detta blev bekräftat.

Glögg och pepparkaksrullar!
Glögg och pepparkaksrullar!

Sedan tränade han en ponnygrupp och det blev mycket markarbete. Bland annat den gamla klassikerna klockan, både med samma galoppsprång mellan varje bom, och att kunna växla upp och ner snabbt och rida olika antal språng. De hoppade även en liten serie med volter och sedan rakt fram, med samma fokus på att kunna växla upp och ner i galoppen. Vilka duktiga ryttare! Vi såg inte mycket på hästgruppen för när de började var klockan nio och jag kunde inte känna mina fötter 🙂

Alla världsryttare har ju ett väl beprövat system som fungerar för dem. Alex red sina hästar mycket utåtställda och jag fick aldrig riktigt grepp om varför. Jag tyckte också att det var mycket fokus på tyglarna, att han rörde handen ganska mycket och att hans häst rörde huvudet fram och tillbaka hela tiden och var väldigt kort i nacken och djup i formen. Han sa till en av ponnyryttarna att hen skulle röra på handen för att hålla bettet rörligt och mjuka upp hästen i munnen. Det är ingenting jag håller med om eller som skulle fungera för Sportkossan som vill att handen ska vara så stilla det bara går för att kunna slappna av och gå fram. Men som sagt, Alex system fungerar uppenbarligen och jag tyckte om att han var så lugn och metodisk. Tror att ponnyryttarna blev lite snopna att de inte fick hoppa den uppställda banan, utan bara små kryss, men Alex menade att de här ekipagen kan redan hoppa banor i flygande fläng, och att utmaningen för ponnyryttare var att förbättra sin egen sits, känsla och kontroll på hästen. Mycket klokt tycker jag!

Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och "klockan".
Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och ”klockan”.

Tack Sölvesborgs Ridklubb/Stall Bokeslätt och Sisu för att ni ordnade detta! Tillochmed min kompis som är westernryttare blev lite hoppsugen 😉

Plötsligt i Vinslöv – del 2

Efter träningen var det en ganska lång paus innan det var dags att gå banan och värma upp inför tävlingen. Sportkossan har varit lite svårlastad tidigare så jag har alltid varit lite restrektiv med att ställa honom på transporten mellan klasserna och sådär. Men igår hade jag inte lust att hålla honom i tre timmar i vinterkylan (okej, det var inte så kallt men efter tre timmar hade det varit det!) så vi provade om han ville äta lunch i transporten. Det ville han! Vi fikade i bilen sålänge, och när Sportkossan hade ätit färdigt (dvs slängt hälften av allt hö på golvet, bordsskick noll) gnäggade han efter sällskap. Men han stod fint och stilla och var inte svårlastad sedan när vi skulle åka hem igen efter tävlingen. Så nu är Sportkossan officiellt Riktig Tävlingshäst som kan fika själv på tävlingsplatser! Fast jag tycker nog det är roligare att ha honom ute, men det kan ju vara praktiskt att ställa undan honom ibland, iallafall vintertid!

Jag hade ganska svårt att lära mig banan, det har jag ofta. Det är ju alltid lite tidspress och då går min hjärna i total baklås och jag blir megastressad! I somras grät jag nästan av panik när jag i övermod hade anmält mig till två olika stilterrängklasser och inte kunde skilja på banorna. Så i framtiden kommer jag antingen rida klasser som det är trehundra år mellan eller bara rida en klass. Känns lite fånigt att åka nånstans och bara rida en gång, men det är ju också extremt fånigt att ha stresspanik och hjärnkollaps bara för att man vill hoppa två klasser. Hursomhelst, här var bara en klass och till slut fick jag in den i hjärnan.

Sportkossan lunkade omkring på framridningen och kändes ganska gäspig. Jag struntade i framhoppningshindrena som bestod av taniga plastbommar (vi hade dundrat in i dem omedelbart, försiktighet är inte vår grej!) och höll mig till att jogga igång lite lätt. Ingen mening att försöka hitta hoppgaloppen i ett litet ridhus fullt av andra hästar, det blir bara frustration hos mig för ALLA ÄR I VÄGEN! Och så vet ni ju om min framhoppningsskräck 🙂 Men återigen var stämningen väldigt avslappnad så jag var faktiskt inte alls nervös! Väl inne på banan fanns det mer plats att sätta igång galoppen och vi fick även provhoppa valfritt hinder innan start.

