Vi hade iallafall otur med vädret!

Snöblandat regn, från sidan. Framridning utomhus. Kanske inte optimala förutsättningar för en bra idrottsprestation. Men det var också det enda dåliga med dagens Pay & ride så jag är glad, om än något kall och fuktig.

Vi inledde dagen med att Sportkossan inte hade tid att komma i hagen för han skulle faktiskt leka klart med sina kompisar! Så jag stod där i äckelsnön i flera timmar (nej men det kändes så) innan de slutade flamsa omkring och jag kunde fånga och leda in kossan utan att riskera att två skojfriska kompisar blandade sig i. Då ställdes jag inför frågan ”Hur får du tävlingsfin en vit häst som är täckt av 2 cm blöt lera på tjugo minuter utan spolspilta?”. Svaret är: det går inte. Vi badade lokalt (dvs blaskade med vatten och svamp tills han var mer beige än brun) och jag struntade i benen för vi skulle ändå rida fram utomhus. Flätade manen under många svordomar. Ett plus var att det inte syntes att den var mer brun än vit när jag hade flätat klart, och lera klibbar ju ihop så flätan höll hela dagen!

Så åkte vi! Opeppade som bara den (iaf jag). På tävlingsplatsen möttes jag av supertrevliga klubbmedlemmar och allt kändes lite bättre. Är så nöjd med att jag tävlar för den här klubben nu, det var verkligen helt rätt beslut! Sportkossan undrade var hindrena var och hade full sjå att hålla koll på hästen som galopperade i transporten och lunchfodrandet som pågick i hagarna bredvid paddocken. Dessutom var det stundtals svårt att se eftersom man fick snö i ögonen. Men han gjorde snällt allt jag bad honom om och efter en stund var vi uppvärmda (han) respektive nedkylda (jag) och fick komma in i ridhuset.

Eftersom det var en träningstävling hade jag spöet med in på banan i utbildningssyfte. Sportkossan är inte så dum som han ser ut och vet mycket väl att spöet inte följer med in på dressyrbanan = läge att växla ner. Vi började med LA:1 och fick till det riktigt trevligt i trav och skritt (förutom att vi inte kan rygga utan att ha huvudet rakt upp i luften) och jag behövde inte använda spöet. Sen kom vi till galoppfattning från skritt och Sportkossan slog dövörat till trots väldigt tydliga halvhalter och hjälpgivning. Då petade jag till honom med spöet och han sa ”HJÄLP JÄVLAR” och sprattlade in i nån slags galopp. Bakbenen under sig iallafall = bra 🙂 Sen gick det fint igen och vi fick många höga siffror på slutet! Vet inte om ni vill se, personligen tycker jag att det är mest plågsamt att titta på min kassa ridning men enjoy!

Det som är bra med Sportkossan är att han är megabra på skänkelvikningar och förvänd galopp. Förvänd galopp är ju en utveckling av ”jag pallar inte byta galopp” så det är aldrig några problem (jag skjuter upp problemen med galoppombytena några år eller för all framtid). Och det är just dessa som är x2, så med sjuor där fick vi upp procenten minsann! Lägg till 7 på FRAMÅTBJUDNINGEN och även ryttarens sits (JÄ!) och vi hamnade på 66%! Och jag vet att den här domaren inte dömer snällare bara för att det är P&R, hon är bra, hård och rättvis.

Strax efter provade vi WE LA. Förra gången vi red det kom vi fetsist och hade typ 54% så jag red det ganska förutsättningslöst. Det är hyfsat svårt för att vara LA, enkla byten och sånt. Vi totalkvaddade bakdelsvändningarna, men det visste jag ju redan innan att vi skulle. Det är lite hit and miss på den rörelsen, så från och med nu ska jag öva öva öva. Sportkossan gör sitt bästa, men vi har gjort så mycket framdelsvändningar så han blandar ihop det lite tror jag. Inte mycket att orda om där. Däremot fick vi 7 på galoppserpentin med två enkla byten, halleluja!

