Jag har fått boendestöd!

I veckan fick jag besked om att jag har fått boendestöd beviljat! Jippie!!!

Jag har ingen aning om vad de kan hjälpa till med eller hur det ska gå till. Är det någon som har boendestöd? Vill ni dela med er av hur det funkar? Jag har såklart fått information, men den är väldigt abstrakt…

Intressant också är att handläggaren har försökt ringa mig flera gånger den senaste veckan. Man undrar ju om hen ens var på mötet där vi diskuterade min problematik, där telefonsamtal är väldigt högt upp på listan! Det löste sig som tur väl är genom mitt personliga ombud, hon är bäst, som alltid. Så nu väntar jag på ett möte. YAY,

Arbetslivsresurs: mål och delmål

Ni kanske undrar vad man egentligen gör hos arbetslivsresurs, och det kan självklart vara olika för olika människor. Jag har individuell coaching, alltså vi sitter bara jag och min handledare. Hen är väldigt bra, och det är nog en förutsättning för att det ska fungera. Jag får hemuppgifter som jag jobbar med och sedan diskuterar vi svaren tillsammans. Det har varit en hel del självskattningsuppgifter, vilket såklart inte är så roligt, men nödvändigt för att komma framåt.

Nu har vi ialllafall kommit fram till mål, delmål och handlingsplaner för att komma dit. Jag tänkte att det kan vara intressant för andra som är sjukskrivna/arbetslösa/etc att se hur det kan gå till när man tar sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Övergripande mål: Hitta ett jobb som jag inte mår dåligt av.
Detta mål har vi delat upp i tre delmål.

Delmål 1: Hitta en plats att arbetsträna på.
Delmål 2: Ta reda på hur mycket jag klarar av att jobba
Delmål 3: En fast anställning

Varje delmål har en handlingsplan för att uppnå dem.

Delmål 1
1. Ta reda på hur en jobbsituation bör se ut för att passa mig.
2. Vilka arbetsplatser stämmer in på dessa behov? Känner jag någon på en arbetsplats som jag kan fråga? Studiebesök.
3. Kontakta arbetsplatserna och fråga om jag får komma och arbetsträna.

Delmål 2
1. Börja smått, några timmar i veckan.
2. Utvärdera arbetsplatsen, eventuellt byta eller anpassa tills det känns rätt.
3. Öka på timmarna tills det tar ”stopp”.
4. Fastställa arbetsförmågan med AF/försäkringskassan etc.

Delmål 3
1. Ta reda på om arbetsgivaren kan få bidrag för mig
2. Om jag inte klarar heltid: kan jag få ersättning för resten av tiden?
3. Utifrån erfarenheterna från 1 & 2, hitta en arbetsgivare som vill anställa mig.
Givetvis finns det utrymme för justeringar i handlingsplanerna, och erfarenheter får ju bygga på varandra. Men det här är en grov skiss i vad som ska hända och framför allt var vi ska börja!

Att vara olika bra på saker

Det är svårt för mig att acceptera att jag har jättelätt för vissa saker men jättesvårt för andra. Innan har jag struntat i det, eller inte förstått, inte sett signalerna, och gjort saker jag har jättesvårt för iallafall. Nu kan jag inte det längre. Det har liksom tagit stopp, för tillfället iallafall. Det känns som att det är ett steg tillbaka, att jag minskat på saker som jag kan göra, att jag liksom krympt möjligheterna på något sätt. Eller så är det ett steg framåt; att jag har börjat förstå och analysera vad jag mår dåligt av så att jag kan optimera mitt liv för minimal ångest? Kommer det bli bättre? Jag vet inte.

En sak jag vet är att det alltid varit såhär. Vissa saker har alltid varit jobbiga, och andra lätta. Det mesta med häst har varit lätt, även om en del runtomkring häst har varit jobbigt, t.ex. vara social i stallet, förstå instruktioner och liknande. Musik har inte alltid varit lätt, jag har varit dålig på att öva och lära mig saker och att organisera ihop band utan att må dåligt, men att turnera och stå på scen har alltid varit höjdpunkter i mitt liv. En gång åkte jag ensam till Berlin för att spela med ett band jag aldrig träffat! Bara det (turnerade sedan tre varv runt jorden med det bandet, The Proctors). Jag har stått på scen i tolv olika länder (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, England, Wales, Skottland, USA, Holland, har jag missat nåt?) med hur många olika band som helst.

