Att sätta igång en häst efter vila

Prova att googla rubriken och du får typ en miljard svar. De flesta i någon slags samstämmighet om att vara försiktig, ta det lugnt, skritta ut i veckor, långa lugna pass rakt fram.

Så gör inte jag! För det fungerar inte för oss. Skulle jag börja med en eller två veckors skritt och trav i skogen skulle det inte bli njutbart för varken mig eller Sportkossan. Han är nämligen inte en sådan som blir het och vill springa efter att ha stått ett tag. Istället blir han lite inåtvänd, energin blir till nervositet, han går inte fram, han spänner sig, skrämmer upp sig själv och till slut exploderar han och sticker för att han ser ett löv. Och är det något jag tror skapar skador så är det en spänd häst som inte belastar sin kropp rätt!

Först och främst; hästens kropp fungerar inte som vår. De behåller muskulatur och fitness mycket längre än vad vi gör och om de är vältränade från början tappar de inte speciellt mycket under några få veckor. Sportkossan har vilat i 3.5 vecka nu, men det har varit aktiv vila. Han går ute i stora, kuperade hagar med roliga kompisar dygnet runt och vi har gått promenader som blivit längre den senaste veckan. Meningen med hans vila är att både han och jag ska få smälta det vi sysslat med under hösten, få en liten paus från just ridningen och bara chilla lite. Det är stor skillnad mot en häst som stått på box/sjukhage och därmed varit stillastående mycket mer, eller en häst på sommarbete som blivit sommarrund och därmed fått extra kilon att släpa på. Det blev inte så lång vintervila i år, för han har gått lite på halvfart i både september och oktober på grund av bröllop och min depression.

Idag är det dags att sätta igång Sportkossan! Här är min igångsättningsplan.
Torsdag – En vanlig promenad och en stunds longering. Jag vet att det här är tvärtemot vad alla säger, man ska inte börja på böjt spår! Men jag tänker att det är mycket bättre att Sportkossan får skutta av sig eventuell energi på lina och sedan hitta sin egen balans och framåtbjudning. Sitter jag på är det så lätt att jag pressar på honom för att han ska gå fram, och då blir han spänd, jobbar inte med musklerna optimalt och lägger då mer belastning på senor och leder. Alltså tvärtemot vad vi vill! Jag tror inte att ”risken” med en stund på böjt spår är större än risken att sitta på en spänd häst i skogen flera dagar i rad.
Fredag – Vi går till ridhuset (som är större än vår paddock och har ett annat underlag) och galopperar. Återigen ett stort ”don’t” i igångsättning av häst! Jag hade tänkt jobba honom i låg form och se till att han hittar balansen och framåtbjudningen med mig på ryggen. Bli avslappnade och fokuserade utan att behöva deala med allt överraskande som finns i skogen, här ska vi bara slappna av och bli lösgjorda. Raka spår, mjuka hörn och såklart inte timmavis med trav och galopp. Återigen tror jag att detta är bättre än att strutta omkring i skogen i form av en nervös dromedar.
Lördag och söndag – Nu är vi redo! Nu rider vi ut med sällskap, lugnt och stilla i skritt och trav. Varierat underlag, lite backar och lite skogsstigar så vi får lyfta på fötterna.
Måndag – Vila. Man ska inte ta ut sig alldeles 😉
Tisdag till Söndag – Här får vi vara lite flexibla beroende på väder och vind. Januari i södra Sverige bjuder ofta på underkylt slask, vilket lägger sig på alla ytor som en fin hinna av is. Stenhårt, ashalt och broddar hjälper inte. Målet är att kunna rida ut, roadwork, mycket trav, lite backar och en och annan (förhoppningsvis) stillsam galopp, men i värsta fall får någon dag spenderas i ridhuset. I så fall går vi nog över några bommar och övar våra skänkelvikningar. Fokus den här veckan är att Sportkossan går rakt fram till bettet och jobbar genom hela kroppen.

