Clinic med Alex Zetterman

Igår trotsade jag och min kompis den plötsliga köldknäppen, tog på oss alla kläder vi hade och åkte till Sölvesborg för en clinic med Alex Zetterman! Jag är ju inte så bevandrad i eller intresserad av hoppsporten, däremot är jag intresserad av hur ryttare av alla discipliner tänker och så är jag intresserad av att stötta lokal, ideell verksamhet. Det är ju stort att få en världsstjärna till lilla Sölvesborg liksom.

Det började med att Alex red en av sina egna hästar, en liten unghäst som trippade runt i ridhuset med stora ögon. Alex var väldigt systematisk och lugn och tog den tid hästen behövde för att kunna utföra arbetet avspänt. Jag kände inte riktigt att jag kunde ta till mig allt han gjorde, eftersom Sportkossan är en helt annan typ av häst än de rörliga, spänstiga varmbloden Alex arbetar med, men det var tydligt att hans system fungerade och hästen hoppade fint och avspänt till slut.

En grej som fastnade dock var att han pratade om skillnaden mellan att hela tiden hoppa på reaktion mot att hoppa med ett system som var samma hela tiden. Han menade att om man inte har nån plan och inte är så himla noga utan rider lite ”som det blir” mot hindrena blir varje hinder en ny situation som hästen måste lösa. Han sa att det blir flashiga språng eftersom hästen ”räddar sig” lite hela tiden, men att man med den ridningen hela tiden spelade med hästens flyktbeteende, vilket kunde skapa spänningar och oro hos hästen. Medan om man hela tiden gjorde samma sak inför hindrena och hade en plan skulle hästen känna igen sig och ta sig an arbetet avslappnat och med självförtroende. Han hoppade därför samma linjer ganska många gånger och man såg att hästen blev lugnare och hoppade bättre och bättre.

Jag är på grund av orutin en sådan som rider lite som det blir hela tiden, och det är ju inte bra när jag har en lite introvert häst som blir spänd i nya situationer. Vad händer när han blir spänd? Jo, han tappar ryggen och bommarna trillar. Jag ska ta med detta i hemmaträningen och försöka hoppa småhinder på samma linjer tills jag får en kontinuitet i det hela. Vilket är ungefär så jag har tänkt hela hösten, så det kändes bra att detta blev bekräftat.

Glögg och pepparkaksrullar!
Glögg och pepparkaksrullar!

Sedan tränade han en ponnygrupp och det blev mycket markarbete. Bland annat den gamla klassikerna klockan, både med samma galoppsprång mellan varje bom, och att kunna växla upp och ner snabbt och rida olika antal språng. De hoppade även en liten serie med volter och sedan rakt fram, med samma fokus på att kunna växla upp och ner i galoppen. Vilka duktiga ryttare! Vi såg inte mycket på hästgruppen för när de började var klockan nio och jag kunde inte känna mina fötter 🙂

Alla världsryttare har ju ett väl beprövat system som fungerar för dem. Alex red sina hästar mycket utåtställda och jag fick aldrig riktigt grepp om varför. Jag tyckte också att det var mycket fokus på tyglarna, att han rörde handen ganska mycket och att hans häst rörde huvudet fram och tillbaka hela tiden och var väldigt kort i nacken och djup i formen. Han sa till en av ponnyryttarna att hen skulle röra på handen för att hålla bettet rörligt och mjuka upp hästen i munnen. Det är ingenting jag håller med om eller som skulle fungera för Sportkossan som vill att handen ska vara så stilla det bara går för att kunna slappna av och gå fram. Men som sagt, Alex system fungerar uppenbarligen och jag tyckte om att han var så lugn och metodisk. Tror att ponnyryttarna blev lite snopna att de inte fick hoppa den uppställda banan, utan bara små kryss, men Alex menade att de här ekipagen kan redan hoppa banor i flygande fläng, och att utmaningen för ponnyryttare var att förbättra sin egen sits, känsla och kontroll på hästen. Mycket klokt tycker jag!

Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och "klockan".
Blev inte så bra bilder trots att vi satt på första parkett, men här är Alex och ”klockan”.

Tack Sölvesborgs Ridklubb/Stall Bokeslätt och Sisu för att ni ordnade detta! Tillochmed min kompis som är westernryttare blev lite hoppsugen 😉

Vilats vara. Eller icke vara.

När ska hästen vila? Hur länge? Vintervila? Sommarbete? Vilodagar? Såna här frågor ställer varje hästägare sig och alla gör olika och tycker såklart att just de gör rätt.

