Arbetslivsresurs

Igår var första dagen på min nya sysselsättning. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men jag antar att det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag vet inte heller riktigt vad det innebär, men just nu verkar det som att jag kommer att gå i samtal/coaching och delta i olika aktiviteter på arbetslivsresurs och att detta ska leda till att jag hittar ett arbete som jag kan ha en längre period. Jag är inte så bra på att ta till mig abstrakt information som den här så jag kan tyvärr inte förklara det bättre. Jag kommer referera till det som mitt jobb. Det är enklast så.

Jag har haft fler jobb än vad jag kan räkna. Jag har också påbörjat fler utbildningar än jag vill tänka på. Mitt problem är inte att jag har svårt att få ett jobb eller svårt att behålla ett jobb. Tvärtom har jag i princip aldrig varit arbetslös och aldrig fått sparken. Mitt problem är att jag är så sjukt bra på att låtsas vara normal! Jag försöker så jäkla hårt att klara av allting men det slutar alltid med att jag kraschar rakt in i väggen. Nån gång blev jag sjukskriven, men för det mesta säger jag upp mig och letar vidare efter något annat jobb. Och så börjar det om.

Men nu är det alltså dags att bryta den här onda cirkeln och igår var första dagen. Jag, min arbetsförmedlare, mitt personliga ombud och min handledare på arbetslivsresurs träffades förra veckan och bestämde att detta skulle genomföras. Eller, de bestämde och jag tittade ner i bordet mest. Det blev verkligen översvämning i min hjärna när tre personer satt och skulle förklara för mig hur detta ska gå till. Jag fokuserade så mycket på hur jag såg ut i ansiktet och försökte nicka och se lite positiv ut på rätt ställen att jag inte lyckades lyssna speciellt mycket. Jag fick iallafall med mig ett häfte att fylla i tills nästa gång. Vanligtvis är jag otroligt dålig på att få saker gjorda i ”hemläxa” men jag fyllde i litegrann iallafall, och tog den med mig till mötet igår. Bara det är en bedrift!

Hur ska jag komma ihåg att titta i och framför allt ta med den här till alla möten?!
Hur ska jag komma ihåg att titta i och framför allt ta med den här till alla möten?!

Vi gick igenom häftet och vad jag hade fyllt i om mina jobb, livssituation, problem, mål och så vidare. Min handledare är väldigt snäll och positiv och otroligt käck! Men det måste man nog vara om man ska ha det jobbet. Vi ska iallafall träffas några gånger till innan jul bara hon och jag och så ska jag gå på en föreläsning på torsdag. Sen fick jag gå hem och vila resten av kvällen, det är därför jag inte skriver förrän nu. Alla nya saker är så jobbiga för mig. Inte så mycket självs mötet, det kändes väldigt otvunget, men att hitta till rätt ställe, gå in igenom rätt dörr, var ska jag hänga jackan osv… DET är jobbigt! Men nu vet jag hur det går till så nästa gång blir förhoppningsvis bättre.

Sammanfattningsvis känns det bra. Det känns som att min arbetsförmedlare och min handledare tror på mig och är på min sida, och det är man ju inte speciellt bortskämd med i myndighetskontakter!

Pensionärskossan!

Eftersom Sportkossan igår drabbades av Akut Räv-Bakom-Örat-Syndrom fick jag idag ändra mina dressyrplaner till skogsgaloppsplaner. Han kan vara lite känslig för spö, så jag tog inte med det idag för jag vill ju inte lägga till ännu mer stress om han redan är lite stojig. Peppade mentalt hela kvällen och hela förmiddagen och tänkte på hur jag skulle göra om han skulle sticka igen. Så måste jag göra; jag måste ha en plan. Jag var faktiskt lite nervös, men samtidigt är jag så satans envis att om det är nåt jag tycker är jobbigt så MÅSTE jag göra det, annars står jag inte ut med mig själv. Kanske därför jag blev fälttävlansryttare fast jag har dressyrtantshjärna.

Så, med ett fast tag om martingalringen och djup magandning gav vi oss ut på en lång galopptur, beredda på allt!

Givetvis gick det långsammare än 29åriga Lilleman som går sin sista nybörjarlektion…

image
En dag ska jag hoppa den här vägbommen! Perfekt höjd!

Det finns bara en sak som är säker och det är att ingenting är säkert! Racerkossan från igår hade plötsligt förvandlats till pensionärskossan. Men galopperade, det gjorde vi! Ytterst långsamt och med glada och uppmuntrande rop från bokstavsryttaren! Efter ett tag blir en ju trött i benen… Dessutom kanske en skrämmer bort nån älg och det är ju alltid trevligt.

