Träningstävling i WE

Igår åkte vi till Fridhuset och var med i deras träningstävling i WE. Så otroligt roligt att det ordnas lite sådana här avslappnade evenemang så att man får komma och träna på olika banor och träna på själva tävlingsmomentet. Det hölls utomhus på deras lilla terrängbana så vi klädde oss för terräng, det vill säga i rosa! Också för att jag inte äger några andra skydd som är hela…

Fridhuset har en liten ridskola och det var bara jag och ett ekipage till som kom utifrån. Gissa om vi blev utstirrade när vi körde in på gårdsplanen! Gissa om vi blev ännu mer utstirrade när Sportkossan kom ut ur transporten! Han hade en hel flock av små ridelever som var helt fascinerade av honom (samt en och annan förälder!). Så stor! Så svartvit! Får man klappa?? Han har ju ROSA!!! Jag fick förklara att även killar får ha rosa. Sportkossan ÄLSKADE uppmärksamheten, han var så glad! Och tog allt med ett förvånansvärt lugn med tanke på att det var barn och ponnyer precis överallt. Den mest välbesökta WE-tävlingen jag varit på 🙂 Perfekt miljöträning att vara i sådana här situationer!

Lita på rosa!

Trots att Sportkossan fick plötsligt hjärnsläpp och glömde att han var fälttävlanshäst och rev lydnadshindret och attackerade banken på ett väldigt intressant vis lyckades vi få ihop 70% i tekniken. 8 på övergångarna i allmänt intryck!!! Han kändes verkligen helt magiskt fin; lugn, avspänd, framme för skänkeln. Jag vet inte om det berodde på att jag kämpat utan sporrar så länge och nu hade dem, eller tisdagens terrängträning, eller Spanjoren-ridning som satt kvar efter helgen men det var nog den absolut bästa känsla jag någonsin haft!

I speeden var han också väldigt framme för skänkeln, kändes som att han tyckte det var roligt och VILLE galoppera mellan hindrena! Sen att det inte gick så snabbt ändå är ju inte hans fel. Felfritt och ”tagen ring” och galopp på transportsträckorna är det jag vill kräva av honom just nu. Och att han tycker det är kul och att jag inte behöver pressa honom till högre tempo, utan att det är HAN som väljer att ”ja, nu springer vi”!

Terrängträning UTAN vikarie!

Idag hände det! Jag fick hoppa några språng på terrängbanan med Sportkossan!!! Började med lite tempoträning och skulle rida en slinga i 500mtempo. Skulle rida den på 2 min, red den på 2.02, så det var ju i det närmsta perfekt! Och sen skuttade vi över lite stockar och lite vatten. Det kändes otroligt bra, även om jag blev lite passiv i min ridning. Ville liksom vara lite försiktig och gärna stå lite innan hindrena för att undvika smällar i ryggen. Så vissa språng blev lite OJDÅ. Red också bara typ halva träningen eftersom jag inte ville börja onödigt hårt. Nu hoppas jag att jag slipper betala för detta med ryggont imorgon…

Idag är det ju helgdag så vi tränade på förmiddagen. 8.15 satt jag i sadeln, haha, perfekt sätt att spendera sin sovmorgon på… Men det är otroligt mycket bättre för mig att träna på förmiddagen och ”ha det gjort” liksom. Annars går jag och oroar mig hela dagen och kan ändå inte få nåt gjort innan dess. Igår mådde jag lite dåligt och imorse också, men det var ändå otroligt mycket mer hanterbart än om jag hade tränat kl sju ikväll… Synd att man inte alltid kan träna tidigt på morgonen!

Bilder och filmer från Allsvenskan

Här kommer några fina bilder från Tess Foto från helgens tävling med Spanjoren. Och ja, det står uttryckligen på sidan att man får låna bilderna med loggan till sociala medier. Bara så ni vet 🙂 Ska också se om jag kan köpa en bild för de var så fina!

Vi tar ärevarvet på största allvar!

Såhär glad blir man av att få tävla en sån här fin häst!

Final i Allsvenskan!

Jag och fina fina Spanjoren har ju varit med i Dressyrallsvenskan hela våren, och idag var det dags för final! Det var spännande ända till slutet. Vi låg på delad förstaplats inför finalen med tredje laget bara en poäng efter, så det var vinna eller försvinna. Extra spännande när en av hästarna bestämde sig för att inte gå in i transporten och var nära att inte komma till start! Lagtävlingar är alltid spännande…

I was born ready!

