Varierad träning

Igår red vi långt (och ibland fort, hehe) och på ganska platta, hårda grusvägar. Så idag gjorde vi nåt helt annat; skritt på små stigar i skogen där Sportkossan fick gå upp, ner, på mjukt och ibland ojämnt underlag, lyfta på fossingarna och jobba med lite andra muskler än han gjorde igår.

Jag var lite fundersam om vi 1. Skulle hitta eller om vi skulle villa bort oss på Valberget (när jag säger ”små stigar” så är jag väldigt positiv, i verkligheten är det mer rakt ut i skogen lite lagom vagt och äventyrligt) 2. Skulle bli uppätna av myggor och bromsar eftersom de bor i fuktiga, skuggiga skogspartier och 3. Skulle halka  ihjäl oss eftersom det kan vara rejält sumpigt på sina ställen. Inget av detta hände, förutom en lätt släng av nr 3 precis i början, vilket vi redde ut. Sportkossan är en sådan som stannar och funderar när underlaget är dåligt (till skillnad från Rallyfarfar som tycker det är bättre att springa så man har det gjort), vilket jag var tacksam för idag när stigen typ försvann under oss. Förutom det var det härligt att lunka i skogen och man känner verkligen hur Sportkossan får tänka, koncentrera sig och arbeta rätt utan att jag gör någonting mer än att ”åka med”. Dessutom var han på strålande humör; glad, framåt, nyfiken snarare än skraj. <3

Jag vill också passa på att tipsa om en sak som faller under kategorin ”Saker jag inte visste jag behövde (men som jag nu inte kan leva utan)”. Den här manicken köpte jag på Biltema och jag förstår inte hur jag klarat mig utan den så länge! Jag använder rapsolja på Sportkossans hovar när det är torrt. Ni får själva gissa hur kladdigt allt blev när jag använde en gammal målarpensel och en begagnad hummusburk som jag förvarade i plastpåsar. Nu; inget spill, inget kladd, inga fettfläckar i skåpet. Har ni några grejer som tillhör den här kategorien? Saker som ni köpt bara lite på impuls och som nu är era käraste ägodelar? 🙂

Återförening i Bregottfabriken!

Sportkossan har en bästa vän och hans namn är Gammelkossan! De gick i hage tillsammans innan och tillbringade all tid tillsammans; äta, skojbråka eller springa och hålla varandras svansar i munnen. Nu bor de inte ihop längre men idag kom Gammelkossan med tillhörande husse) hit för en långtur! Total lycka!

Vi red nästan två mil på underbara grusvägar och det var bara så härligt. Sportkossan var verkligen superduktig, den där ovanliga blandningen mellan pigg och glad OCH lydig och arbetsvillig (dvs inte bara springa runt och lattja med huvudet uppe i luften). Kunde rida först, sida vid sida och sist med framåtbjudning och bara lätt tygelkontakt. Inga tramsigheter eller vara rädd för osynliga saker. Helt fantastiskt!

Efter en mil släppte vi på dem lite i galoppen och HERREGUD, jag tror det gick fortare än när jag och Ida red på galoppbanan ihop förra året. Killa-i-magen-fort! Sportkossan fick nåt extremt gladryck, för när jag sa ”ok, spring om du vill” sa han WIIIIIHOOOOOOO och sen gick han om Gammelkossan och sprang som vinden! Han som alltid är så seg när han är först!!! Det var lite jobbigt ett tag eftersom jag inte kunde stanna, och det är inte så bra sikt där och det kan dyka upp glada motionärer eller bilar bakom varje kurva. Typ man vill gärna ha en bromssträcka på mer än en kilometer!

Men det gick väl, vi fick stopp och direkt lugnade de ner sig. Egentligen perfekt häst-beteende: spring med eftertryck när du blir ombedd, chilla direkt när det är skritt och lång tygel. Sen kunde vi trava och galoppera i normalt tempo och med en härlig schvung och framåtbjudning. Sportkossan blev faktiskt finare och finare och gladare och piggare ju längre vi red, det måste väl ändå vara ett kvitto på att man har tränat rätt! Dagar som denna förstår man varför man håller på.

