Avundsjuk eller inspirerad?

Handen upp alla som inte någon gång är avundsjuka på någon! Nä, inte så många, va? Om du räckte upp handen kan du få kommentera nedan och berätta hur det går till. Avundsjuka är så otroligt vanligt och det är ingen rolig känsla. Man blir som ett litet barn som gråtfärdigt står och stampar i marken och gnäller ”jag vill ocksååååå!”. Inte så trevligt vare sig för sig själv eller för omgivningen.

Jag önskar verkligen att jag var en sådan där balanserad, godhjärtat, inkännande person full av välvilja och unnsamhet (vet inte om det ordet finns, men motsatsen till missunnsamhet måste väl vara unnsamhet?). Att jag till hundra procent gladdes med andras framgångar eftersom jag innerst inne visste att framgång inte definierar mig som person och att lycka inte sitter i konkurrens. Så är det tyvärr inte. Jag kan bli jätteavundsjuk på folk som får saker jag själv kämpar för på vad som i mina ögon är silverfat. Den som får spela in skiva efter skiva och turnéra med relativt kassa låtar, medan jag sitter här med hundra topplisteettor som aldrig kommer bli topplisteettor. Den som orkar hålla igång häst efter häst på tävling efter tävling och som rider sådär bra att man bara svimmar medan jag själv knappt kan inta en korrekt lodrät sits. Och så vidare, på liknande teman. Varför får hen och inte jag!?

Den frågan är ju svår att svara på. Förmodligen får hen tack vare kombinationen hårt arbete, målmedvetenhet, talang och timing. Vem är jag att inte glädjas åt resultatet av sådant arbete? Jag vet ju detta, och jag vet även att alla människor kämpar på sitt sätt. Sätt som jag inte har någon aning om eller som jag har med att göra.

Men nu kom jag på hur jag ska använda mig av den här hemska avundsjukan och vända den till något bra. Jag ska nämligen fråga mig själv den gamla klassiska frågan: What would [xxx] do? Skulle den personen sitta hemma och tycka synd om sig själv och vänta på resultat som inte kommer? Knappast. Personen skulle förmodligen masa sig ut till stallet och rida efter bästa förmåga. Eller så skulle personen inte göra det, men hen skulle iallafall sluta lägga fokus på oviktiga saker som att vara avundsjuk och tänka på saker hen inte har förmågan att göra. Hen skulle förmodligen göra det bästa av situationen och försöka ta små små steg mot målet. Även om det pyttelilla steget som tas idag inte verkar ha så mycket med målet att göra är det åtminstone ett steg i rätt riktning.

Så. Nu har jag tagit en person jag tidigare varit grymt avundsjuk på och istället gjort hen till en förebild att bli inspirerad av. Kanske kan jag rentav fråga personen om råd och ta lärdom av hens erfarenhet och utmaningar! Fast det är kanske överkurs just nu. Det viktiga är ju att tvätta bort de där gröngiftiga, onödiga avundsjukkänslorna och istället fokusera på vad man själv kan göra för att komma dit personen ifråga är idag. Och då kanske man kommer fram till att man inte alls vill dit utan är ganska nöjd med sin egen väg mot sina egna mål.

Ibland blir jag avundsjuk på mitt förflutna, typ när jag spelade i New York tre år i rad. Men det finns ju inget som säger att jag inte skulle kunna göra det igen, eller hur?

Sporrar och spö?

Både sporrar och spö. Glad Sportkossa ändå!

Jag funderar mycket kring förstärkning av hjälperna. Speciellt eftersom Sportkossan och jag har problem med framåtbjudningen blir frågan om ”extragas” ständigt aktuell. Ska man ha spö? Sporrar? Alltid? Eller när? Och framför allt; VARFÖR?

Jag kan ju berätta hur jag gör och svaret är att jag byter hejvilt mellan allt på Sportkossan. Målet för mig är att kunna rida dressyr och vardagsridning utan vare sig spö eller sporrar. Jag vill såklart att han ska gå fram av sig själv och inte för att jag tvingar honom. Men i början var han så otroligt seg att jag faktiskt var tvungen att ha både sporrar och spö för att han ens skulle förstå att det var fysiskt möjligt att röra sig snabbare än snigelfart! Sportkossan bodde ju två år på en ridskola innan han kom till Sverige så han vet exakt när ryttaren håller ett spö i handen eller inte. Han har otroligt stor respekt för spön så man får vara försiktig, inte vifta med det och aldrig aldrig slå honom!