Men det blev bra till slut och jag red hem en femteplacering individuellt och tillsammans med mitt fina lag räckte det till delseger och därmed totalseger! Jag var inte helt nöjd med mina procent, för jag tyckte vi var värda mer än 65,8%, men så är det ju i dressyr. Spanjoren var som vanligt helt fantastisk, om än lite väl stillsam inne på banan. Men man kan ju inte alltid få sig ett sånt åk som han bjöd på förra omgången. Jag är supernöjd med honom och med min ridning och att laget har levererat så himla bra!

Nu ösregnar det så det blir perfekt att äta chips och kolla på Game of Thrones från början… Tur det är klämdag imorgon för jag är TRÖTT! Over and out!

Alla situationer är bra tillfällen att öva på något!

Idag såg jag Sportkossans ögonvitor när han stod uppbunden och tog det som att idag ska jag få öva på att vara lugn och rida framåt till en mjuk kontakt. Hurra vad bra att jag ska få öva på det!

(var dock inte fullt så entusiastisk över det som jag vill låta påskina ovan)

Idag stod det klättring/galoppintervaller på schemat och det brukar bli ganska bra när han är lite spänd. Då rider vi samma slinga några gånger och han kan slappna av lite när han har försäkrat sig om att det inte finns några lejon i buskarna.

Skritta fram är värst, för jag vill ju inte börja rida ihop honom från början, utan tillåta honom att gå med huvudet där han vill. Så de första tio minutrarna är det stop motion och en total oförmåga att gå i en rak linje. Men jag blev lite trött på mig själv, för det var ju JAG som hoppade till för olika saker i början! Inte alls Sportkossan. Sen bytte vi och jag var lugn medan han var ryckig. Praktiskt att vi inte är det samtidigt, haha!

Vi såg en man med en hund som hade fräckheten att gå på vägen samtidigt som vi och sedan ta in på en annan väg! KATASTROF! Sen stod det en stubbe vid vägen och den har bara stått där sedan tidernas begynnelse, men den var ändå så sjuuuukt obehaglig att vi var tvugna att tvärstanna och sedan passera den i smyg-gång med huvudet på sned. VARJE GÅNG! Sen såg vi en bil, JORDENS UNDERGÅNG. Sen var det ett rådjur som gick i skogsbrynet på andra sidan fältet typ trehundra meter bort, RÄDDA SIG DEN SOM KAN!!! Och så var vi tvugna att gå förbi buskar. BUSKAR!!! JÄTTEFARLIGA BUSKAR!!! Måste passeras i latmaskpassage ackompanjerat av drakljud!

Men jag klarade ut det riktigt bra. Inte dra ihop honom, utan rida framåt. Använda energin till att jobba med ryggen uppe istället för nere vid knäna. Och det blev aldrig mer än små stopp (som jag genast tryckte igång igen) och små ryck! Heja oss. Passade på att göra lite fattningar när han ändå hade bakbenen under sig beredd på flykt och de blev bra. Om han ändå kunde ha den här energin på banan men utan att vara skiträdd för allt!

Att vi inte rev det här hindret var ju lite av ett under!

Jag köpte två fina bilder av fotografen i Lenhovda i helgen. Jag tycker att man ska stötta artistisk verksamhet när man kan, så jag köper gärna bilder om vi blir fotade på tävling. Och köper gärna musik/merch av band och försöker betala inträde så ofta jag kan. Förresten, är det någon WordPressexpert här som vet hur man får bilderna att visas större i inläggen? De är ju pluttesmå!

Muskelrock!

Det finns festivaler med bra lineup, bra ljud, vettiga matställen och toaletter. Men som ändå inte når riktigt ända fram. Det saknas något odefinierbart, något man inte kan boka sig till eller få fram genom större öltält och spolbara bajamajor. Något jag skulle vilja benämna stämning, själ och hjärta. Jag har varit på några sådana festivaler i mitt liv; Indiefjord, Indietracks och New York Popfest för att nämna några. Där man känner att arrangörerna inte gör det för att de måste eller för att de vill driva sitt företag eller liknande, utan för att de gör det därför att de älskar det. Det Där Lilla Extra. Det som man märker redan när man bokar biljetterna. Volontärarbetarna som alltid är glada. Det där att banden inte alltid är de allra största, men de spelar som om det gällde livet, därför att de också älskar att vara där.