Sommarlunken

Sportkossan är ju av den lite grövre modellen, och han är inte alls bra på det här med värme. Han är både hårig och tjockhudad (förutom där utrustningen sitter, där är han en liten prinsessa som får skav av minsta lilla, haha!) och av naturen en livsnjutare.

Dagens konditionspass var därför mer ett tålamodspass (ja, kära älskade Sportkossa, ett lätt tryck med skänkeln betyder fortfarande gas och sen ska du hålla det tempot i mer än två steg helst) och även konditionspass för piloten. Stillsam lunk var det enda tempot vi kunde uppbåda (ni tror man inte kan lunka i galopp? Det kan man!). Enda gången vi fick upp farten lite var när vi var tvungna att trava lite på hemvägen för vi blev jagade av två äckliga bromsgetinghästflugorvaddetnuvar och jag fick panik. Men inte ens då var det direkt hysteriskt. Vi var lika svettiga båda två när vi kom hem. Var ute i kanske en och en halv timme, och jag kände inte av ryggen alls!

I förrgår skuttade Sportkossan iväg i galopp tre gånger under den korta biten från gården till ridhuset. När jag ledde honom. Rimligt. Idag gick vi förbi barn på studsmatta, skällande hund, den där ASFARLIGA trädgården vi har tokstudsat förbi den senaste tiden, en miljard konstiga maskiner och (IMPONERAS!!) EN SJÄLVGÅENDE GRÄSKLIPPARE! Utan att ens röra ett öra. Så sommarlunken har även goda sidor 🙂

Blev lite fundersam när jag såg de här sömtagen på bakskorna. Har inte reflekterat över att de sitter så ojämnt innan, men såg att en söm hade börjat krypa ur lite. Har placeringen av sömmarna någon betydelse för hur lätt skon trillar av? Ska jag be hovslagaren komma och spika lite bättre? MVH Sko-analfabet (Rallyfarfar har haft noll tappskor på sjutton år)

    

Grevlunda

Igår åkte vi på en liten Skånetripp och passade på att besöka Grevlundagården och deras Grand Prix-tävlingar, eftersom jag vann biljetter dit häromdagen! Tack Hööks! Det var verkligen en perfekt dag för det; lagom soligt och lagom varmt. Jag har inte varit på Grevlunda innan men herregud, vad fint de har det! Ridhuset är en balsal och utebanan har helt magisk utsikt över ängar och hav.

Ursäkta kass iphone-bild. Den fångar inte alls den otroliga utsikten!

Fick dock inte chansen att se den beryktade, nyanlagda naturbanan. Jag tycker givetvis att det är en bra idé och förhoppningsvis inspirerar det andra ryttare att våga sig ut utanför väggar och staket. Samtidigt, är det verkligen en revolutionerande idé? Känns som att träna ute i skogen gör väl varenda kotte? Speciellt när vi i Sverige har den underbara allemansrätten och därför kan rida i princip dit näsan pekar. Dessutom får man välbehövlig miljöträning, vilket man inte direkt får om man ska anlägga en egen bana på hemmaplan. Men jag förstår ju också att har man miljonhästar är man inte så sugen att riskera deras liv ute i trafiken och i allmän skog. Dessutom får de ju total kontroll över underlaget och är inte utelämnade åt bönders nycker (ni vet när de lägger fetestenkross på ens bästa galoppslinga? We’ve all been there…).

På samma tema ska jag definitivt köpa den här boken när den kommer ut! Den heter ”Ett med hästen i naturen” och är skriven av samma författare som gjort min näst bästa ridövningsbok ”Roligt med bommar och koner” (min bästa ridövningsbok, min bibel, Tio i manegen).

Jag har min egen naturbana, och det är vägen upp i skogen alldeles bredvid stallet. Dock inte underbart underlag hela tiden eller möjlighet att rida runt träd och på ängar i annat än skritt, men vi gör så gott vi kan. Klättrade och övade fattningar och det gick mycket bra. Smög också in lite början till sluta där jag hade chansen och han var lite mer framme. Dröjer ju länge innan vi klarar det enligt ”boken” men det ska böjas i tid, det som rakriktat ska bli, eller hur?

