Ordningen återställd!

Sportkossan är tillbaka! Idag hade jag sån tur att en stallkompis kom till stallet samtidigt som jag och skulle rida ut. Så vi hängde på – en timmes skrittur i skogen. Och då menar jag verkligen i skogen – vägar är för veklingar 🙂 Perfekt eftersom då måste Sportkossan fokusera på att inte ramla omkull och då kan han inte spana efter faror samtidigt. Dessutom var det ju skönt att ha en kompis med sig, tyckte vi båda. Jag blev visad två jättebra slingor att använda till framskrittning, istället för att vända och gå samma väg tillbaka. Plus en stig till lite mer galoppvänliga vägar utan att behöva rida på 70-väg för att komma dit. Sportkossan var pigg och glad men lugn, så jag är väldigt glad!

Innan dess hade jag boendestödjaren här och för en gångs skull gick det jättebra. Bra att ha det på morgonen, så slipper jag gå och oroa mig för det. Städade köket – HEJA MIG!

Förra veckan tog Mattias tag i mitt liv och anmälde mig till en sommarkurs i låtskriveri på Bleknge Folkhögskola. Anmäla till saker är inte min starka sida direkt, så jag är glad att han gjorde det. Idag fick jag antagningsbesked – jippie! Ska bli jätteroligt. Jag har fastnat lite i min kreativitet senaste året, så jag hoppas att jag kommer in i det lite igen. Att det dessutom är en av mina favoritlåtskrivare som håller i det gör ju inte saken sämre!

Jag och min unghingst…

Igår var jag så trött att det tog över en timme att komma upp ur sängen. SÅ TRÖTT och allt kändes helt meningslöst och jag ville bara ligga i sängen, äta kakor och kolla på New Girl. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, så något försenad åkte jag till jobbet. Och sen åkte jag till hästen. Ibland får man vara nöjd med det; man dök upp. Gjorde kanske inte så mycket vettigt, men man var där. Heja mig!

Jag har börjat inventera lagret. Det är otroligt avslappnande och tillfredsställande, haha! En gång jobbade jag i en fancy klädbutik på Victoria station i London, då ville jag bara vara på lagret hela tiden. Packa upp grejer, checka av, placera på rätt ställe. Tyst, lugnt, inget jäkla lagarbete. Perfekt. Lyssnade på musik samtidigt och peppade: Om en vecka blir det Steel Panther på SRF! WOOOP!!!

Inventering på jobbet. Jag är lite störd men jag tycker sånt är jättekul. Man kanske skulle bli lagerarbetare…

Och så lite om djuret: Det är väldigt jobbigt att vara en Sportkossa just nu. Vi har nämligen släppt ihop honom och hans fyra hagkompisar med det 27 år gamla 125 cm höga stoet som han har gått och längtat efter i hagen bredvid hela vintern. Sportkossan vill så gärna ha sin flickvän för sig själv, men han är också lite för mesig för att säga ifrån till sina grabbkompisar som alla är betydligt tuffare än honom. Åh, han har det så jobbigt! Så när jag skulle ta in honom igår efter två dagars välförtjänt vila var det mer som att jag hade nån slags hingst än en beskedlig kossa… Han var jättestressad, spänd och helt ofokuserad på mig och gick med böjd nacke, passageliknande steg och blåste som en drake. När jag ledde honom alltså.

Här har en av grabbarna hamnat mellan Sportkossan och flickvännen. Sportkossan vågar inte säga ifrån…

Följdaktligen insåg jag att det skulle bli en emotionell katastrof för oss båda om jag skulle försöka sitta på honom. Började med att gå en promenad, så han åtminstone skulle få komma ut lite, och det gick ganska bra. Fortfarande passagesteg och hingstnacke, men han höll sig på mattan. Slappnade av efter ett tag. Sedan longerade jag både länge och väl. Om han nu hade så mycket energi får man ju försöka använda den! Och det gick faktiskt himla bra. Han har börjat slappna av så fint och trava på och höja ryggen. Tillochmed galoppen börjar se trevlig ut.