Från min första Proctorsspelning, Berlin 2012

Är det inte märkligt att jag kan uppträda inför ett utsålt ställe i Brooklyn men ha svårt att gå och handla? Att jag kan ta hand om en häst och åka och tävla men inte dammsuga? Det är svårt att få in i mitt huvud.

Från The Flatmates headlinegig på New York Popfest

Jag har inte gjort något begåvningstest, men det är tydligen vanligt att folk med ASD/Aspergers/autistiska drag har en väldigt ojämn begåvningsprofil. Alltså att man är väldigt bra på något men väldigt dålig på något annat – fast de flesta ”normala” är ganska jämnbra på allt. Jag vet inte om ojämn begåvning kan vara svaret på varför vissa saker är lätta och vissa är så svåra. Antagligen en kombination av det, specialintressen, dåligt fokus och automatiseringsproblem (jag ska skriva mer om dessa saker i framtiden) Jag är ju högfungerande, vilket för mig innebär att jag i teorin klarar av det mesta, men det tar så otroligt mycket energi att jag i praktiken kör slut på mig själv när jag försöker. För att konkretisera; jag vet hur man gör när man funderar ut vad man ska äta, hur man handlar och hur man lagar till det. MEN bara tanken på detta gör att jag mår dåligt och hade jag försökt mig på det hade jag inte kunnat göra något annat den dagen, kanske veckan. Värt?

Det är också vanligt att folk med liknande funktionsvariationer som jag är ojämna i sin dagsform. Så att bara för att jag klarade av något igår eller förra veckan eller förra året är det inte alls säkert att jag klarar av det idag. Det är jättesvårt att lägga allt på en lagom nivå! Jag tror att många som har utmattningssyndrom känner igen sig i detta. Jag är ju också utbränd och även om min väg tillbaka kanske är lite annorlunda än en ”normalfungerande” känns det som att det finns många beröringspunkter. Med andra ord; vi är inte dumma i huvudet! Vi har bara försökt för mycket för länge. Men HUR ska man lära sig att lyssna på sig själv och hur ska man veta vad som är ”lagom” innan det är för sent?

Ärlig eller snäll? Om att stå på sig (eller andra).

Ett av kriterierna för att bli diagnosticerad med någon form av autism är ”sociala svårigheter”. Betyder det att alla med denna eller liknande diagnos är helt socialt inkompetenta, saknar empati och är allmänt störiga och ouppfostrade? Knappast. Ni som har träffat mig vet att jag är ganska socialt kompetent på mitt eget lilla vis. Hur kan nu detta gå ihop? Jo, jag har ÖVAT! Som satan. I hela mitt vuxna liv.

Jag har varit jätteblyg och haft svårt att förstå att alla inte tänker som jag och att man kan tolka samma situation olika. Jag kommer ihåg en gång när jag var kanske 15 år, och en av klubbens vuxna ryttare berömde mig för mina framsteg med Rallyfarfar och hur fint han gick. Mitt svar? ”Mm”. Min dressyrtränare fick säga till mig att ”Tack säger man väl!” (kommer ihåg det här mycket väl, haha, tack Eva!). Men det var ju inte för att jag var snorkig eller otacksam, utan för att jag inte hade jobbat in att man ska svara ”tack”. Likadant tog det ett tag för mig att förstå att ”Hur mår du” inte ska besvaras ”bra” och att man sedan ska gå därifrån, utan är en invit till ett samtal där det är bra om man ställer motfrågor, typ ”själv då?”. Så nu är jag rätt bra på att ställa frågor, om jag kommer ihåg det alltså. Det är inte det att jag är ointresserad av folk, inte alls, men jag måste aktivt påminna mig om att ”nu ska jag säga så och så”. Det händer liksom inte av sig själv. Men det tar enorma mängder energi, och därför får sammanhang där det är bra om jag beter mig på ett visst sätt varvas med vila.

