Återförening i Bregottfabriken!

Sportkossan har en bästa vän och hans namn är Gammelkossan! De gick i hage tillsammans innan och tillbringade all tid tillsammans; äta, skojbråka eller springa och hålla varandras svansar i munnen. Nu bor de inte ihop längre men idag kom Gammelkossan med tillhörande husse) hit för en långtur! Total lycka!

Vi red nästan två mil på underbara grusvägar och det var bara så härligt. Sportkossan var verkligen superduktig, den där ovanliga blandningen mellan pigg och glad OCH lydig och arbetsvillig (dvs inte bara springa runt och lattja med huvudet uppe i luften). Kunde rida först, sida vid sida och sist med framåtbjudning och bara lätt tygelkontakt. Inga tramsigheter eller vara rädd för osynliga saker. Helt fantastiskt!

Efter en mil släppte vi på dem lite i galoppen och HERREGUD, jag tror det gick fortare än när jag och Ida red på galoppbanan ihop förra året. Killa-i-magen-fort! Sportkossan fick nåt extremt gladryck, för när jag sa ”ok, spring om du vill” sa han WIIIIIHOOOOOOO och sen gick han om Gammelkossan och sprang som vinden! Han som alltid är så seg när han är först!!! Det var lite jobbigt ett tag eftersom jag inte kunde stanna, och det är inte så bra sikt där och det kan dyka upp glada motionärer eller bilar bakom varje kurva. Typ man vill gärna ha en bromssträcka på mer än en kilometer!

Men det gick väl, vi fick stopp och direkt lugnade de ner sig. Egentligen perfekt häst-beteende: spring med eftertryck när du blir ombedd, chilla direkt när det är skritt och lång tygel. Sen kunde vi trava och galoppera i normalt tempo och med en härlig schvung och framåtbjudning. Sportkossan blev faktiskt finare och finare och gladare och piggare ju längre vi red, det måste väl ändå vara ett kvitto på att man har tränat rätt! Dagar som denna förstår man varför man håller på.

Pulsmätning och bomlös sadel

Nu när jag har börjat rida lite längre och spenderar fler timmar i sadeln har jag fått jäkligt mycket skavsår. Det är på hela insidan av benen på olika ställen, inte så skönt! Inte någon av mina sadlar känns bra i mer än ett par timmar. Så idag fick jag låna min kompis Freemax bomlösa sadel och känna om det var något för oss.

Det var svårt att säga eftersom Sportkossan var på sitt finaste sportkossehumör, vilket innebär att han är lat som jag vet inte vad och samtidigt jätterädd för allt. Det är svårt att utvärdera om sadeln är bra när man måste växla mellan att driva som bara den och nästa sekund försöka få nån slags stopp på en sprattelkossa som har upptäckt att det existerar träd och att de nog kommer äta upp honom och då måste man springa JETEFORT! Men den var inte obekväm iallafall. Tror att mitt största problem är stiglädrena, kanske får kolla upp om man kan införskaffa bredare sådana eller nån slags stigläderfluff.

Jag har tyckt att han varit lite tjock i höger fram ett par dagar. Dock är det svårt att känna eftersom han har så mycket hovskägg. Han har inte haltat (tvingade Mattias att springa med honom, haha!), är inte öm eller varm och det tjocka har lagt sig när vi ridit lite. Jag har kylt med vatten och även kylgel. Idag hittade jag den troliga orsaken, en liten svullnad på insidan av skenbenet. En typisk ”jag har drullat mig i hagen och sparkat till mig själv när jag rejsat med mina polare” (han har haft sådana innan). SKÖNT att det inte var något med senorna, det är ju mardrömmen liksom. Vi har iallafall tagit det lugnt (med undantag för ofrivilliga sprattelepisoder från Sportkossans sida) och ska ta det lugnt och hoppas det blir bättre till helgen. Det som är bra med fälttävlan är ju att de veterinärbesiktigas innan och är det minsta tveksamt får han inte starta. Annars blir det veterinären nästa vecka, men det hoppas vi verkligen inte på!

När man inte orkar hålla vattenslangen själv…

Provade också en pulsmätare som jag har fått låna av samma snälla kompis som jag fick låna sadeln av (tur man har snälla kompisar!!!). 43 i vilopuls när vi borstade, 55 i puls när vi kommit hem. Nu red vi ju inte speciellt långt eller hårt, men en bra början för framtida distansträning. Framför allt bra att ha koll på eftersom förhöjd puls kan innebära begynnande infektion eller smärta.