I hoppningen och terrängen har jag alltid spö och sporrar. Sporrar för att Sportkossan fortfarande inte är jättekänslig för skänkeln och kommer vi lite stort in på ett hinder vill jag kunna trycka till och få en reaktion DIREKT, alltså inte efter tio meter när han känner för det. Det kan ju bli farligt om man kommer fel på ett fast hinder och han inte lyssnar direkt på mig. Nu behöver jag inte använda den nödlösningen speciellt ofta längre, men det är skönt att veta att man har lite extra att lägga på om det skulle behövas. Självklart parallellt med att vi fortsätter den långa omskolningen från skänkeldöv till känslig! Spöet har jag för att väcka honom lite i början. Jag petar honom med det på bogen i framridningen för att markera att ”hördu, nu gäller det, nu ska du ta i lite!”. Som sagt, smart f.d. ridskolehäst vet att när ryttaren har spö… Jag använder aldrig det för att tillrättavisa eller bestraffa och slår aldrig någonsin. Då hade han nog dött av förskräckelse.

I dressyren och vid uteritt växlar jag lite. Ibland är det gött att ta av sporrarna för min egen skull, eftersom jag måste bli supernoga med hur jag använder skänklarna. Jag har väldigt lätt för att sitta och klämma och trycka tyvärr, en dålig vana. Har jag då inga sporrar går det otroooligt långsamt. Då MÅSTE jag slappna av i skänklarna och bara använda dem när jag verkligen vill något istället för att sitta och tjata. Är ni med hur jag menar? Men ibland vill jag ha den där extra gasen som blir med sporrar, även om jag såklart ändå bör vara lika noga med att inte ”tjata” med skänklarna. Jag använder långt eller kort spö. Ibland tycker Sportkossan att det långa spöet är lite obehagligt när han ser det i ögonvrån; då går han och sneglar på det hela tiden och spänner sig. Och då slipper han det såklart! Men det är också väldigt bra att kunna kittla honom på magen med det och känna att han tar i och jobbar och jag kan slappna av med skänklarna lite lättare. Samtidigt får man ju tyvärr inte ha med sig spö in på dressyrbanan så ibland rider vi utan.

Det är en utmaning att balansera hjälpmedlena så att de fungerar precis i den situationen man befinner sig i. Sportkossan är ju både lite bekväm och lite spänd så man får verkligen arbeta upp en känsla när man kan ha spö och inte. Jag vill ju gärna att han ska tycka det är okej att jag har ett spö, speciellt när man behöver påminna om ett bakben här och där.

Hur gör ni? Har ni sporrar och/eller spö, och varför?

Är acceptera att ge upp?

För tillfället har jag en liten meningsskiljaktighet med min arbetslivsresurs. Jag pratar om att anpassa min tillvaro till mina funktionsnedsättningar och hen pratar om att man inte får ge upp utan fortsätta försöka, utsätta sig för saker och inte låta sig hindras. Jag tycker att jag har rätt såklart, men jag förstår också vad hen menar. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det är ganska vanligt att folk ger upp. ”Jag fungerar såhär” eller ”Det kommer aldrig gå för att…” eller ”Det är ingen mening att försöka på grund av mina diagnoser…”. Det måste vara otroligt frustrerande att folk har den attityden när man försöker hjälpa dem. Men jag vill också tydligt poängtera att ”acceptera” inte är samma sak som att ge upp och sluta försöka!

Låt mig förklara. Om jag ser till mina diagnoser borde jag inte kunna ha egen häst till exempel. Jag borde absolut inte kunna tävla. Men nu kan jag det eftersom jag har accepterat mina svårigheter och anpassat mitt hästeri till något som passar mina förutsättningar.

Jag skulle jättegärna vilja ha en dyr häst med meriter och kapacitet att ta mig upp i klasserna. En välklippt, välryckt och välryktad häst som jag kan träna med och tävla regelbundet med och lära mig på. Som jag kan rida St George på eller svår WE.

Men om jag ska bena ut vad jag egentligen vill i ovanstående dröm så är det följande; jag vill ha en egen häst som jag kan utvecklas med. Allt runtomkring är bara pynt och utsmyckning av dagdrömmen. Grunden är att jag vill bli en bättre ryttare, vill ha en glad häst och göra roliga saker med den.