Muskelrock är en sådan festival. Jag är så glad att jag åkte dit igår och fick uppleva det. Jag trodde inte att sådant här fanns i Sverige och i rockgenren, och så visar det sig att det finns och ligger bara ett stenkast (typ) från där jag bor. Den tar plats i en gammal folkets park där slitna målningar av Elvis samsas med nya målningar av Pussy Riot. Tänk färgglada men slitna dansbanor, tombola, färgade lyktor och annat som man kanske inte direkt förknippar med hårdrock. Men det funkar otroligt bra!

Ja, jag har samma skor på festival som på hästtävling

 

Jag visste inte att det fanns såhär många unga människor som gillade hårdrock. Var kommer de ifrån? Vad gör de resten av året? Vill de vara kompis med mig? Också en förvånansvärt jämn könsfördelning i publiken (och även om banden inte direkt var 50/50 så var det ändå betydligt mer icke-män på scen än på alla andra festivaler i världen…).

Också väldigt stökigt på campingen….

Det händer ofta att jag känner mig otrygg på festivaler; det brukar alltid driva runt idiotiska jävla män som tycker att det är fritt fram att kommentera och ta på tjejers kroppar, som inte kan ta att man bara är där för att titta på banden, som inte fattar att de inte är något slags underverk som alla tjejer borde vara tacksamma att få vistas i närheten av. Igår upplevde jag inte en enda sådan man och det var fantastiskt. Jag behövde inte tänka på att stå eller se ut på ett visst sätt, jag behövde inte flankera mig med andra män för att kunna förflytta mig på området och jag kände inte att jag hela tiden behövde vara beredd att freda mig.

Banden varierade från ”hellre än bra” till helt jävla fantastiska. Och det var fint. Hellre än bra måste också få spela någonstans. Jag hade lyssnat på alla banden innan och kanske inte blivit jätteupphetsad, men satan vad de levererade live. Night Viper var det bästa jag sett på länge. Bra låtar, bra ös, grymma scenpersonligheter (basisten! trummisen!) dessutom inte mindre än två icke-män på scen, och jag blev helt kär i sångerskan, inte bara tack vare hennes grymma röst utan för att hon dessutom tyckte att vi skulle vara snälla mot volontärerna och akta alla små personer i moshpiten. Det kändes typiskt för Muskelrock på något sätt: KÄRLEK!

Tyranex

Girlschool var såklart jätteroliga att se, Tyranex var svinbra med helt sjuk basist och sångerska, Voltax levererade en stilstudie i ”hur man handskas med tekniska problem på scen” och bara köttade. Dessutom serverades helt fantastisk god veganmat överallt på festivalen. Allt var bäst. Betyg elva av tio. Nästa år ska vi spela där!!! (har jag bestämt alltså)

Bäst på att vila!

Man blir ju glad ända in i hjärtat när man kommer till betet och möts av den här synen. Såhär ser ett riktigt härligt hästliv ut! Notera också att Sportkossan är den som vilar hårdast…

Men han piggade på sig och jag kunde ta en trevlig, lugn runda i skogen utan att behöva varken frukta för mitt liv eller få kramp i benen. Det är härligt att ha hittat en framskrittningsrunda som både har backar och lyfta-på-fötterna-partier. Sedan red jag lite bomarbete i paddocken. Försökte sätta galoppen och sedan inte underhålla den eller ”trycka av” framför bommarna för att komma rätt, utan målet var att han skulle ta tag i det lite själv. Bommar är ju inget att bry sig om, tycker Sportkossan, man kan gå på dem eller över dem eller trilla på dem, det spelar inte så stor roll… Men till slut fick jag till en ganska energisk, rund hoppgalopp (eller, iallafall åt hoppgaloppshållet!) och kom över bommarna hjälpligt. Jag vet inte hur mycket min rygg kommer hålla för hoppträning, men jag kan ju iallafall försöka komma in i lite ”hopp-ridning” och ändå ha en avslappnad häst.