Därför blir jag lite fundersam när jag ser bilder osv på sociala medier, där det uppmanas att man ska ”vara sig själv” och ”strunta i vad andra tycker” och ”gå sin egen väg” och ”har andra problem med dig är det deras problem” och så vidare. Vet ni vad jag menar? Det känns som att väldigt många använder sig av sådana här mantran för att kunna vara otrevliga. Bara så ni vet är ”att vara sig själv” inte samma sak som att ”säga vad fan som helst och bete sig hur fan som helst utan att ta hänsyn till andra”. Att ”strunta i vad andra tycker” är inte att köra över folk och sluta lyssna och ta råd från vänner, kollegor och stallkamrater. Är jag mindre ”mig själv” för att jag har lärt mig att inte avbryta? Att fråga hur folk har det? Går jag inte ”min egen väg” om jag ber folk om hjälp och råd? Är det verkligen bra att ”strunta i vad andra tycker” om alla tycker att jag är otrevlig?

Vi har väl alla stött på de där människorna. De som kör sitt eget race och förlorar vänner och gör misstag efter misstag och sedan undrar varför ingen vill umgås med dem eller göra dem tjänster längre. Vet ni vilken sorts människa jag menar? En sådan som är omdömeslöst ”ärlig” och tror att det är bra, fast hen egentligen bara sårar andra. Ärlighet varar inte alltid längst, snällhet varar längst. Det kan tillochmed en med sociala svårigheter lära sig. Men folk får väl göra som de vill, antar jag. Men det känns som att vissa i sin desperata jakt på unikhet och viljan att vara en person som inte tar skit blir en person som ger skit. ”Stå på dig annars gör någon annan det” finns det en bok som heter. Visst, stå på dig. Men akta så att du inte står på någon annan samtidigt.

Ändrade planer och fri tillgång

Precis när jag skrivit inlägget om att sätta igång en häst efter vila fick jag ett sms att min arbetslivsresurs vill flytta vårt möte till klockan tolv istället för klockan två. Vilket innebär att jag fick kasta om allt i min planering för dagen och det är jag INTE bra på. Jag måste verkligen förtydliga att om vi bestämmer en tid så får den inte ändras om det inte är jättespeciella omständigheter. Och verkligen inte samma dag! Då är det bättre att ställa in.

Jag ringde min man och tänkte egentligen bara fråga vad han tyckte att jag skulle göra, han brukar vara mycket bättre på att veta vad jag mår bäst av i sådana här situationer än jag själv. Men när jag skulle förklara vad som hade hänt började jag gråta, och då insåg jag lite själv att det här var nog jobbigare än vad jag trodde från början. Nästa gång får jag komma ihåg det och säga att nej, det går faktiskt inte att ändra tiden.

Så idag blev liksom inte av kändes det som. Jag åkte och lämnade tillbaka lillfläcken (jag skulle aldrig orka ha en egen hund men jag saknar redan att inte ha henne här!), och körde inom stallet för att kolla till Sportkossan. Ridbanan var bottenfrusen, liksom allt vatten och det blåste fortfarande halv storm. Jag bestämde mig för att jag varken hade tid eller lust att aktivera honom. Så typiskt! Det har varit idealiskt ridväder hela vilan och så nu när jag är på gång igen så krånglar allt till sig. Men nu ska jag försöka vara duktig och ta mitt eget råd: DET ÄR OKEJ! Några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Däremot spelar det roll om jag fryser ihjäl, om Sportkossan halkar och fläker sig eller vi får ett träd i huvudet.

Nam nam nam!

