Underbara kvinnohat!

Jag följer en hel del bloggar, från de allra största i Sverige till de med femtio visningar om dagen. Nu när jag tänker efter är alla bloggar jag läser skrivna av kvinnor. Jag har ingen statistik att presentera i frågan, men visst känns det som att det är flest kvinnor som bloggar? Det är fantastiskt att det finns ett sätt att uttrycka sig på och en community där kvinnor inte bara tillåts uttrycka sig fritt utan även premieras för det. Det finns inte på speciellt många ställen i samhället idag.

Fast egentligen, är vi så jäkla fria att uttrycka oss egentligen? Jag läser UnderbaraClaras blogg om hur mycket skit hon fått ta för att hon vill börja träna och gå ner i vikt, medan en manlig stor profil inte blivit kritiserad alls när han gått ut och sagt att han ska banta. Det är liksom okej för män att göra vad de vill med sina kroppar utan att behöva stå till svars för det. Det är nästa som att de ÄGDE SINA KROPPAR! Och sina åsikter. Och sin livsstil. Medans kvinnor uppenbarligen inte gör det.

Kommentarfältet nedanför inlägget är fullt med folk som håller med Clara, men också folk som tycker att hon legitimerar en smalhetsnorm, är en dålig förebild, triggar ätstörningar och så vidare. Det kanske är sant. Men jag lovar att hade hon skrivit att ”jag skiter i min vikt och är nöjd som jag är” hade folk hatat henne för det. Hade hon inte skrivit någonting om träning, mat och vikt hade hon säkert blivit påhoppad för att hon sopar problemen under mattan.

Alla icke-män (särskilt offentliga) får så jäkla mycket hat över absolut ingenting! Är du nöjd med din kropp – då ”promotar du fetma” (vilket är helt absurt som anklagelse!). Vill du träna och leva sunt – då bidrar du till vikthets! Har du starka åsikter och lever utanför kvinnostereotypen – då är du en manshatande feministfitta. Är du intresserad av ”traditionellt kvinnliga” aktiviteter – då är du en bakåtsträvare som förstör för unga tjejer och deras rätt till jämlikhet.
Damned if you do – damned if you don’t.

Det är som att alla offentliga kvinnor måste vara någon slags perfekta förebilder. Men så är det ju inte. En bloggare visar en bild av sig själv och sitt liv, och tycker man att det är dåligt så behöver man faktiskt inte läsa det. Även jag håller med att man ska minska på kroppfixeringen och smalhetsnormen och jag vet hur triggande det kan vara att läsa om vikt och mat. Men ska enskilda, kvinnliga bloggare hängas ut och ta allt ansvar?

För tänk nu, hur många bloggar handlar inte om vikt, faste-dieter som är enkelbiljetter ner i ätstörningar, träning och bantning? Hur många böcker säljs det, hur många kvällstidningsbilagor, hur många pratar om det i fikarummet, framför elever, ungdomar? Det är där det normaliseras. Inte för att UnderbaraClara vill börja träna igen. Lägg hatet där det ska vara; konsumtionssamhället och patriarkatet. Hejdå.

Varför jag inte gör min egen frukost

När jag fick diagnosen autismspektrumtillstånd var det inte från vården jag fick information om min diagnos. Som alla andra moderna människor letade jag på internet, och det finns mycket mer eller mindre bra information om olika diagnoser. Det svåra med att läsa diagnoskriterier är att det blir så himla diffust och teoretiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i en hel del kriterier för t.ex. ADHD eller AST.

Jag fick mycket mer hjälp av bloggar; riktiga människor som delar med sig av sina uppfattningar. Konkreta exempel på svårigheter är mycket lättare att identifiera sig med än torra formuleringar på vårdguiden. Två av mina favoriter är Paula Tilli och Johanna Svenningsson. När jag läste deras berättelser staplades aha-upplevelserna på varandra. Den som gjorde mest skillnad för hur jag upplever mig själv var när jag läste om automatisering.

Det finns folk som kan förklara detta bättre än jag, så sök gärna information på annat håll om ni vill ha en mer korrekt bild av det hela. Kort sagt kan man säga att automatisering är den funktionen i hjärnan som gör att ”vanliga” människor, när de utfört en aktivitet tillräckligt många gånger, lär sig rutinen och kan börja tänka på annat. Till exempel när du promenerar så tänker du ju inte ”nu spänner jag lårmuskeln så den drar ihop sig och lyfter benet, nu använder jag höften för att placera det ena benet lite före det andra, nu flexar jag foten så att jag sätter ner hälen först….”. Du går. Det är EN aktivitet.

En annan aktivitet som de flesta hästmänniskor verkar tycka är avkopplande är att mocka. Jag vet jättemånga som tycker att det är ”terapi”, att de kan tänka på helt andra saker och verkligen koppla av och vara i nuet. HERREGUD mocka är sjukt ansträngande för mig. Hämta kärra, hämta grep, hämta kvast, öppna boxdörren och ställa kärran på rätt ställe, välja vilken hög du ska börja med, hur djupt ska du ta för att inte allt strö ska följa med, lyfta, vända, lägga i kärra, börja om igen…. Glöm inte att du även ska bedöma när det är klart, tömma kärran, hämta nytt strö…. Där ”vanliga” människor gör detta på rutin måste jag fokusera på varenda liten grej. Att mocka är inte EN aktivitet, det är hundra aktiviteter som måste göras korrekt och i rätt ordning. Inte konstigt att jag nästan dog av utmattning när jag hade två hästar uppstallade förra vintern. Men det visste jag ju inte då.

När jag läste om andras upplevelser av automatisering ändrades min självbild radikalt. JAG ÄR INTE LAT! Jag har ”bara” en funktionsnedsättning. Det betyder inte att jag inte ganska ofta känner mig värdelös för att jag får ångest och är för trött för att göra många saker. Men det är ett steg i rätt riktning till att låta mig själv vara…. mig själv.

Andra saker som jag inte för mitt liv kan få att gå ”av sig själv” är plocka undan, städa, handla, laga mat, borsta tänderna & håret, köra bil, vika tvätt och lägga på rätt ställe, göra frukost. Speciellt frukosten är svårt för jag är ovanpå allt helt sjukt morgontrött och då funkar jag ännu sämre än om jag har lite mer energi. Då är det helt fantastiskt att ha en man som varje morgon fixar kaffe och ställer fram frukost till mig!

image

En del saker är lyckligtvis automatiserade hos mig. Rida och spela musik till exempel. Kanske därför jag tycker att det är så himla roligt? För att jag får en liten paus från allt kämpande och försökande. Därför ska jag nu åka till stallet och hoppas att marken är tillräckligt mjuk för en liten galopptur!