Nu åker vi till Alvesta och Tyrolen och Muskelrock! JÄ!

Ordningen återställd!

Sportkossan är tillbaka! Idag hade jag sån tur att en stallkompis kom till stallet samtidigt som jag och skulle rida ut. Så vi hängde på – en timmes skrittur i skogen. Och då menar jag verkligen i skogen – vägar är för veklingar 🙂 Perfekt eftersom då måste Sportkossan fokusera på att inte ramla omkull och då kan han inte spana efter faror samtidigt. Dessutom var det ju skönt att ha en kompis med sig, tyckte vi båda. Jag blev visad två jättebra slingor att använda till framskrittning, istället för att vända och gå samma väg tillbaka. Plus en stig till lite mer galoppvänliga vägar utan att behöva rida på 70-väg för att komma dit. Sportkossan var pigg och glad men lugn, så jag är väldigt glad!

Innan dess hade jag boendestödjaren här och för en gångs skull gick det jättebra. Bra att ha det på morgonen, så slipper jag gå och oroa mig för det. Städade köket – HEJA MIG!

Förra veckan tog Mattias tag i mitt liv och anmälde mig till en sommarkurs i låtskriveri på Bleknge Folkhögskola. Anmäla till saker är inte min starka sida direkt, så jag är glad att han gjorde det. Idag fick jag antagningsbesked – jippie! Ska bli jätteroligt. Jag har fastnat lite i min kreativitet senaste året, så jag hoppas att jag kommer in i det lite igen. Att det dessutom är en av mina favoritlåtskrivare som håller i det gör ju inte saken sämre!

Jag och min unghingst…

Igår var jag så trött att det tog över en timme att komma upp ur sängen. SÅ TRÖTT och allt kändes helt meningslöst och jag ville bara ligga i sängen, äta kakor och kolla på New Girl. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, så något försenad åkte jag till jobbet. Och sen åkte jag till hästen. Ibland får man vara nöjd med det; man dök upp. Gjorde kanske inte så mycket vettigt, men man var där. Heja mig!

Jag har börjat inventera lagret. Det är otroligt avslappnande och tillfredsställande, haha! En gång jobbade jag i en fancy klädbutik på Victoria station i London, då ville jag bara vara på lagret hela tiden. Packa upp grejer, checka av, placera på rätt ställe. Tyst, lugnt, inget jäkla lagarbete. Perfekt. Lyssnade på musik samtidigt och peppade: Om en vecka blir det Steel Panther på SRF! WOOOP!!!

Inventering på jobbet. Jag är lite störd men jag tycker sånt är jättekul. Man kanske skulle bli lagerarbetare…

Och så lite om djuret: Det är väldigt jobbigt att vara en Sportkossa just nu. Vi har nämligen släppt ihop honom och hans fyra hagkompisar med det 27 år gamla 125 cm höga stoet som han har gått och längtat efter i hagen bredvid hela vintern. Sportkossan vill så gärna ha sin flickvän för sig själv, men han är också lite för mesig för att säga ifrån till sina grabbkompisar som alla är betydligt tuffare än honom. Åh, han har det så jobbigt! Så när jag skulle ta in honom igår efter två dagars välförtjänt vila var det mer som att jag hade nån slags hingst än en beskedlig kossa… Han var jättestressad, spänd och helt ofokuserad på mig och gick med böjd nacke, passageliknande steg och blåste som en drake. När jag ledde honom alltså.

Här har en av grabbarna hamnat mellan Sportkossan och flickvännen. Sportkossan vågar inte säga ifrån…

Följdaktligen insåg jag att det skulle bli en emotionell katastrof för oss båda om jag skulle försöka sitta på honom. Började med att gå en promenad, så han åtminstone skulle få komma ut lite, och det gick ganska bra. Fortfarande passagesteg och hingstnacke, men han höll sig på mattan. Slappnade av efter ett tag. Sedan longerade jag både länge och väl. Om han nu hade så mycket energi får man ju försöka använda den! Och det gick faktiskt himla bra. Han har börjat slappna av så fint och trava på och höja ryggen. Tillochmed galoppen börjar se trevlig ut.