Ingen älg i sikte.
Ingen älg i sikte.

Fram tills i somras fick jag hjälpa sportkossan väldigt mycket när vi red ut. Klappa, ställa honom bort från det läskiga, göra massor av övergångar för att fokusera på annat till exempel. Men när vi flyttade från betet till nya lösdriften i augusti bestämde jag mig att vi var mogna att ta lite mer eget ansvar. Hela hösten har vi alltså övat att flänga runt i skogen på lite halvlånga tyglar. Har något varit läskigt har jag tittat åt ett annat håll och så har Sportkossan fått deala med det själv. Det har fungerat mycket bra. Fram tills igår då. Idag funkade det ypperligt igen. Enda resten av Räv-Bakom-Örat-Syndromet var att vissa stenar och brevlådor såg lite misstänkta ut på hemvägen, men större delen av tiden kunde jag skritta på långa tyglar. Heja oss! Vi får se vad som händer imorgon…

Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!
Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!

Om en stund ska jag gå till första mötet med min arbetslivsresurs. Jag var på introduktion förra vecka och idag börjar det alltså på riktigt. Jag känner mig helt blank i huvudet, men inte alls sådär bottenlöst panikslagen som jag kände mig igår. Wish me luck!

Roadtrip

Jag låg i sängen och vältrade mig i självömkan hela eftermiddagen, tills min man kom hem och upptäckte att han var tvungen att åka till Kristianstad för att köpa ett gitarrcase. Jag följde med för det kändes som att det skulle vara bra att komma ut lite. Inget ansvar eller tankeverksamhet krävdes, men en veganburgare på Max utlovades.

På ett sätt gillar jag att åka bil, på ett annat sätt inte. Ibland får jag för mig att jag ska krocka eller köra av vägen eller liknande och då kan jag må dåligt hela resan, plus att jag får akut klimatångest av att se bensinmätaren långsamt närma sig noll. Men det är också skönt att bara färdas utan att tänka på vart eller varför, utan några som helst stimuli förutom världen som susar förbi utanför. Jag har svårt att vila och vara still när jag bara är hemma, men om det rör sig är det mycket lättare att koppla av. Tåg och buss går också bra. Lite som ett barn i en vagn? 😉 Resultatet av denna roadtrip var iallafall att jag blev mycket gladare och lugnare och fick faktiskt en rolig idé som kanske eller kanske inte kommer att publiceras på bloggen. Jag har ofta många kreativa idéer när jag mår bra, så det kändes fint att min hjärna inte är helt död. Jag tillät mig att tänka lite på den idén, det var skönt. Sen om det blir något av den eller inte är en helt annan sak!

Nästa vecka ska jag och mannen på en Sverigetripp; Sundsvalls landsbygd via ett spa i Söderköping och en familjesammankomst i Norrköping. Mycket tågåkande alltså! Roligt! Jag blev glad när jag på en listerländsk bensinmack hittade följande färdlektyr:

image

Ja, jag är ett stort Harry Potter-fan. Har precis sett Fantastic Beasts (men det enda jag kunde tänka på var att Newt var så sjukt lik min kompis Kip som sjunger i Pains Of Being Pure At Heart! Minus dialekten, den är ju samma som Matt Smith…). Nu är ju bara frågan HUR SKA JAG KUNNA LÅTA BLI ATT LÄSA DEN?!?!

Racerkossan!

Jag är inne i en väldigt konstig period mentalt. Jag är både nere och hopplös, jättetrött i kroppen och samtidigt fylld av ångest och känner mig helt uppskruvad. Vanligtvis är det antingen eller. Antingen deppig eller ångestig. Men den senaste veckan har liksom varit BÅDE OCH, jippie vad kul! Jag önskar att jag kunde få någon slags behandling för mitt mående någon gång, men psykvården är inte speciellt aktiv i mitt fall.

Detta i kombination med isgata har inneburit att Sportkossan mest fått vila, skritta och gå fint i ridhus de senaste två veckorna. Idag skulle jag rida ut och vi lunkade iväg mot ”lilla långasjörundan”. Man kan rida ”långa” rundan också som är samma men med en  extra (15 min) galoppsväng. Men nu har vi ju tränat och tävlat i helgen så jag tänkte att en helt vanlig uteritt passade bra. Jag skriver alltid på tavlan i stallet var jag är och när jag tänker vara tillbaka.