Han hade alltså inte 1438 i puls utan det var nån felinställd klocka…

Lunka på…

Det var lite ruggigt när vi gav oss av på förmiddagen, runt 6 grader enligt bilens termometer. 15 grader var det när vi kom hem, så jag var kokt i långärmad tröja, skyddsväst och jacka! Men man ska INTE klaga på vårvädret! SÅ härligt att duscha av sin svettiga häst och sen se honom rulla sig i hagen. Jag är inte ironisk, mycket hellre än att försöka svampa av, torka och sen på med vintertäcke!!

Vi har blivit ett riktigt upptäcksfärdsekipage! Jag rider nya rundor varje vecka tycker jag. Vi rider ofta i skogarna bredvid Långasjön, på östra sidan. Västra sidan däremot har varit lite av en blind fläck för mig, jag vet ju att det går att rida där men Långasjön är som namnet antyder lång och jag har inte hittat nån bra väg runt. Men nu provade jag och det blev en ganska bra runda. En hel del asfalt, men jag hade redan innan beslutat att det skulle vara en lugn och mysig runda så det gjorde inget att det blev en hel del skritt. Jag har inget emot att trava på asfalt, men inte i flera kilometer, så vältränade är vi inte ännu. Mina LOL-turer har haft en tendens att bli lite väl snabba, så det var skönt att ta en medvetet lugn långtur.

Sportkossan tyckte det var JETESPÄNNANDE att vi inte vek av in i skogen som vi brukar utan fortsatte rakt fram. Vi såg kor och får och en massa skojiga maskiner och då är det ju väldigt svårt fokusera på att gå rakt fram. Skritta ut med Sportkossan är ofta mycket mer utmanande än att rida en lite snabbare runda! Om man travar på kommer han igång mycket bättre och är mer uppmärksam på själva arbetet, men skritta blir stop motion (om man ser roliga saker länsgmed vägen) eller leifing. Lunka på, lunka på… Nåväl, han var inte speciellt rädd utan kändes mer glad och okoncentrerad. Jag satt och lyssnade på fågelkvitter och bräkande lamm och njöt av solen och av att han inte försökte hoppa omkring. Och jag red inte vilse en enda gång!

18 km duktig häst!

Idag bestämde jag mig för att sätta igång Runkeeper redan på stallplanen, det är så meckigt att plocka fram mobilen mitt i skogen. Innan har jag ju inte räknat med uppvärmningen eller avskrittningen eftersom jag har velat veta hur fort jag rider när jag rider aktivt. Men nu har hag hyfsad koll på det känner jag, sånidag mätte jag hela rundan, alltså 18.3 km. Jag trodde den rundan var minst två mil alltså, nu blev jag lite besviken, haha!

Först fick vi skritta förbi två grävmaskiner som var jätteroliga! Sportkossan är av åsikten att om jag hälsar på nån så ska han med hälsa. Dessutom sa faktiskt han i grävmaskinen ”hej hästen!” så då är det väl klart att Sportkossan ska få mysa lite med honom? Jag satt med långa tyglar så han klev fram och skulle stoppa in huvudet i förarhytten! Hahaha, har verkligen aldrig varit med om en häst som gillar maskiner så mycket som Sportkossan, de flesta hästar är ju rädda liksom men han tycker det är jättespännande!

Det blev tack och lov en väldigt odramatisk långrunda. Sportkossan knatade på och var glad och orädd. Tiden blev inte heller så tokig om man tänker att jag skrittade en bra bit både i början och slutet. 9 km/h känns lagom för att man ska orka långa sträckor.

 

Jag har bestämt mig nu att vi ska ge oss på en distansritt igen! Göingeritten blir det, en Clear Round på 40 km. Det är alltså en sån här runda och sen en sån här runda till! Så nu blir det till att öva. Jag tror att det kommer vara ganska stor skillnad mot 2015 när vi provade på en 20km. Nu har vi mycket mer kondis och är mer pepp på livet! Sportkossan är ju hur duktig som helst när vi är själva, jag kan lägga exakt det tempo jag vill ha, men han kommer nog varva igång lite när det är massa andra hästar som springer runt omkring honom! Har nog fått med mig två kompisar som också är galna nog att vilja prova den här sporten, så vi får öva på att rida tillsammans. Utan att det ska vara kapplöpning. En Sportkossa orkar nämligen inte 4 mil i kapplöpningstempo! Men det förstår han ju inte själv…

No spandex, please!

