Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

En vanlig dag på psykiatrin.

Förra veckan var jag på läkarbesök och det var så jobbigt att jag inte orkar skriva om det förrän nu. Jag avskyr att gå till läkare, vem gör inte det iochförsig, men det blir ju inte lättare när de hela tiden byter läkare och jag får förklara igen och igen och igen. Varje ny läkare har sin egen syn på saken och speciellt när det är äldre män har de liksom sin egen agenda. Jag fattar såklart att det inte är så, inte alla män osv, men enligt mina erfarenheter är det så.

För några år sedan var jag inlagd på psyk och fick fylla i ett självskattningstest med tolv frågor. Den manliga medelålders läkaren bestämde raskt att jag var bipolär och ville sätta in lithium! Baserat på ett papper där det hade kommit fram att jag pendlade upp och ner i humöret. Ja, jag har en depressison och är inlagd på psyket, klart som fan att jag pendlar i humöret! Jag vägrade. Jag fick veta i efterhand att den läkaren diagnosticerade ”alla” med bipoläritet, det var liksom lite mode då. Snacka om att skapa lidande, både för de som blir diagnosticerade utan grund och för de som faktiskt är bipolära. Kan tänka mig att man får höra ”ja men alla är väl lite bipolära” om man går ut med att man har den sjukdomen. Bara eh nej, alla är verkligen inte bipolära, bipoläritet är en allvarlig sjukdom som orksakar mycket lidande, det är inget man ”har litegrann” bara för att man ibland är jätteglad eller jätteledsen.

Den jag träffade förra veckan hade nog läst den översta rubriken i min journal och bestämt att jag var en sån som hade ADHD punkt slut. Efter fem minuters samtal ville han höja min concerta till det dubbla, och sätta in en snabbverkande på eftermiddagarna och även nån antidepressiv och någon fantasimedicin som skulle dämpa ångest, hjälpa mig att sova och göra mig piggare samtidigt (att han inte började prata enhörningar sen var ju förvånande). Allt jag sa vände han till ”ja men du har ju ADHD”. Bara det att hade han läst min journal ordentligt hade han sett att det inte är det största problemet och även den diagnos som är mest osäker eftersom de typiska ADHDdragen inte var jättetydliga i min barndom, medan de autistiska dragen var det! Och att jag i mötet med min förra läkare (som var den första manliga läkaren jag haft som lyssnade!) hade bestämt med honom att jag först skulle få ordning på ångesthantering, vardagsstruktur och sysselsättning innan vi mixtrade mer med medicinerna. Jag tror nämligen att om jag lever ett liv som passar mig behöver jag inga mediciner. Men det är ju svårt att komma fram till vad man egentligen klarar om man ”dövar” symptomen med mediciner.

Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.
Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot att ta mediciner. De räddar liv. Men efter att ha ätit hundra olika mediciner med dåligt resultat vill jag först och främst anpassa min vardag efter vad jag klarar av. Alla är olika men här är jag just nu.

Det är SÅ jobbigt att stå på sig i mötet med avfärdande läkare, speciellt GUBBAR som är nedlåtande och bara kör över en. Psykiatri är ju ingen exakt vetenskap på det sättet utan behandling måste ju ske i samråd med patienten! Jag tänkte att jag skulle klara det själv den här gången så mitt personliga ombud var inte med. Stort misstag! Nästa gång ska jag bussa mitt PO på honom och skratta gott. Jag tror att jag fick igenom att kolla upp möjligheterna till KBT/samtalskontakt och ADHD-kurs, men det bestämde jag ju förra gången med den andre läkaren så jag vet inte varför det inte hände något. Allt känns så himla rörigt och jag grät jättemycket när jag kom hem för det var så jobbigt. Psykvården är verkligen under all kritik, inte för att de som jobbar där missköter sig, men för att hela systemet inte verkar anpassat för folk med psykisk ohälsa!

Personligt ombud

Idag har jag hängt lite med mitt personliga ombud. Hen är verkligen bäst, en riktig vardagshjälte! Jag kan rekommendera alla som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa att undersöka möjligheten att få ett personligt ombud. Det är lite olika vad de gör och det beror på vad en behöver hjälp med. Mitt PO hjälper mig i kontakten med psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen till exempel.

