Arbetslivsresurs: mål och delmål

Ni kanske undrar vad man egentligen gör hos arbetslivsresurs, och det kan självklart vara olika för olika människor. Jag har individuell coaching, alltså vi sitter bara jag och min handledare. Hen är väldigt bra, och det är nog en förutsättning för att det ska fungera. Jag får hemuppgifter som jag jobbar med och sedan diskuterar vi svaren tillsammans. Det har varit en hel del självskattningsuppgifter, vilket såklart inte är så roligt, men nödvändigt för att komma framåt.

Nu har vi ialllafall kommit fram till mål, delmål och handlingsplaner för att komma dit. Jag tänkte att det kan vara intressant för andra som är sjukskrivna/arbetslösa/etc att se hur det kan gå till när man tar sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Övergripande mål: Hitta ett jobb som jag inte mår dåligt av.
Detta mål har vi delat upp i tre delmål.

Delmål 1: Hitta en plats att arbetsträna på.
Delmål 2: Ta reda på hur mycket jag klarar av att jobba
Delmål 3: En fast anställning

Varje delmål har en handlingsplan för att uppnå dem.

Delmål 1
1. Ta reda på hur en jobbsituation bör se ut för att passa mig.
2. Vilka arbetsplatser stämmer in på dessa behov? Känner jag någon på en arbetsplats som jag kan fråga? Studiebesök.
3. Kontakta arbetsplatserna och fråga om jag får komma och arbetsträna.

Delmål 2
1. Börja smått, några timmar i veckan.
2. Utvärdera arbetsplatsen, eventuellt byta eller anpassa tills det känns rätt.
3. Öka på timmarna tills det tar ”stopp”.
4. Fastställa arbetsförmågan med AF/försäkringskassan etc.

Delmål 3
1. Ta reda på om arbetsgivaren kan få bidrag för mig
2. Om jag inte klarar heltid: kan jag få ersättning för resten av tiden?
3. Utifrån erfarenheterna från 1 & 2, hitta en arbetsgivare som vill anställa mig.
Givetvis finns det utrymme för justeringar i handlingsplanerna, och erfarenheter får ju bygga på varandra. Men det här är en grov skiss i vad som ska hända och framför allt var vi ska börja!

Att vara olika bra på saker

Det är svårt för mig att acceptera att jag har jättelätt för vissa saker men jättesvårt för andra. Innan har jag struntat i det, eller inte förstått, inte sett signalerna, och gjort saker jag har jättesvårt för iallafall. Nu kan jag inte det längre. Det har liksom tagit stopp, för tillfället iallafall. Det känns som att det är ett steg tillbaka, att jag minskat på saker som jag kan göra, att jag liksom krympt möjligheterna på något sätt. Eller så är det ett steg framåt; att jag har börjat förstå och analysera vad jag mår dåligt av så att jag kan optimera mitt liv för minimal ångest? Kommer det bli bättre? Jag vet inte.

En sak jag vet är att det alltid varit såhär. Vissa saker har alltid varit jobbiga, och andra lätta. Det mesta med häst har varit lätt, även om en del runtomkring häst har varit jobbigt, t.ex. vara social i stallet, förstå instruktioner och liknande. Musik har inte alltid varit lätt, jag har varit dålig på att öva och lära mig saker och att organisera ihop band utan att må dåligt, men att turnera och stå på scen har alltid varit höjdpunkter i mitt liv. En gång åkte jag ensam till Berlin för att spela med ett band jag aldrig träffat! Bara det (turnerade sedan tre varv runt jorden med det bandet, The Proctors). Jag har stått på scen i tolv olika länder (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, England, Wales, Skottland, USA, Holland, har jag missat nåt?) med hur många olika band som helst.

Från min första Proctorsspelning, Berlin 2012

Är det inte märkligt att jag kan uppträda inför ett utsålt ställe i Brooklyn men ha svårt att gå och handla? Att jag kan ta hand om en häst och åka och tävla men inte dammsuga? Det är svårt att få in i mitt huvud.