Sportkossan sa att han struntar i vilket. Han var glad för han har nämligen fått fri tillgång på hösilage! Han går på lösdrift, men hans lösdriftskompisar behöver äta ungefär hälften så mycket som han. Så på dagarna får han gå i en hage med två uppstallade hästar som behöver äta mycket. Men det blir ju ett himla packande av påsar, lunchfodringar och sånt där, och det vill jag ju inte, för min egen skull. Vi har dock ingen traktor i stallet så vi har inte haft möjlighet att köra ut storbalar i hagen. Men så kom jag på en ganska lysande idé; om vi frågade bonden snällt kanske han kunde köra ut några balar i hagen direkt? Det kunde han! Så igår placerade han ut sex inplastade balar i hagen på lite olika ställen och vi öppnade en av dem. Förutom att det var OTROLIGT mystiskt att det plötsligt stod vita bollar i hagen tyckte hästarna det var utmärkt! Idag stod de alla tre och åt när jag kom, men de gick också runt lite och lekte och flummade runt som hästar gör. Sportkossan gick dessutom ifrån maten för att snacka lite med mig! Så det verkar inte som att någon av dem hetsäter eller att någon blir utan. No more lunchfodring! Påsar måste jag fortfarande packa till kvällen i lösdriften men det är ju lite skillnad på att packa sju påsar i veckan eller tjugoen. Jag hoppas detta funkar nu. Ännu ett steg mot att bokstavsanpassa min hästhållning!

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Att rida med ångest och oro del 3 – När inget hjälper

Så. Nu är vi framme vid tredje och sista delen (del 1 var hoppning och del 2 var om att rida ut). Nu har du vidtagit alla åtgärder för att ridpasset ska gå så bra som möjligt. Ändå sitter du där med hjärtklappning, ytandning och rysningar över hela kroppen. Vad gör man då?

Hästar är ju fantastiska djur och de vet precis hur man känner. Det är både en fördel och nackdel. Sportkossan är hyperkänslig för mig och har jag ångest blir han spänd, för då berättar jag ju för honom att det är nåt farligt på gång! Så det är lätt att det blir en ond cirkel. Och ibland är det helt omöjligt att anpassa alla situationer så att de blir precis som man vill ha dem, och det tror jag inte man ska heller. Ibland måste man göra saker man inte vågar, eller hur? Men man kan underlätta för sig själv. Här är några av mina knep.

Sportkossan visar några avslappningsövningar.
Sportkossan visar några avslappningsövningar.

1. Fokusera på din kropp. Börja uppifrån och skanna av dig själv. Är du avslappnad i ansiktet? Har du mjuka ögon? Är axlarna nere och avspända? Håller du mjukt i tyglarna? Gå igenom alla kroppsdelar och känn hur de känns. Dels blir du medveten om din kropp och slappnar av, dels fokuserar du på något annat än din ångest.

2. Andas. Eller vissla (det är svårt att vissla om man inte andas). Eller sjung. Jag brukar sjunga Taylor Swift eller Allo Darlin jättehögt för Sportkossan! Ett extra plus är att man skrämmer bort vildsvinen 🙂 Och att eventuell mötande trafik får ett gott skratt.

3. Prata. Då andas du och du tänker på annat. Berätta för din häst hur fin den är och hur mycket du tycker om den och vad trevligt det ska bli att gå här så lugnt och fint. Undvik att prata om ”nu får du inte bli rädd för den där stenen” eller ”nu ska du inte sticka”, för då lägger du fokus på det du inte vill ska hända. Säg inte ordet inte ;).

4. Hoppa av. Ibland kan jag inte bryta det och då hoppar jag av och leder ett slag. Detta är inte för att Sportkossan missköter sig på något sätt eller blir omöjligt (det är han sällan), utan för att JAG ska slappna av. Det är snällt mot hästen att vara avslappnad och den skiter rätt mycket i om du sitter på eller går bredvid. Bara du är glad så är hästen glad.

5. Gör inte för mycket. Ska du rida en tisdagkväll kanske måndag och onsdag får vara vilodagar för dig. Du kanske inte ska städa hela huset samma dag som du ska rida, eller rida nära inpå att du ska göra något annat. Du och din ridning är värda att få optimala förutsättningar. Allt hänger ihop.

Det ska vara kul och avslappnande att rida!
Det ska vara kul och avslappnande att rida!

Ibland känner jag att jag mest svamlar när jag försöker beskriva hur jag känner, men det här är iallafall ungefär så jag har det just nu. Ens mående är ju inget statiskt, så tankegångar och verktyg kan ändras med tiden och det är en del av processen. Låt det vara det. Trial and error är ingen dum metod faktiskt. Men nu är jag såklart nyfiken; HUR GÖR NI? 🙂

Att rida med ångest och oro del 2 – Rida ut

I del ett skrev jag om hoppning, den här delen kommer att handla om att rida ut.