Idag skulle jag lämna blodprov och även ta ett körkortsfoto. Detta låter ju som något väldigt enkelt men för mig är det inte så. Jag ska bestämma själv när jag ska åka dit, ska jag köra bil och var ska jag då parkera, hur betalar jag för parkeringen (har hänt mer än en gång att jag har gråtit framför parkeringsautomaten och åkt hem igen), ska jag anmäla mig i receptionen? Det blir en enorm stress. Så därför följde mitt PO med. Jag känner mig lite dum när sådant här händer – jag är trettio år gammal och klarar av att ha en häst, men jag kan inte åka till sjukhuset och ta blodprov. Men så är det. Saker som är lätta för ”normala” människor är svåra för mig, och tvärtom. Någon gång ska jag skriva ett inlägg om ojämn begåvnintgsprofil.

Det var tur att hen följde med för det var väldigt rörigt och tog över en timme att fixa de här sakerna! Hade hen inte varit med så hade jag inte klarat det. Nu är jag tillbaka i sängen och känner mig helt urblåst i hjärnan. Tänk att något såhär litet kan vara så svårt. Men det gick!

Jag och mitt Dale Cooper-ansikte.
Jag och mitt Dale Cooper-ansikte.

Varför jag inte gör min egen frukost

När jag fick diagnosen autismspektrumtillstånd var det inte från vården jag fick information om min diagnos. Som alla andra moderna människor letade jag på internet, och det finns mycket mer eller mindre bra information om olika diagnoser. Det svåra med att läsa diagnoskriterier är att det blir så himla diffust och teoretiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i en hel del kriterier för t.ex. ADHD eller AST.

Jag fick mycket mer hjälp av bloggar; riktiga människor som delar med sig av sina uppfattningar. Konkreta exempel på svårigheter är mycket lättare att identifiera sig med än torra formuleringar på vårdguiden. Två av mina favoriter är Paula Tilli och Johanna Svenningsson. När jag läste deras berättelser staplades aha-upplevelserna på varandra. Den som gjorde mest skillnad för hur jag upplever mig själv var när jag läste om automatisering.

Det finns folk som kan förklara detta bättre än jag, så sök gärna information på annat håll om ni vill ha en mer korrekt bild av det hela. Kort sagt kan man säga att automatisering är den funktionen i hjärnan som gör att ”vanliga” människor, när de utfört en aktivitet tillräckligt många gånger, lär sig rutinen och kan börja tänka på annat. Till exempel när du promenerar så tänker du ju inte ”nu spänner jag lårmuskeln så den drar ihop sig och lyfter benet, nu använder jag höften för att placera det ena benet lite före det andra, nu flexar jag foten så att jag sätter ner hälen först….”. Du går. Det är EN aktivitet.

En annan aktivitet som de flesta hästmänniskor verkar tycka är avkopplande är att mocka. Jag vet jättemånga som tycker att det är ”terapi”, att de kan tänka på helt andra saker och verkligen koppla av och vara i nuet. HERREGUD mocka är sjukt ansträngande för mig. Hämta kärra, hämta grep, hämta kvast, öppna boxdörren och ställa kärran på rätt ställe, välja vilken hög du ska börja med, hur djupt ska du ta för att inte allt strö ska följa med, lyfta, vända, lägga i kärra, börja om igen…. Glöm inte att du även ska bedöma när det är klart, tömma kärran, hämta nytt strö…. Där ”vanliga” människor gör detta på rutin måste jag fokusera på varenda liten grej. Att mocka är inte EN aktivitet, det är hundra aktiviteter som måste göras korrekt och i rätt ordning. Inte konstigt att jag nästan dog av utmattning när jag hade två hästar uppstallade förra vintern. Men det visste jag ju inte då.

När jag läste om andras upplevelser av automatisering ändrades min självbild radikalt. JAG ÄR INTE LAT! Jag har ”bara” en funktionsnedsättning. Det betyder inte att jag inte ganska ofta känner mig värdelös för att jag får ångest och är för trött för att göra många saker. Men det är ett steg i rätt riktning till att låta mig själv vara…. mig själv.

Andra saker som jag inte för mitt liv kan få att gå ”av sig själv” är plocka undan, städa, handla, laga mat, borsta tänderna & håret, köra bil, vika tvätt och lägga på rätt ställe, göra frukost. Speciellt frukosten är svårt för jag är ovanpå allt helt sjukt morgontrött och då funkar jag ännu sämre än om jag har lite mer energi. Då är det helt fantastiskt att ha en man som varje morgon fixar kaffe och ställer fram frukost till mig!

image

En del saker är lyckligtvis automatiserade hos mig. Rida och spela musik till exempel. Kanske därför jag tycker att det är så himla roligt? För att jag får en liten paus från allt kämpande och försökande. Därför ska jag nu åka till stallet och hoppas att marken är tillräckligt mjuk för en liten galopptur!