Jösses vad peppad Sportkossan var när han fick komma in i stora ridhuset igen! Det var så att öronspetsarna möttes så glad blev han! Det är faktiskt första gången jag har känt att han liksom fattat att ”Nu är det tävling!”. För det var en helt annan framåtbjudning än på träningen tidigare. Vi fick startsignal och peppade upp med en lite ökning på långsidan, men i svängen mot första hindret såg jag att den andra ryttaren som var inne på banan hade parkerat precis bakom :). Så jag bröt av och bestämde mig för att göra om anridningen (hade inte ridit genom start ännu). Jag tror Sportkossan hade laddat för HOPPTÄVLING och blev lite störd när jag bröt av, för när jag fattade ny galopp BOCKADE han! Hihi, det här är den tredje bocken i hans liv, han är så söt! Det var verkligen som att han bara KOM IGEN NUUUUU! NU KÖR VI!

Fint avslut på tävlingsåret 2016!
Fint avslut på tävlingsåret 2016!

Och det gjorde vi! Det var en så himla härlig och fin runda att jag nästan blev lite lipfärdig. Det har varit en så otroligt lång väg med den här hästen så att kunna gå in på en hopptävling utan att vi är rädda för allt, tvärvänder, river alla hindrena eller har andra konster för oss, och istället bara fokusera och rida är helt magiskt! Han var hundra procent med mig! Det var stilbedömning men jag ville nästan inte läsa protokollet efteråt, för i min värld var det liksom en tiopoängare, och jag ville inte förstöra det genom att läsa det verklighetsbaserade protokollet direkt. 🙂 Men det hade jag inte behövt oroa mig över, för vi vann med 8.5 i stil! Det hade jag verkligen inte räknat med för alla andra såg så otroligt proffsiga ut! Jag blev så himla himla glad faktiskt, det hade jag varit även om vi inte hade vunnit, men det är något visst med att få en blågul rosett, även om det ”bara” är en liten inneterräng för närmast sörjande 🙂

Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!
Vi får instruktioner! Sportkossan lyssnar uppmärksamt!

Ett riktigt härligt avslut på ett jättefint tävlingsår! Nu ska vi ha fyra veckors vila med mys, service av häst och kanske vinterpromenader i skogen. När jag får tillgång till bättre nätverk (det är så enormt frustrerande när teknik inte fungerar att jag blir tokig! Det tar en kvart att skriva inlägget men det tar säkert en timme att lyckas få upp det! Gaaah!) det filmvisning här, det lovar jag!

Plötsligt i Vinslöv del 1

Igår var det inneterräng för superduktiga Hanna Berg! Det var en väldigt lång dag så jag orkade inte skriva, men nu ska jag försöka sammanfatta hur det var. Jag var väldigt nervös innan och när vi lastade ur men när jag hade suttit upp kände jag mig bara förväntansfull! Här var vi, jag och min bästa vän, och vi skulle ha jätteroligt!

Tomtenisse ett och två i Vinslöv!
Tomtenisse ett och två i Vinslöv!

Sporkossan kändes fin och glad och jag höll nerver och händer i styr på framhoppningen. Vi hoppade lite enkla stockar på stora linjer och det bara flöt på och kändes jättebra. Jag brukar tycka det är jättejobbigt när fem ekipage ska hoppa ström och blir jättestressad, men det funkade fint här. Alla i gruppen hade ungefär samma tempo och bra koll på sina hästar och tog hänsyn till varandra. Vilken skillnad mot vissa grupper jag hoppat i där alla bara kör sitt race och är överallt och ingenstans! Jag hade tänkt berätta för Hanna innan att det ibland kan bli lite mycket för mig vid sådana tillfällen, men det behövde jag inte idag! Hanna skapade också en väldigt avslappnad stämning där jag kände att jag fick ta den tid jag behövde. Det kan bli väldigt stressigt i min hjärna och jag vet ju att det är bra om en är lite effektiv för då hinns det hoppa mera, men det leder också till att jag kan göra rätt sopiga igångsättningar och inte presentera hindrena på ett bra sätt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men så var det iallafall inte igår.