61.6 % blev det! Det som drog ner betyget här var att de hade skrivit ut protokollet från 2015, och då gör man bakdelsvändningarna och galoppfattning på mittlinjen, medan 2016 gör man dem på linjen mellan H och M. Vilket jag gjorde. Så då fick jag minus på hela tre bedömningsgrupper. Men nu har jag kollat på allsköns hemsidor och jag tror att jag har gjort rätt. Ni som är mer bevandrade i WE får gärna rätta mig 🙂 Skönt ändå att det hände på träning och inte på en riktig tävling!

Ska….
…inte…
…posa…
… med nån fånig rosett! Har du med dig mitt godis?

Sen slutade det snöa såklart, och jag köpte mig en rosett som belöning för två godkända ritter för det får man även när man är 31 år gammal faktiskt! Man får även fira med att be sin man göra en chokladtårta.

2017 är året vi slutar snacka skit.

Nytt år, nya tävlingar i tdb och ny säsong att planera inför. Jag vet att många med mig läser proppar och funderar på vilka tävlingar de ska åka på och vilka klasser de ska rida. Det är SVÅRT att veta vilka mål man ska ha och hur man ska lägga upp det så att man rider klasser som passar en själv och ens häst. Speciellt när man är en helt vanlig amatör som inte kommer att ta sig till OS.

Men det värsta är nog alla de som har åsikter om vilka klasser man ska och inte ska rida. De som rynkar på näsan när den där duktiga ryttaren vann IGEN. De som anklagar medtävlande (bakom deras rygg, såklart) för att bara vara ute efter rosetter och rida alldeles för lätta klasser bara för att vinna.

Jag är inte mycket bättre själv, det ska jag erkänna. Även jag har haft åsikter om hen som får 70+% på tävling efter tävling och aldrig går upp i klasserna. Jag har ibland gett upp redan på framridningen eftersom alla råduktiga ryttare bara glider runt på sina jättedyra hästar i LB och man själv knappt kan göra halt. Jag har ofta svårt att se saker från andra människors synvinkel och har lätt för att döma folk eftersom det är knepigt för mig att få insikt i att alla inte är precis som jag. Det är inget som går automatiskt. Så därför får jag ofta fråga mig själv om det är en sådan person jag vill vara, och svaret är oftast nej. Jag får därmed lägga lite extra energi på att försöka förstå varför andra människor gör som de gör.

För HALLÅ! Det finns massor av anledningar att tävla just den och den klassen och jag lovar att ingen av de anledningarna är för att irritera just mig. Kanske har hästen inte varit igång under en period, kanske den har gått för hårt och man vill göra några lätta starter för att återfå självförtroendet, kanske har ryttaren jättesvårt att lära sig nya program och därför håller sig till de program hen kan, kanske hen har jättemycket på jobbet just nu och inte orkar hålla på och prestera även på fritiden, kanske hästen har bytt stall/box/flock och ännu inte hunnit acklimatisera sig och därför vill man inte pressa den, kanske ryttaren har ångest som hen inte vill informera alla på tävlingsplatsen om men vill ändå tävla för att ha roligt med sin häst, kanske hen inte har några tävlingsambitioner utan är fullständigt nöjd med att ligga på en viss nivå…. Ni fattar va? Poängen är att jag inte har med det att göra. Inte ett dugg. Jag har ingen rätt att döma någon annan för vad den gör, ÄVEN om det betyder att jag inte blev placerad i den här tävlingen heller.

Missförstå mig inte, det är klart att man får tycka saker. Men den är en jäkla skillnad att sitta i sin bil och gnissla tänder över sitt protokoll och tänka ”om bara inte HEN hade varit med så hade vi vunnit, åh vad jag tycker illa om hen!” och att säga ”Ni är så duktiga och har verkligen kommit jättelångt, klart att ni vågar starta en klass högre nästa gång!”. Dessutom, om det är så att man blir slagen av vissa ryttare hela tiden kanske man själv ska träna mer istället för att racka ner på andra. Bara en tanke.

Så nu lovar jag mig själv att sluta ha åsikter om andras tävlande, såvida det inte är något positivt och något att bli inspirerad av. Jag vill inte vara en del av skitsnackskulturen. Om någon jätteduktig på en superhäst tävlar ”för lätta” klasser och vinner över mig så förminskar det inte alls min egen prestation. Om jag däremot gnäller på hen för att jag är en dålig förlorare så förminskar jag mig själv.