Sportkossan efter första dagens arbete efter betet förra året. 20 minuters jobb var så utmattande att han var tvungen att lägga sig ner…

Därefter följer två veckors lättare ”vanligt” arbete. Min fälttävlansgrupp startar upp! Hemma varierar vi mellan lite lugn WE (lösgörande & miljöträning), kanske någon dressyrträning och vanliga uteritter med klättring och nån längre galopp. Först efter dessa två veckor kommer mer krävande arbete med lite snabbare galopper, längre konditionspass och mer samlande dressyr/WEövningar.

Det ryktas även om en inomhusterräng i Vinslöv i Januari! Vafan, tänker ni, ska hon BÖRJA med fasta hinder? Ska det inte börjas med bommar och gymnastikhoppning? Nja, tänker jag, inte för oss. När Sportkossan har vilat är det lätt att han glömmer bort att han kan länga galoppen och ta ut sprången, istället paddlar han på i fyrtakt och är bakom skänkeln. Lägger man då fram bommar och småhinder bromsas han upp ännu mer och liksom häver sig över utan ryggverksamhet och bommarna yr! Inte bra för vare sig framåtbjudningen eller självförtroendet. Att däremot hoppa små inbjudande lådor och stockar på långa snälla linjer för att hitta bjudning och flyt tror jag är mycket bättre. Sportkossan får naturlig framåtanda och hoppar bättre på fasta hinder! Vi håller oss såklart på den låga höjden och ser till att ha roligt och inte sätta någon press på varken mig eller kossan.

Man får helt enkelt anpassa sig och göra det man tror är bäst för den häst man har. Hade det gällt min andra häst, gamla Rallyfarfar, hade jag kunnat hoppa upp och skritta i skogen som man ”ska” med en gång. Rallyfarfar är nämligen noll spänd eller rädd och har naturligt sprutt under dojorna, vilket innebär att han är mycket lättare att få till riktigt arbete än barnbarnet… 🙂 Han gör liksom något mer konstruktivt med sin överskottsenergi. Hade jag däremot börjat med inneterräng med honom hade vi nog hoppat ut ur ridhuset! Rallyfarfar är en sådan häst som behöver små kluriga hinder för att vänta, stanna upp, tänka och jobba istället för att flänga runt och försöka spränga ljudvallen. Sportkossan har *ta i trä* aldrig varit halt och Rallyfarfar är 26 år ung utan skador, så jag tar det som ett kvitto på att jag gör någonting rätt.

Blir det nån snögalopp i år? Vi har sulor och brodd redo just in case.

Läs gärna Ponnymammans utmärka inlägg där Anna Hassö delar med sig av sina tips. Jag skrev mitt inlägg innan jag läste detta, så det var ju trevligt att ett proffs bekräftade det jag har tänkt.

Ångest och semesterkossa

Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Idag skulle jag träffat några gamla skolkompisar som jag inte träffat på typ hundra år och jag såg jättemycket fram emot det. Men PANG så slog ångesten till med full kraft. Det finns inte en chans att jag skulle kunnat gå, gråtfärdig, skakar och mår illa av ångest. Jag försöker följa mina egna råd och tycka det är okej att ställa in saker men det är så jäkla svårt! Så fort något är lite lite utanför min extremt snäva komfortzon så går min hjärna i totalt baklås. Jag vet ju att jag skulle tycka det var jätteroligt när jag väl kom dit, men det känns bara som en totalt övermäktig uppgift.

Det är märkligt att jag som ändå har en rätt okej sjukdomsinsikt inte har någon sjukdomsinsikt alls. Jag vet ju mycket väl i teorin att jag har ångest och att saker tar väääääldigt olika mycket energi beroende på sammanhanget och även att ångesten kan komma helt out of the blue. Men ändå är det så svårt att förutse, för när jag har stunder då jag mår bra kan jag liksom inte föreställa mig att jag kan må dåligt. Det är så himla konstigt och så jäkla svårt att acceptera!