Idag red jag ut i det fantastiska vädret! Ursäkta om jag blir lite väl positiv här, känner att jag bara postar soliga inlägg nuförtiden. Men det är en sån skillnad mot hur jag brukar känna så då får man faktiskt njuta av det!

Blev en tur på ca 11km, plus totalt 3 i framskritt och avskritt. Sportkossan tycker inte om att skritta fram, han vill hellre gå och såsa eller stanna och lukta på blommorna eller spana efter småknytt i skogen. Dessutom körde det en traktor på åkern och vi hörde den innan vi såg den, vilket var ohyggligt spännande! Sportkossan skulle totaläga om det fanns en hästversion av Leifing! Ååååh vad långsamt han kan skritt alltså!, Sen efter en lite stund upptäckte han att någon hade fräckheten att typ VISTAS i sin TRÄDGÅRD tvåhundra meter längre fram och det var ju typ jordens undergång och han var tvugnen att stå blick stilla och råstirra och vara totalt okontaktbar… Då fick jag nog och satt av och sen powerwalkade vi till skogen där vi kunde börja rida ordentligt. Sen när vi kommit igång och travat lite och börjat tänka framåt är det minsann inget som är farligt! Gick förbi en motorsågsman på en meters avstånd, totalt ointressant fast det dånade på som bara den. Knaskossa…

Jag använder Runkeeper men jag undrar hur exakt det är egentligen. Jag kan ju säga att jag började inte direkt mitt ridpass med att rida i 60 km/h haha! Jag satt upp efter jag satt igång mätningen, jag kanske sitter upp asfort? 😉

Så snabbt kör jag knappt bil, haha!

Eftersom vi inte red så långt kände jag att jag kunde rida på lite, så jag försökte hålla en aktiv trav och lite snabbare galopp än när jag rider lite längre. Dessutom ska vi hoppträna imorrn och då är det bra att ha kört lite ”hoppegalopp” dagen innan. I början fick jag vara väääldigt tydlig med att han faktiskt skulle gå i det här tempot utan att jag ska behöva sitta och driva, men efter ett tag bjöd han på riktigt fint! Då får han MASSA beröm och han blir så glad!

Nu är ju frågan, red vi verkligen så fort eller ljuger RunKeeper igen?

Alltsomallt en härlig tur! Jag provade mina nya ridtajts och gled inte av 😉 Jag får så lätt skav av alla sömmar på ridbyxor och jag tycker inte om när byxor sitter åt så dessa var perfekta. Svala och sköna också. Men frågan är hur mycket den där silikonskoningen på knät egentligen gör i form av grepp i sadeln? Jag hade inte velat ha dessa när jag hoppar eller utför nån annan vildare aktivitet, då hade jag nog bara glidit av tror jag. Kan man kanske rida i helt vanliga typ löpartajts utan att dö? Det gör ju urvalet något större och framför allt billigare. Och roligare mönster!

Dock får man passa sig när man är klädd i tights, det finns tydligen vissa saker man absolut inte får göra, typ flyga. United Airlines har ”regler mot spandex”, alltså man smäller ju av så dumt!

Meningen med livet

Dagens tur var bara sådär perfekt på alla sätt och vis. Helt underbart väder med strålande sol och vindstilla. Vi provade en ny väg som jag har varit sugen på ett bra tag, nämligen skogarna vid Södra Hokas kursgård. Jag red där för några år sedan när vi startade Karlshamnsritten och var helt överväldigad över omgivningarna och underlaget. Det är ett naturreservat/friluftsområde med motionsslingor och skidspår och man får inte rida där hursomhelst, men det är tillåtet om man håller sig på grusvägarna. Grusvägarna var heeeelt perfekta idag, tillochmed bättre än vad jag hade föreställt mig. Dessutom hade bilvägen dit nyss blivit preparerad och för en gångs skull inte med stora vassa stenar som inte passar för hästhovar utan med mjukt, sviktande fint grus. Brett och lagom kuperat och långa rakor så man såg eventuella bilar på långt håll. Wihooo!!!

Sportkossan försökte gömma sig bakom ett träd längst bort i hagen när jag kom… Han kanske tyckte jag var lite väl morgonpigg?