Från The Flatmates headlinegig på New York Popfest

Jag har inte gjort något begåvningstest, men det är tydligen vanligt att folk med ASD/Aspergers/autistiska drag har en väldigt ojämn begåvningsprofil. Alltså att man är väldigt bra på något men väldigt dålig på något annat – fast de flesta ”normala” är ganska jämnbra på allt. Jag vet inte om ojämn begåvning kan vara svaret på varför vissa saker är lätta och vissa är så svåra. Antagligen en kombination av det, specialintressen, dåligt fokus och automatiseringsproblem (jag ska skriva mer om dessa saker i framtiden) Jag är ju högfungerande, vilket för mig innebär att jag i teorin klarar av det mesta, men det tar så otroligt mycket energi att jag i praktiken kör slut på mig själv när jag försöker. För att konkretisera; jag vet hur man gör när man funderar ut vad man ska äta, hur man handlar och hur man lagar till det. MEN bara tanken på detta gör att jag mår dåligt och hade jag försökt mig på det hade jag inte kunnat göra något annat den dagen, kanske veckan. Värt?

Det är också vanligt att folk med liknande funktionsvariationer som jag är ojämna i sin dagsform. Så att bara för att jag klarade av något igår eller förra veckan eller förra året är det inte alls säkert att jag klarar av det idag. Det är jättesvårt att lägga allt på en lagom nivå! Jag tror att många som har utmattningssyndrom känner igen sig i detta. Jag är ju också utbränd och även om min väg tillbaka kanske är lite annorlunda än en ”normalfungerande” känns det som att det finns många beröringspunkter. Med andra ord; vi är inte dumma i huvudet! Vi har bara försökt för mycket för länge. Men HUR ska man lära sig att lyssna på sig själv och hur ska man veta vad som är ”lagom” innan det är för sent?

Anpassade festligheter

Ja, med psykisk ohälsa blir det ALDRIG som man tänkt sig! Idag var det meningen att vi skulle åka till Malmö där en av mina bästaste vänner bor och ha en stillsam nyårssammankomst med henne och några andra vänner. Vi hade bakat paj att ha med oss till efterrätten och allt var Fixat.

NEJ, DET SKA VI INTE sa min hjärna redan imorse, hade hjärtklappning och skakade efter frukost. Sedan var jag i stallet och polerade Sportkossan lite, och han blev så nervös av mig att han inte kunde stå still eller få bakhovarna kratsade och var allmänt rädd för allt, typ stallkatten och sitt eget täcke. Okej att han kanske har lite överskottsenergi nu på grund av vilan, men KOM IGEN. Nä, det var helt mitt fel.

Sedan bröt jag ihop lite och vi fick ställa in tågåkandet och nyårsplanerna. Ni vet hur jag har skrivit peppande saker i stil med ”Våga ställ in saker och ha inte dåligt samvete för det!”? Det låter ju jättesmart och som om jag har helt koll på läget. FEL! Jag lyckades med inställandet av planen att dämpa originalångesten lite, men den blev raskt ersatt av pinfärsk ”jag sviker alla genom att ställa in”-ångest! Jippie. Som tur är råkar min kompis vara världens bästa människa (såklart, annars skulle hon inte varit min vän) och blev givetvis inte alls sur. Så nu befinner jag mig i någon slags mellanläge där jag visserligen mår dåligt över allt, men ändå kanske lyckats vända det till att det är helt okej och kanske eventuellt ett bra beslut. Det hade ju varit mycket sämre att få gråtattack i en annan människans lägenhet i malmö kl 23.45.

Detta ledde till att jag och min man pratade om vad det var som kändes jobbigt och hur fester ska läggas upp för att det faktiskt ska bli genomförbart för mig. Jag har ju trots allt lyckats ha både en födelsedagsfest och en bröllopsfest i år så jag är ju kapabel att inte bara delta i firande, utan även tycka det är roligt. Så kanske man kan lägga upp nästa sammankomst av festlig art på samma vis? Typ lära av sina misstag? Det ligger ju inte i min natur direkt men eftersom jag ställt in min medverkan på en miljon saker det senaste året kanske det börjar bli dags?

