Grön förrehabilitering

Åh, ni minns väl mitt inlägg om ”Hur hästar hjälper”? (publicerades även i Hippson!) Där avslutade jag med att efterlysa verksamheter med ”stallterapi”.

Nu har jag upptäck att i Laholm, där har man koll på läget minsann! Där har man ett projekt i något som kallas för grön förrehabilitering. Långtidssjukskrivna får komma dit och vara, eller prova på saker, helt i sin egen takt, utan krav. Fantastiskt!

Finns det fler sådana här ställen därute? Hade inte detta varit perfekt för små ridskolor eller andra stall med verksamhet som innefattar lite mer stillsamma hästar? Bra för gården (som jag antar får lite betalt för besväret), bra för människorna, bra för kommunen som förhoppningsvis rehabiliterar sina invånare snabbare. Win-win-win!

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Tandläkarbesök

Idag har Sportkossan varit på sin första tandkontroll! Han blev kollad i England strax innan jag köpte honom och sedan har han inte visat några tecken på munproblem så jag har inte haft så bråttom. Men nu var det dags, när vi ändå skulle vaccinera och veterinären ändå var ute.

Han var JÄTTEGLAD och tyckte att veterinären var en snälling som man kanske kunde få mysa lite med? Han är inte så känslig för nya människor eller sprutor. Om Rallyfarfar typ hör veterinärens bil på stallplanen börjar han fnorka som en drake och alla muskler blir stenhårda så att vet brukar ha svårt att sticka honom. Rallyfarfar tycker INTE om veterinärer! Intressant att det kan vara så olika.

Efter lite lugnande krånglade vi på honom munstegen, sköljde och inspekterade. Han hjälpte till precis noll procent för han var ju SÅÅÅÅ TRÖÖÖÖTTTTTT! Sportkossan är till vardags som en hundvalp, så fort han har gjort något roligt eller ansträngande (dvs som han tycker är ansträngande, typ tjugo minuter på ridbanan) blir han AKUT trött och gäspar och står med näsan i backen och slumrar. Gärna i mitten av en hoppträning eller på en tävlingsplats (eller på prisutdelningen, det spelar inte så stor roll). Fast han var fortfarande glad och stod med spetsade öron. Sen fick han lägga huvudet på ställningen, typ tre tag med raspen och så var det klart. Fick tränsa och så kollade veterinär bett och tränstillpassning och det var prickfritt. Blev tillsagd att jag inte behövde kolla igen på två-tre år om det inte uppstod problem. Det hela tog typ en kvart. Lysande!

En sån här skulle han nog vilja ha i hagen och vila huvudet på!
En sån här skulle han nog vilja ha i hagen och vila huvudet på!

Sen fick Sportkossan stå under uppsikt ett tag medan jag packade höpåsar. Han stod och glodde med spetsade öron och SNARKADE så det ekade över stallplanen haha! En och en halv timme senare fick han gå ut i hagen som vanligt och jag passade på att snutta med honom lite extra för nu åker jag till Norrland i en hel vecka!

Tröttis! Har aldrig sett en häst stå med öppna ögon och spetsade öron och snarka förut hihi!
Tröttis! Har aldrig sett en häst stå med öppna ögon och spetsade öron och snarka förut hihi!

Om att vara hästägare med psykisk ohälsa

När jag startade den här bloggen var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan ju dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.

Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efterhand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt. Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”. Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det såhär?!

Så. I give to you;
Bokstavsryttarens Anti-ångestlista För Hästmänniskor
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stessad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det. Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm. Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha. Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig själv. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner såhär någon gång.
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar. Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg. DET ÄR OKEJ! Det kommer inte vara såhär för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir såhär ibland för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla igång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit, så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB istället för en MSVC bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runtomkring dig också. I framtiden kommer du kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.

Älska din häst! Och dig själv!
Älska din häst! Och dig själv!

Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3

Om försvunna vänner

När man jobbar med hästar älskar man inte allihop. Eller, vissa människor kanske gör det men inte jag. Däremot hyser jag extrem respekt och uppskattning för alla djur jag någonsin jobbat med, även om jag inte skulle välja just den hästen själv. Det är väl som med vilka kollegor som helst; du skulle inte ha alla som vän utanför arbetsplatsen, men för att kunna fokusera på jobbet är det bra om du kan gilla dem iallafall litegrann, på något vis. Jag har iochförsig svårare att tycka om människor än djur generellt, för djur är aldrig ”dumma i huvudet”, vilket jag väldigt ofta tycker att människor är…

Bästa Snoopy!
Bästa Snoopy!

Men så möter man vissa individer som sticker ut. Där man önskar att man hade obegränsat med tid, energi och pengar så att man kunde ha hästen själv. Den där kollegan du skulle vilja hänga med även utanför jobbet. Ni fattar. Jag har också en förkärlek för de lite speciella hästarna, de där som kanske skulle må bättre någon annanstans än i en verksamhet, så då ökar ju min önskan att få ”rädda” dem. Sportkossan är en sådan häst! Min älskade Snoopy från Hyde Park är en annan (dock är mina utsikter att skeppa över honom till Sverige små), och såklart Cavalier från samma ställe (RIP!). Och så har vi Nero.

Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer...
Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer…

Nero såg allt lite rolig ut med sitt stora huvud och oproportionerliga kropp. Han var svart med stjärn, men inte speciellt vacker för det. Och så var han sur, en riktigt tjurpelle. Stark som en oxe och sprang ofta runt med eleverna lite som han själv ville, stack ofta och speciellt om det stod hinder ivägen. Men han var också otroligt vänlig och mysig om man hanterade honom rätt, det där sura var bara en fasad. Han älskade beröm! Och han var fantastiskt rolig att rida! Om man bara lät bli att ha attityden ”nu ska jag sätta hårt mot hårt” (vilket jag tror att många hästar som är lite tuffa får ta) utan red med små hjälper och mjuka snälla händer gav han en otrolig ridkänsla, man kunde rida med tanken och andetagen. Fina fina Nero.

Nero

Igår dog han i sviterna efter kvarka. Jag är så himla ledsen. Man tänker att man ska vänja sig vid att de försvinner men det gör man aldrig. Och vissa hästar fastnar liksom. Jag var ledsen när jag fick höra att min skolhäst från ridlärarutbildningen hade dött, men inte alls som med Nero. Jag var ledsen när vår fina läromästare i Hyde Park dog, men helt jävla förstörd när jag hörde om Cavalier. När jag blir rik ska jag starta en fond och öppna Bokstavsryttarens Välgörenhetsstall För Speciella Hästar.

Att tävla med psykisk ohälsa – Dressage edition!

Jag har GAD, AD(H)D och autismspektrumtillstånd. Jag älskar att tävla. Och jag hatar det. Jag gillar att ha mål med min ridning och jag tycker om att åka iväg och träffa andra trevliga människor. Jag tycker även det är trevligt att vara bäst 😉

11991180_10153670631103749_838253495_o
Men så fort det ska presteras dyker ångesten upp. Jag är sjukt lättdistraherad och hatar att rida fram när det är hästar överallt. Jag är beroende av mina rutiner så när något plötsligt ändras (tex att jag måste göra en oplanerad övergång för att inte rida in i någon) har jag svårt att hitta tillbaka. Det är dessutom så mycket att hålla koll på utöver själva ridningen så jag blir alltid väldigt stressad. Har jag med mig allt? Har vi tillräckligt med tid? Kan jag banan? Har jag satt på mig mitt medical card? Kommer golvet gå ur transporten när vi kör på motorvägen? Alla sådana här (mer eller mindre verkliga) orosmoment tar väldigt mycket på krafterna och jag har en begränsad mental uthållighet till att börja med.

Såhär gör jag för att ändå njuta av det roliga och försöka rida så bra som möjligt. Vi börjar med dressyr eftersom det var det vi var iväg på nyss. Återkommer med andra grenar när det blir aktuellt 🙂

13996121_10154651686212214_8215680128933182025_o

Dressyr är ju egentligen bästa grenen för en aspie med ångest. Man har en fast starttid och man rider ett på förhand bestämt program. I love it! Jag tycker det är skönt att starta sent i klassen för då är det ofta lite lugnare på framridningen. Det kan man önska i anmälan under ”meddelande till arrangerande klubb”. Det brukar jag göra och det är sällan några problem.
Sedan räknar jag bakåt. Ska jag starta 10.07 vill jag sitta i sadeln 9.30. Jag skriver alltid ner tidsschemat på mobilen. Här är ett exempel:
10.07 Start
9.30 Rida fram
9.15 Lasta ut, sadla, gå till framridningen
9.00 Anlända på tävlingsplatsen, visa pass
8.15 Köra från stallet
8.10 Lasta häst och ryktkorgen
7.45 Fläta
7.30 Sanera smutsig sportkossa som har roat sig med att ligga raklång i bajs dagen till ära.
7.15 Ta in, fodra. Lägga sadeln i bilen.
7.00 Köra hemifrån
6.15 Vakna, äta frukost.

Jag brukade ha alldeles för pessimistisk planering och det slutade alltid med att vi fick stå och vänta. JAG HATAR ATT VÄNTA! Nu flyter allt på men vi har också lite tid för idioti eller glömda saker.