Det gick oerhört bra! Lugnt och trivsamt. När vi kom till galoppvägen tyckte Sportkossan att NU ÖVAR VI FÄLTTÄVLANSGALOPP! Han ansåg väl att det var på tiden. Jag har i flera månader övat på att han ska gå fram och ta i även om han inte har draghjälp och idag var det tydligen dags för resultatet. Tjohoo! Duktig kossa! Jag tänkte nästan fortsätta på ”långa” rundan eftersom jag kände att han kanske behövde springa av sig lite till. Dock kände jag att jag inte ville ge mig ut på andra vägar än de jag har skrivit i stallet, OM det skulle hända något. Så det blev ”lilla” rundan.

På spaning efter lejon i horisonten!
På spaning efter lejon i horisonten!

Min kära sportkossa och jag är ganska lika på ett sätt; ibland får vi bara för oss att vi är jättestressade. Och nät vi blir så går det liksom inte att prata oss ur det, utan det blir liksom värre och värre. Ibland går det nästan inte att få kontakt med sportkossan när han är sån. Och det var precis det som hände efter den här lilla galoppen. Det fnystes och skuttades, tvärstopp med efterföljande stirrning in i evigheten (vet ni vad jag menar? Man får liksom ingen kontakt), öron som spetsades så mycket att de typ möttes i mitten. Det var bara att hålla i sig i min kära martingalring, ge lite halvlånga tyglar och andas hela vägen hem.

Nu gjorde han inget dumt, och till hans försvar hade någon huggt ner massa träd bredvid stigen och vi träffade både ett körekipage (WTF!?!?! sa sportkossan men oklart om han tyckte det var skitkul eller asläbbigt) och en galopperande tjur. Klart man får öva drakljud då! När vi hade tio minuter hem orkade min hjärna inte med honom längre utan jag hoppade av och så traskade vi hem tillsammans. Kombinationen mitt mående och stimmig kossa var inte så bra. När vi kom hem satt jag upp igen och han fick galoppera 128 varv i paddocken tills han var liiiiite tröttare.

Jag ser absolut inget nederlag i att hoppa av och leda. Ibland när jag sitter på stissar vi liksom upp varandra och ingen av oss mår bra av det! Jag tror inte att han kommer att lära sig ”om jag fjantar sitter hon av” för det händer så sällan och enbart när vi är på väg hem och jag känner att jag vill skritta av på ett avspänt sätt.

Men fan.
Men fan.

Sen skulle jag laga vår fina slowfeedinglåda och såklart tappade jag alla buntband ner i lådan och var otroligt nära att börja gråta. Det är helt enkelt en sådan dag idag. Jag försöker tänka att jag är jättebra som alls kom iväg till stallet och lyckades rida! Och hur fint det är att sportkossan trots att han hade myror i brallan inte vände, stack eller slängde sig en enda gång. Inte en självklarhet alls i vår värld!

Nu vet jag inte. Allt känns skit och minsta tanke på att ens röra mig triggar igång ångesten. Jag vet att jag borde äta men jag mår illa. 🙁

Att tävla med psykisk ohälsa – Dressage edition!

Jag har GAD, AD(H)D och autismspektrumtillstånd. Jag älskar att tävla. Och jag hatar det. Jag gillar att ha mål med min ridning och jag tycker om att åka iväg och träffa andra trevliga människor. Jag tycker även det är trevligt att vara bäst 😉

11991180_10153670631103749_838253495_o
Men så fort det ska presteras dyker ångesten upp. Jag är sjukt lättdistraherad och hatar att rida fram när det är hästar överallt. Jag är beroende av mina rutiner så när något plötsligt ändras (tex att jag måste göra en oplanerad övergång för att inte rida in i någon) har jag svårt att hitta tillbaka. Det är dessutom så mycket att hålla koll på utöver själva ridningen så jag blir alltid väldigt stressad. Har jag med mig allt? Har vi tillräckligt med tid? Kan jag banan? Har jag satt på mig mitt medical card? Kommer golvet gå ur transporten när vi kör på motorvägen? Alla sådana här (mer eller mindre verkliga) orosmoment tar väldigt mycket på krafterna och jag har en begränsad mental uthållighet till att börja med.