Jag har ofta ångest inför en uteritt och det vet jag att jag inte är ensam om. Det låter ju larvigt att jag som ändå har rätt mycket erfarenhet av ridning har ångest över en skogstur, men psykisk ohälsa följer inga som helst logiska regler. Det blir en egen logik. ”Jag har ju inte trillat av på ett helt år så nu är ju statistiken så att det är väldigt sannolikt att just idag trillar jag av och dör.” eller någon annan hittepågrej. Jag har ridit genom saker de flesta aldrig kommer i kontakt med på hästryggen; demonstrationer, maratonlopp, korsa rondellen vid Hyde Park Corner i full rusningstrafik, OS, militärparader och annat spännande som drabbar en om man jobbar med hästar i centrala London. Egentligen är jag inte rädd för någonting. Men ändå kan det vissa dagar kännas som världens jobbigaste grej att rida en stillsam runda utanför stallet.

Conrad, Marinmuseet och Cutty Sark
Rallyfarfar, Marinmuseet och Cutty Sark

Återigen måste jag fråga mig varför. Är jag rädd för att trilla av? Inte särskilt. Inte egentligen. Men det är en utmärkt katastrofsituation för min hjärna att hänga upp sin ångest på! Vad händer om jag trillar av? Sportkossan springer hem och på vägen blir han påkörd av en bil och jag ligger avsvimmad och blir inte hittad förrän till våren. Det kan hända. Men mest troligt är att det inte händer. Dock biter inte ”mest troligt” på oro så jag får vidta åtgärder. På ett sätt får min psykiska ohälsa diktera villkoren, men det är ändå jag som vinner för jag GÖR DET IALLAFALL. På mitt sätt.

1. Håll i dig. Jag har både man och martingalring och det är ofta jag håller där. Ibland är det ju en livförsäkring (tex om jag rider fort och Sportkossan plötsligt byter riktning för att han såg en molntuss), men ibland är det bara en magisk fjäder. Jag håller i mig, därför känner jag mig säkrare, därför slappnar vi båda av, därför händer ingenting farligt. So what?! Fler magiska fjädrar åt folket!

2. Magisk fjäder nr 2 är Sportkossans mössa. Han var väldigt ljudkänslig i början och reagerade väldigt starkt om nån typ fes en halvmil bort. Jag inbillade mig att det blev bättre med en huva som dämpade ljuden lite och sedan dess har jag den för det mesta. Jag tror egentligen inte det hjälper mot ljud, men det känns bättre för mig och alltså känns det bättre för oss. Också bra mot knott sommartid.

3. Teknikens under! Finns appar som gör att man kan lokalisera telefonen om man mot förmodan skulle bli liggande. Jag brukar också smsa min man att nu rider jag ut dit och dit och om du inte hör av mig inom två timmar får du ordna skallgång. Jag skriver också på stalltavlan vilken runda jag rider, om någon skulle hitta Sportkossan ensam vid stalldörren.

4. Rid en bra runda. Det är väldigt godtyckligt vilka rundor jag tycker känns bekväma, men en jobbig dag rider jag dem. Anpassar också gångart och tempo; en långsam trav eller galopp är mindre jobbigt än skritt eller ett försök att rida fort. Skrittar vi hinner jag liksom känna efter för mycket.

Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.
Mår du dåligt behöver du ju inte ta haj-och-gris-rundan just den dagen.

5. Ta med en kompis som du har förtroende för och som har koll på sin häst. Det får inte vara någon som stimmar runt och stressar upp dig och din häst eller någon du måste ta hand om och lösa problem åt. Om man har någon att prata med slappnar man ofta av och om personen är duktig kan hen säkert ge dig lite tips eller se om du sitter och spänner dig. De flesta ryttare går ju inte genom livet helt oberörda, utan blir själva nervösa och rädda någon gång så det är INTE pinsamt att fråga om hjälp. Jag tycker det är jätteskönt att rida ut med någon som vill rida först när jag mår dåligt, för då kan jag bara ”åka med” bakom. Men då är ju Sportkossan en ytterst förnöjsam häst som tycker att allt är roligt vare sig man går först eller sist. Hade nog inte varit lika avkopplande med en häst som ligger på hela tiden och vill vara först!