Läge att slipa på halterna istället för att gnälla över sina medtävlande? (foto: Jenny Andersson, fantastisk halt: bokstavsryttaren)

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Sportkossans nyårskarameller!

Sista tävlingen för året är gjord och jag brukar alltid tycka om att sammanfatta säsongen eller året som gått. Lite av nostalgiskäl och lite för att faktiskt kunna se de framsteg vi gjort! Eller avsaknaden av framsteg 😉 Det får vi se.

Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!
Full fart framåt på vår fälttävlansdebut!

I början av 2016 var vi allmänt trötta på livet och vintern (jag) och stallmodiga busfrön (Sportkossan). Det blev aldrig någon ordning på hoppträningarna på grund av min ångest och min dressyrträning låg samtidigt som terrängträningen, som vi sällan kom iväg på ändå. Det var lite allmänt jobbigt. Men så bytte jag jobb, det blev lite ljusare och varmare och jag sa upp stallplatserna; ett litet ljus i tunneln och jag räknade ner dagarna tills uppsägningstiden var över och jag kunde flytta! Vi åkte pliktskyldigt på en dressyrtävling (LB:2 som vi faktiskt kom fyra i) och en P&J (90, ett riv). Men det kom liksom aldrig igång.

En rolig grej som hände under våren och som jag är väldigt glad över att jag kämpade på med trots att det var jobbigt var att vi började med WE! Jag hade inte tänkt att Sportkossan skulle vara något vidare på det eftersom att han var rädd för allt inklusive spön (lans!) och tyckte om att kasta sig sidledes eller bakåt eller rusa iväg i panik. Men så fel jag hade; han tog faktiskt det mesta med ro. Jag trodde att han skulle reagera mycket mer på till exempel bron, men den klampade han glatt över utan att reagera alls. Vissa saker tog såklart lite längre tid, men skam den som ger sig! I April åkte vi till Växjö och provade vår första WE-tävling, en LD där vi inte behövde utsätta oss för lans eller grind, och VANN! Det var otroligt oväntat och fantastiskt roligt!

Vi började hoppa för en ny tränare och då vände det lite med hoppningen. Vet inte om det var tränaren eller mitt allmänna mående som hade blivit bättre, men det spelar kanske ingen roll. Plötsligt hoppade vi ledigt 1m och var uppe på 110 stundtals utan att dö. Jättekul! Vi förberedde oss för att försöka igen att ta hoppexamen för ridlärare level 1, som vi råmisslyckades på förra året. Den här gången var jag rätt säker på att det skulle gå för Sportkossan hade blivit bättre på att lyfta på fötterna och det blev inte plockepinn riktigt lika ofta. Det blev ett stort fail igen och det var återigen det absolut värsta jag varit med om. Mitt självförtroende som jag så smått börjat bygga upp sedan förra gången raserades – igen! Det var inte direkt det jag behövde.

I dressyren gick det bättre och jag var med i min klubbs div3-lag som tog 2aplatsen totalt. Vi plockade en hel del individuella rosetter i LC och LB och vågade oss på en debut i LA när allsvenskan var slut. Lite över 61% blev resultatet så jag var väldigt nöjd över denna första gång!

Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen...
Sportkossan hade kort man och jag pallade fläta tydligen…

Men det var ju egentligen inte varken dressyr eller hoppning jag ville syssla med, utan fälttävlan! Jag hade gett mig fan på att vi skulle debutera H90 på ”hemmaplan” i Juli och trots att det var ytterst motigt och jag mådde väldigt dåligt mentalt över andra saker kämpade vi på. Vi tränade väl inte så mycket egentligen, men några pay&crosser på 80 och 90 fixade vi iallafall, och genomförde sedan en helt klart godkänd fälttävlansdebut! Även om vi drog på oss många fel i banhoppningen pga pilotens förlamande nervositet satt dressyren och terrängen där den skulle. Vi var såklart långsammans av alla i terrängen men felfria. Det här var innan Sportkossan hade hittat terränggaloppen!

Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.
Pusskalas efter felfri Salty Cup i Eringsboda.