Alla situationer är bra tillfällen att öva på något!

Idag såg jag Sportkossans ögonvitor när han stod uppbunden och tog det som att idag ska jag få öva på att vara lugn och rida framåt till en mjuk kontakt. Hurra vad bra att jag ska få öva på det!

(var dock inte fullt så entusiastisk över det som jag vill låta påskina ovan)

Idag stod det klättring/galoppintervaller på schemat och det brukar bli ganska bra när han är lite spänd. Då rider vi samma slinga några gånger och han kan slappna av lite när han har försäkrat sig om att det inte finns några lejon i buskarna.

Skritta fram är värst, för jag vill ju inte börja rida ihop honom från början, utan tillåta honom att gå med huvudet där han vill. Så de första tio minutrarna är det stop motion och en total oförmåga att gå i en rak linje. Men jag blev lite trött på mig själv, för det var ju JAG som hoppade till för olika saker i början! Inte alls Sportkossan. Sen bytte vi och jag var lugn medan han var ryckig. Praktiskt att vi inte är det samtidigt, haha!

Vi såg en man med en hund som hade fräckheten att gå på vägen samtidigt som vi och sedan ta in på en annan väg! KATASTROF! Sen stod det en stubbe vid vägen och den har bara stått där sedan tidernas begynnelse, men den var ändå så sjuuuukt obehaglig att vi var tvugna att tvärstanna och sedan passera den i smyg-gång med huvudet på sned. VARJE GÅNG! Sen såg vi en bil, JORDENS UNDERGÅNG. Sen var det ett rådjur som gick i skogsbrynet på andra sidan fältet typ trehundra meter bort, RÄDDA SIG DEN SOM KAN!!! Och så var vi tvugna att gå förbi buskar. BUSKAR!!! JÄTTEFARLIGA BUSKAR!!! Måste passeras i latmaskpassage ackompanjerat av drakljud!

Men jag klarade ut det riktigt bra. Inte dra ihop honom, utan rida framåt. Använda energin till att jobba med ryggen uppe istället för nere vid knäna. Och det blev aldrig mer än små stopp (som jag genast tryckte igång igen) och små ryck! Heja oss. Passade på att göra lite fattningar när han ändå hade bakbenen under sig beredd på flykt och de blev bra. Om han ändå kunde ha den här energin på banan men utan att vara skiträdd för allt!

Att vi inte rev det här hindret var ju lite av ett under!

Jag köpte två fina bilder av fotografen i Lenhovda i helgen. Jag tycker att man ska stötta artistisk verksamhet när man kan, så jag köper gärna bilder om vi blir fotade på tävling. Och köper gärna musik/merch av band och försöker betala inträde så ofta jag kan. Förresten, är det någon WordPressexpert här som vet hur man får bilderna att visas större i inläggen? De är ju pluttesmå!

Bäst på att vila!

Man blir ju glad ända in i hjärtat när man kommer till betet och möts av den här synen. Såhär ser ett riktigt härligt hästliv ut! Notera också att Sportkossan är den som vilar hårdast…

Men han piggade på sig och jag kunde ta en trevlig, lugn runda i skogen utan att behöva varken frukta för mitt liv eller få kramp i benen. Det är härligt att ha hittat en framskrittningsrunda som både har backar och lyfta-på-fötterna-partier. Sedan red jag lite bomarbete i paddocken. Försökte sätta galoppen och sedan inte underhålla den eller ”trycka av” framför bommarna för att komma rätt, utan målet var att han skulle ta tag i det lite själv. Bommar är ju inget att bry sig om, tycker Sportkossan, man kan gå på dem eller över dem eller trilla på dem, det spelar inte så stor roll… Men till slut fick jag till en ganska energisk, rund hoppgalopp (eller, iallafall åt hoppgaloppshållet!) och kom över bommarna hjälpligt. Jag vet inte hur mycket min rygg kommer hålla för hoppträning, men jag kan ju iallafall försöka komma in i lite ”hopp-ridning” och ändå ha en avslappnad häst.