Jag har även en packlista med alla grejer jag behöver. Denna gör jag i ordning dagen innan, packar i en kasse och ställer in i bilen. Fixar också eventuellt hö och foder. Det enda som lastas in i bilen på morgonen är alltså sadel och ryktkorg.

dressyr-allsvenskan-151010-lisa-44

När det gäller själva ridningen har jag alltid gjort ett genrep veckan innan där jag kollar hur lång tid det tar för mig att komma till ridning. Det kan ju vara lite olika i olika perioder. Jag har även en plan för framridningen som grundar sig i det vi gjort på träning. Senaste tiden har jag ridit mycket på stora böjda spår och fokuserat på att ha en kontakt och att sportkossan ska gå fram av sig själv. Alltså börjar jag helt plötsligt inte med tempoväxlingar på rakt spår bara för att det är tävling och det råkar ingå i programmet. Då blir jag helt förvirrad. Framridningen är inte ett genrep. Programmet ska inte vara nåt man måste paniköva på plats eller ens veckan innan. Jag vet att om jag får sportkossan med mig på det böjda spåret kan jag enkelt rida rakt fram och göra övergångar och andra krumelurer.
Däremot har jag övat det som ingår i programmet och även själva programmet tidigare. Men det är mest för min egen skull och inte för att vi behöver lära oss 10mvolter. Programmet är för mig mer en kontroll på lösgjordhet och utbildningsståndpunkt. Så när jag väl kommer till tävlingen ska jag bara behöva värma upp och sen ska svårighetsgraden vara anpassad till oss så att vi enkelt kan göra programmet.
Jag visualiserar tävlingen veckan innan. Då tänker jag hur det känns att rida fram med alla hästar och vad jag ska göra om jag tappar fokus och slutar rida. Och så tänker jag hur det känns att rida när sportkossan är sådär härligt mjuk och med och avspänd. Hur det känns i kroppen. Jag tänker hur det ser ut i collectingring och hur jag ska rida där och slutligen rider jag igenom programmet i huvudet. Jag tar med hur det ser ut i ridhuset och var domaren sitter och allt möjligt. Jag tar INTE med hur det går fantastiskt bra och att jag vinner allt, för då blir jag stressad om det inte skulle bli så. I mitt huvud får det bara vara mjukt och följsamt och stadig och kommunikation mellan mig och min bäste vän!

Alla är ju olika. Själv är jag så att om jag lägger press på mig funkar ingenting. Vissa blir peppade av ”kom igen nu!” eller ”nu ger vi järnet!”. Funkar INTE för mig. Jag behöver tänka att resultatet spelar ingen roll, det är bara en träning, det är okej att komma sist! Då kan jag slappna av och rida.
En av mina finaste vänner kom med ett så bra tips; det är framridningen som är tävlingen. Man vinner om man lyckas presentera en perfekt plan och ridning för sin häst och man vinner om den är glad och avspänd. Programmet är bara något man ska göra innan man åker hem.

14066475_10154656845567214_4161495967435384676_o

 

Sedan när allt är klart och jag är på väg ut i fri skritt så är jag bara glad. Även om jag själv red dåligt är jag glad för min häst är frisk, vi kan åka och tävla utan problem, han skenade inte ut från banan med mig… Allt annat är bonus! Likadant när jag får veta procenten och sedan läser protokollet – ibland stämmer den överrens med det jag kände, ibland inte. De gångerna man får extra bra poäng för något man tycker är svårt får man fira (t.ex. legendarisk dag när jag fick sjua på travökning och åtta på galoppökning!). De dagar man får ”orättvisa” poäng får man ta till sig det man kan ta till sig och sedan fundera på om det kanske inte var ganska rättvist ändå…

Jag har läst mycket om mental träning men känt att det mesta är anpassat efter personer utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa och typ tvärtemot vad jag behöver. Såhär gör jag. Hur gör ni?

Dressyrtävling

Idag har vi varit på dressyrtävling; jag, mannen och sportkossan! Sportkossan tycker att dressyrtävlingar är ganska okej, om än något meningslösa (mannen ogillar nog iskalla ridhus vad som än försiggår på banan men han håller god min). Innan brukade han (sportkossan alltså!) då liva upp stämningen lite med hjälp av överraskningsvändningar eller oplanerat galopparbete, speciellt om det var lite kallt ute. Den här vintern har han dock gått in i nåt slags zen-mode för han har inte haft sådana tendenser på väldigt länge.

SONY DSC
Från tidigare dressyrtävling

En regional LB:2 blev det och vi slutade fyra, dock bara tre placerade. Eftersom jag är en fattig snåljåp grämer jag mig alltid lite över att komma precis utanför placering – jag vill gärna ha anmälningsavgiften tillbaka 😉 Sportkossan var iallafall stabil och lydig, betyg 6-7.5 så det var ett väldigt jämn program. Jag är inte så nöjd med min egen ridning. Vi har inlett en ny fas i vårt dressyrarbete som verkligen har gett en helt fantastisk känsla på träning men jag lyckades inte återskapa så mycket av den inne på banan. Menmen, bara att träna vidare och framför allt träna på att tävla!

Nu såhär i efterhand när jag tittar på filmen känner jag bara neeeeej faaaaan vad dåligt jag rider jag borde sluta sportkossan förtjänar något bättre!!!! Men sådana tankar ska bort. Vi är ju på väg någonstans och det är inte alltid raka spåret. Viktigast är ju ändå att sportkossan och jag var glada! Det är alltid en anspänning för mig att åka på tävling även om det bara är en regional på grannklubben. I nästa inlägg tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring tävlingar och psykisk ohälsa. Ni kan titta på filmen sålänge 🙂