Såhär gör jag för att ändå njuta av det roliga och försöka rida så bra som möjligt. Vi börjar med dressyr eftersom det var det vi var iväg på nyss. Återkommer med andra grenar när det blir aktuellt 🙂

13996121_10154651686212214_8215680128933182025_o

Dressyr är ju egentligen bästa grenen för en aspie med ångest. Man har en fast starttid och man rider ett på förhand bestämt program. I love it! Jag tycker det är skönt att starta sent i klassen för då är det ofta lite lugnare på framridningen. Det kan man önska i anmälan under ”meddelande till arrangerande klubb”. Det brukar jag göra och det är sällan några problem.
Sedan räknar jag bakåt. Ska jag starta 10.07 vill jag sitta i sadeln 9.30. Jag skriver alltid ner tidsschemat på mobilen. Här är ett exempel:
10.07 Start
9.30 Rida fram
9.15 Lasta ut, sadla, gå till framridningen
9.00 Anlända på tävlingsplatsen, visa pass
8.15 Köra från stallet
8.10 Lasta häst och ryktkorgen
7.45 Fläta
7.30 Sanera smutsig sportkossa som har roat sig med att ligga raklång i bajs dagen till ära.
7.15 Ta in, fodra. Lägga sadeln i bilen.
7.00 Köra hemifrån
6.15 Vakna, äta frukost.

Jag brukade ha alldeles för pessimistisk planering och det slutade alltid med att vi fick stå och vänta. JAG HATAR ATT VÄNTA! Nu flyter allt på men vi har också lite tid för idioti eller glömda saker.

Jag har även en packlista med alla grejer jag behöver. Denna gör jag i ordning dagen innan, packar i en kasse och ställer in i bilen. Fixar också eventuellt hö och foder. Det enda som lastas in i bilen på morgonen är alltså sadel och ryktkorg.

dressyr-allsvenskan-151010-lisa-44

När det gäller själva ridningen har jag alltid gjort ett genrep veckan innan där jag kollar hur lång tid det tar för mig att komma till ridning. Det kan ju vara lite olika i olika perioder. Jag har även en plan för framridningen som grundar sig i det vi gjort på träning. Senaste tiden har jag ridit mycket på stora böjda spår och fokuserat på att ha en kontakt och att sportkossan ska gå fram av sig själv. Alltså börjar jag helt plötsligt inte med tempoväxlingar på rakt spår bara för att det är tävling och det råkar ingå i programmet. Då blir jag helt förvirrad. Framridningen är inte ett genrep. Programmet ska inte vara nåt man måste paniköva på plats eller ens veckan innan. Jag vet att om jag får sportkossan med mig på det böjda spåret kan jag enkelt rida rakt fram och göra övergångar och andra krumelurer.
Däremot har jag övat det som ingår i programmet och även själva programmet tidigare. Men det är mest för min egen skull och inte för att vi behöver lära oss 10mvolter. Programmet är för mig mer en kontroll på lösgjordhet och utbildningsståndpunkt. Så när jag väl kommer till tävlingen ska jag bara behöva värma upp och sen ska svårighetsgraden vara anpassad till oss så att vi enkelt kan göra programmet.
Jag visualiserar tävlingen veckan innan. Då tänker jag hur det känns att rida fram med alla hästar och vad jag ska göra om jag tappar fokus och slutar rida. Och så tänker jag hur det känns att rida när sportkossan är sådär härligt mjuk och med och avspänd. Hur det känns i kroppen. Jag tänker hur det ser ut i collectingring och hur jag ska rida där och slutligen rider jag igenom programmet i huvudet. Jag tar med hur det ser ut i ridhuset och var domaren sitter och allt möjligt. Jag tar INTE med hur det går fantastiskt bra och att jag vinner allt, för då blir jag stressad om det inte skulle bli så. I mitt huvud får det bara vara mjukt och följsamt och stadig och kommunikation mellan mig och min bäste vän!

Alla är ju olika. Själv är jag så att om jag lägger press på mig funkar ingenting. Vissa blir peppade av ”kom igen nu!” eller ”nu ger vi järnet!”. Funkar INTE för mig. Jag behöver tänka att resultatet spelar ingen roll, det är bara en träning, det är okej att komma sist! Då kan jag slappna av och rida.
En av mina finaste vänner kom med ett så bra tips; det är framridningen som är tävlingen. Man vinner om man lyckas presentera en perfekt plan och ridning för sin häst och man vinner om den är glad och avspänd. Programmet är bara något man ska göra innan man åker hem.

