Arbetslivsresurs: mål och delmål

Ni kanske undrar vad man egentligen gör hos arbetslivsresurs, och det kan självklart vara olika för olika människor. Jag har individuell coaching, alltså vi sitter bara jag och min handledare. Hen är väldigt bra, och det är nog en förutsättning för att det ska fungera. Jag får hemuppgifter som jag jobbar med och sedan diskuterar vi svaren tillsammans. Det har varit en hel del självskattningsuppgifter, vilket såklart inte är så roligt, men nödvändigt för att komma framåt.

Nu har vi ialllafall kommit fram till mål, delmål och handlingsplaner för att komma dit. Jag tänkte att det kan vara intressant för andra som är sjukskrivna/arbetslösa/etc att se hur det kan gå till när man tar sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Övergripande mål: Hitta ett jobb som jag inte mår dåligt av.
Detta mål har vi delat upp i tre delmål.

Delmål 1: Hitta en plats att arbetsträna på.
Delmål 2: Ta reda på hur mycket jag klarar av att jobba
Delmål 3: En fast anställning

Varje delmål har en handlingsplan för att uppnå dem.

Delmål 1
1. Ta reda på hur en jobbsituation bör se ut för att passa mig.
2. Vilka arbetsplatser stämmer in på dessa behov? Känner jag någon på en arbetsplats som jag kan fråga? Studiebesök.
3. Kontakta arbetsplatserna och fråga om jag får komma och arbetsträna.

Delmål 2
1. Börja smått, några timmar i veckan.
2. Utvärdera arbetsplatsen, eventuellt byta eller anpassa tills det känns rätt.
3. Öka på timmarna tills det tar ”stopp”.
4. Fastställa arbetsförmågan med AF/försäkringskassan etc.

Delmål 3
1. Ta reda på om arbetsgivaren kan få bidrag för mig
2. Om jag inte klarar heltid: kan jag få ersättning för resten av tiden?
3. Utifrån erfarenheterna från 1 & 2, hitta en arbetsgivare som vill anställa mig.
Givetvis finns det utrymme för justeringar i handlingsplanerna, och erfarenheter får ju bygga på varandra. Men det här är en grov skiss i vad som ska hända och framför allt var vi ska börja!

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

En vanlig dag på psykiatrin.

Förra veckan var jag på läkarbesök och det var så jobbigt att jag inte orkar skriva om det förrän nu. Jag avskyr att gå till läkare, vem gör inte det iochförsig, men det blir ju inte lättare när de hela tiden byter läkare och jag får förklara igen och igen och igen. Varje ny läkare har sin egen syn på saken och speciellt när det är äldre män har de liksom sin egen agenda. Jag fattar såklart att det inte är så, inte alla män osv, men enligt mina erfarenheter är det så.

För några år sedan var jag inlagd på psyk och fick fylla i ett självskattningstest med tolv frågor. Den manliga medelålders läkaren bestämde raskt att jag var bipolär och ville sätta in lithium! Baserat på ett papper där det hade kommit fram att jag pendlade upp och ner i humöret. Ja, jag har en depressison och är inlagd på psyket, klart som fan att jag pendlar i humöret! Jag vägrade. Jag fick veta i efterhand att den läkaren diagnosticerade ”alla” med bipoläritet, det var liksom lite mode då. Snacka om att skapa lidande, både för de som blir diagnosticerade utan grund och för de som faktiskt är bipolära. Kan tänka mig att man får höra ”ja men alla är väl lite bipolära” om man går ut med att man har den sjukdomen. Bara eh nej, alla är verkligen inte bipolära, bipoläritet är en allvarlig sjukdom som orksakar mycket lidande, det är inget man ”har litegrann” bara för att man ibland är jätteglad eller jätteledsen.