Jag longerar alltså med enbart bettlöst träns, inga inspänningar eller så. Poängen med longering av Sportkossan är att han ska gå fram själv utan att någon sitter på och klämmer. Sedan ska han slappna av och hitta sin egen balans. Det syns tydligt om jag inte har sadel eller longergjord när ryggen kommer upp! Riktigt kul att se när han jobbar ordentligt! Då vet man verkligen att det är en ärlig form, för det är nämligen han själv som väljer den. Han är också 100% on voicecommand! Gör jättebra övergångar och tempoväxlingar i gångarterna på bara rösten. Coolt 🙂 Inte halt dock, det var nämligen inte så intressant att stå stilla…

Idag var det full storm blandad med piskande regn, så inte direkt något ideal ridväder av sprattlig kossa. Vi gick bort till Waalers och lånade deras ridhus lite. Det är viktigt när han är såhär att vi ändå tar oss ut från gården. Samtidigt vill jag inte bråka med honom, stackarn, han kan ju faktiskt inte hjälpa att han är kär! Jag försökte återskapa känslan från longeringen, dvs att vara stilla och låta honom jobba. Det är ju det man strävar efter i all ridning, men ack så svårt att genomföra! Speciellt när han är spänd och ska leta saker att skutta för. Men jag red bara framåt med en stilla hand och herregud vad bra det blev! Energi! Avslappning! Självbärighet! Jag kunde tillochmed sitta ner i traven utan att han fick motorstopp! Och svänga! Whiiii!!!! Det blev ett inte så långt pass, för jag kom väldigt snabbt dit jag ville och då är det ju ingen mening att sitta och nöta. ÅH vad glad jag är för att jag kunde styra in all energi och få det till arbete istället för tjolahopp tjolahej!

Japp! 100% inte fokuserad på matte!

Sedan avslutade han med att hoppa på mig och dra sönder uppbindningsringen när han skulle få mat. SUCK! Men det är bara att vara tålmodig och vänta på att den här hysterin ska gå över. För han kommer väl inte vara såhär hela sommaren?!?

Funderingar och musiksöndag

Idag är en sådan där jobbig dag igen. Jag ska både jobba, träffa arbetslivsresurs och gå till mellanvården och utvärdera mitt tyngdtäcke. Men efter det kan resten av veckan ägnas åt att försöka bygga den där vardagsrutinen jag har så svårt för. Jag tror att om jag bara hade haft jobb och fritid så hade det gått helt okej, men nu har jag jobb, fritid och jättemycket andra saker och då blir det lätt för mycket. Men jag vet ju också att jag behöver hästarna, för de dagar jag inte rider blir jag på fruktansvärt dåligt humör, hopplös och ledsen. Så hästar hjälper definitivt till att ta bort lite av mitt dåliga mående.

Igår red jag inte heller, men det var faktiskt helt okej. Jag försökte ta det lugnt, gick en promenad och sprang typ 100 meter! Inget ryggont, så snart kan jag springa 110 meter 🙂 Jag tänkte mycket på just kombintationen hästar och psykisk ohälsa, så kanske det kommer några fler sådana blogginlägg snart. Jag har läst en del om hur hästar används i vården som terapeutiskt hjälpmedel, men jag är nog mer intresserad av hur ”vanliga” hästar, t.ex. ridskolehästar och hobbyhästar, hjälper lite mer högfungerande eller icke-diagnosticerade personer i vardagen. Alla mår ju bättre av lite häst, men varför?

Heart. Nu när jag ser hur coola de är får jag nog börja lyssna på dem, haha!

Vi gick till studion och spelade in kör. Det blev verkligen pricken över iet. Speciellt en stämma som jag la på refrängen låter helt underbart, väldigt 1988. Jag får ofta höra att vi låter som Paramore eller Heart (sångmässigt), vilket är lite absurt eftersom jag aldrig har lyssnat på något av banden… Men Heart kommer vi nog få höra ännu mer efter detta! Så coolt att få jobba med en grymt bra producent, det är helt omixat men låter redan helt vansinnigt bra. Bara basen kvar, sedan ska det mixas och mastras och sedan tar vi över världen. 😉

På kvällen var det livesändning i vårt kök. Swedish Guitar Nerd pratade med sina fans världen över. Häromdagen åkte vi till Mjällby för att köpa en högtalare, och han blev igenkänd! Det tyckte jag var coolt. Nördar = bäst!

Tävlingsförberedelser

Jag tänker så mycket och gör så lite av vad jag tänker. Och då blir jag så besviken på mig själv. Det har varit ganska bra ett tag nu och jag har gjort en hel del saker. Även jobbiga saker, t.ex. laga mat, vilket är mitt absolut värsta! I förrgår kom baksmällan, i kombination med att det var strax innan mens. JAG ÄR SÅ TRÖTT! Och så är det varmt och då har jag ingen matlust och äter man inte blir man ju ännu tröttare.