Något vi inte hade räknat med var att idag tydligen var Stora Grävardagen. Bakom varenda liten krök stod det minioner (alltså gubbar i varselkläder) med olika slags grävmaskiner, avverkare, borrar, timmerbilar osv… Jag lovar att vi red förbi säkert tio olika dånande byggprojekt! Sportkossan brydde sig inte ett skvatt, vi bara klampade förbi och vinkade glatt. Träffade även på en skolklass i ett vindskydd och där trodde jag verkligen att han skulle reagera, men han bara tittade nyfiket och fortsatte (även om han nog helst hade velat parkera sig vid elden och hjälpa till att grilla korv!).

Idag kom jag ihåg att sätta igång och stänga av RunKeeper på rätt ställen! Det blev lite mer än 16 km i strax över 10km/h i snitt. Vilket såhär i efterhand var lite väl snabbt, men alltså, vi kunde bara inte hålla oss! Alla vägar var så inbjudande att vi bara var TVUGNA att galoppera. Dessutom tycker Sportkossan att omväxling är bra och blir lite upplivad när han får galoppera på lite (hehe 21 km/h var vi uppe i…. långt och långsamt skulle det vara ju!). Plus totalt 3.5 km fram och avskrittning. Han var ganska trött de sista trav-kilometrarna men skrittade energiskt hem sista biten så han var inte helt slut som artist iallafall. Nu får jag inte rida snabbare än såhär alltså, iallafall inte när det är över milen. Det är ju lätt att bli lite överentusiastisk när allt är så underbart 😉

Jag är så jäkla stolt över mig själv och Sportkossan alltså! Det gör mig alldeles glad i magen att kunna rida ut och bara njuta av stunden och att inte varje lilla grej vi möter är ett problem. Att han bara går på med sänkt huvud och öronen rakt fram HELA tiden. Han är verkligen aldrig sur den hästen utan allt är kul! Det är så bra för oss att bara trava på och lära oss tänka framåt istället för att oroa oss för monster bakom oss eller framför oss. Idag kändes det verkligen som att vi hörde ihop därute i skogen, att vi kunde ridit förbi precis vadsomhelst och på vilket äventyr som helst! Underbara Sportkossa <3

Asfalt och nedförsbackar

En sak som jag har tänkt en hel del på den sista tiden är att rida i olika slags terräng, och framför allt asfalt och nedförsbackar.

Jag har gottat ner mig rätt mycket i distansträning och funderat mycket på hur jag ska förbättra Sportkossans kondition och framför allt uthållighet och framåtanda. De två sista grejerna sitter ju rätt långt inne hos honom, och det är hundra procent mentalt. Konditionsmässigt är han i ganska fin form just nu. Jag har klättrat mycket och ridit ut mycket. Började försiktigt efter vintervilan och skrittade mycket. Nu varvar vi lite kortare galopprundor med lite längre rundor i trav – man ska inte både öka hastigheten och distansen samtidigt. På de längre passen övar vi på att kunna trava på olika underlag och förbi olika saker som är ”läskiga”, och göra det i ganska fri form men i balans, och att han går av sig själv.

Sliriga skogsstigar…

En stor tankenöt för mig har blivit denna: vad ska man göra i nedförsbackar och på asfalt? Eftersom jag är uppvuxen på ridskola har jag fått strängeligen inpräntat i mig att man SKRITTAR på asfalt och i nedförsbackar, och inget annat! Därför tar det emot lite att göra något annat än skritta i sådana situationer. Men man stöter ju alltid på små asfaltsremsor man måste över och även om landskapet häromkring inte direkt är fullt av branta backar så går det ju lite upp och ner hela tiden. Det blir ju ett himla skrittande, där jag vill lunka på i trav. Alla avsaktningar hindrar oss lite i vårt ”flow” och Sportkossan börjar gå och tänka på att sakta av när jag vill att han ska tänka framåt.

När jag bodde i England stod det ofta ”Road work” på schemat, alltså träning på hårt underlag. Vi hängde ofta med kavalleriet och deras hästar, och förutom miljöträning var det självklart att hästarnas ben skulle stärkas genom träning på asfalt. Så hur farligt kan det vara?

Med asfalt tänker jag nog att det räknas som ”dåligt” på grund av 1. Halkrisken, 2. Det kör bilar som utgör en säkerhetsrisk på asfaltsvägar och 3. är hästarna inte tränade utgör det såklart en skaderisk med hårt underlag. MEN många grusvägar där folk glatt galopperar omkring är också duktigt hårda sommartid, vilket man nog inte tänker riktigt lika mycket på. Angående nedförsbackar får man väl först skilja på mjukt böljande kullar och riktiga NEDFÖRSBACKAR som man knappt vågar rida uppför. Och därefter anpassa farten efter hästens balans och träning.