En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!
En snäll kompis är bra för både ditt och hästens mod!

6. Skit i det! Om det är riktigt jobbigt så rider jag faktiskt i paddocken. Det är ingen mening att utsätta mig och Sportkossan för en jobbig upplevelse om jag vet att det är något övergående. Men jag är också medveten om att jag i grunden inte är rädd för att rida ut, utan att jag har problem som finns någon annanstans. Jag tror att hade jag varit rädd för att rida ut eller för att hoppa hade jag fått angripa problemet på ett annat sätt.

I tredje och sista delen tänkte jag skriva om vad man kan göra när inget annat hjälper. När man trots att man lindar in sig själv i bomull fortfarande mår dåligt.

Att rida med ångest och oro del 1 – Hoppning

Det här är en liten fortsättning på mitt inlägg som heter ”Att vara hästägare med psykisk ohälsa”. Men givetvis är det inte bara hästägare som kan må dåligt, utan även de som rider lektion eller några dagar i veckan på lånad häst. Därför tänkte jag nu skriva om själva ridandet och inte allt runtomkring.

Så okej, du mår dåligt, men känner ändå att du vill rida. Kanske timmarna i sadeln är dina andningshål, din mindfulness-stund, kanske anledningen du alls kom ur sängen imorse. Att rida och vara med hästar är ju otroligt läkande på så många plan, så det är klart att ridningen är det sista man vill avstå. Jag känner ofta inte alls för att rida på grund av min ångest, men jag vet ju att det inte är JAG som tycker det, utan min ångest. Och det är väl fan om ångesten ska vinna! Min ångest ska minsann inte få ta ridningen också, den har redan tagit så mycket annat. Så rida, det SKA jag. Men kanske på lite andra villkor än vad jag gör när jag mår bättre.

img_0198

Jag vill gärna skilja på oro och ångest. För min del är oro något ganska konkret; jag oroar mig för något, medan ångest är mer diffust; det kan dyka upp lite när som helst och är inte alltid kopplat till en händelse. Givetvis kan jag få ångest om jag tänker på någonting jag ska göra, men det är inte sådär oroligt ”hurskadetgå, hurskadetgå, hurskadetgå”. Jag kan oroa mig för att komma för sent, för att jag ska glömma något eller för att Sportkossan ska vara bråkig att lasta, men jag har inte ÅNGEST över det. De saker jag oroar mig för kan jag påverka (planera tid, skriva listor, lastträna) medan ångesten lägger sig som en äcklig blöt filt över alltihop och jag vill bara strunta i det. Om jag har ett visst antal saker att oroa mig för blir det för mycket för min hjärna och då får jag direkt ångestpåslag. Allt hänger ihop. Så det första jag gör är att definiera vad jag oroar mig för och vad jag tycker är jobbigt – egentligen. Men ingen människa är den andra lik; du måste själv komma underfund med vad du känner och varför. Det är inte alltid man kan göra det på egen hand, men det finns hjälp att få för att kunna hantera sin ångest. Allt jag skriver här är mina egna reflektioner och helt ovetenskapliga, så om du känner att du kör fast i ditt tankesätt så sök hjälp!

Jag tänkte beskriva två sitatuioner i vardagsridningen där jag kan få ångest och oroa mig för saker. Det finns givetvis många fler scenarion där jag mår dåligt, men dessa upplever jag är ganska vanliga, nämligen att hoppa och att rida ut. Jag skriver lite om vad jag egentligen tycker är jobbigt och hur jag tänker för att komma förbi det. Sedan beskriver jag vad jag gör när alla de här konkreta åtgärderna inte fungerar.

Hoppning
Jag mår ofta dåligt inför en hoppträning. Den här är väldigt vanlig för mig och jag vet inte varför. Jag tycker om att hoppa, jag vill lära mig mer och för det mesta går det bra. Sportkossan har inte världens bästa teknik men han är inte heller svår; styr och håll om så tar han sig över. Inte alltid snyggt och inte alltid utan att riva, men han skulle aldrig vara lurig eller dum eller medvetet göra något för att ha av mig. Det hela borde vara en idealisk inlärningssituation. Men fyyyyy vad jobbigt det är varje gång. Men vad mår jag egentligen dåligt över?