Hursomhelst. När jag hade födelsedagsfest bjöd jag in så många personer vi har sittplats till. Det vill säga typ en och en halv person (ungefär, vi har en liten lägenhet). Jag känner ju fler personer än så, så efter en på förhand bestämd tid fick dessa första personer gå hem och göra plats för nästa lass med folk. Vi hade totalt tre sittningar som varade i typ två timmar. Det gick jättebra. Lagom många människor i lagom lång tid, och så visste jag på förhand hur allt skulle vara. Och så fick jag vara hemma. Och iochmed att det var kakbuffé behövde jag inte förbereda mer än att ställa fram kakorna. Det var okej och tillochmed väldigt trevligt.

Bröllopsfesten var ju lite annorlunda för vi ville att alla som ville skulle komma. Jag avskyr stora middagar, långdragna tal och saker som pågår i hundra år och där det enda man gör är att UMGÅS. Även om det är med människor jag gillar. Det blir för mycket. Så efter vigseln hade vi några timmars paus där folk fick gå hem och äta (eller ut på stan; vi gick på en thairestaurang dit inga bröllopsgäster fick komma), för att sedan återkomma till festlokalen. Inga tal, ingen middag, men däremot kakbuffé (verkar vara ett vinnande koncept för lyckade Lisa-fester!) och underhållning. Alla våra bandmedlemmar från barndomen och framåt hade förberett roliga, fina och spexiga låtar. Vet ni vad som är bra med konserter? Man behöver inte SAMTALA eller UMGÅS med folk för att ha roligt! Det var underbart. Vi förberedde väldigt lite och hade inget som var tvunget att gå på ett visst sätt (förutom att vi skulle svara ja på rätt ställe men det hade vi övat på). Jag stannade ända till slutet.

Så kan man på något sätt plocka ut vad det var som gick så bra med de här tillställningarna och applicera på kommande nyårs/midsommar/födelsedagsfester? Så slipper jag bestämma något, få ångest och sedan låta bli alltihop? Jag trodde verkligen att ”stillsam middag hos bästa vännen” skulle funka men min hjärna höll inte med. Kanske om festen hade varit i Karlshamn så hade det kännts bättre? Det är så svårt; jag har rest ensam över halva jordklotet tidigare och det har aldrig varit några problem så. Men jag kanske bara får acceptera att det inte funkar som det gjort tidigare hela tiden.

Iallafall. Det positiva är att vi bor på ett berg så vi komma iallafall kunna se lite fyrverkerier. Inte för att jag gillar fyrverkerier alls men jag försöker se saker från den ljusa sidan. Det negativa är att vi kommer dö av pajförgiftning.

Paj, någon?

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Ångest och semesterkossa

Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Idag skulle jag träffat några gamla skolkompisar som jag inte träffat på typ hundra år och jag såg jättemycket fram emot det. Men PANG så slog ångesten till med full kraft. Det finns inte en chans att jag skulle kunnat gå, gråtfärdig, skakar och mår illa av ångest. Jag försöker följa mina egna råd och tycka det är okej att ställa in saker men det är så jäkla svårt! Så fort något är lite lite utanför min extremt snäva komfortzon så går min hjärna i totalt baklås. Jag vet ju att jag skulle tycka det var jätteroligt när jag väl kom dit, men det känns bara som en totalt övermäktig uppgift.

Det är märkligt att jag som ändå har en rätt okej sjukdomsinsikt inte har någon sjukdomsinsikt alls. Jag vet ju mycket väl i teorin att jag har ångest och att saker tar väääääldigt olika mycket energi beroende på sammanhanget och även att ångesten kan komma helt out of the blue. Men ändå är det så svårt att förutse, för när jag har stunder då jag mår bra kan jag liksom inte föreställa mig att jag kan må dåligt. Det är så himla konstigt och så jäkla svårt att acceptera!