Har ändå lyckats rida, vilket jag är stolt över, men inte alls som jag hade tänkt. Ville ju bygga upp morgondagens bana på ängen och öva på den några gånger igår, men det gick bara inte. Inte heller kände jag att jag skulle orka med diverse hyss från Sportkossan, så jag drog mig för att rida ut i skogen. Så det har blivit två dagars runtdrivande i paddocken. Idag öppnade jag grinden en gång och red med lansen två gånger, det var så långt jag kom.

God morgon!

Men nu försöker jag verkligen säga till mig själv; fan vad jag är bra. Trots att min hjärna orkar mycket mindre än vad den borde så gör jag ändå vad jag kan. Även om det inte blir exakt som jag tänkt blir det iallafall NÅNTING! Och så blev det bad idag också.

SMUTSER!

Tänkte att jag bara skulle blaska av honom lite pga genomsvett och tävling imorgon. 35 minuter senare och Smutskossan är fortfarande inte ren… Jag ger upp. Han blev väl marginellt renare iallafall. Packade transporten så imorgon är det bara att plocka in djuret, damma av honom lite halvhjärtat och sedan åka!

Nu ska jag VILA och titta på sommaren inifrån min lägenhet. Och så ska jag se fram emot hur utvilad jag kommer vara på tävlingen imorgon och hur roligt det kommer bli och hur förutsättningslöst och resultatofokuserat jag kommer rida! Målet är att jag ska vara avspänd och ha tydliga skänklar. Sportkossans avspändhet och om huruvida han kommer vara hysterisk kan jag inte göra så mycket åt, inte mer än vad jag har tränat hela vintern. Så att ha det som mål är ju lite dumt. Bättre att ha något som jag kan kontrollera som mål, dvs MIG SJÄLV. Om Sportkossan är hysterisk men jag behåller mitt lugn så har vi vunnit. Om jag rider enligt mitt hemmasystem hela tävlingen så har vi vunnit, även om vi kommer sist. Nu gör vi detta, yay!!!

Terränghoppning med vikarie lll

Igår gjorde jag en hela massa, och en hel del av de sakerna är grejer jag egentligen har väldigt svårt för. Jag lagade till exempel mat för typ andra gången i år! Det verkar kanske som en helt idiotisk grej att vara stolt över, men för mig är det STORT! Lyckades även diska lite och torka av lite efteråt – och jag dog inte av trötthet! Sommaren är verkligen min årstid, allt känns bättre.

Igår körde jag även mitt släp för första gången! Lite farligt, för det rullar så lätt och är smalare än bilen så man får verkligen tänka aktivt på att man har det. Men jag kör ju som en tant UTAN släp så det var en ytterst smooth ride för Sportkossan. Och jag fick inviga mitt nymonterade sadelskåp! Perfekt för en hoppsadel, träns och ryktväskan. Det återstår att se om även dressyrsadeln går in…

Jag och Theresia åkte till Hoby och hoppade terräng! Eller, ja, jag tittade på såklart. De var superduktiga och Theresia fick sitt fälttävlanskort på stor häst! Så underbart att se en riktigt duktig ryttare rida Sportkossan, dels för att jag får se hur bra han kan gå, dels för att han gör exakt samma drulligheter med andra som har gör med mig. Men nu är det nära tills jag får hoppa lite igen, eller iallafall försöka.

Par i skäck!

En sak som jag blev glad för också var när en annan ”ponnymamma” frågade hur högt jag tävlade med Sportkossan i vanliga fall. Då svarade jag att vi rider på typ 80-90 eller så. Varpå min tränare bara ”Nej, du ligger stadigt på H90 och tränar för H100!”. Hahaha, vet inte om jag någonsin vågar mig på H100 men det var ju fint att hon tyckte det 🙂

Två av mina favoriter på samma bild!

Helsingborgspelning

Spelningen igår gick ganska bra. Jag kände mig lite ur form och lite förkyld så när jag skulle hoppa runt blev jag otroligt andfådd och missade massa toner. Tog inspiration av sångaren i Hardcore Superstar och gick runt på scenen istället för att hoppa = mindre andfådd, fler bra toner. Funkade ganska bra för vi fick bra kritik att vi använde hela scenen. En i juryn hade kollat upp att jag spelade bas innan och tyckte det var jättebra att jag inte gjorde det utan kunde hoppa runt på scenen istället. Känns som att det var helt rätt att ta med bästa Pelle i bandet!!

Eventuellt coolaste backstage hittills – en boulebana!