Min stolliga men fina skolhäst Fiona.
Min stolliga men fina skolhäst Fiona.

1. Det är så mycket som ska klaffa; det är så otroligt många steg från ”hemma i soffan” till att man sitter av i ridhuset. Det blir mig alldeles övermäktigt. Så jag brukar dela upp det i huvudet (eller för all del skriva ner det, det kanske hjälper även om det känns fånigt). Klä på sig. Köra till stallet. Koppla släpet. Ta in hästen. Osv. Varje sak som blir utförd är en seger och blir det bara tre saker och sedan inte mer så är det BRA. Även om det inte leder till att man ens kommer upp på hästen så är det iallafall NÅNTING och nånting är bättre än ingenting. Försöka ”duger” inte, försöka är målet! Har du kört till stallet så är ju det en enorm seger! Rider du på ridskola och tagit dig dit så är ju det fantastiskt. Orkar du inte rida just den dagen så strunta i det då! Du gör det här för DIN skull och för att det är roligt.

2. Jag kan inte fokusera. Det är stressigt. Det är massa folk i ridhuset, hästar som går in och ut, hinder ivägen, folk som värmer upp, folk som har helt vilda tokstollar till hästar som är överallt och ingenstans osv. Alla rider ivägen för mig hela tiden! Jag kan inte planera min framridning och vet inte när det är min tur att hoppa. Allt blir en enda röra. SÄG DET! Berätta för din tränare hur det är. Det är omöjligt för en ridlärare att veta vad du tänker och risken är att hen lägger press på dig för att motivera dig att vara med. Vissa människor trivs ju med ”pepp” så det är ju jättesvårt att veta. Jag vill till exempel ha en fast ordning så jag vet att när den hästen hoppar ska jag förbereda mig. Jag vill helst inte hoppa i ström om det är mycket hästar i ridhuset för jag tappar fokus och blir stressad. Kanske blir du jättestressad av att rida en viss häst och då får du berätta det innan och även varför. Kanske är det jobbigt att alla galopperar tillsammans och då är det helt okej att skritta i mitten och galoppera själv när de andra skrittar. Man får anpassa livet kring sitt mående, det är något bra. Det är inget misslyckande! Jag kan inte nog poängtera detta.

3. Jag måste lyckas med det och det! Hoppa det och det hindret, klara den och den dressyrrörelsen, hitta den rätta känslan där och där. FELFELFELFEL! Det finns ingen prestation. Jag får sluta precis när jag vill och vara glad över det. Jag behöver inte fundera ut ursäkter eller motivera, jag kan helt enkelt säga att jag slutar nu. Om det innebär att jag hoppar tre språng på 50 cm så är det inte tillåtet för mig att känna mig misslyckad! För det är mer misslyckande att göra något jag mår dåligt av. Nu är jag inte speciellt rädd för höjder eller för själva hoppandet utan jag litar på att min tränare sätter upp lagom svåra övningar, men det kan ju vara så att min hjärna är helt slut och att jag inte orkar koncentrera mig mer. Vilket fantatiskt framsteg att känna igen det och göra någonting åt det!
4. Jag är ensam. Tänk om något går fel. Då måste jag lösa allt själv. Det är hur jobbigt som helst i vardagen, så när det gäller att åka iväg och göra saker blir det ännu större. MEN! Du behöver inte göra allt själv. Ett tag kunde jag köra själv till både träningar och tävlingar med Sportkossan, men det gör jag inte just nu. Min hjärna orkar helt enkelt inte. Vissa kanske tycker att jag är jättebortskämd för att min man är med överallt hela tiden men det är alltså inte för att jag inte kan eller vill göra vissa saker, utan för att jag inte orkar. Jag kan visst lasta och köra själv, men då förbrukar jag all min mentala energi där. Om jag ska oroa mig för var jag ska parkera kommer jag inte kunna orka fokusera på att rida sedan. Det kostar så mycket att oroa sig och jag har inte råd. Nu är det såklart inte alla som har turen att ha en sådan fantastisk partner som jag, men det kanske finns någon annan i din närhet som vill hjälpa till? Det finns alltid folk som säger ”säg till om det är något jag kan göra”, nu har du nåt att svara dem!

