Pensionärskossan!

Eftersom Sportkossan igår drabbades av Akut Räv-Bakom-Örat-Syndrom fick jag idag ändra mina dressyrplaner till skogsgaloppsplaner. Han kan vara lite känslig för spö, så jag tog inte med det idag för jag vill ju inte lägga till ännu mer stress om han redan är lite stojig. Peppade mentalt hela kvällen och hela förmiddagen och tänkte på hur jag skulle göra om han skulle sticka igen. Så måste jag göra; jag måste ha en plan. Jag var faktiskt lite nervös, men samtidigt är jag så satans envis att om det är nåt jag tycker är jobbigt så MÅSTE jag göra det, annars står jag inte ut med mig själv. Kanske därför jag blev fälttävlansryttare fast jag har dressyrtantshjärna.

Så, med ett fast tag om martingalringen och djup magandning gav vi oss ut på en lång galopptur, beredda på allt!

Givetvis gick det långsammare än 29åriga Lilleman som går sin sista nybörjarlektion…

image
En dag ska jag hoppa den här vägbommen! Perfekt höjd!

Det finns bara en sak som är säker och det är att ingenting är säkert! Racerkossan från igår hade plötsligt förvandlats till pensionärskossan. Men galopperade, det gjorde vi! Ytterst långsamt och med glada och uppmuntrande rop från bokstavsryttaren! Efter ett tag blir en ju trött i benen… Dessutom kanske en skrämmer bort nån älg och det är ju alltid trevligt.

Ingen älg i sikte.
Ingen älg i sikte.

Fram tills i somras fick jag hjälpa sportkossan väldigt mycket när vi red ut. Klappa, ställa honom bort från det läskiga, göra massor av övergångar för att fokusera på annat till exempel. Men när vi flyttade från betet till nya lösdriften i augusti bestämde jag mig att vi var mogna att ta lite mer eget ansvar. Hela hösten har vi alltså övat att flänga runt i skogen på lite halvlånga tyglar. Har något varit läskigt har jag tittat åt ett annat håll och så har Sportkossan fått deala med det själv. Det har fungerat mycket bra. Fram tills igår då. Idag funkade det ypperligt igen. Enda resten av Räv-Bakom-Örat-Syndromet var att vissa stenar och brevlådor såg lite misstänkta ut på hemvägen, men större delen av tiden kunde jag skritta på långa tyglar. Heja oss! Vi får se vad som händer imorgon…

Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!
Sportkossan var lite mindre upprörd över de här stockarna idag. Det roliga är att hade han fått hoppa över dem hade han inte brytt sig alls. Men att de ligger sådär på sidan av vägen är mystiskt!

Om en stund ska jag gå till första mötet med min arbetslivsresurs. Jag var på introduktion förra vecka och idag börjar det alltså på riktigt. Jag känner mig helt blank i huvudet, men inte alls sådär bottenlöst panikslagen som jag kände mig igår. Wish me luck!

Racerkossan!

Jag är inne i en väldigt konstig period mentalt. Jag är både nere och hopplös, jättetrött i kroppen och samtidigt fylld av ångest och känner mig helt uppskruvad. Vanligtvis är det antingen eller. Antingen deppig eller ångestig. Men den senaste veckan har liksom varit BÅDE OCH, jippie vad kul! Jag önskar att jag kunde få någon slags behandling för mitt mående någon gång, men psykvården är inte speciellt aktiv i mitt fall.

Detta i kombination med isgata har inneburit att Sportkossan mest fått vila, skritta och gå fint i ridhus de senaste två veckorna. Idag skulle jag rida ut och vi lunkade iväg mot ”lilla långasjörundan”. Man kan rida ”långa” rundan också som är samma men med en  extra (15 min) galoppsväng. Men nu har vi ju tränat och tävlat i helgen så jag tänkte att en helt vanlig uteritt passade bra. Jag skriver alltid på tavlan i stallet var jag är och när jag tänker vara tillbaka.

Det gick oerhört bra! Lugnt och trivsamt. När vi kom till galoppvägen tyckte Sportkossan att NU ÖVAR VI FÄLTTÄVLANSGALOPP! Han ansåg väl att det var på tiden. Jag har i flera månader övat på att han ska gå fram och ta i även om han inte har draghjälp och idag var det tydligen dags för resultatet. Tjohoo! Duktig kossa! Jag tänkte nästan fortsätta på ”långa” rundan eftersom jag kände att han kanske behövde springa av sig lite till. Dock kände jag att jag inte ville ge mig ut på andra vägar än de jag har skrivit i stallet, OM det skulle hända något. Så det blev ”lilla” rundan.

På spaning efter lejon i horisonten!
På spaning efter lejon i horisonten!

Min kära sportkossa och jag är ganska lika på ett sätt; ibland får vi bara för oss att vi är jättestressade. Och nät vi blir så går det liksom inte att prata oss ur det, utan det blir liksom värre och värre. Ibland går det nästan inte att få kontakt med sportkossan när han är sån. Och det var precis det som hände efter den här lilla galoppen. Det fnystes och skuttades, tvärstopp med efterföljande stirrning in i evigheten (vet ni vad jag menar? Man får liksom ingen kontakt), öron som spetsades så mycket att de typ möttes i mitten. Det var bara att hålla i sig i min kära martingalring, ge lite halvlånga tyglar och andas hela vägen hem.

Nu gjorde han inget dumt, och till hans försvar hade någon huggt ner massa träd bredvid stigen och vi träffade både ett körekipage (WTF!?!?! sa sportkossan men oklart om han tyckte det var skitkul eller asläbbigt) och en galopperande tjur. Klart man får öva drakljud då! När vi hade tio minuter hem orkade min hjärna inte med honom längre utan jag hoppade av och så traskade vi hem tillsammans. Kombinationen mitt mående och stimmig kossa var inte så bra. När vi kom hem satt jag upp igen och han fick galoppera 128 varv i paddocken tills han var liiiiite tröttare.

Jag ser absolut inget nederlag i att hoppa av och leda. Ibland när jag sitter på stissar vi liksom upp varandra och ingen av oss mår bra av det! Jag tror inte att han kommer att lära sig ”om jag fjantar sitter hon av” för det händer så sällan och enbart när vi är på väg hem och jag känner att jag vill skritta av på ett avspänt sätt.

Men fan.
Men fan.

Sen skulle jag laga vår fina slowfeedinglåda och såklart tappade jag alla buntband ner i lådan och var otroligt nära att börja gråta. Det är helt enkelt en sådan dag idag. Jag försöker tänka att jag är jättebra som alls kom iväg till stallet och lyckades rida! Och hur fint det är att sportkossan trots att han hade myror i brallan inte vände, stack eller slängde sig en enda gång. Inte en självklarhet alls i vår värld!

Nu vet jag inte. Allt känns skit och minsta tanke på att ens röra mig triggar igång ångesten. Jag vet att jag borde äta men jag mår illa. 🙁