Ärlig eller snäll? Om att stå på sig (eller andra).

Ett av kriterierna för att bli diagnosticerad med någon form av autism är ”sociala svårigheter”. Betyder det att alla med denna eller liknande diagnos är helt socialt inkompetenta, saknar empati och är allmänt störiga och ouppfostrade? Knappast. Ni som har träffat mig vet att jag är ganska socialt kompetent på mitt eget lilla vis. Hur kan nu detta gå ihop? Jo, jag har ÖVAT! Som satan. I hela mitt vuxna liv.

Jag har varit jätteblyg och haft svårt att förstå att alla inte tänker som jag och att man kan tolka samma situation olika. Jag kommer ihåg en gång när jag var kanske 15 år, och en av klubbens vuxna ryttare berömde mig för mina framsteg med Rallyfarfar och hur fint han gick. Mitt svar? ”Mm”. Min dressyrtränare fick säga till mig att ”Tack säger man väl!” (kommer ihåg det här mycket väl, haha, tack Eva!). Men det var ju inte för att jag var snorkig eller otacksam, utan för att jag inte hade jobbat in att man ska svara ”tack”. Likadant tog det ett tag för mig att förstå att ”Hur mår du” inte ska besvaras ”bra” och att man sedan ska gå därifrån, utan är en invit till ett samtal där det är bra om man ställer motfrågor, typ ”själv då?”. Så nu är jag rätt bra på att ställa frågor, om jag kommer ihåg det alltså. Det är inte det att jag är ointresserad av folk, inte alls, men jag måste aktivt påminna mig om att ”nu ska jag säga så och så”. Det händer liksom inte av sig själv. Men det tar enorma mängder energi, och därför får sammanhang där det är bra om jag beter mig på ett visst sätt varvas med vila.

Därför blir jag lite fundersam när jag ser bilder osv på sociala medier, där det uppmanas att man ska ”vara sig själv” och ”strunta i vad andra tycker” och ”gå sin egen väg” och ”har andra problem med dig är det deras problem” och så vidare. Vet ni vad jag menar? Det känns som att väldigt många använder sig av sådana här mantran för att kunna vara otrevliga. Bara så ni vet är ”att vara sig själv” inte samma sak som att ”säga vad fan som helst och bete sig hur fan som helst utan att ta hänsyn till andra”. Att ”strunta i vad andra tycker” är inte att köra över folk och sluta lyssna och ta råd från vänner, kollegor och stallkamrater. Är jag mindre ”mig själv” för att jag har lärt mig att inte avbryta? Att fråga hur folk har det? Går jag inte ”min egen väg” om jag ber folk om hjälp och råd? Är det verkligen bra att ”strunta i vad andra tycker” om alla tycker att jag är otrevlig?

Vi har väl alla stött på de där människorna. De som kör sitt eget race och förlorar vänner och gör misstag efter misstag och sedan undrar varför ingen vill umgås med dem eller göra dem tjänster längre. Vet ni vilken sorts människa jag menar? En sådan som är omdömeslöst ”ärlig” och tror att det är bra, fast hen egentligen bara sårar andra. Ärlighet varar inte alltid längst, snällhet varar längst. Det kan tillochmed en med sociala svårigheter lära sig. Men folk får väl göra som de vill, antar jag. Men det känns som att vissa i sin desperata jakt på unikhet och viljan att vara en person som inte tar skit blir en person som ger skit. ”Stå på dig annars gör någon annan det” finns det en bok som heter. Visst, stå på dig. Men akta så att du inte står på någon annan samtidigt.

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Att rida med ångest och oro del 3 – När inget hjälper

Så. Nu är vi framme vid tredje och sista delen (del 1 var hoppning och del 2 var om att rida ut). Nu har du vidtagit alla åtgärder för att ridpasset ska gå så bra som möjligt. Ändå sitter du där med hjärtklappning, ytandning och rysningar över hela kroppen. Vad gör man då?

Hästar är ju fantastiska djur och de vet precis hur man känner. Det är både en fördel och nackdel. Sportkossan är hyperkänslig för mig och har jag ångest blir han spänd, för då berättar jag ju för honom att det är nåt farligt på gång! Så det är lätt att det blir en ond cirkel. Och ibland är det helt omöjligt att anpassa alla situationer så att de blir precis som man vill ha dem, och det tror jag inte man ska heller. Ibland måste man göra saker man inte vågar, eller hur? Men man kan underlätta för sig själv. Här är några av mina knep.

Sportkossan visar några avslappningsövningar.
Sportkossan visar några avslappningsövningar.

1. Fokusera på din kropp. Börja uppifrån och skanna av dig själv. Är du avslappnad i ansiktet? Har du mjuka ögon? Är axlarna nere och avspända? Håller du mjukt i tyglarna? Gå igenom alla kroppsdelar och känn hur de känns. Dels blir du medveten om din kropp och slappnar av, dels fokuserar du på något annat än din ångest.

2. Andas. Eller vissla (det är svårt att vissla om man inte andas). Eller sjung. Jag brukar sjunga Taylor Swift eller Allo Darlin jättehögt för Sportkossan! Ett extra plus är att man skrämmer bort vildsvinen 🙂 Och att eventuell mötande trafik får ett gott skratt.