Sen åt vi vegansk och glutenfri kebabpizza på Bomb Pizzeria, turistade lite, råkade på en annan rockstjärna (från bästa Frontback!) och gick sedan till hotellet. Jag utnyttjade hotellnatten till max genom att inte kunna sova!!

Helsingborg och Helsingör.

Jag kan verkligen inte sova alls för tillfället. Jag har haft sömnproblem så länge jag kan minnas, men det har oftast varit att min hjärna varvar igång medan kroppen är trött. Nu är det precis tvärtom. Min hjärna är helt lugn och vill stänga ner, men kroppen är igång. Känns som det kryper i musklerna, de känns lite spända och liksom fulla av energi! Men jag kan inte träna mer än vad jag gör, det kommer liksom inte funka. Just nu rider jag upp till två timmar per dag (och att rida Sportkossan är INTE bara åka med, utan man får jobba!), gör yoga och promenerar/springer. Varje dag! Man tänker att musklerna borde vara trötta liksom? Och jag äter normalt, försöker verkligen fokusera på att äta på bestämda tider och inte hoppa över något mål. Ska prova att minska ner lite på sockret, kanske är det som spökar? Nu har jag regeln att inte äta/dricka nåt sött efter klockan sex, kanske helt enkelt får säga att inte äta nåt socker alls till vardags?

Jag har fått en kallelse till en arbetsterapeut nästa vecka och ska där få prova ut ett tyngdtäcke. Är det någon som har provat det? Funkar det?

Tourlife 4life!

Sitter här i baksätet av turnébussen (heh) och är på väg till Helsingborg med Lovebomb! Sista Livekarusellengiget, ska bli jätteroligt men också trist att det är sista. Det är så svårt att få spelningar så Studiefrämjandet gör en fantastisk insats som arrangerar detta.

Tänkte ta tillfället i akt och skriva varför det är så grymt bra att vara på turné när man har AD(H)D och/eller ASD. För man kan ju tycka att det vore mardrömmen för en sån som jag, men det är precis tvärtom!

• Man slipper alla vardagssysslor. All mat lagas och serveras och fixas av någon annan. All disk också. Man behöver inte städa, bädda eller göra nåt annat som för mig tar all min energi.

• Man vet exakt vad som ska göras. Är man på en längre turné är det samma sak hela tiden. Vakna, åka, komma till spelstället, soundchecka, äta, spela, rigga ner, sova. And on it goes. Autisten i mig jublar!

Man får spela på skitcoola ställen, typ 100 Club i London.

• Samtidigt är varje dag ny, man får vara på väg, se nya saker och träffa nya människor. ADHDn frodas!
• Man får syssla med sitt stora intresse.

Man får vara byxlös i Paris.

• Man behöver inte vara normal. Faktum är att det premieras att vara lite udda. Man behöver inte hålla igång samtal med folk man inte har nåt gemensamt med. Istället kan man hålla käften en hel dag eller diskutera senaste SRF-bokningarna (Treat!). Men man behöver inte höra om någons barns dagisinskolning.
• Man får adrenalinkicken. Oavsett om man spelar för ett utsålt Sheperds Bush eller tre personer inklusive ljudteknikern i Backaryd är det en urladdning som heter duga. All nervös energi går liksom åt då, så den behöver inte ta nån plats resten av dagen.
• Man behöver inte organisera nånting. Eller ta ansvar för mer än sin egen lilla del. Som på en bussresa blir man runtvallad och tillsagd vad man ska göra. Detta kräver såklart att man har en vettig turnéledare, annars blir det lite tvärtom. Då kan man bli strandad på Washingtons centralstation mitt i natten (har hänt!).

Man får äta pulled pork (som man fått av trummisen i förbandets uncle Brian när man repade i hans gillestuga i Virginia) på en motorväg mellan Boston och Philadelphia.

• Man är med om ett ÄVENTYR! Oavsett var, när och hur. Lever livet, så att säga.

Boendestöd och dressyr

Jag har ju nämnt tidigare att jag har fått boendestöd beviljat och tänkte uppdatera lite hur det går med det. När handläggaren hade beviljat det kom hon och två i teamet hit på ett litet möte. Jag fick träffa min huvudsakliga boendestödjare och även reservstödjaren som kommer hit om den första har förhinder någon gång. Mycket bra att de tänker att man inte ska få träffa en vilt främmande människa om någon blir sjuk, utan man har lite koll på vem som kommer. Tummen upp för det!