Så då har jag fått skala bort en del. Den där välklippta och rena hästen har fått ta ett steg tillbaka till förmån för en smutsig, långhårig lufs som trivs med att gå på lösdrift. För jag orkar inte ha ett stall eller spendera timmar på att få min häst att se fin ut. Det var jobbigt i början att se alla smutsiga ben och gula svansstrån, men om jag måste välja, och det måste jag, så väljer jag bort det. Den där meriterade tävlingshästen med kapacitet måste förmodligen hållas igång dagligen, tränas och ridas för att må bra och inte bli understimulerad eller få för mycket överskottsenergi och bli odräglig. Då har den typen av häst valts bort till förmån för en glad, hellre-än-bra-häst som visserligen inte bländar i dressyrrörelser eller hoppteknik, men som gör sitt bästa för att jag ska vara glad och som kan vila i en vecka utan att må dåligt. Som kan flängridas i skogen en månad och sedan tränas i dressyr och vara precis lika glad för allt. Jag vill träna och tävla regelbundet, men har fått trappa ner prestationerna. Vill jag egentligen till varje pris rida St George? Nä, inte egentligen. Men jag vill utvecklas med min häst och det kan jag göra även om jag skippar träningen när jag mår dåligt och kanske struntar i den där tävlingen som jag egentligen inte orkar. Vi blir kanske aldrig något svårklassekipage, men vi kan ha ett fint samspel och en känsla och bli så bra som vi kan i vår egen takt.

Jag tycker inte att jag har gett upp för det. Istället har jag accepterat hur jag fungerar och anpassat mitt liv efter mina svårigheter och därmed frigjort massa energi att göra det jag egentligen vill: ha en egen bästa vän att ha roligt med.

Inte 130, men 1m är precis lika mycket värt!

Det orättvisa Jerringpriset

Ingen har väl missat att Peder vann Jerringpriset med tiotusentals röster före de andra nominerade? Så otroligt bra gjort av ridsporten att rösta fram en värdig vinnare! Oavsett vad avundsjuka och ignoranta personer säger om kuppförsök (vill inte ens dela den krönikan för den förtjänar inte mer uppmärksamhet) och ”fusk” är det så att den som får flest röster vinner. Det står alla anhängare fritt att rösta på sin sport, och nu var det så att ridsporten hade flest engagerade utövare som ville rösta. Peder vann för att han förtjänade det, end of story.

Nu undrar jag när ridsporten ska få den respekt och uppmärksamhet den förtjänar! Mer än en halv miljon människor i Sverige sysslar med hästar på ett eller annat sätt. Trots det visas det otroligt lite ridsport i tv och skrivs lite om det i andra traditionella medier. Kommunala ridanläggningar får betydligt mindre pengar än andra sporter. Och viktigast av allt tycker jag; ridning räknas inte som friskvård!!! Däremot är bangolf, homeopati och hypnos godkända. Jag tror att alla riksdagspartier gick till val och lovade att ridning skulle räknas som friskvård, men vad har hänt? Ingenting! Det är helt vansinnigt.

Så egentligen har väl kritikerna rätt. Jerringpriset är ett orättvist pris. För ridsporten alltså. Andra sporter har nämligen otroligt mycket lättare att få stöd, hjälp, exponering och finansiering från gräsrötterna till toppen. Så trots att ridsporten inte alls har samma förutsättningar som andra sporter är vi så dedikerade och engagerade i vår sport att Peder vinner. Trots allt.

Men nu ska jag sluta gnälla. Här är Peders silverrunda från OS. Kolla på den och kom sedan gärna och säg att det ser lätt ut och att det är hästen som hoppar. Är man en duktig ryttare ska det nämligen se lätt ut. Det betyder inte att det är lätt! Eller kolla på SVTs Guldläge. 

Ärlig eller snäll? Om att stå på sig (eller andra).

Ett av kriterierna för att bli diagnosticerad med någon form av autism är ”sociala svårigheter”. Betyder det att alla med denna eller liknande diagnos är helt socialt inkompetenta, saknar empati och är allmänt störiga och ouppfostrade? Knappast. Ni som har träffat mig vet att jag är ganska socialt kompetent på mitt eget lilla vis. Hur kan nu detta gå ihop? Jo, jag har ÖVAT! Som satan. I hela mitt vuxna liv.