Den jag träffade förra veckan hade nog läst den översta rubriken i min journal och bestämt att jag var en sån som hade ADHD punkt slut. Efter fem minuters samtal ville han höja min concerta till det dubbla, och sätta in en snabbverkande på eftermiddagarna och även nån antidepressiv och någon fantasimedicin som skulle dämpa ångest, hjälpa mig att sova och göra mig piggare samtidigt (att han inte började prata enhörningar sen var ju förvånande). Allt jag sa vände han till ”ja men du har ju ADHD”. Bara det att hade han läst min journal ordentligt hade han sett att det inte är det största problemet och även den diagnos som är mest osäker eftersom de typiska ADHDdragen inte var jättetydliga i min barndom, medan de autistiska dragen var det! Och att jag i mötet med min förra läkare (som var den första manliga läkaren jag haft som lyssnade!) hade bestämt med honom att jag först skulle få ordning på ångesthantering, vardagsstruktur och sysselsättning innan vi mixtrade mer med medicinerna. Jag tror nämligen att om jag lever ett liv som passar mig behöver jag inga mediciner. Men det är ju svårt att komma fram till vad man egentligen klarar om man ”dövar” symptomen med mediciner.

Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.
Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot att ta mediciner. De räddar liv. Men efter att ha ätit hundra olika mediciner med dåligt resultat vill jag först och främst anpassa min vardag efter vad jag klarar av. Alla är olika men här är jag just nu.

Det är SÅ jobbigt att stå på sig i mötet med avfärdande läkare, speciellt GUBBAR som är nedlåtande och bara kör över en. Psykiatri är ju ingen exakt vetenskap på det sättet utan behandling måste ju ske i samråd med patienten! Jag tänkte att jag skulle klara det själv den här gången så mitt personliga ombud var inte med. Stort misstag! Nästa gång ska jag bussa mitt PO på honom och skratta gott. Jag tror att jag fick igenom att kolla upp möjligheterna till KBT/samtalskontakt och ADHD-kurs, men det bestämde jag ju förra gången med den andre läkaren så jag vet inte varför det inte hände något. Allt känns så himla rörigt och jag grät jättemycket när jag kom hem för det var så jobbigt. Psykvården är verkligen under all kritik, inte för att de som jobbar där missköter sig, men för att hela systemet inte verkar anpassat för folk med psykisk ohälsa!

Söderköping

Igår valde jag verkligen bästa dagen att glömma ta min medicin; släktträff på Söderköping Brunn med spa och julbord. Det låter säkert jättetrevligt och avslappnande men jag hade funnit det utmanande även en bra dag. Spa där man ska ”slappna av och njuta” i olika varma bad gör mig otroligt rastlös. Jag kan basta eller bada bubbelpool i ungefär tio minuter innan jag behöver gå och göra nåt annat. Och sen allt folk! Jag tycker det blir lite väl närgånget att basta, duscha och sitta i pool med en drös helt okända människor. Lägg sedan till att man ska kallprata med ingifta släktingar medan man dricker juice och äter fruktbitar och så har vi recept på mardröm. Jag var överlag otroligt trött, otålig, ofokuserad och lättretlig så jag gav upp och gick till rummet. Som tur är har min man inte några underliga förväntningar på att jag i egenskap av partner ska uppföra mig på ett visst sätt eller låtsas för hans skull. Jag behöver inte ”skärpa mig” eller liknande trams, utan det är helt okej att jag går undan eller är tyst ibland.

Vilket ledde till att jag faktiskt hade lite energi till julbordet några timmar senare. Även julbord är ångestframkallande; folk som trängs över köttbullarna, glufsar i sig kött med tom blick, högljutt slammer och massor av köer. Men eftersom jag hade fått vila på eftermiddagen gick det bra och det var bra vegetariska (dock ej veganska) alternativ, lugn akustik och så satt vi så att jag bara behövde prata med min man och hans syster. Hans syster är för övrigt bäst och en av få människor jag inte känner att jag behöver låtsas inför.