Nu åker vi till Alvesta och Tyrolen och Muskelrock! JÄ!

Ordningen återställd!

Sportkossan är tillbaka! Idag hade jag sån tur att en stallkompis kom till stallet samtidigt som jag och skulle rida ut. Så vi hängde på – en timmes skrittur i skogen. Och då menar jag verkligen i skogen – vägar är för veklingar 🙂 Perfekt eftersom då måste Sportkossan fokusera på att inte ramla omkull och då kan han inte spana efter faror samtidigt. Dessutom var det ju skönt att ha en kompis med sig, tyckte vi båda. Jag blev visad två jättebra slingor att använda till framskrittning, istället för att vända och gå samma väg tillbaka. Plus en stig till lite mer galoppvänliga vägar utan att behöva rida på 70-väg för att komma dit. Sportkossan var pigg och glad men lugn, så jag är väldigt glad!

Innan dess hade jag boendestödjaren här och för en gångs skull gick det jättebra. Bra att ha det på morgonen, så slipper jag gå och oroa mig för det. Städade köket – HEJA MIG!

Förra veckan tog Mattias tag i mitt liv och anmälde mig till en sommarkurs i låtskriveri på Bleknge Folkhögskola. Anmäla till saker är inte min starka sida direkt, så jag är glad att han gjorde det. Idag fick jag antagningsbesked – jippie! Ska bli jätteroligt. Jag har fastnat lite i min kreativitet senaste året, så jag hoppas att jag kommer in i det lite igen. Att det dessutom är en av mina favoritlåtskrivare som håller i det gör ju inte saken sämre!

Jag och min unghingst…

Igår var jag så trött att det tog över en timme att komma upp ur sängen. SÅ TRÖTT och allt kändes helt meningslöst och jag ville bara ligga i sängen, äta kakor och kolla på New Girl. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, så något försenad åkte jag till jobbet. Och sen åkte jag till hästen. Ibland får man vara nöjd med det; man dök upp. Gjorde kanske inte så mycket vettigt, men man var där. Heja mig!

Jag har börjat inventera lagret. Det är otroligt avslappnande och tillfredsställande, haha! En gång jobbade jag i en fancy klädbutik på Victoria station i London, då ville jag bara vara på lagret hela tiden. Packa upp grejer, checka av, placera på rätt ställe. Tyst, lugnt, inget jäkla lagarbete. Perfekt. Lyssnade på musik samtidigt och peppade: Om en vecka blir det Steel Panther på SRF! WOOOP!!!

Inventering på jobbet. Jag är lite störd men jag tycker sånt är jättekul. Man kanske skulle bli lagerarbetare…

Och så lite om djuret: Det är väldigt jobbigt att vara en Sportkossa just nu. Vi har nämligen släppt ihop honom och hans fyra hagkompisar med det 27 år gamla 125 cm höga stoet som han har gått och längtat efter i hagen bredvid hela vintern. Sportkossan vill så gärna ha sin flickvän för sig själv, men han är också lite för mesig för att säga ifrån till sina grabbkompisar som alla är betydligt tuffare än honom. Åh, han har det så jobbigt! Så när jag skulle ta in honom igår efter två dagars välförtjänt vila var det mer som att jag hade nån slags hingst än en beskedlig kossa… Han var jättestressad, spänd och helt ofokuserad på mig och gick med böjd nacke, passageliknande steg och blåste som en drake. När jag ledde honom alltså.

Här har en av grabbarna hamnat mellan Sportkossan och flickvännen. Sportkossan vågar inte säga ifrån…

Följdaktligen insåg jag att det skulle bli en emotionell katastrof för oss båda om jag skulle försöka sitta på honom. Började med att gå en promenad, så han åtminstone skulle få komma ut lite, och det gick ganska bra. Fortfarande passagesteg och hingstnacke, men han höll sig på mattan. Slappnade av efter ett tag. Sedan longerade jag både länge och väl. Om han nu hade så mycket energi får man ju försöka använda den! Och det gick faktiskt himla bra. Han har börjat slappna av så fint och trava på och höja ryggen. Tillochmed galoppen börjar se trevlig ut.