Nu har iallafall fodrat hästar och klappat hund. Det ligger inom min komfortzon så därför är det ibland genomförbart trots ångesten. Även om det för normala människor är ”ja men om du kan fodra och prata med folk i stallet kan du väl äta lunch med dina kompisar?”. TYDLIGEN INTE. Jag blir så trött på mig själv.
Det var iallafall jättebra med häst-och-hund-och-fika-terapi! Sportkossan tar väldigt allvarligt på det här med semester. Det är mycket viktigt att man är så smutsig det bara går (gärna UNDER täcket, vilket kan vara svårt att lyckas med men det gäller att öva nedsmutsning så mycket det går!), att grimman hänger på trekvart eller helst ligger nedtrampad i leran och att manen får vara lång och härlig och fladdra i vinden.

HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
Hur var det nu med den här maten?
Hur var det nu med den här maten?
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!

Men sen tror jag också att han är lite uttråkad, för idag lämnade han maten för att snacka med mig och sen stod han vid grinden och kollade in vad jag gjorde ända tills jag åkte hem. Eller så ville han bara ha annan, godare mat, sån mat man får i hink! Jättestor skillnad på pås-mat (gott!) och hink-mat (helt obeskrivligt jäklarns underbart utsökt!) fast det är i grunden samma sak.

Tandläkarbesök

Idag har Sportkossan varit på sin första tandkontroll! Han blev kollad i England strax innan jag köpte honom och sedan har han inte visat några tecken på munproblem så jag har inte haft så bråttom. Men nu var det dags, när vi ändå skulle vaccinera och veterinären ändå var ute.

Han var JÄTTEGLAD och tyckte att veterinären var en snälling som man kanske kunde få mysa lite med? Han är inte så känslig för nya människor eller sprutor. Om Rallyfarfar typ hör veterinärens bil på stallplanen börjar han fnorka som en drake och alla muskler blir stenhårda så att vet brukar ha svårt att sticka honom. Rallyfarfar tycker INTE om veterinärer! Intressant att det kan vara så olika.

Efter lite lugnande krånglade vi på honom munstegen, sköljde och inspekterade. Han hjälpte till precis noll procent för han var ju SÅÅÅÅ TRÖÖÖÖTTTTTT! Sportkossan är till vardags som en hundvalp, så fort han har gjort något roligt eller ansträngande (dvs som han tycker är ansträngande, typ tjugo minuter på ridbanan) blir han AKUT trött och gäspar och står med näsan i backen och slumrar. Gärna i mitten av en hoppträning eller på en tävlingsplats (eller på prisutdelningen, det spelar inte så stor roll). Fast han var fortfarande glad och stod med spetsade öron. Sen fick han lägga huvudet på ställningen, typ tre tag med raspen och så var det klart. Fick tränsa och så kollade veterinär bett och tränstillpassning och det var prickfritt. Blev tillsagd att jag inte behövde kolla igen på två-tre år om det inte uppstod problem. Det hela tog typ en kvart. Lysande!

En sån här skulle han nog vilja ha i hagen och vila huvudet på!
En sån här skulle han nog vilja ha i hagen och vila huvudet på!

Sen fick Sportkossan stå under uppsikt ett tag medan jag packade höpåsar. Han stod och glodde med spetsade öron och SNARKADE så det ekade över stallplanen haha! En och en halv timme senare fick han gå ut i hagen som vanligt och jag passade på att snutta med honom lite extra för nu åker jag till Norrland i en hel vecka!

Tröttis! Har aldrig sett en häst stå med öppna ögon och spetsade öron och snarka förut hihi!
Tröttis! Har aldrig sett en häst stå med öppna ögon och spetsade öron och snarka förut hihi!

Vilats vara. Eller icke vara.