Göta kanal, slemmig och smal, allting är slemmigt i Göta Kanal
Göta kanal, slemmig och smal, allting är slemmigt i Göta Kanal

Nu på morgonen gick vi en liten promenad i Söderköping och jag blev verkligen sugen på att komma tillbaka sommartid. Men jag är ju en pensionär i grunden så det är ju inte så konstigt. Jag har turnerat i typ femton länder men tycker ändå att en kryssning på Göta Kanal hade varit exotiskt. Kanske just därför? Jag skulle fortfarande vilja åka till eller åka tillbaka till många ställen, men just nu känns pensionärsresmål lämpligt för både hjärna och plånbok.

Villa rosa. Fast grön.
Villa rosa. Fast grön.

Nu åker vi vidare mot Norrköping och sedan några dagars ännu mer släktståhej i Sundsvall. Men imorse kom jag ihåg medicinen så det ska förhoppningsvis bli lite lättare.

Om att vara hästägare med psykisk ohälsa

När jag startade den här bloggen var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan ju dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.

Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efterhand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt. Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”. Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det såhär?!

Så. I give to you;
Bokstavsryttarens Anti-ångestlista För Hästmänniskor
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stessad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det. Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm. Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha. Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig själv. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner såhär någon gång.
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar. Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg. DET ÄR OKEJ! Det kommer inte vara såhär för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir såhär ibland för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla igång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit, så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB istället för en MSVC bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runtomkring dig också. I framtiden kommer du kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.

Älska din häst! Och dig själv!
Älska din häst! Och dig själv!

Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3

Berätta om psykisk ohälsa?

Det har varit ganska mycket den senaste veckan; tävling, fixande med blodprov och körkort, introduktion på ”jobbet” och så hålla igång sportkossan. Det är ju inte mycket för de flesta andra men det är mycket för mig. Jag märkte redan imorse att jag var trött, men oftast känns det ju bättre när jag väl kommit igång. Men inte idag!

När jag blir trött får jag ångest direkt. Det är som att min kropp blir panikslagen så fort den märker att jag är trött och ändå måste göra vissa grejer. Jag tänkte skritta ut en sväng och koppla av, för det fungerar ibland. Men inte idag! Istället var jag världens sämsta matte som skickade massa ångest till stackars sportkossan. Han var jätteduktig och snäll och gjorde ingenting knasigt, men jag kände ju att han inte skrittade genom kroppen, att det gick lite långsamt och att han spände sig och lyssnade efter faror längsmed vägen. Dessutom var det ganska blåsigt så det fladdrade och knäppte och susade överallt, vilket såklart var en extra påfrestning. FÖRLÅT kära älskade häst för att jag är så jobbig och TACK för att du tog hand om mig när du lika gärna skulle kunnat skita i det och kuta hem. <3

De här skönheterna har gått många varv runt Hyde Park vill jag lova! Tror ni Ariat vill sponsra med ett par nya?
De här skönheterna har gått många varv runt Hyde Park vill jag lova! Tror ni Ariat vill sponsra med ett par nya?

Jag hade bestämt att jag skulle hjälpa en stallkompis efteråt men fick ställa in det med typ en minuts varsel. Så då kände jag ju mig ännu sämre. Lyckligtvis vet hon om att jag lider av psykisk ohälsa, och då blir det ju mycket lättare. Jag har börjat vara mer öppen med min ångest och depression och när jag bestämmer något med någon försöker jag berätta att jag kan ställa in med kort varsel och varför. Jag har nog inte varit med om att någon har tagit det dåligt när jag berättar, utan de allra flesta känner någon eller har varit med om det själva. Och om någon skulle vara allmänt rövig när jag berättar om mitt mående kan ju den personen bara dra åt helvete ändå.

Stefan och Krister hjälper till jättemycket genom att leka i presenningarna.
Stefan och Krister hjälper till jättemycket genom att leka i presenningarna.

Mitt dåliga samvete kvarstår dock, hur får jag bort det? Hur ska jag inse att jag måste vila INNAN jag känner av att jag mår dåligt? Och hur vet jag när det är? Så jäkla svårt att hitta balansen när saker som funkar ena dagen inte funkar den andra. Det är bara ett som är säkert och det är att ingenting är säkert!!!!!