Jag longerar alltså med enbart bettlöst träns, inga inspänningar eller så. Poängen med longering av Sportkossan är att han ska gå fram själv utan att någon sitter på och klämmer. Sedan ska han slappna av och hitta sin egen balans. Det syns tydligt om jag inte har sadel eller longergjord när ryggen kommer upp! Riktigt kul att se när han jobbar ordentligt! Då vet man verkligen att det är en ärlig form, för det är nämligen han själv som väljer den. Han är också 100% on voicecommand! Gör jättebra övergångar och tempoväxlingar i gångarterna på bara rösten. Coolt 🙂 Inte halt dock, det var nämligen inte så intressant att stå stilla…

Idag var det full storm blandad med piskande regn, så inte direkt något ideal ridväder av sprattlig kossa. Vi gick bort till Waalers och lånade deras ridhus lite. Det är viktigt när han är såhär att vi ändå tar oss ut från gården. Samtidigt vill jag inte bråka med honom, stackarn, han kan ju faktiskt inte hjälpa att han är kär! Jag försökte återskapa känslan från longeringen, dvs att vara stilla och låta honom jobba. Det är ju det man strävar efter i all ridning, men ack så svårt att genomföra! Speciellt när han är spänd och ska leta saker att skutta för. Men jag red bara framåt med en stilla hand och herregud vad bra det blev! Energi! Avslappning! Självbärighet! Jag kunde tillochmed sitta ner i traven utan att han fick motorstopp! Och svänga! Whiiii!!!! Det blev ett inte så långt pass, för jag kom väldigt snabbt dit jag ville och då är det ju ingen mening att sitta och nöta. ÅH vad glad jag är för att jag kunde styra in all energi och få det till arbete istället för tjolahopp tjolahej!

Japp! 100% inte fokuserad på matte!

Sedan avslutade han med att hoppa på mig och dra sönder uppbindningsringen när han skulle få mat. SUCK! Men det är bara att vara tålmodig och vänta på att den här hysterin ska gå över. För han kommer väl inte vara såhär hela sommaren?!?

Tävlingsförberedelser

Jag tänker så mycket och gör så lite av vad jag tänker. Och då blir jag så besviken på mig själv. Det har varit ganska bra ett tag nu och jag har gjort en hel del saker. Även jobbiga saker, t.ex. laga mat, vilket är mitt absolut värsta! I förrgår kom baksmällan, i kombination med att det var strax innan mens. JAG ÄR SÅ TRÖTT! Och så är det varmt och då har jag ingen matlust och äter man inte blir man ju ännu tröttare.

Har ändå lyckats rida, vilket jag är stolt över, men inte alls som jag hade tänkt. Ville ju bygga upp morgondagens bana på ängen och öva på den några gånger igår, men det gick bara inte. Inte heller kände jag att jag skulle orka med diverse hyss från Sportkossan, så jag drog mig för att rida ut i skogen. Så det har blivit två dagars runtdrivande i paddocken. Idag öppnade jag grinden en gång och red med lansen två gånger, det var så långt jag kom.

God morgon!

Men nu försöker jag verkligen säga till mig själv; fan vad jag är bra. Trots att min hjärna orkar mycket mindre än vad den borde så gör jag ändå vad jag kan. Även om det inte blir exakt som jag tänkt blir det iallafall NÅNTING! Och så blev det bad idag också.

SMUTSER!

Tänkte att jag bara skulle blaska av honom lite pga genomsvett och tävling imorgon. 35 minuter senare och Smutskossan är fortfarande inte ren… Jag ger upp. Han blev väl marginellt renare iallafall. Packade transporten så imorgon är det bara att plocka in djuret, damma av honom lite halvhjärtat och sedan åka!