Idag på eftermiddagen var boendestödjaren här och jag var rätt nervös. Det tar orimligt mycket energi för mig att ha saker inplanerade, och särskilt när det är en sådan här sak. Dels vet jag inte riktigt vad som ska göras eller hur det ska gå till, dels känner jag inte den som ska komma och dels ska personen komma HIT, till mitt hem. Jag blir väldigt obekväm med det, vet inte riktigt varför. Så jag vaknade imorse och var bara allmänt BLÄH, men jag visste ju att om jag bara skulle sitta och vänta på att klockan skulle bli 14.30 hela dagen så hade det blivit bra mycket mer BLÄH.

Så jag åkte till stallet och red lite dressyr/WE. Det gick riktigt bra och jag var duktig och separerade handen från skänkelhjälperna (vet ni hur svårt det är att göra nåt med benen och samtidigt hålla exakt samma stöd i handen fast hästen ändrar kontakten och huvudställningen? Det handlar inte om att vara stilla med handen utan att hålla handen stilla i förhållande till hästens mun, jeflar vad svårt när hästen ifråga inte är stadig i kontakten!). Sportkossan drabbas dock ofta av Temporär Dövhet på dressyrbanan och kommer inte ALLS ihåg vad ett lätt tryck med skänkeln betyder. Jag känner mig ganska taskig när jag måste kicka till honom så att NÅT HÄNDER men alltså, han får rätt många chanser att lyssna på en fin hjälp. Dock kände jag mig nere efter det och tyckte att jag var sämst, men jag har PMS på g så jag skyller på det (i tisdags grät jag på Ica för att Sportkossan hade blivit rädd för en hund en halvtimme tidigare, need I say more?). Vi övade grinden och lansen och det gick bra. Grinden på ”fel håll” fick dock Sportkossan att undra vad fan vi höll på med, men det löste sig. Får öva mer på det så att vi kan öppna med handtaget både till höger och till vänster utan att behöva stanna och fundera mitt i.

En smutsig häst är en glad häst! Så Sportkossan är gladast av alla alltid!

Hursomhelst, efter det var jag ganska lugn inför boendestödjaren. Det jag behöver mest hjälp med är struktur, alltså när och hur jag ska göra olika vardagssysslor. Nu kommer ni vanliga människor därute tycka jag är helt bäng, för det här är saker som ni gör utan att tänka på det. Dessutom förstår ni nog inte att jag kan planera Sportkossans träningsschema in i minsta detalj, men inte veta hur man städar badrummet men googla ojämn begåvning så får ni se varför det är så.

Vi började med de sysslor som jag ändå tycker är ganska lätta. Det vill säga inte handla eller laga mat eller dammsuga (det är hemskt!). Det blev Tvätta (med hjälp av Mattias), Städa hallen, Städa Badrummet, Städa köket och Planera matsedel. Vi bestämde när de ska göras och även hur de ska göras och vilken utrustning man behöver för att göra dem. För mig är det ofta så att jag inte märker att en sak ska utföras förrän det är uppenbart alldeles för sent, och då blir uppgiften alldeles för stor för att genomföra. Det är också svårt för mig att börja om jag inte vet hur eller vad för grejer man behöver. Sen har jag också ofta lätt för att fastna i saker, t.ex. om jag ska torka av spisen uppepå märker jag att det är lite smutsigt på sidan av spisen, och sen är det lite smutsigt lite längre ner osv… och det slutar med att jag gör alldeles för mycket och projektet ”torka av spisen” tog två timmar istället för två minuter.

Jag känner mig så korkad, det här kan ju tillochmed ett BARN utföra utan att behöva ha instruktioner, men ja, nej, nu är det väl så. Nu är jag jättetrött och skule behöva gå ut lite, men såklart har det ösregnat hela eftermiddagen och kvällen så jag är inte jättesugen på en promenad direkt. Det får bli chips och Bones och försöka att inte sakna Mattias (som är i Norrland just nu) alltför mycket.

Hoppning och framtidsplaner

Ni får ursäkta att jag inte har skrivit så mycket på sistone. Allt är i full gång med arbetsträning, boendestöd, läkarbesök och så vidare och det är ju BRA. Men det lämnar väldigt lite ork till att författa bra inlägg vill jag lova! Jag ska försöka uppdatera om detta så småningom, om jag orkar.