Vila är viktigt. Men hur viktigt? Och för vem? Vissa menar att hästen behöver vilan för att smälta det den lär sig, ”mogna”, läka små skavanker som man inte vet om, vila skallen, vila musklerna. Andra menar att hästar är arbetsdjur och att vilan är mer till för människorna. De flesta hästmänniskor vet ju hur det kan kännas efter en vila; att allt har liksom fallit på plats hos hästen. Men då är ju frågan om allt känns bättre för att en själv har vilat upp sig lite och kommer tillbaka i sadeln med mer energi och nya mål? Och det är väl inget fel med det!? Om du vill vintervila din häst för att du hatar mörker, kyla, storm, lera, isgata och snöblask så är det väl 100% okej?

Jag tycker generellt att vi hästmänniskor är alldeles för dåliga på att vila. Vi ska göra allt och vi ska göra det perfekt, alltid. Även om vi inte känner för det. Även om vi har ett heltidsjobb som kör slut på oss och vi hellre skulle vilja borra ner näsan i hästens leriga päls och ANDAS än att rida den där dressyrträningen. Men vem gör vi det för, egentligen? Är det ett misslyckande att säga att ”idag orkar jag inte”? Är man lat då? Mår hästen dåligt? Är man en sämre människa för att man hellre vill kolla på netflix och käka chips än hålla sig till sin rigorösa träningsplan?

Svar: nej. Om du inte siktar på OS kan du nog göra vad fan du vill.

Supernöjd Sportkossa förra vintern, efter att han stuckit med mig genom halva Asarum... Sen galopperade jag inte ute på flera månader!
Supernöjd Sportkossa förra vintern, efter att han stuckit med mig genom halva Asarum… Sen galopperade jag inte ute på flera månader!

Jag kämpade förra vintern. Två uppstallade hästar i (ibland två olika) kollektivstall. Ut och in och fodringar och mockande och påsar och hinkar. Rasthagen frös och smälte och snöade och töade och frös igen så sportkossan och hans vänner rörde sig inte mycket. 16h per dag på box. Underlaget tillät stillsam skritt eller ridhus. Varje ridtur klassades som äventyrssport pga nipprig överskottsenergikossa och jag ville inget hellre än att lägga av. Såklart kunde jag inte låta sportkossan vila för jag var livrädd att han skulle få kolik för att han stod stilla så mycket. Men jag lärde mig av mina misstag. Idag går han på lösdrift med stora hagar. Så den här vintern kan jag låta honom vila utan att han mår dåligt. Aldrig mer uppstallning för mig och sportkossan!

Nästa vecka trappar jag ner och sedan ska han vila över jul och nyår. Eller snarare; JAG ska vila! Sportkossan kan springa i sin gigantiska hage om han känner för det 😉 I januari börjar ju träningarna igen och jag vill ha massa mental energi för alla skojigheter som väntar i vår! Längtar redan till terrängbanan och det gör sportkossan med.

Älskar den här bilden från vår allra första terrängträning våren 2015!
Älskar den här bilden från vår allra första terrängträning våren 2015!

Hur tänker ni kring vila?

Om försvunna vänner

När man jobbar med hästar älskar man inte allihop. Eller, vissa människor kanske gör det men inte jag. Däremot hyser jag extrem respekt och uppskattning för alla djur jag någonsin jobbat med, även om jag inte skulle välja just den hästen själv. Det är väl som med vilka kollegor som helst; du skulle inte ha alla som vän utanför arbetsplatsen, men för att kunna fokusera på jobbet är det bra om du kan gilla dem iallafall litegrann, på något vis. Jag har iochförsig svårare att tycka om människor än djur generellt, för djur är aldrig ”dumma i huvudet”, vilket jag väldigt ofta tycker att människor är…

Bästa Snoopy!
Bästa Snoopy!

Men så möter man vissa individer som sticker ut. Där man önskar att man hade obegränsat med tid, energi och pengar så att man kunde ha hästen själv. Den där kollegan du skulle vilja hänga med även utanför jobbet. Ni fattar. Jag har också en förkärlek för de lite speciella hästarna, de där som kanske skulle må bättre någon annanstans än i en verksamhet, så då ökar ju min önskan att få ”rädda” dem. Sportkossan är en sådan häst! Min älskade Snoopy från Hyde Park är en annan (dock är mina utsikter att skeppa över honom till Sverige små), och såklart Cavalier från samma ställe (RIP!). Och så har vi Nero.

Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer...
Superponnyn Cavalier, också från Hyde Park. Finns tyvärr inte mer…

Nero såg allt lite rolig ut med sitt stora huvud och oproportionerliga kropp. Han var svart med stjärn, men inte speciellt vacker för det. Och så var han sur, en riktigt tjurpelle. Stark som en oxe och sprang ofta runt med eleverna lite som han själv ville, stack ofta och speciellt om det stod hinder ivägen. Men han var också otroligt vänlig och mysig om man hanterade honom rätt, det där sura var bara en fasad. Han älskade beröm! Och han var fantastiskt rolig att rida! Om man bara lät bli att ha attityden ”nu ska jag sätta hårt mot hårt” (vilket jag tror att många hästar som är lite tuffa får ta) utan red med små hjälper och mjuka snälla händer gav han en otrolig ridkänsla, man kunde rida med tanken och andetagen. Fina fina Nero.

Nero

Igår dog han i sviterna efter kvarka. Jag är så himla ledsen. Man tänker att man ska vänja sig vid att de försvinner men det gör man aldrig. Och vissa hästar fastnar liksom. Jag var ledsen när jag fick höra att min skolhäst från ridlärarutbildningen hade dött, men inte alls som med Nero. Jag var ledsen när vår fina läromästare i Hyde Park dog, men helt jävla förstörd när jag hörde om Cavalier. När jag blir rik ska jag starta en fond och öppna Bokstavsryttarens Välgörenhetsstall För Speciella Hästar.

Hjälmtvång, ja tack!

Nu verkar det som att svensk dressyrsport har tagit ett positivt beslut och det är att alla från nästa år ska tävla med hjälm. Det är ju egentligen helt sjukt att man har kunnat tävla utan hjälm i vissa klasser, men nu ska vi inte klaga på det utan applådera att saker går åt rätt håll. Läs mer här om regeländringarna.

De flesta dressyrregler är ju rätt fjantiga. Man får inte ha det ena eller det andra, men man måste ha kavaj, eller ännu värre FRACK!?! Varför, liksom. Min man undrade en gång om ridsportförbundet var sponsrat av de som tillverkar vita kragar, eftersom det var lag på att man måste ha det. En rimlig fråga. Jag köper att man bör ha figursydda kläder så att domaren i teorin kan bedöma ens sits (i verkligheten har ju sitsbedömningen en väldigt undanskymd del i protokollet, det verkar mest fokuseras på hästen!), men att det skulle behövas ett speciellt plagg eller en skjorta i en viss färg är ju rätt koko. Krav på vit krage blir förbjudet 2017, så det är ju ett steg i rätt riktning. Men krage ska det vara! Man rider sämre utan krage, så måste det vara.

Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt ;)
Jag med Sportkossan och jag med min skolhäst efter en lyckad dag på dressyrbanan. I hjälm. Och kavaj. Och annat fjantigt 😉

En annan sak som är hur dumt som helst är att man inte får rida bettlöst alls, men när man börjar komma upp i klasserna MÅSTE man rida på kandar?! Kandar är en mycket skarp betsling, men förhoppningsvis kan ju ryttaren som rider de klasserna hantera det. Det är också bra att man har tagit bort kandartvånget i medelsvår. MEN om man ser till hästens välfärd, vilket svenska ridsportförbundet menar att man gör, är ju bettlöst odiskutabelt alltid mildare än ett kandar. Om man dessutom motiverar kandaranvändandet med att man måste ha det för att fixa ”finliret” som krävs i de höga klasserna borde ju de som väljer att rida bettlöst eller på tränsbett få PLUSPOÄNG! För det är ju tydligen svårare? Eller? Nej, jag fattar inte. Läs mer om vad min granne Per tycker om saken här.

Hursomhelst finns det ryttare som blivit upprörda över det här nya kravet med hjälm. Jag har bara en sak att säga. Skärp er! Utövar man en idrott har man lämplig skyddsutrustning, så är det bara. Att det inte skulle vara ”snyggt ihop med frack” är väl ingen ursäkt, då får man försöka påverka så man inte behöver rida i frack om man nu tycker det är så himla fult. Newsflash: hatt är inte heller ”snyggt”!

Att sedan mena att man inte får folk att använda hjälm hemma genom att tvinga dem att använda det på tävling är ju också en konstig åsikt. Det är ju bara på tävling man faktiskt kan kontrollera vad folk gör och vilken bild de ger av sporten. Just det. Sporten. RISKSPORTEN. Inte galamiddagen. Inte operan. Därför bör man vara klädd i lämplig klädsel och skyddsutrustning även om saker inte ”brukar” hända på dressyrbanan. Kör du bil utan bälte också eftersom du inte ”brukar” krocka på vissa sträckor?

Lyckligtvis finns det andra som har mer verklighetsbaserade åsikter och jag hoppas att de flesta tycker att detta är en bra idé!