Racerkossan!

Jag är inne i en väldigt konstig period mentalt. Jag är både nere och hopplös, jättetrött i kroppen och samtidigt fylld av ångest och känner mig helt uppskruvad. Vanligtvis är det antingen eller. Antingen deppig eller ångestig. Men den senaste veckan har liksom varit BÅDE OCH, jippie vad kul! Jag önskar att jag kunde få någon slags behandling för mitt mående någon gång, men psykvården är inte speciellt aktiv i mitt fall.

Detta i kombination med isgata har inneburit att Sportkossan mest fått vila, skritta och gå fint i ridhus de senaste två veckorna. Idag skulle jag rida ut och vi lunkade iväg mot ”lilla långasjörundan”. Man kan rida ”långa” rundan också som är samma men med en  extra (15 min) galoppsväng. Men nu har vi ju tränat och tävlat i helgen så jag tänkte att en helt vanlig uteritt passade bra. Jag skriver alltid på tavlan i stallet var jag är och när jag tänker vara tillbaka.

Det gick oerhört bra! Lugnt och trivsamt. När vi kom till galoppvägen tyckte Sportkossan att NU ÖVAR VI FÄLTTÄVLANSGALOPP! Han ansåg väl att det var på tiden. Jag har i flera månader övat på att han ska gå fram och ta i även om han inte har draghjälp och idag var det tydligen dags för resultatet. Tjohoo! Duktig kossa! Jag tänkte nästan fortsätta på ”långa” rundan eftersom jag kände att han kanske behövde springa av sig lite till. Dock kände jag att jag inte ville ge mig ut på andra vägar än de jag har skrivit i stallet, OM det skulle hända något. Så det blev ”lilla” rundan.

På spaning efter lejon i horisonten!
På spaning efter lejon i horisonten!

Min kära sportkossa och jag är ganska lika på ett sätt; ibland får vi bara för oss att vi är jättestressade. Och nät vi blir så går det liksom inte att prata oss ur det, utan det blir liksom värre och värre. Ibland går det nästan inte att få kontakt med sportkossan när han är sån. Och det var precis det som hände efter den här lilla galoppen. Det fnystes och skuttades, tvärstopp med efterföljande stirrning in i evigheten (vet ni vad jag menar? Man får liksom ingen kontakt), öron som spetsades så mycket att de typ möttes i mitten. Det var bara att hålla i sig i min kära martingalring, ge lite halvlånga tyglar och andas hela vägen hem.

Nu gjorde han inget dumt, och till hans försvar hade någon huggt ner massa träd bredvid stigen och vi träffade både ett körekipage (WTF!?!?! sa sportkossan men oklart om han tyckte det var skitkul eller asläbbigt) och en galopperande tjur. Klart man får öva drakljud då! När vi hade tio minuter hem orkade min hjärna inte med honom längre utan jag hoppade av och så traskade vi hem tillsammans. Kombinationen mitt mående och stimmig kossa var inte så bra. När vi kom hem satt jag upp igen och han fick galoppera 128 varv i paddocken tills han var liiiiite tröttare.

Jag ser absolut inget nederlag i att hoppa av och leda. Ibland när jag sitter på stissar vi liksom upp varandra och ingen av oss mår bra av det! Jag tror inte att han kommer att lära sig ”om jag fjantar sitter hon av” för det händer så sällan och enbart när vi är på väg hem och jag känner att jag vill skritta av på ett avspänt sätt.

Men fan.
Men fan.

Sen skulle jag laga vår fina slowfeedinglåda och såklart tappade jag alla buntband ner i lådan och var otroligt nära att börja gråta. Det är helt enkelt en sådan dag idag. Jag försöker tänka att jag är jättebra som alls kom iväg till stallet och lyckades rida! Och hur fint det är att sportkossan trots att han hade myror i brallan inte vände, stack eller slängde sig en enda gång. Inte en självklarhet alls i vår värld!