Hårda grusvägar…

Jag förstår varför man lär ut detta på ridskolorna. Med trettio hästar under många orutinerade, unga ryttare att ha ansvar för är det givetvis bäst att lära dem att inte flänga runt hursomhelst. Men jag tänker också att lite går förlorat när man kategoriskt förbjuder saker. Jag hade en kompis som var livrädd att trava om det var minsta lilla rot som stack upp för hen trodde att hästen skulle snubbla. Vilket den givetvis gjorde, eftersom den inte var van vid nåt annat än försiktig skritt på sådana ställen. Likaså med hårt underlag eller kuperad terräng. Och då blir det ju en ond cirkel: om hästen aldrig får öva sig på detta kommer den givetvis snubbla, gå i obalans eller fresta på kroppen på ett dåligt sätt. En bekant till mig red in hästar på Island och för att få dem starka och snabba i tölten red man helt enkelt ut i terrängen. Alltså rakt ut på markerna. Jag kan ju bara tänka mig att isländsk ”terräng” är något mer livsfarlig än svensk 🙂

Jag ställde frågan på en blogg som jag följer (ni kan läsa det här), och svaret blev förenklat: man tränar hästen för uppgiften! (tack Josefin för att du tog dig tid att svara förresten!) Här kommer erfarenhet och känsla för hästen in i bilden. Hur vet man vad som är lagom? När riskerar man att skada hästen? Ja, alla de frågor som man som hästmänniska alltid brottas med, oavsett gren och häst. Man får läsa, fråga, träna, titta på hästen, visitera, lära känna den, rida, rida, rida, fundera…. Och så vidare.

Nöjda efter vår första distansritt (2015)!

Jag vet såklart inte om jag har rätt, men såhär gör jag med Sportkossan: Vi travar långsamt och försiktigt på asfalt där den dyker upp på våra turer. Då är vi uppvärmda, jag vet att det inte är halkigt och att vi snabbt kan sakta in in case of bildrullar. Men då har jag börjat med korta sträckor och började egentligen inte förrän i höstas, dvs efter två år av varierad träning. Vi travar och galopperar försiktigt i nedförsbackar såvida de inte är för branta. Jag har märkt att jag kan överlämna mycket åt Sportkossan; han är inte den som dundrar fram helt utan självbevarelsedrift, utan tycker han att det är lite brant så saktar han av själv. Sen börjar han trava igen av sig själv när han fått styr på fötterna. Likaså om det är halt, djupt eller alldeles för stenigt; då saktar han av. I början tyckte han att allt utom perfekt preparerad ridbana var anledning att sakta av, men nu tycker jag att han har en bra inställning och är lagom rädd om sig. Jag känner att jag måste respektera och lyssna på honom när han säger att nej, det här fixar jag inte. Han är ju en klumpedumpe av naturen, och inte en snabbfotad, lätt ballerina, och det får jag som ryttare acceptera.

Hur gör ni? Vad blev ni lärda när ni var yngre? Hade varit intressant att veta!

Mer LOL-träning

Idag har jag och Sportkossan varit ett riktigt VM-ekipage! Vi har varit så grymt duktiga båda två att det nästan inte är klokt. Vi vågade nämligen rida en riktigt lång tur (dvs långt enligt oss) åt ett håll vi bra varit på bara en gång tidigare och aldrig ensamma. Och det gick helt fantastiskt bra!

Planen var att trava länge och verkligen fokusera på att slappna av, ta ut steget och hålla igång. Och det gjorde vi. Sådan här LOL-träning är verkligen toppen för Sportkossan, inte bara konditionsmässigt utan även mentalt. Man kan faktiskt trava förbi saker utan att behöva stanna och glo eller paddla förbi som en damcykel (dvs huvudet upp och ryggen ner). Tror faktiskt att han tyckte det var ganska trevligt att jogga omkring, för han kom igång ganska bra på slutet och bjöd fint! Och inte en enda gång sprattlade han till, inte ens när han fick långa tyglar lite då och då. Klassisk Sportkossa är annars att han sträcker fram halsen och ”Åååååh jag är så TRÖÖÖÖÖTT jag vill ha långa tyglar annars DÖR jag…”, och sekunden efter han fått långa tyglar så sprattlar han iväg! Han kan vara en riktig komiker.