Och hur hittade vi då den? Jo, vi åkte på ett Team Chasingläger! Team Chasing är när man rider terräng i bredd. Jag tänkte väl lite att ja, jag kommer vara asrädd men har jag väl gjort detta så kommer allt annat kännas som en bagatell. Lite så var det. Jag har aldrig ridit så fort i hela mitt liv, men det släppte liksom sedan. Jag förstod skillnaden mellan ”satan han sticker” och att RIDA fort. Det blev en tredjeplats i första lilla tävlingen! Mycket såklart tack vare våra kära lagkamrater Ida och Tell! Faktum är att Ida överlag har hjälpt mig något oerhört med min ridning i terrängen och allt runtomkring i fälttävlan. Från att tydligt och pedagogiskt förklara hur faen det egentligen går till, till att gå banor med mig och berätta vad man ska tänka på inför hindrena, till att peppa och stötta i både med och motgång. Jag är SÅ glad att jag får ha en vän som hon! Läs hennes blogg förresten, den är en stor inspirationskälla!

När jag ändå var igång med Team Chasing red jag SM i Augusti (dock utan Ida men med ett annat trevligt lag ihopsatt på plats). Varför inte, liksom! Det hölls på Skyrup samtidigt som Fälttävlans-SM så det var rätt mäktigt att vara där! Sportkossan skötte sig som en mästerskapshäst; helt cool med allt ståhej inklusive att gå i parad med säckpipeorkester (!) och bara hoppade, glad som satan. Tyvärr var inte hela laget riktigt så peppade, så även om jag och Sportkossan gick fort och felfritt blev det inte någon seger. Hursomhelst, jag är väldigt glad över erfarenheten och lycklig över min duktiga häst som bara köper allt med spetsade öron!!!

Team chasing!
Team chasing!

Jag var dock inte riktigt lika glad på honom en tid senare, då vi fick 43% i tekniken och kom jätte-sist i speeden på en WE-tävling i Växjö. Han var verkligen helt vild, rev typ alla hinder och stack med mig upprepade gånger. Så det är verkligen inte bara solskenshistorier med Sportkossan, om nu någon trodde det… 😉 Han kan verka väldigt cool men sen får han sådana här plötsliga ryck när han blir helt okontaktbar. Vi kom dock inte sist så jag tröstade mig med att det finns de som har det värre haha!

Hösten spenderades på bröllopsresa (yay!) och med att jag var jättedeprimerad och inte orkade någonting. Dessutom utbröt kvarka i området och alla blev hysteriska och allt ställdes in kändes det som. Vi flyttade till en lösdrift och Sportkossan skärpte sig över en natt. Han ska inte stå på box, den här herren, det är tydligt nu när vi har provat! Vi gick från att krampaktigt hålla i martingalen och sticka eller vända för minsta prassel i buskarna, till att kunna skritta på långa tyglar i skogen. DET är mycket mer värt än alla rosetter och tävlingar sammanlagt! Att jag vågar släppa utan att vara rädd att han ska tvärvända i full galopp är helt fantastiskt. Vi var mycket i skogen och det kändes verkligen som att vi bondade på riktigt, att vi var ett team och inte två viljor som tjafsade med varandra. Jag litar på honom på ett helt annat sätt nu och det är mycket tack vare ”flängridning” på halvlånga tyglar 🙂

Min stackars man tog ledigt från jobbet en fredag och vi körde ända till Kalmar för att prova en helt ny terrängbana. Vi gjorde två kanonfina rundor på 80 och 90 och vann STH80! Inte ett enda ord från domaren om att det gick för långsamt så det var verkligen ett kvitto på enorma framsteg för dessa två fälttävlansnewbies!

Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.
Pajaskossan tar en powernap på Uddens stilterräng.

Jag kände mig otroligt less på dressyr och kände att jag behövde rycka upp mig lite i det avseendet. Vi började därför träna för Waalers som praktiskt nog bor granne med oss. WOW säger jag bara, det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Det hände mer på en halvtimme än vad det gjort på hela året! Så jag ser mycket fram emot att jobba vidare med dessa verktyg i vår!

