Vildsvin och boktips

Idag hade jag bestämt med en kompis från grannstallet att vi skulle rida ut. Sportkossan behöver komma ut och galoppera fort lite då och då, och för att komma upp i lämplig hastighet behöver vi draghjälp av någon som rider på lite. Så jag och den här kompisen har vår lilla speed club där endast de modiga får vara med 😉 Vanligvis bara vi två haha!

Jag red bort till hennes stall och min ångest från igår var som bortblåst! Skrittade coolt på lite halvlånga tyglar med glad och frustande häst. Vi red upp i skogen för att komma till grusvägen där man kan bränna på lite. Det har regnat en del så jag längtade verkligen ut på en härlig fast sviktande grusväg! Min kompis häst river upp extremt mycket grus och förra gången låg jag typ på sidan av Sportkossan med ansiktet tryckt mot hans man för att inte få grus i ögonen. Kändes inte så säkert i full galopp! I brist på jockeygoggles grävde jag fram ett par skidglasögon! Coolt som fan 😉

image

Så kom vi fram till grusvägen, jag fällde ner visiret och vi började trava. Tio meter senare var det tvärstopp! Vi trodde att det var för att det gick en gubbe lite längre fram (folk som går i skogen är ju rätt mystiska!) så vi travade vidare. Stopp igen! Då hörde vi det. Hundskall bara några meter in i snåren, som kom närmare och närmare… Och så det värsta av allt; nöff nöff nöff! Fy FAN vad rädd jag blev! Vilken mardröm att hamna mitt i ett jaktlag med drivande hundar och upprörda vildsvin. Vi vände och red som satan åt andra hållet!!! Full galopp på asfalten och sen in på skogsstigen! Tog ett tag innan vi lyckades sakta in och lugna ner oss och hästarna. Usch, jag har inte varit sådär torr-i-munnen-spaghettiben-rädd sedan jag flög hem från Milano en gång och planet fick problem över alperna.

Så det blev en tur på andra hållet och där var det grisfritt 🙂 Hästarna glömde snabbt bort närkontakten med vildsvinen. Dock inte så bra vägar så det blev bara en liten galopp och inte alls så snabbt som vi hade velat. Men sånt är livet! Jag är ändå glad att hästarna inte blev helt panikslagna utan trots allt var rätt styrbara.

Alltså jag fattar att det inte är lätt att ha världens största vita näsa men KOM IGEN. Måste maten vara i pannan?
Alltså jag fattar att det inte är lätt att ha världens största vita näsa men KOM IGEN. Måste maten vara i pannan?

Man ska ju alltid vara försiktig när man ger sig ut i skogen under höst och vinter, men jag trodde inte att de skulle hålla på och jaga precis vid en grusväg som ändå är rätt trafikerad. Vi var inte direkt ute i bushen. Å andra sidan, får hundarna upp ett spår är det ju inte säkert att grisarna går att driva åt rätt håll. Vet inte riktigt hur man ska undvika sånt här. Jag är inte så rädd för vilt rent allmänt, tror att när jag och sportkossan kommer dundrande håller de sig i skogen och håller käften 🙂 Sporkossan märker nog mer djur än vad jag gör och han har aldrig reagerat. Vi övar på att snacka med tamgrisar och andra spännande djur när vi är på terrängträning, och det finns massor av rådjur i hagarna. Såvida vi inte rider rakt in i en älg bryr han sig inte så mycket. Men en flock stressade vildsvin jagade av hundar nära en bilväg? Huuuu!!!

image

Nu ska jag sluta tänka på vad som kunde ha hänt. Vårt internet är nere så jag bloggar från telefonen – det är därför vissa av bilderna är på fel håll! Får fixa det när jag har lite större skärm 🙂 Så istället för Netflix kopplar jag av med lite läskiga böcker 🙂 Jag har inte gillat Stephen King så mycket tidigare, men sedan läste jag hans Att Skriva och tyckte att han verkade så himla rolig och oamerikanskt ödmjuk. Läste Doktor Sömn i somras och tyckte den var skitbra! Annars tycker jag mest om fantasy, någon som har tips? Jag gillar Neil Gaiman, Pratchett, Rowling såklart men också Miss Peregrinböckerna, Justin Cronin, Ben Aaronovitch och en och annan YA-serie. Alltså inte drakar och riddare! Kom med tips som är utgivet i Sverige för jag vill låna och inte köpa och det tar sån tid för vårt lilla bibliotek att fixa mina konstiga requests 🙂

Pensionärskossan!

Eftersom Sportkossan igår drabbades av Akut Räv-Bakom-Örat-Syndrom fick jag idag ändra mina dressyrplaner till skogsgaloppsplaner. Han kan vara lite känslig för spö, så jag tog inte med det idag för jag vill ju inte lägga till ännu mer stress om han redan är lite stojig. Peppade mentalt hela kvällen och hela förmiddagen och tänkte på hur jag skulle göra om han skulle sticka igen. Så måste jag göra; jag måste ha en plan. Jag var faktiskt lite nervös, men samtidigt är jag så satans envis att om det är nåt jag tycker är jobbigt så MÅSTE jag göra det, annars står jag inte ut med mig själv. Kanske därför jag blev fälttävlansryttare fast jag har dressyrtantshjärna.

Så, med ett fast tag om martingalringen och djup magandning gav vi oss ut på en lång galopptur, beredda på allt!

Givetvis gick det långsammare än 29åriga Lilleman som går sin sista nybörjarlektion…

image
En dag ska jag hoppa den här vägbommen! Perfekt höjd!