Nu har iallafall fodrat hästar och klappat hund. Det ligger inom min komfortzon så därför är det ibland genomförbart trots ångesten. Även om det för normala människor är ”ja men om du kan fodra och prata med folk i stallet kan du väl äta lunch med dina kompisar?”. TYDLIGEN INTE. Jag blir så trött på mig själv.
Det var iallafall jättebra med häst-och-hund-och-fika-terapi! Sportkossan tar väldigt allvarligt på det här med semester. Det är mycket viktigt att man är så smutsig det bara går (gärna UNDER täcket, vilket kan vara svårt att lyckas med men det gäller att öva nedsmutsning så mycket det går!), att grimman hänger på trekvart eller helst ligger nedtrampad i leran och att manen får vara lång och härlig och fladdra i vinden.

HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
Hur var det nu med den här maten?
Hur var det nu med den här maten?
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!

Men sen tror jag också att han är lite uttråkad, för idag lämnade han maten för att snacka med mig och sen stod han vid grinden och kollade in vad jag gjorde ända tills jag åkte hem. Eller så ville han bara ha annan, godare mat, sån mat man får i hink! Jättestor skillnad på pås-mat (gott!) och hink-mat (helt obeskrivligt jäklarns underbart utsökt!) fast det är i grunden samma sak.

Att rida med ångest och oro del 3 – När inget hjälper

Så. Nu är vi framme vid tredje och sista delen (del 1 var hoppning och del 2 var om att rida ut). Nu har du vidtagit alla åtgärder för att ridpasset ska gå så bra som möjligt. Ändå sitter du där med hjärtklappning, ytandning och rysningar över hela kroppen. Vad gör man då?

Hästar är ju fantastiska djur och de vet precis hur man känner. Det är både en fördel och nackdel. Sportkossan är hyperkänslig för mig och har jag ångest blir han spänd, för då berättar jag ju för honom att det är nåt farligt på gång! Så det är lätt att det blir en ond cirkel. Och ibland är det helt omöjligt att anpassa alla situationer så att de blir precis som man vill ha dem, och det tror jag inte man ska heller. Ibland måste man göra saker man inte vågar, eller hur? Men man kan underlätta för sig själv. Här är några av mina knep.

Sportkossan visar några avslappningsövningar.
Sportkossan visar några avslappningsövningar.

1. Fokusera på din kropp. Börja uppifrån och skanna av dig själv. Är du avslappnad i ansiktet? Har du mjuka ögon? Är axlarna nere och avspända? Håller du mjukt i tyglarna? Gå igenom alla kroppsdelar och känn hur de känns. Dels blir du medveten om din kropp och slappnar av, dels fokuserar du på något annat än din ångest.

2. Andas. Eller vissla (det är svårt att vissla om man inte andas). Eller sjung. Jag brukar sjunga Taylor Swift eller Allo Darlin jättehögt för Sportkossan! Ett extra plus är att man skrämmer bort vildsvinen 🙂 Och att eventuell mötande trafik får ett gott skratt.

3. Prata. Då andas du och du tänker på annat. Berätta för din häst hur fin den är och hur mycket du tycker om den och vad trevligt det ska bli att gå här så lugnt och fint. Undvik att prata om ”nu får du inte bli rädd för den där stenen” eller ”nu ska du inte sticka”, för då lägger du fokus på det du inte vill ska hända. Säg inte ordet inte ;).

4. Hoppa av. Ibland kan jag inte bryta det och då hoppar jag av och leder ett slag. Detta är inte för att Sportkossan missköter sig på något sätt eller blir omöjligt (det är han sällan), utan för att JAG ska slappna av. Det är snällt mot hästen att vara avslappnad och den skiter rätt mycket i om du sitter på eller går bredvid. Bara du är glad så är hästen glad.

5. Gör inte för mycket. Ska du rida en tisdagkväll kanske måndag och onsdag får vara vilodagar för dig. Du kanske inte ska städa hela huset samma dag som du ska rida, eller rida nära inpå att du ska göra något annat. Du och din ridning är värda att få optimala förutsättningar. Allt hänger ihop.

Det ska vara kul och avslappnande att rida!
Det ska vara kul och avslappnande att rida!