När ska hästen vila? Hur länge? Vintervila? Sommarbete? Vilodagar? Såna här frågor ställer varje hästägare sig och alla gör olika och tycker såklart att just de gör rätt.

Vila är viktigt. Men hur viktigt? Och för vem? Vissa menar att hästen behöver vilan för att smälta det den lär sig, ”mogna”, läka små skavanker som man inte vet om, vila skallen, vila musklerna. Andra menar att hästar är arbetsdjur och att vilan är mer till för människorna. De flesta hästmänniskor vet ju hur det kan kännas efter en vila; att allt har liksom fallit på plats hos hästen. Men då är ju frågan om allt känns bättre för att en själv har vilat upp sig lite och kommer tillbaka i sadeln med mer energi och nya mål? Och det är väl inget fel med det!? Om du vill vintervila din häst för att du hatar mörker, kyla, storm, lera, isgata och snöblask så är det väl 100% okej?

Jag tycker generellt att vi hästmänniskor är alldeles för dåliga på att vila. Vi ska göra allt och vi ska göra det perfekt, alltid. Även om vi inte känner för det. Även om vi har ett heltidsjobb som kör slut på oss och vi hellre skulle vilja borra ner näsan i hästens leriga päls och ANDAS än att rida den där dressyrträningen. Men vem gör vi det för, egentligen? Är det ett misslyckande att säga att ”idag orkar jag inte”? Är man lat då? Mår hästen dåligt? Är man en sämre människa för att man hellre vill kolla på netflix och käka chips än hålla sig till sin rigorösa träningsplan?

Svar: nej. Om du inte siktar på OS kan du nog göra vad fan du vill.

Supernöjd Sportkossa förra vintern, efter att han stuckit med mig genom halva Asarum... Sen galopperade jag inte ute på flera månader!
Supernöjd Sportkossa förra vintern, efter att han stuckit med mig genom halva Asarum… Sen galopperade jag inte ute på flera månader!

Jag kämpade förra vintern. Två uppstallade hästar i (ibland två olika) kollektivstall. Ut och in och fodringar och mockande och påsar och hinkar. Rasthagen frös och smälte och snöade och töade och frös igen så sportkossan och hans vänner rörde sig inte mycket. 16h per dag på box. Underlaget tillät stillsam skritt eller ridhus. Varje ridtur klassades som äventyrssport pga nipprig överskottsenergikossa och jag ville inget hellre än att lägga av. Såklart kunde jag inte låta sportkossan vila för jag var livrädd att han skulle få kolik för att han stod stilla så mycket. Men jag lärde mig av mina misstag. Idag går han på lösdrift med stora hagar. Så den här vintern kan jag låta honom vila utan att han mår dåligt. Aldrig mer uppstallning för mig och sportkossan!

Nästa vecka trappar jag ner och sedan ska han vila över jul och nyår. Eller snarare; JAG ska vila! Sportkossan kan springa i sin gigantiska hage om han känner för det 😉 I januari börjar ju träningarna igen och jag vill ha massa mental energi för alla skojigheter som väntar i vår! Längtar redan till terrängbanan och det gör sportkossan med.

Älskar den här bilden från vår allra första terrängträning våren 2015!
Älskar den här bilden från vår allra första terrängträning våren 2015!

Hur tänker ni kring vila?

Om försvunna vänner

När man jobbar med hästar älskar man inte allihop. Eller, vissa människor kanske gör det men inte jag. Däremot hyser jag extrem respekt och uppskattning för alla djur jag någonsin jobbat med, även om jag inte skulle välja just den hästen själv. Det är väl som med vilka kollegor som helst; du skulle inte ha alla som vän utanför arbetsplatsen, men för att kunna fokusera på jobbet är det bra om du kan gilla dem iallafall litegrann, på något vis. Jag har iochförsig svårare att tycka om människor än djur generellt, för djur är aldrig ”dumma i huvudet”, vilket jag väldigt ofta tycker att människor är…

Bästa Snoopy!
Bästa Snoopy!