14066475_10154656845567214_4161495967435384676_o

 

Sedan när allt är klart och jag är på väg ut i fri skritt så är jag bara glad. Även om jag själv red dåligt är jag glad för min häst är frisk, vi kan åka och tävla utan problem, han skenade inte ut från banan med mig… Allt annat är bonus! Likadant när jag får veta procenten och sedan läser protokollet – ibland stämmer den överrens med det jag kände, ibland inte. De gångerna man får extra bra poäng för något man tycker är svårt får man fira (t.ex. legendarisk dag när jag fick sjua på travökning och åtta på galoppökning!). De dagar man får ”orättvisa” poäng får man ta till sig det man kan ta till sig och sedan fundera på om det kanske inte var ganska rättvist ändå…

Jag har läst mycket om mental träning men känt att det mesta är anpassat efter personer utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa och typ tvärtemot vad jag behöver. Såhär gör jag. Hur gör ni?

Varför jag inte gör min egen frukost

När jag fick diagnosen autismspektrumtillstånd var det inte från vården jag fick information om min diagnos. Som alla andra moderna människor letade jag på internet, och det finns mycket mer eller mindre bra information om olika diagnoser. Det svåra med att läsa diagnoskriterier är att det blir så himla diffust och teoretiskt. Jag tror att många kan känna igen sig i en hel del kriterier för t.ex. ADHD eller AST.

Jag fick mycket mer hjälp av bloggar; riktiga människor som delar med sig av sina uppfattningar. Konkreta exempel på svårigheter är mycket lättare att identifiera sig med än torra formuleringar på vårdguiden. Två av mina favoriter är Paula Tilli och Johanna Svenningsson. När jag läste deras berättelser staplades aha-upplevelserna på varandra. Den som gjorde mest skillnad för hur jag upplever mig själv var när jag läste om automatisering.

Det finns folk som kan förklara detta bättre än jag, så sök gärna information på annat håll om ni vill ha en mer korrekt bild av det hela. Kort sagt kan man säga att automatisering är den funktionen i hjärnan som gör att ”vanliga” människor, när de utfört en aktivitet tillräckligt många gånger, lär sig rutinen och kan börja tänka på annat. Till exempel när du promenerar så tänker du ju inte ”nu spänner jag lårmuskeln så den drar ihop sig och lyfter benet, nu använder jag höften för att placera det ena benet lite före det andra, nu flexar jag foten så att jag sätter ner hälen först….”. Du går. Det är EN aktivitet.

En annan aktivitet som de flesta hästmänniskor verkar tycka är avkopplande är att mocka. Jag vet jättemånga som tycker att det är ”terapi”, att de kan tänka på helt andra saker och verkligen koppla av och vara i nuet. HERREGUD mocka är sjukt ansträngande för mig. Hämta kärra, hämta grep, hämta kvast, öppna boxdörren och ställa kärran på rätt ställe, välja vilken hög du ska börja med, hur djupt ska du ta för att inte allt strö ska följa med, lyfta, vända, lägga i kärra, börja om igen…. Glöm inte att du även ska bedöma när det är klart, tömma kärran, hämta nytt strö…. Där ”vanliga” människor gör detta på rutin måste jag fokusera på varenda liten grej. Att mocka är inte EN aktivitet, det är hundra aktiviteter som måste göras korrekt och i rätt ordning. Inte konstigt att jag nästan dog av utmattning när jag hade två hästar uppstallade förra vintern. Men det visste jag ju inte då.

När jag läste om andras upplevelser av automatisering ändrades min självbild radikalt. JAG ÄR INTE LAT! Jag har ”bara” en funktionsnedsättning. Det betyder inte att jag inte ganska ofta känner mig värdelös för att jag får ångest och är för trött för att göra många saker. Men det är ett steg i rätt riktning till att låta mig själv vara…. mig själv.

Andra saker som jag inte för mitt liv kan få att gå ”av sig själv” är plocka undan, städa, handla, laga mat, borsta tänderna & håret, köra bil, vika tvätt och lägga på rätt ställe, göra frukost. Speciellt frukosten är svårt för jag är ovanpå allt helt sjukt morgontrött och då funkar jag ännu sämre än om jag har lite mer energi. Då är det helt fantastiskt att ha en man som varje morgon fixar kaffe och ställer fram frukost till mig!

image

En del saker är lyckligtvis automatiserade hos mig. Rida och spela musik till exempel. Kanske därför jag tycker att det är så himla roligt? För att jag får en liten paus från allt kämpande och försökande. Därför ska jag nu åka till stallet och hoppas att marken är tillräckligt mjuk för en liten galopptur!