Ibland känner jag att jag mest svamlar när jag försöker beskriva hur jag känner, men det här är iallafall ungefär så jag har det just nu. Ens mående är ju inget statiskt, så tankegångar och verktyg kan ändras med tiden och det är en del av processen. Låt det vara det. Trial and error är ingen dum metod faktiskt. Men nu är jag såklart nyfiken; HUR GÖR NI? 🙂

Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

En vanlig dag på psykiatrin.

Förra veckan var jag på läkarbesök och det var så jobbigt att jag inte orkar skriva om det förrän nu. Jag avskyr att gå till läkare, vem gör inte det iochförsig, men det blir ju inte lättare när de hela tiden byter läkare och jag får förklara igen och igen och igen. Varje ny läkare har sin egen syn på saken och speciellt när det är äldre män har de liksom sin egen agenda. Jag fattar såklart att det inte är så, inte alla män osv, men enligt mina erfarenheter är det så.

För några år sedan var jag inlagd på psyk och fick fylla i ett självskattningstest med tolv frågor. Den manliga medelålders läkaren bestämde raskt att jag var bipolär och ville sätta in lithium! Baserat på ett papper där det hade kommit fram att jag pendlade upp och ner i humöret. Ja, jag har en depressison och är inlagd på psyket, klart som fan att jag pendlar i humöret! Jag vägrade. Jag fick veta i efterhand att den läkaren diagnosticerade ”alla” med bipoläritet, det var liksom lite mode då. Snacka om att skapa lidande, både för de som blir diagnosticerade utan grund och för de som faktiskt är bipolära. Kan tänka mig att man får höra ”ja men alla är väl lite bipolära” om man går ut med att man har den sjukdomen. Bara eh nej, alla är verkligen inte bipolära, bipoläritet är en allvarlig sjukdom som orksakar mycket lidande, det är inget man ”har litegrann” bara för att man ibland är jätteglad eller jätteledsen.

Den jag träffade förra veckan hade nog läst den översta rubriken i min journal och bestämt att jag var en sån som hade ADHD punkt slut. Efter fem minuters samtal ville han höja min concerta till det dubbla, och sätta in en snabbverkande på eftermiddagarna och även nån antidepressiv och någon fantasimedicin som skulle dämpa ångest, hjälpa mig att sova och göra mig piggare samtidigt (att han inte började prata enhörningar sen var ju förvånande). Allt jag sa vände han till ”ja men du har ju ADHD”. Bara det att hade han läst min journal ordentligt hade han sett att det inte är det största problemet och även den diagnos som är mest osäker eftersom de typiska ADHDdragen inte var jättetydliga i min barndom, medan de autistiska dragen var det! Och att jag i mötet med min förra läkare (som var den första manliga läkaren jag haft som lyssnade!) hade bestämt med honom att jag först skulle få ordning på ångesthantering, vardagsstruktur och sysselsättning innan vi mixtrade mer med medicinerna. Jag tror nämligen att om jag lever ett liv som passar mig behöver jag inga mediciner. Men det är ju svårt att komma fram till vad man egentligen klarar om man ”dövar” symptomen med mediciner.

Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.
Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot att ta mediciner. De räddar liv. Men efter att ha ätit hundra olika mediciner med dåligt resultat vill jag först och främst anpassa min vardag efter vad jag klarar av. Alla är olika men här är jag just nu.

Det är SÅ jobbigt att stå på sig i mötet med avfärdande läkare, speciellt GUBBAR som är nedlåtande och bara kör över en. Psykiatri är ju ingen exakt vetenskap på det sättet utan behandling måste ju ske i samråd med patienten! Jag tänkte att jag skulle klara det själv den här gången så mitt personliga ombud var inte med. Stort misstag! Nästa gång ska jag bussa mitt PO på honom och skratta gott. Jag tror att jag fick igenom att kolla upp möjligheterna till KBT/samtalskontakt och ADHD-kurs, men det bestämde jag ju förra gången med den andre läkaren så jag vet inte varför det inte hände något. Allt känns så himla rörigt och jag grät jättemycket när jag kom hem för det var så jobbigt. Psykvården är verkligen under all kritik, inte för att de som jobbar där missköter sig, men för att hela systemet inte verkar anpassat för folk med psykisk ohälsa!