Men så möter man vissa individer som sticker ut. Där man önskar att man hade obegränsat med tid, energi och pengar så att man kunde ha hästen själv. Den där kollegan du skulle vilja hänga med även utanför jobbet. Ni fattar. Jag har också en förkärlek för de lite speciella hästarna, de där som kanske skulle må bättre någon annanstans än i en verksamhet, så då ökar ju min önskan att få ”rädda” dem. Sportkossan är en sådan häst! Min älskade Snoopy från Hyde Park är en annan (dock är mina utsikter att skeppa över honom till Sverige små), och såklart Cavalier från samma ställe (RIP!). Och så har vi Nero.

Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer...
Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer…

Nero såg allt lite rolig ut med sitt stora huvud och oproportionerliga kropp. Han var svart med stjärn, men inte speciellt vacker för det. Och så var han sur, en riktigt tjurpelle. Stark som en oxe och sprang ofta runt med eleverna lite som han själv ville, stack ofta och speciellt om det stod hinder ivägen. Men han var också otroligt vänlig och mysig om man hanterade honom rätt, det där sura var bara en fasad. Han älskade beröm! Och han var fantastiskt rolig att rida! Om man bara lät bli att ha attityden ”nu ska jag sätta hårt mot hårt” (vilket jag tror att många hästar som är lite tuffa får ta) utan red med små hjälper och mjuka snälla händer gav han en otrolig ridkänsla, man kunde rida med tanken och andetagen. Fina fina Nero.

Nero

Igår dog han i sviterna efter kvarka. Jag är så himla ledsen. Man tänker att man ska vänja sig vid att de försvinner men det gör man aldrig. Och vissa hästar fastnar liksom. Jag var ledsen när jag fick höra att min skolhäst från ridlärarutbildningen hade dött, men inte alls som med Nero. Jag var ledsen när vår fina läromästare i Hyde Park dog, men helt jävla förstörd när jag hörde om Cavalier. När jag blir rik ska jag starta en fond och öppna Bokstavsryttarens Välgörenhetsstall För Speciella Hästar.

Dressyrtävling

Idag har vi varit på dressyrtävling; jag, mannen och sportkossan! Sportkossan tycker att dressyrtävlingar är ganska okej, om än något meningslösa (mannen ogillar nog iskalla ridhus vad som än försiggår på banan men han håller god min). Innan brukade han (sportkossan alltså!) då liva upp stämningen lite med hjälp av överraskningsvändningar eller oplanerat galopparbete, speciellt om det var lite kallt ute. Den här vintern har han dock gått in i nåt slags zen-mode för han har inte haft sådana tendenser på väldigt länge.

SONY DSC
Från tidigare dressyrtävling

En regional LB:2 blev det och vi slutade fyra, dock bara tre placerade. Eftersom jag är en fattig snåljåp grämer jag mig alltid lite över att komma precis utanför placering – jag vill gärna ha anmälningsavgiften tillbaka 😉 Sportkossan var iallafall stabil och lydig, betyg 6-7.5 så det var ett väldigt jämn program. Jag är inte så nöjd med min egen ridning. Vi har inlett en ny fas i vårt dressyrarbete som verkligen har gett en helt fantastisk känsla på träning men jag lyckades inte återskapa så mycket av den inne på banan. Menmen, bara att träna vidare och framför allt träna på att tävla!

Nu såhär i efterhand när jag tittar på filmen känner jag bara neeeeej faaaaan vad dåligt jag rider jag borde sluta sportkossan förtjänar något bättre!!!! Men sådana tankar ska bort. Vi är ju på väg någonstans och det är inte alltid raka spåret. Viktigast är ju ändå att sportkossan och jag var glada! Det är alltid en anspänning för mig att åka på tävling även om det bara är en regional på grannklubben. I nästa inlägg tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring tävlingar och psykisk ohälsa. Ni kan titta på filmen sålänge 🙂