Jag longerar alltså med enbart bettlöst träns, inga inspänningar eller så. Poängen med longering av Sportkossan är att han ska gå fram själv utan att någon sitter på och klämmer. Sedan ska han slappna av och hitta sin egen balans. Det syns tydligt om jag inte har sadel eller longergjord när ryggen kommer upp! Riktigt kul att se när han jobbar ordentligt! Då vet man verkligen att det är en ärlig form, för det är nämligen han själv som väljer den. Han är också 100% on voicecommand! Gör jättebra övergångar och tempoväxlingar i gångarterna på bara rösten. Coolt 🙂 Inte halt dock, det var nämligen inte så intressant att stå stilla…

Idag var det full storm blandad med piskande regn, så inte direkt något ideal ridväder av sprattlig kossa. Vi gick bort till Waalers och lånade deras ridhus lite. Det är viktigt när han är såhär att vi ändå tar oss ut från gården. Samtidigt vill jag inte bråka med honom, stackarn, han kan ju faktiskt inte hjälpa att han är kär! Jag försökte återskapa känslan från longeringen, dvs att vara stilla och låta honom jobba. Det är ju det man strävar efter i all ridning, men ack så svårt att genomföra! Speciellt när han är spänd och ska leta saker att skutta för. Men jag red bara framåt med en stilla hand och herregud vad bra det blev! Energi! Avslappning! Självbärighet! Jag kunde tillochmed sitta ner i traven utan att han fick motorstopp! Och svänga! Whiiii!!!! Det blev ett inte så långt pass, för jag kom väldigt snabbt dit jag ville och då är det ju ingen mening att sitta och nöta. ÅH vad glad jag är för att jag kunde styra in all energi och få det till arbete istället för tjolahopp tjolahej!

Japp! 100% inte fokuserad på matte!

Sedan avslutade han med att hoppa på mig och dra sönder uppbindningsringen när han skulle få mat. SUCK! Men det är bara att vara tålmodig och vänta på att den här hysterin ska gå över. För han kommer väl inte vara såhär hela sommaren?!?

Funderingar och musiksöndag

Idag är en sådan där jobbig dag igen. Jag ska både jobba, träffa arbetslivsresurs och gå till mellanvården och utvärdera mitt tyngdtäcke. Men efter det kan resten av veckan ägnas åt att försöka bygga den där vardagsrutinen jag har så svårt för. Jag tror att om jag bara hade haft jobb och fritid så hade det gått helt okej, men nu har jag jobb, fritid och jättemycket andra saker och då blir det lätt för mycket. Men jag vet ju också att jag behöver hästarna, för de dagar jag inte rider blir jag på fruktansvärt dåligt humör, hopplös och ledsen. Så hästar hjälper definitivt till att ta bort lite av mitt dåliga mående.

Igår red jag inte heller, men det var faktiskt helt okej. Jag försökte ta det lugnt, gick en promenad och sprang typ 100 meter! Inget ryggont, så snart kan jag springa 110 meter 🙂 Jag tänkte mycket på just kombintationen hästar och psykisk ohälsa, så kanske det kommer några fler sådana blogginlägg snart. Jag har läst en del om hur hästar används i vården som terapeutiskt hjälpmedel, men jag är nog mer intresserad av hur ”vanliga” hästar, t.ex. ridskolehästar och hobbyhästar, hjälper lite mer högfungerande eller icke-diagnosticerade personer i vardagen. Alla mår ju bättre av lite häst, men varför?

Heart. Nu när jag ser hur coola de är får jag nog börja lyssna på dem, haha!

Vi gick till studion och spelade in kör. Det blev verkligen pricken över iet. Speciellt en stämma som jag la på refrängen låter helt underbart, väldigt 1988. Jag får ofta höra att vi låter som Paramore eller Heart (sångmässigt), vilket är lite absurt eftersom jag aldrig har lyssnat på något av banden… Men Heart kommer vi nog få höra ännu mer efter detta! Så coolt att få jobba med en grymt bra producent, det är helt omixat men låter redan helt vansinnigt bra. Bara basen kvar, sedan ska det mixas och mastras och sedan tar vi över världen. 😉

På kvällen var det livesändning i vårt kök. Swedish Guitar Nerd pratade med sina fans världen över. Häromdagen åkte vi till Mjällby för att köpa en högtalare, och han blev igenkänd! Det tyckte jag var coolt. Nördar = bäst!