3. Prata. Då andas du och du tänker på annat. Berätta för din häst hur fin den är och hur mycket du tycker om den och vad trevligt det ska bli att gå här så lugnt och fint. Undvik att prata om ”nu får du inte bli rädd för den där stenen” eller ”nu ska du inte sticka”, för då lägger du fokus på det du inte vill ska hända. Säg inte ordet inte ;).

4. Hoppa av. Ibland kan jag inte bryta det och då hoppar jag av och leder ett slag. Detta är inte för att Sportkossan missköter sig på något sätt eller blir omöjligt (det är han sällan), utan för att JAG ska slappna av. Det är snällt mot hästen att vara avslappnad och den skiter rätt mycket i om du sitter på eller går bredvid. Bara du är glad så är hästen glad.

5. Gör inte för mycket. Ska du rida en tisdagkväll kanske måndag och onsdag får vara vilodagar för dig. Du kanske inte ska städa hela huset samma dag som du ska rida, eller rida nära inpå att du ska göra något annat. Du och din ridning är värda att få optimala förutsättningar. Allt hänger ihop.

Det ska vara kul och avslappnande att rida!
Det ska vara kul och avslappnande att rida!

Ibland känner jag att jag mest svamlar när jag försöker beskriva hur jag känner, men det här är iallafall ungefär så jag har det just nu. Ens mående är ju inget statiskt, så tankegångar och verktyg kan ändras med tiden och det är en del av processen. Låt det vara det. Trial and error är ingen dum metod faktiskt. Men nu är jag såklart nyfiken; HUR GÖR NI? 🙂

Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

Varför jag inte gör min egen frukost

När jag fick diagnosen autismspektrumtillstånd var det inte från vården jag fick information om min diagnos. Som alla andra moderna människor letade jag på internet, och det finns mycket mer eller mindre bra information om olika diagnoser. Det svåra med att läsa diagnoskriterier är att det blir så himla diffust och teoretiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i en hel del kriterier för t.ex. ADHD eller AST.

Jag fick mycket mer hjälp av bloggar; riktiga människor som delar med sig av sina uppfattningar. Konkreta exempel på svårigheter är mycket lättare att identifiera sig med än torra formuleringar på vårdguiden. Två av mina favoriter är Paula Tilli och Johanna Svenningsson. När jag läste deras berättelser staplades aha-upplevelserna på varandra. Den som gjorde mest skillnad för hur jag upplever mig själv var när jag läste om automatisering.

Det finns folk som kan förklara detta bättre än jag, så sök gärna information på annat håll om ni vill ha en mer korrekt bild av det hela. Kort sagt kan man säga att automatisering är den funktionen i hjärnan som gör att ”vanliga” människor, när de utfört en aktivitet tillräckligt många gånger, lär sig rutinen och kan börja tänka på annat. Till exempel när du promenerar så tänker du ju inte ”nu spänner jag lårmuskeln så den drar ihop sig och lyfter benet, nu använder jag höften för att placera det ena benet lite före det andra, nu flexar jag foten så att jag sätter ner hälen först….”. Du går. Det är EN aktivitet.

En annan aktivitet som de flesta hästmänniskor verkar tycka är avkopplande är att mocka. Jag vet jättemånga som tycker att det är ”terapi”, att de kan tänka på helt andra saker och verkligen koppla av och vara i nuet. HERREGUD mocka är sjukt ansträngande för mig. Hämta kärra, hämta grep, hämta kvast, öppna boxdörren och ställa kärran på rätt ställe, välja vilken hög du ska börja med, hur djupt ska du ta för att inte allt strö ska följa med, lyfta, vända, lägga i kärra, börja om igen…. Glöm inte att du även ska bedöma när det är klart, tömma kärran, hämta nytt strö…. Där ”vanliga” människor gör detta på rutin måste jag fokusera på varenda liten grej. Att mocka är inte EN aktivitet, det är hundra aktiviteter som måste göras korrekt och i rätt ordning. Inte konstigt att jag nästan dog av utmattning när jag hade två hästar uppstallade förra vintern. Men det visste jag ju inte då.

När jag läste om andras upplevelser av automatisering ändrades min självbild radikalt. JAG ÄR INTE LAT! Jag har ”bara” en funktionsnedsättning. Det betyder inte att jag inte ganska ofta känner mig värdelös för att jag får ångest och är för trött för att göra många saker. Men det är ett steg i rätt riktning till att låta mig själv vara…. mig själv.

Andra saker som jag inte för mitt liv kan få att gå ”av sig själv” är plocka undan, städa, handla, laga mat, borsta tänderna & håret, köra bil, vika tvätt och lägga på rätt ställe, göra frukost. Speciellt frukosten är svårt för jag är ovanpå allt helt sjukt morgontrött och då funkar jag ännu sämre än om jag har lite mer energi. Då är det helt fantastiskt att ha en man som varje morgon fixar kaffe och ställer fram frukost till mig!

image

En del saker är lyckligtvis automatiserade hos mig. Rida och spela musik till exempel. Kanske därför jag tycker att det är så himla roligt? För att jag får en liten paus från allt kämpande och försökande. Därför ska jag nu åka till stallet och hoppas att marken är tillräckligt mjuk för en liten galopptur!