Jag och Sportkossan är inte så rutinerade i terrängen, så vi var lite mellan två nivåer där lätta (typ 80) kändes lite lågt medan svåra (90-1m) kändes lite väl svårt. Höjdmässigt var det inga problem, Sporkossan hoppar bättre på lite höjd, men vissa linjer var lite krångliga och framför allt långa. Ute i terrängen när man har längre tid mellan hindrena är det lättare att nå fram, men i ridhus har vi ännu lite svårt att plocka fram den där lite längre galoppen. Vi gjorde en mix där vi hoppade de enstaka stora hindrena men höll oss på de låga när det var linjer. Det kändes bra! Jag ville ju utmana mig själv lite men samtidigt är det ju värdelöst att rida mot en lång linje med tre fasta 1mhinder och inte veta om man når fram!

Vi brukar ha nagellack efter hoppträningar men det här var en ny variant.
Vi brukar ha nagellack efter hoppträningar men det här var en ny variant.

Sportkossan var otroligt duktig. Han tittade inte på nånting och bara hoppade ALLT! Han var uppe och klättrade på en stor låda dock som vi kom helt knasigt på. Han hoppade liksom halvt och sen när han hade frambenen över kom han på att nä, det här funkar nog inte… Då fick vi klättra tillbaka! Nästa gång FLÖG han och hoppade s-båge över vatten till spets av bara farten. Duktig 🙂 Sen hade han rödfärg över hela frambenen så det såg väldigt dramatiskt ut… Tyvärr eller kanske som tur var fastnade detta inte på film 🙂

Min man filmade en hel del men vårt internet har lagt av så jag kommer inte kunna ladda upp filmerna förrän jag tar mig någonstans med wi-fi! Och idag ska jag hämta halm och gå på clinic med Alex Zetterman så nån wi-fi blir det inte idag. Håll till godo med några bilder sålänge!

Fina juliga hinder! Vilket jobb att fixa allt det här, bra gjort Vinslövs RF!
Fina juliga hinder! Vilket jobb att fixa allt det här, bra gjort Vinslövs RF!

Efter träningen var det lite paus och sedan var det en liten tävling! Men det får nog bli ett nytt inlägg 🙂

Femånnhalvan

Vi har en ganska liten paddock som med en del god vilja är 20x40m. Med rätt mycket god vilja. Underlaget varierar mellan att vara ishalt, knöligt, geggigt eller för torrt och hårt. Men den är plan och inhägnad och det finns lite hinder och mina WE-grejer får stå framme lite hur jag vill så jag klagar inte!

Dock är den inte optimal att hoppa i för en sportkossa som behöver mycket plats för att komma igång och komma till sin rätt. Så här kör vi mest bommar, gymnastikhoppning och lydnadshinder. Sportkossan är inte lysande på travhoppning, för det kräver ju lite koordination och styrka istället för att flänga på i galopp, så det försöker jag göra ganska ofta fast jag själv tycker det är rätt trist 🙂

Idag värmde jag upp på en liten upphöjd galoppbom vid ena långsidan. Inga konstigheter, bara en bra galopp och så ska han själv få taxera lite och komma rätt på den. Jag vet att jag på tävling ofta ”freeze up” och gör ingenting vettigt alls så då vill jag att sportkossan ska känna sig trygg i att ta lite egna beslut. En filosofi som säkert inte fungerar på alla hästar, men så vill jag ha det.

Gick vidare med travbommar till ett litet kryss och sedan den gamla klassikern 5.5an. Alltså travbom -> kryss -> 5.5m -> oxer. Avslutade på 95 cm ut och det kändes bra. Jag vill inte hoppa mycket högre än så på vår trånga ridbana. Gjorde detta i vänster varv så nästa vecka får jag göra det i höger varv så det blir jämnt 😉 Alla sätt är bra! Hoppa är det bästa sportkossan vet så han är alltid pigg när det står hinder framme. Och sen kopplar han av totalt i pauserna mellan sprången som en riktig tävlingshäst 🙂 Man ska ju inte slösa energi i onödan!

image
I vår har jag fått en fast plats i en fälttävlansgrupp! Peppen! Såhär såg det ut i våras när jag var reserv.

Sedan kom min stallkompis ner till banan och jag hade en liten hopplektion för henne. Jag tycker det är jätteroligt att lära ut, men en halvtimmes privatlektion är ju inte detsamma som att ha tretton barnlektioner i veckan… Jag saknar att undervisa så på ett sätt är det synd att jag inte klarar av mer.