Rolighetsbaksmällan

Det jobbigaste med att ta sig ur lägenhetskokongen och faktiskt göra något annat än ligga i sängen och kolla på Bones är inte att faktiskt göra det. En mår ju bättre när en är ute i världen på en lagom nivå, och det är såklart inte bra att stänga in sig och bli en eremit. Det är väldigt jobbigt, ja, men det skriver jag om en annan dag. Nu kommer det handla om det jobbigaste av allt:
BAKSMÄLLAN!

Jag på JFK efter en veckas turné och ett dygns försenat plan.
Jag på JFK efter en veckas turné och ett dygns försenat plan.

Oavsett om en har en funktionsnedsättning, diagnos, utmattningsdepression eller ”bara” är en helt vanlig introvert kan du säkert känna igen dig. När jag har varit på turné kallar jag det ”post gig blues” eller ”post tour depression” men det går att applicera på allt som innebär att en går ut och ger en liten bit av sig själv. Dippen efteråt. När allt känns meningslöst och bara tanken på att gå utanför dörren igen känns lika enkelt som att bestiga Kebnekaise (en kompis till mig gjorde det så jag vet att det inte är lätt!). En är som en urvriden trasa. Eller, som min man uttryckte det en gång; det känns som om ens huvud var utslitet och att en skulle behöva ett nytt fräscht huvud.

Jag lider av grav rolighetsbaksmälla mest hela tiden. Jag får vara så otroligt försiktig med vad jag gör och vad jag väljer att lägga energi på. Det betyder inte bara att minska ner på de tråkiga och jobbiga sakerna, utan även på de roliga. Det är jättetråkigt. Och det blir aldrig riktigt rätt. Jag vet inte hur mycket jag klarar, och för att förvirra det ännu mer ändras det från dag till dag.

Idag har jag tävlat och lagt upp bloggen. Det tog väl totalt fyra timmar, alltså en halv arbetsdag för en ”vanlig” människa. Jag tycker ju att jag bör klara av lite mer, för det här var ju roliga saker. Men nej. Nu känns det som att det är klart för idag. Det känns inte som att jag ska göra något mer idag. Och ändå har jag lovat att gå och titta på min styvmammas kör som har konsert ikväll. Jag borde verkligen! Men jag vet inte om jag orkar.

Tur jag har vänner som gladeligen förevigar mina downs ;)
Tur jag har vänner som gladeligen förevigar mina downs 😉

Hur vet ni om ni orkar? Har ni en mentalenergiometer som visar när ni borde pausa eller sluta? Bokstavsryttaren vill ha tips från både vanliga och ovanliga människor!

Dressyrtävling

Idag har vi varit på dressyrtävling; jag, mannen och sportkossan! Sportkossan tycker att dressyrtävlingar är ganska okej, om än något meningslösa (mannen ogillar nog iskalla ridhus vad som än försiggår på banan men han håller god min). Innan brukade han (sportkossan alltså!) då liva upp stämningen lite med hjälp av överraskningsvändningar eller oplanerat galopparbete, speciellt om det var lite kallt ute. Den här vintern har han dock gått in i nåt slags zen-mode för han har inte haft sådana tendenser på väldigt länge.

SONY DSC
Från tidigare dressyrtävling

En regional LB:2 blev det och vi slutade fyra, dock bara tre placerade. Eftersom jag är en fattig snåljåp grämer jag mig alltid lite över att komma precis utanför placering – jag vill gärna ha anmälningsavgiften tillbaka 😉 Sportkossan var iallafall stabil och lydig, betyg 6-7.5 så det var ett väldigt jämn program. Jag är inte så nöjd med min egen ridning. Vi har inlett en ny fas i vårt dressyrarbete som verkligen har gett en helt fantastisk känsla på träning men jag lyckades inte återskapa så mycket av den inne på banan. Menmen, bara att träna vidare och framför allt träna på att tävla!

Nu såhär i efterhand när jag tittar på filmen känner jag bara neeeeej faaaaan vad dåligt jag rider jag borde sluta sportkossan förtjänar något bättre!!!! Men sådana tankar ska bort. Vi är ju på väg någonstans och det är inte alltid raka spåret. Viktigast är ju ändå att sportkossan och jag var glada! Det är alltid en anspänning för mig att åka på tävling även om det bara är en regional på grannklubben. I nästa inlägg tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring tävlingar och psykisk ohälsa. Ni kan titta på filmen sålänge 🙂