Det är en fin runda som mest går på grusväg och sviktande stigar. Jag kallar den Biologilärarrundan. Jag brukar alltid försöka berätta för Mattias vart jag ska och när jag ska vara hemma, så att han vet var han ska leta när Sportkossan kommer hem utan mig. Och på den här rundan rider man förbi ett hus där min gamla biologilärare bodde. Varje gång vi har gått förbi det huset har jag berättat historien om när han en gång kom ut i trädgården i nattlinne och började spela fiol. Så om jag säger ”där min biologilärare bodde” så vet Mattias ungefär var jag är 🙂

Nu satte jag igång Runkeeper när vi hade värmt upp lite, kanske i 2km. Och sedan glömde jag stänga av den på samma ställe, så den mätte lite avskrittning också. Så totalt red vi ca 15km, varav runt 11 km aktiv ridning. Ledde sista biten hem och han hade under 60 i puls när vi var hemma. Så med andra ord perfekt upplagd ridtur med ett snitt på ca 9km/h. Jag får bara komma ihåg att sätta igång och stänga av Runkeeper på samma ställe, så att hastighet och sträcka går att jämföra.

LOL-tur!

Idag är jag helt ledig och det behövdes verkligen efter igår! Ibland tror jag att jag är helt frisk och mår jättebra, och sedan blir jag helt utslagen efter två timmars ”jobb” (dvs arbetsträning som mest bestod i att jag var där). Min mentala uthållighet är verkligen noll! Nåja, jag hade räknat med det och försökte att bara acceptera att jag var helt slut.

Så igår blev det longering av Sportkossan och även hans hagkompis. Sportkossan fick jobba ”på riktigt” med inspänningar och över bommar, medan hagkompisen fick jogga runt i lite mer fri lek. Otroligt nyttigt för Sportkossan att hantera bommar utan att jag sitter på och hjälper honom! Han var lite busig men jobbade på riktigt bra.

Jag har försökt jobba ordentligt med Sportkossans kondition nu efter vilan. Han blir väldigt lätt trött och det är då han blir slarvig över hindrena. Så nu tränar vi som värsta distansekipaget och det är superkul! Eller, ett riktigt distansekipage hade skrattat åt våra ”långturer” och vår snigelfart, men man gör ju vad man kan med det man har!

Idag körde vi ”Långt och långsamt” dvs en LOLtur! 15 km blev det, dock hoppade jag av och ledde sista km och då stannade jag även appen så den visar på 13.92km 🙂 8.5 km/h (inkl framskrittning, kanske ska skippa att mäta den för en mer rättvis hastighet?). Jag har lärt mig att man först ökar sträckan och sedan farten, och eftersom det här är det längsta vi ridit på väldigt länge blev det mest lufsig trav och snigelgalopp. Men han var pigg hela vägen runt så det kändes kanon! Ska försöka förstå mig på min nya pulsmätare också så jag kan mäta om Sportkossan faktiskt anstränger sig eller bara går och gäspar :). En extra bonus var att vi kom hem precis innan det började snöa! Hur ofta händer det liksom, brukar ju vara att man ger sig ut precis när det är som allra värst 🙂

Jag försöker att inte få panik när vi möter jobbiga saker, utan tänka ”Oj vad bra, träning!”. Idag lyckades jag hålla mig lugn. Vilket innebar att vi två gånger red genom ett vägarbete inklusive två grävmaskiner på varsin sida vägen i full gång och skojiga gula gubbar som viftade med kablar UTAN NÅGRA SOM HELST PROBLEM! Sportkossan stannade mitt i vägarbetet och beundrade grävmaskinistens skicklighet. Vi blev även förföljda av en lågflygande helikopter i säkert en halvtimme och det var jättebra, för dånandet av den dränkte alla SKITLÄSKIGA småljud som annars finns i skogen. Sportkossan har ju bott i London, strax bredvid någon slags militärbas, så han skiter fullständigt i dånande flygplan och smattrande helikoptrar. Vi mötte även en bekant och hennes fina skäck i skogen och det gick hur bra som helst att stanna och prata lite och sedan glatt springa vidare utan att drabbas av akut ensamhetsångest. Duktig Sportkossa och duktig jag! För det är ju mest jag som oroar mig för saker för tillfället…