När den värsta kvarka-paniken hade lättat och jag mådde lite bättre åkte vi på lite andra småsaker. Mitt i prick var ett ridläger hos bästa Frida Stensson. Vi jobbade från marken och red WE, och det var en helg av absolut avkoppling från allt jobbigt. jag fick prova yoga och det var väldigt skönt och nyttigt! Sportkossan var i nån slags meditativt tillstånd och jag fick upp hoppet om den där WE-karriären igen. Efteråt åkte vi på pay&WE på LB-nivå som vi gäspade vi oss igenom på 65% (tydligen var ingenting av det vi hade panikat över någon månad tidigare farligt längre!). En felfri pay and jump på 80 cm, en regional dressyrtävling (LB:2 och vi kom fyra där med, precis som i våras) och så nu sist; en liten inomhusterräng där vi vann! Så vi avslutade ett väldigt uppochner år på topp!

img_0183

Hjälmtvång, ja tack!

Nu verkar det som att svensk dressyrsport har tagit ett positivt beslut och det är att alla från nästa år ska tävla med hjälm. Det är ju egentligen helt sjukt att man har kunnat tävla utan hjälm i vissa klasser, men nu ska vi inte klaga på det utan applådera att saker går åt rätt håll. Läs mer här om regeländringarna.

De flesta dressyrregler är ju rätt fjantiga. Man får inte ha det ena eller det andra, men man måste ha kavaj, eller ännu värre FRACK!?! Varför, liksom. Min man undrade en gång om ridsportförbundet var sponsrat av de som tillverkar vita kragar, eftersom det var lag på att man måste ha det. En rimlig fråga. Jag köper att man bör ha figursydda kläder så att domaren i teorin kan bedöma ens sits (i verkligheten har ju sitsbedömningen en väldigt undanskymd del i protokollet, det verkar mest fokuseras på hästen!), men att det skulle behövas ett speciellt plagg eller en skjorta i en viss färg är ju rätt koko. Krav på vit krage blir förbjudet 2017, så det är ju ett steg i rätt riktning. Men krage ska det vara! Man rider sämre utan krage, så måste det vara.

Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt ;)
Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt 😉

En annan sak som är hur dumt som helst är att man inte får rida bettlöst alls, men när man börjar komma upp i klasserna MÅSTE man rida på kandar?! Kandar är en mycket skarp betsling, men förhoppningsvis kan ju ryttaren som rider de klasserna hantera det. Det är också bra att man har tagit bort kandartvånget i medelsvår. MEN om man ser till hästens välfärd, vilket svenska ridsportförbundet menar att man gör, är ju bettlöst odiskutabelt alltid mildare än ett kandar. Om man dessutom motiverar kandaranvändandet med att man måste ha det för att fixa ”finliret” som krävs i de höga klasserna borde ju de som väljer att rida bettlöst eller på tränsbett få PLUSPOÄNG! För det är ju tydligen svårare? Eller? Nej, jag fattar inte. Läs mer om vad min granne Per tycker om saken här.

Hursomhelst finns det ryttare som blivit upprörda över det här nya kravet med hjälm. Jag har bara en sak att säga. Skärp er! Utövar man en idrott har man lämplig skyddsutrustning, så är det bara. Att det inte skulle vara ”snyggt ihop med frack” är väl ingen ursäkt, då får man försöka påverka så man inte behöver rida i frack om man nu tycker det är så himla fult. Newsflash: hatt är inte heller ”snyggt”!

Att sedan mena att man inte får folk att använda hjälm hemma genom att tvinga dem att använda det på tävling är ju också en konstig åsikt. Det är ju bara på tävling man faktiskt kan kontrollera vad folk gör och vilken bild de ger av sporten. Just det. Sporten. RISKSPORTEN. Inte galamiddagen. Inte operan. Därför bör man vara klädd i lämplig klädsel och skyddsutrustning även om saker inte ”brukar” hända på dressyrbanan. Kör du bil utan bälte också eftersom du inte ”brukar” krocka på vissa sträckor?

Lyckligtvis finns det andra som har mer verklighetsbaserade åsikter och jag hoppas att de flesta tycker att detta är en bra idé!

Att tävla med psykisk ohälsa – Dressage edition!