Det finns bara en sak som är säker och det är att ingenting är säkert! Racerkossan från igår hade plötsligt förvandlats till pensionärskossan. Men galopperade, det gjorde vi! Ytterst långsamt och med glada och uppmuntrande rop från bokstavsryttaren! Efter ett tag blir en ju trött i benen… Dessutom kanske en skrämmer bort nån älg och det är ju alltid trevligt.

Ingen älg i sikte.
Ingen älg i sikte.

Fram tills i somras fick jag hjälpa sportkossan väldigt mycket när vi red ut. Klappa, ställa honom bort från det läskiga, göra massor av övergångar för att fokusera på annat till exempel. Men när vi flyttade från betet till nya lösdriften i augusti bestämde jag mig att vi var mogna att ta lite mer eget ansvar. Hela hösten har vi alltså övat att flänga runt i skogen på lite halvlånga tyglar. Har något varit läskigt har jag tittat åt ett annat håll och så har Sportkossan fått deala med det själv. Det har fungerat mycket bra. Fram tills igår då. Idag funkade det ypperligt igen. Enda resten av Räv-Bakom-Örat-Syndromet var att vissa stenar och brevlådor såg lite misstänkta ut på hemvägen, men större delen av tiden kunde jag skritta på långa tyglar. Heja oss! Vi får se vad som händer imorgon…

Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!
Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!

Om en stund ska jag gå till första mötet med min arbetslivsresurs. Jag var på introduktion förra vecka och idag börjar det alltså på riktigt. Jag känner mig helt blank i huvudet, men inte alls sådär bottenlöst panikslagen som jag kände mig igår. Wish me luck!

Racerkossan!

Jag är inne i en väldigt konstig period mentalt. Jag är både nere och hopplös, jättetrött i kroppen och samtidigt fylld av ångest och känner mig helt uppskruvad. Vanligtvis är det antingen eller. Antingen deppig eller ångestig. Men den senaste veckan har liksom varit BÅDE OCH, jippie vad kul! Jag önskar att jag kunde få någon slags behandling för mitt mående någon gång, men psykvården är inte speciellt aktiv i mitt fall.

Detta i kombination med isgata har inneburit att Sportkossan mest fått vila, skritta och gå fint i ridhus de senaste två veckorna. Idag skulle jag rida ut och vi lunkade iväg mot ”lilla långasjörundan”. Man kan rida ”långa” rundan också som är samma men med en  extra (15 min) galoppsväng. Men nu har vi ju tränat och tävlat i helgen så jag tänkte att en helt vanlig uteritt passade bra. Jag skriver alltid på tavlan i stallet var jag är och när jag tänker vara tillbaka.

Det gick oerhört bra! Lugnt och trivsamt. När vi kom till galoppvägen tyckte Sportkossan att NU ÖVAR VI FÄLTTÄVLANSGALOPP! Han ansåg väl att det var på tiden. Jag har i flera månader övat på att han ska gå fram och ta i även om han inte har draghjälp och idag var det tydligen dags för resultatet. Tjohoo! Duktig kossa! Jag tänkte nästan fortsätta på ”långa” rundan eftersom jag kände att han kanske behövde springa av sig lite till. Dock kände jag att jag inte ville ge mig ut på andra vägar än de jag har skrivit i stallet, OM det skulle hända något. Så det blev ”lilla” rundan.

På spaning efter lejon i horisonten!
På spaning efter lejon i horisonten!

Min kära sportkossa och jag är ganska lika på ett sätt; ibland får vi bara för oss att vi är jättestressade. Och nät vi blir så går det liksom inte att prata oss ur det, utan det blir liksom värre och värre. Ibland går det nästan inte att få kontakt med sportkossan när han är sån. Och det var precis det som hände efter den här lilla galoppen. Det fnystes och skuttades, tvärstopp med efterföljande stirrning in i evigheten (vet ni vad jag menar? Man får liksom ingen kontakt), öron som spetsades så mycket att de typ möttes i mitten. Det var bara att hålla i sig i min kära martingalring, ge lite halvlånga tyglar och andas hela vägen hem.

Nu gjorde han inget dumt, och till hans försvar hade någon huggt ner massa träd bredvid stigen och vi träffade både ett körekipage (WTF!?!?! sa sportkossan men oklart om han tyckte det var skitkul eller asläbbigt) och en galopperande tjur. Klart man får öva drakljud då! När vi hade tio minuter hem orkade min hjärna inte med honom längre utan jag hoppade av och så traskade vi hem tillsammans. Kombinationen mitt mående och stimmig kossa var inte så bra. När vi kom hem satt jag upp igen och han fick galoppera 128 varv i paddocken tills han var liiiiite tröttare.

Jag ser absolut inget nederlag i att hoppa av och leda. Ibland när jag sitter på stissar vi liksom upp varandra och ingen av oss mår bra av det! Jag tror inte att han kommer att lära sig ”om jag fjantar sitter hon av” för det händer så sällan och enbart när vi är på väg hem och jag känner att jag vill skritta av på ett avspänt sätt.

Men fan.
Men fan.

Sen skulle jag laga vår fina slowfeedinglåda och såklart tappade jag alla buntband ner i lådan och var otroligt nära att börja gråta. Det är helt enkelt en sådan dag idag. Jag försöker tänka att jag är jättebra som alls kom iväg till stallet och lyckades rida! Och hur fint det är att sportkossan trots att han hade myror i brallan inte vände, stack eller slängde sig en enda gång. Inte en självklarhet alls i vår värld!

Nu vet jag inte. Allt känns skit och minsta tanke på att ens röra mig triggar igång ångesten. Jag vet att jag borde äta men jag mår illa. 🙁