Nu vet jag inte. Allt känns skit och minsta tanke på att ens röra mig triggar igång ångesten. Jag vet att jag borde äta men jag mår illa. 🙁

Varför jag inte gör min egen frukost

När jag fick diagnosen autismspektrumtillstånd var det inte från vården jag fick information om min diagnos. Som alla andra moderna människor letade jag på internet, och det finns mycket mer eller mindre bra information om olika diagnoser. Det svåra med att läsa diagnoskriterier är att det blir så himla diffust och teoretiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i en hel del kriterier för t.ex. ADHD eller AST.

Jag fick mycket mer hjälp av bloggar; riktiga människor som delar med sig av sina uppfattningar. Konkreta exempel på svårigheter är mycket lättare att identifiera sig med än torra formuleringar på vårdguiden. Två av mina favoriter är Paula Tilli och Johanna Svenningsson. När jag läste deras berättelser staplades aha-upplevelserna på varandra. Den som gjorde mest skillnad för hur jag upplever mig själv var när jag läste om automatisering.

Det finns folk som kan förklara detta bättre än jag, så sök gärna information på annat håll om ni vill ha en mer korrekt bild av det hela. Kort sagt kan man säga att automatisering är den funktionen i hjärnan som gör att ”vanliga” människor, när de utfört en aktivitet tillräckligt många gånger, lär sig rutinen och kan börja tänka på annat. Till exempel när du promenerar så tänker du ju inte ”nu spänner jag lårmuskeln så den drar ihop sig och lyfter benet, nu använder jag höften för att placera det ena benet lite före det andra, nu flexar jag foten så att jag sätter ner hälen först….”. Du går. Det är EN aktivitet.

En annan aktivitet som de flesta hästmänniskor verkar tycka är avkopplande är att mocka. Jag vet jättemånga som tycker att det är ”terapi”, att de kan tänka på helt andra saker och verkligen koppla av och vara i nuet. HERREGUD mocka är sjukt ansträngande för mig. Hämta kärra, hämta grep, hämta kvast, öppna boxdörren och ställa kärran på rätt ställe, välja vilken hög du ska börja med, hur djupt ska du ta för att inte allt strö ska följa med, lyfta, vända, lägga i kärra, börja om igen…. Glöm inte att du även ska bedöma när det är klart, tömma kärran, hämta nytt strö…. Där ”vanliga” människor gör detta på rutin måste jag fokusera på varenda liten grej. Att mocka är inte EN aktivitet, det är hundra aktiviteter som måste göras korrekt och i rätt ordning. Inte konstigt att jag nästan dog av utmattning när jag hade två hästar uppstallade förra vintern. Men det visste jag ju inte då.

När jag läste om andras upplevelser av automatisering ändrades min självbild radikalt. JAG ÄR INTE LAT! Jag har ”bara” en funktionsnedsättning. Det betyder inte att jag inte ganska ofta känner mig värdelös för att jag får ångest och är för trött för att göra många saker. Men det är ett steg i rätt riktning till att låta mig själv vara…. mig själv.

Andra saker som jag inte för mitt liv kan få att gå ”av sig själv” är plocka undan, städa, handla, laga mat, borsta tänderna & håret, köra bil, vika tvätt och lägga på rätt ställe, göra frukost. Speciellt frukosten är svårt för jag är ovanpå allt helt sjukt morgontrött och då funkar jag ännu sämre än om jag har lite mer energi. Då är det helt fantastiskt att ha en man som varje morgon fixar kaffe och ställer fram frukost till mig!

image

En del saker är lyckligtvis automatiserade hos mig. Rida och spela musik till exempel. Kanske därför jag tycker att det är så himla roligt? För att jag får en liten paus från allt kämpande och försökande. Därför ska jag nu åka till stallet och hoppas att marken är tillräckligt mjuk för en liten galopptur!