Jag har GAD, AD(H)D och autismspektrumtillstånd. Jag älskar att tävla. Och jag hatar det. Jag gillar att ha mål med min ridning och jag tycker om att åka iväg och träffa andra trevliga människor. Jag tycker även det är trevligt att vara bäst 😉

11991180_10153670631103749_838253495_o
Men så fort det ska presteras dyker ångesten upp. Jag är sjukt lättdistraherad och hatar att rida fram när det är hästar överallt. Jag är beroende av mina rutiner så när något plötsligt ändras (tex att jag måste göra en oplanerad övergång för att inte rida in i någon) har jag svårt att hitta tillbaka. Det är dessutom så mycket att hålla koll på utöver själva ridningen så jag blir alltid väldigt stressad. Har jag med mig allt? Har vi tillräckligt med tid? Kan jag banan? Har jag satt på mig mitt medical card? Kommer golvet gå ur transporten när vi kör på motorvägen? Alla sådana här (mer eller mindre verkliga) orosmoment tar väldigt mycket på krafterna och jag har en begränsad mental uthållighet till att börja med.

Såhär gör jag för att ändå njuta av det roliga och försöka rida så bra som möjligt. Vi börjar med dressyr eftersom det var det vi var iväg på nyss. Återkommer med andra grenar när det blir aktuellt 🙂

13996121_10154651686212214_8215680128933182025_o

Dressyr är ju egentligen bästa grenen för en aspie med ångest. Man har en fast starttid och man rider ett på förhand bestämt program. I love it! Jag tycker det är skönt att starta sent i klassen för då är det ofta lite lugnare på framridningen. Det kan man önska i anmälan under ”meddelande till arrangerande klubb”. Det brukar jag göra och det är sällan några problem.
Sedan räknar jag bakåt. Ska jag starta 10.07 vill jag sitta i sadeln 9.30. Jag skriver alltid ner tidsschemat på mobilen. Här är ett exempel:
10.07 Start
9.30 Rida fram
9.15 Lasta ut, sadla, gå till framridningen
9.00 Anlända på tävlingsplatsen, visa pass
8.15 Köra från stallet
8.10 Lasta häst och ryktkorgen
7.45 Fläta
7.30 Sanera smutsig sportkossa som har roat sig med att ligga raklång i bajs dagen till ära.
7.15 Ta in, fodra. Lägga sadeln i bilen.
7.00 Köra hemifrån
6.15 Vakna, äta frukost.

Jag brukade ha alldeles för pessimistisk planering och det slutade alltid med att vi fick stå och vänta. JAG HATAR ATT VÄNTA! Nu flyter allt på men vi har också lite tid för idioti eller glömda saker.

Jag har även en packlista med alla grejer jag behöver. Denna gör jag i ordning dagen innan, packar i en kasse och ställer in i bilen. Fixar också eventuellt hö och foder. Det enda som lastas in i bilen på morgonen är alltså sadel och ryktkorg.

dressyr-allsvenskan-151010-lisa-44

När det gäller själva ridningen har jag alltid gjort ett genrep veckan innan där jag kollar hur lång tid det tar för mig att komma till ridning. Det kan ju vara lite olika i olika perioder. Jag har även en plan för framridningen som grundar sig i det vi gjort på träning. Senaste tiden har jag ridit mycket på stora böjda spår och fokuserat på att ha en kontakt och att sportkossan ska gå fram av sig själv. Alltså börjar jag helt plötsligt inte med tempoväxlingar på rakt spår bara för att det är tävling och det råkar ingå i programmet. Då blir jag helt förvirrad. Framridningen är inte ett genrep. Programmet ska inte vara nåt man måste paniköva på plats eller ens veckan innan. Jag vet att om jag får sportkossan med mig på det böjda spåret kan jag enkelt rida rakt fram och göra övergångar och andra krumelurer.
Däremot har jag övat det som ingår i programmet och även själva programmet tidigare. Men det är mest för min egen skull och inte för att vi behöver lära oss 10mvolter. Programmet är för mig mer en kontroll på lösgjordhet och utbildningsståndpunkt. Så när jag väl kommer till tävlingen ska jag bara behöva värma upp och sen ska svårighetsgraden vara anpassad till oss så att vi enkelt kan göra programmet.
Jag visualiserar tävlingen veckan innan. Då tänker jag hur det känns att rida fram med alla hästar och vad jag ska göra om jag tappar fokus och slutar rida. Och så tänker jag hur det känns att rida när sportkossan är sådär härligt mjuk och med och avspänd. Hur det känns i kroppen. Jag tänker hur det ser ut i collectingring och hur jag ska rida där och slutligen rider jag igenom programmet i huvudet. Jag tar med hur det ser ut i ridhuset och var domaren sitter och allt möjligt. Jag tar INTE med hur det går fantastiskt bra och att jag vinner allt, för då blir jag stressad om det inte skulle bli så. I mitt huvud får det bara vara mjukt och följsamt och stadig och kommunikation mellan mig och min bäste vän!