I tisdags var det hoppträning och jag provade att hoppa bettlöst. Det gick ganska bra, men jag hade svårt att korta honom och behålla energin. Han tog tygelhjälper mer som att sakta av, istället för att samla sig. Inte lätt för honom att veta! 🙂 Tror det är bäst att jag rider med bett i hoppningen för att kunna reda ut det där sista finliret och få upp honom lite fram. Trots det var han duktig och räddade mig ett par gånger. Jag tror att han tycket att de här hindrena är lite för små nu, runt 90. Det är som att han inte koncentrerar sig och tar tag i hindrena, utan bara galopperar på och ojsan hoppsan, det får bli som det blir. Det är ju faktiskt han som måste hoppa, jag kan bara rida så bra det går fram till hindrena, men om han inte själv tänker på hur han ska komma över blir det ju lite svårt…

Nästa gång är vi ute! Jippie!!! Nu måste jag fundera på hur jag ska göra med banhoppningsträningen genom utesäsongen. Det är ju tyvärr det vi behöver öva allra mest på så jag får nog försöka underhålla det litegrann. Nu är det så ljust att man kan rida till och från träningarna för den hopptränaren jag ridit för innan, så jag ska se om jag orkar boka in någon reservplats för henne framöver. Vi kan ju inte sluta nu när vi börjat få till det över de där jäklarns bommarna!

Men först ska jag förbereda för vårens första utomhusaktivitet, nämligen Pay&Cross i Vinslöv nästa lördag! I värsta fall får jag väl lägga ut lite hinder i sommarhagen så att vi iallafall hoppat över riktiga hinder nån gång innan start. Dessutom har jag fått den stora äran att låna min stora förebild Spanjoren till Allsvenskan i dressyr som också är nästa vecka! Det ska bli så roligt att få rida honom igen. Red honom lite förra våren men min energi räckte inte till två hästar tyvärr. Nu ska vi göra en engångsgrej och ställa upp för vår klubb så det blir ett lag, så kul!

Jag och Spanjoren på WE-tävling i Lenhovda förra året.

Måndag…

Igår hade jag en hästfri dag, något man behöver ibland! Jag brukade försöka ha det regelbundet när jag jobbade med hästar, just för att få en liten paus. Nu när hästar återigen är mitt fritidsintresse är det lite svårare, för nu längtar jag ju ut till stallet de flesta bra dagar!

Igår var vi iallafall på vildmarkssafari i Småland. Nästan iallafall. Vi var i Åkerby utanför Skruv och hälsade på två gamla och väldigt goda vänner och deras dotter. Det var verkligen perfekt dag för det, sol och härligt. Spatserade på deras ägor (två hektar räknas väl som ”ägor”?;)), kollade på en minnessten för utvandrarna och framför allt fikade. Hur härligt som helst, och dessa två personer är sådana som man kan vara helt sig själv med och behöver inte vara ”social” på samma vis som man behöver med folk man inte känner så bra.

Småländsk idyll!

Men OJ vad trött jag var i morse!! Är ju inte van att umgås så länge… Min hjärna var verkligen på måndagshumör! Var på arbetsträningen och det gick såklart bra, och körde sedan direkt till stallet för jag kände att om jag kör hem kommer jag inte ut igen. Hade tänkt utforska en ny ridväg som är uppåt två mil, men var lite tveksam… Sen kom min stallkompis oväntat och då passade vi på att rida ihop! Det är inte så många i mitt stall som är på ”rida ut och galoppera”-nivån, så det blir ofta att jag rider själv eller får organisera med någon från något annat stall. Så det blev kortare tur (fast ändå uppåt milen tror jag), men vi galopperade desto mer.

Vi behöver verkligen öva på att rida med andra! Antingen är vi bakom och då blir Sportkossan väldigt uppspelt och ska springa ikapp. Det är iochförsig väldigt kul, men syftet med dagens ridtur var att galoppera långsamt och länge. Inte långsamt med plötsliga spurter och huvudet rakt upp i luften! Dessutom är det ju trevligt om jag får bestämma iallafall litegrann även när det är andra hästar med. Provade att vara först men då gick det jättelångsamt istället, haha! Nåja, det var ändå en trevlig tur och båda hästarna var glada och duktiga. Ibland är det ju skönt att bara rida ut och slappa!

Var duktig och tog hem och tvättade hoppschabraket. Glömde dock ta med ett nytt till stallet…. Snyggt va?

Nu är jag hemma och tänkte äta lunch. Men min granne har typ maginfluensa och det är så lyhört här att hon lika gärna kunde stått i min hall och kräkts. Är det nåt som jag har panikfobi över så är det folk som kräks! Inte alls lika farligt att kräka själv av någon anledning. Tycker så synd om henne men sitter också och har jättemycket ångest och känner att jag mår jätteilla själv…