Nu ska jag VILA och titta på sommaren inifrån min lägenhet. Och så ska jag se fram emot hur utvilad jag kommer vara på tävlingen imorgon och hur roligt det kommer bli och hur förutsättningslöst och resultatofokuserat jag kommer rida! Målet är att jag ska vara avspänd och ha tydliga skänklar. Sportkossans avspändhet och om huruvida han kommer vara hysterisk kan jag inte göra så mycket åt, inte mer än vad jag har tränat hela vintern. Så att ha det som mål är ju lite dumt. Bättre att ha något som jag kan kontrollera som mål, dvs MIG SJÄLV. Om Sportkossan är hysterisk men jag behåller mitt lugn så har vi vunnit. Om jag rider enligt mitt hemmasystem hela tävlingen så har vi vunnit, även om vi kommer sist. Nu gör vi detta, yay!!!

Ibland undrar man…

…vad som försigår i Sportkossans hjärna. Det är som att han ibland måste ha ”skräckhoppeskutten” ur systemet på något vis. Som om det byggs upp i honom och sen bara PANG! Så kokar mjölken över, mikromaten exploderar och saftflaskan man glömt att man lagt i frysen är numera i HELA frysen.

Jag har haft mycket problem att han är rädd för saker, något som man inte kan tro när man ser honom. Men jag har suttit löst ganska många gånger, det lovar jag. Han är snabb som blixten! Nu är det dock för det mesta lite mer sansat, han vågar stanna kvar hos mig i större utsträckning än innan.

Halvvägs ner för grusvägen som leder från stallplanen till vägen tvärtstannade han idag. Och jag var inte tillräckligt med för att parera, så han frös fast. Tog ett steg, stannade. Ett steg till, stannade. Av någon anledning tänkte jag att det skulle bli bättre av att han fick titta på det själv och komma på att spöken inte är farliga. Vet inte varför jag ibland får hjärnsläpp och tror att den taktiken funkar på Sportkossan. Det gör den INTE, det som funkar är att käckt smacka på honom och tralla på Thunder Road och titta i trädkronorna med lite halvlånga tyglar fast man tror att man ska dö.

Till slut var han så spänd att jag kände hans hjärta genom sadeln och han hade sina öron i min mun typ. Så det var bara att hoppa av och promenera en skvätt med totalt okontaktbar häst. Satt upp när han slappnat av lite och lyckades rida ungefär halvvägs på rundan utan mer än extremt misstänksamt stirrande på ALLT. Men jag höll min plan; övergångar och tempoväxlingar ända in i kaklet. Duktigt av mig, eller hur? Har man varit en dumröv i början av ridpasset och bekräftat för hästen att allt är farligt genom att låta honom stå stilla och vara rädd får man vackert rida hela passet utan att klaga!

Efter en timmes ridande då jag ändå tänkte att han hade glömt sitt initiala mentala ståhej skrittade vi förbi ett hus. HERREGUD, FYFAN, JÄVELN OCH HANS MOSTER VI KOMMER DÖ! Det var länge sedan han spelade ut sitt ”galoppera på stället som en ponny”-kort, det brukar vara förbehållet jaktstarter och självgående gräsklippare, men vid åsynen av detta helt stillsamma hus vi har passerat en miljard gånger utan att blinka fick jag hela uppvisningen. Fast det är ju trevligt på ett sätt att han inte sticker. Dock är det svårt att veta vad jag ska göra i dessa situationer eftersom han både vill frysa fast och glo samtidigt som han vill sticka. Därav galoppera på stället.

Sen red vi vidare och hem utan fler incidenter, trots komöte, lastbilar, folk som vattnade gräsmattor, traktorer, vedhuggare osv. Jag skulle så gärna vilja veta vad han flippar över vid sådana här tillfällen. Jag förstår verkligen inte och då är det svårt att hjälpa honom.

Förhoppningsvis har han fått det ur sig nu och låter bli dylika sprattel på lördag då vi ska på WE-tävling. Skulle så gärna vilja se banskissen och ryttarmeddelandet därifrån nu så man kan förbereda lite! 🙂