Alla är ju olika. Själv är jag så att om jag lägger press på mig funkar ingenting. Vissa blir peppade av ”kom igen nu!” eller ”nu ger vi järnet!”. Funkar INTE för mig. Jag behöver tänka att resultatet spelar ingen roll, det är bara en träning, det är okej att komma sist! Då kan jag slappna av och rida.
En av mina finaste vänner kom med ett så bra tips; det är framridningen som är tävlingen. Man vinner om man lyckas presentera en perfekt plan och ridning för sin häst och man vinner om den är glad och avspänd. Programmet är bara något man ska göra innan man åker hem.

14066475_10154656845567214_4161495967435384676_o

 

Sedan när allt är klart och jag är på väg ut i fri skritt så är jag bara glad. Även om jag själv red dåligt är jag glad för min häst är frisk, vi kan åka och tävla utan problem, han skenade inte ut från banan med mig… Allt annat är bonus! Likadant när jag får veta procenten och sedan läser protokollet – ibland stämmer den överrens med det jag kände, ibland inte. De gångerna man får extra bra poäng för något man tycker är svårt får man fira (t.ex. legendarisk dag när jag fick sjua på travökning och åtta på galoppökning!). De dagar man får ”orättvisa” poäng får man ta till sig det man kan ta till sig och sedan fundera på om det kanske inte var ganska rättvist ändå…

Jag har läst mycket om mental träning men känt att det mesta är anpassat efter personer utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa och typ tvärtemot vad jag behöver. Såhär gör jag. Hur gör ni?

Dressyrtävling

Idag har vi varit på dressyrtävling; jag, mannen och sportkossan! Sportkossan tycker att dressyrtävlingar är ganska okej, om än något meningslösa (mannen ogillar nog iskalla ridhus vad som än försiggår på banan men han håller god min). Innan brukade han (sportkossan alltså!) då liva upp stämningen lite med hjälp av överraskningsvändningar eller oplanerat galopparbete, speciellt om det var lite kallt ute. Den här vintern har han dock gått in i nåt slags zen-mode för han har inte haft sådana tendenser på väldigt länge.

SONY DSC
Från tidigare dressyrtävling

En regional LB:2 blev det och vi slutade fyra, dock bara tre placerade. Eftersom jag är en fattig snåljåp grämer jag mig alltid lite över att komma precis utanför placering – jag vill gärna ha anmälningsavgiften tillbaka 😉 Sportkossan var iallafall stabil och lydig, betyg 6-7.5 så det var ett väldigt jämn program. Jag är inte så nöjd med min egen ridning. Vi har inlett en ny fas i vårt dressyrarbete som verkligen har gett en helt fantastisk känsla på träning men jag lyckades inte återskapa så mycket av den inne på banan. Menmen, bara att träna vidare och framför allt träna på att tävla!

Nu såhär i efterhand när jag tittar på filmen känner jag bara neeeeej faaaaan vad dåligt jag rider jag borde sluta sportkossan förtjänar något bättre!!!! Men sådana tankar ska bort. Vi är ju på väg någonstans och det är inte alltid raka spåret. Viktigast är ju ändå att sportkossan och jag var glada! Det är alltid en anspänning för mig att åka på tävling även om det bara är en regional på grannklubben. I nästa inlägg tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring tävlingar och psykisk ohälsa. Ni kan titta på filmen sålänge 🙂