I jumped this!
I jumped this!

Det här var del 1. I del 2 kommer jag skriva om hur jag tänker kring att rida ut. Kommentera gärna och dela med er av era knep och tips!

En vanlig dag på psykiatrin.

Förra veckan var jag på läkarbesök och det var så jobbigt att jag inte orkar skriva om det förrän nu. Jag avskyr att gå till läkare, vem gör inte det iochförsig, men det blir ju inte lättare när de hela tiden byter läkare och jag får förklara igen och igen och igen. Varje ny läkare har sin egen syn på saken och speciellt när det är äldre män har de liksom sin egen agenda. Jag fattar såklart att det inte är så, inte alla män osv, men enligt mina erfarenheter är det så.

För några år sedan var jag inlagd på psyk och fick fylla i ett självskattningstest med tolv frågor. Den manliga medelålders läkaren bestämde raskt att jag var bipolär och ville sätta in lithium! Baserat på ett papper där det hade kommit fram att jag pendlade upp och ner i humöret. Ja, jag har en depressison och är inlagd på psyket, klart som fan att jag pendlar i humöret! Jag vägrade. Jag fick veta i efterhand att den läkaren diagnosticerade ”alla” med bipoläritet, det var liksom lite mode då. Snacka om att skapa lidande, både för de som blir diagnosticerade utan grund och för de som faktiskt är bipolära. Kan tänka mig att man får höra ”ja men alla är väl lite bipolära” om man går ut med att man har den sjukdomen. Bara eh nej, alla är verkligen inte bipolära, bipoläritet är en allvarlig sjukdom som orksakar mycket lidande, det är inget man ”har litegrann” bara för att man ibland är jätteglad eller jätteledsen.

Den jag träffade förra veckan hade nog läst den översta rubriken i min journal och bestämt att jag var en sån som hade ADHD punkt slut. Efter fem minuters samtal ville han höja min concerta till det dubbla, och sätta in en snabbverkande på eftermiddagarna och även nån antidepressiv och någon fantasimedicin som skulle dämpa ångest, hjälpa mig att sova och göra mig piggare samtidigt (att han inte började prata enhörningar sen var ju förvånande). Allt jag sa vände han till ”ja men du har ju ADHD”. Bara det att hade han läst min journal ordentligt hade han sett att det inte är det största problemet och även den diagnos som är mest osäker eftersom de typiska ADHDdragen inte var jättetydliga i min barndom, medan de autistiska dragen var det! Och att jag i mötet med min förra läkare (som var den första manliga läkaren jag haft som lyssnade!) hade bestämt med honom att jag först skulle få ordning på ångesthantering, vardagsstruktur och sysselsättning innan vi mixtrade mer med medicinerna. Jag tror nämligen att om jag lever ett liv som passar mig behöver jag inga mediciner. Men det är ju svårt att komma fram till vad man egentligen klarar om man ”dövar” symptomen med mediciner.

Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.
Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot att ta mediciner. De räddar liv. Men efter att ha ätit hundra olika mediciner med dåligt resultat vill jag först och främst anpassa min vardag efter vad jag klarar av. Alla är olika men här är jag just nu.

Det är SÅ jobbigt att stå på sig i mötet med avfärdande läkare, speciellt GUBBAR som är nedlåtande och bara kör över en. Psykiatri är ju ingen exakt vetenskap på det sättet utan behandling måste ju ske i samråd med patienten! Jag tänkte att jag skulle klara det själv den här gången så mitt personliga ombud var inte med. Stort misstag! Nästa gång ska jag bussa mitt PO på honom och skratta gott. Jag tror att jag fick igenom att kolla upp möjligheterna till KBT/samtalskontakt och ADHD-kurs, men det bestämde jag ju förra gången med den andre läkaren så jag vet inte varför det inte hände något. Allt känns så himla rörigt och jag grät jättemycket när jag kom hem för det var så jobbigt. Psykvården är verkligen under all kritik, inte för att de som jobbar där missköter sig, men för att hela systemet inte verkar anpassat för folk med psykisk ohälsa!