Jag har varit jätteblyg och haft svårt att förstå att alla inte tänker som jag och att man kan tolka samma situation olika. Jag kommer ihåg en gång när jag var kanske 15 år, och en av klubbens vuxna ryttare berömde mig för mina framsteg med Rallyfarfar och hur fint han gick. Mitt svar? ”Mm”. Min dressyrtränare fick säga till mig att ”Tack säger man väl!” (kommer ihåg det här mycket väl, haha, tack Eva!). Men det var ju inte för att jag var snorkig eller otacksam, utan för att jag inte hade jobbat in att man ska svara ”tack”. Likadant tog det ett tag för mig att förstå att ”Hur mår du” inte ska besvaras ”bra” och att man sedan ska gå därifrån, utan är en invit till ett samtal där det är bra om man ställer motfrågor, typ ”själv då?”. Så nu är jag rätt bra på att ställa frågor, om jag kommer ihåg det alltså. Det är inte det att jag är ointresserad av folk, inte alls, men jag måste aktivt påminna mig om att ”nu ska jag säga så och så”. Det händer liksom inte av sig själv. Men det tar enorma mängder energi, och därför får sammanhang där det är bra om jag beter mig på ett visst sätt varvas med vila.

Därför blir jag lite fundersam när jag ser bilder osv på sociala medier, där det uppmanas att man ska ”vara sig själv” och ”strunta i vad andra tycker” och ”gå sin egen väg” och ”har andra problem med dig är det deras problem” och så vidare. Vet ni vad jag menar? Det känns som att väldigt många använder sig av sådana här mantran för att kunna vara otrevliga. Bara så ni vet är ”att vara sig själv” inte samma sak som att ”säga vad fan som helst och bete sig hur fan som helst utan att ta hänsyn till andra”. Att ”strunta i vad andra tycker” är inte att köra över folk och sluta lyssna och ta råd från vänner, kollegor och stallkamrater. Är jag mindre ”mig själv” för att jag har lärt mig att inte avbryta? Att fråga hur folk har det? Går jag inte ”min egen väg” om jag ber folk om hjälp och råd? Är det verkligen bra att ”strunta i vad andra tycker” om alla tycker att jag är otrevlig?

Vi har väl alla stött på de där människorna. De som kör sitt eget race och förlorar vänner och gör misstag efter misstag och sedan undrar varför ingen vill umgås med dem eller göra dem tjänster längre. Vet ni vilken sorts människa jag menar? En sådan som är omdömeslöst ”ärlig” och tror att det är bra, fast hen egentligen bara sårar andra. Ärlighet varar inte alltid längst, snällhet varar längst. Det kan tillochmed en med sociala svårigheter lära sig. Men folk får väl göra som de vill, antar jag. Men det känns som att vissa i sin desperata jakt på unikhet och viljan att vara en person som inte tar skit blir en person som ger skit. ”Stå på dig annars gör någon annan det” finns det en bok som heter. Visst, stå på dig. Men akta så att du inte står på någon annan samtidigt.

Underbara kvinnohat!

Jag följer en hel del bloggar, från de allra största i Sverige till de med femtio visningar om dagen. Nu när jag tänker efter är alla bloggar jag läser skrivna av kvinnor. Jag har ingen statistik att presentera i frågan, men visst känns det som att det är flest kvinnor som bloggar? Det är fantastiskt att det finns ett sätt att uttrycka sig på och en community där kvinnor inte bara tillåts uttrycka sig fritt utan även premieras för det. Det finns inte på speciellt många ställen i samhället idag.

Fast egentligen, är vi så jäkla fria att uttrycka oss egentligen? Jag läser UnderbaraClaras blogg om hur mycket skit hon fått ta för att hon vill börja träna och gå ner i vikt, medan en manlig stor profil inte blivit kritiserad alls när han gått ut och sagt att han ska banta. Det är liksom okej för män att göra vad de vill med sina kroppar utan att behöva stå till svars för det. Det är nästa som att de ÄGDE SINA KROPPAR! Och sina åsikter. Och sin livsstil. Medans kvinnor uppenbarligen inte gör det.

Kommentarfältet nedanför inlägget är fullt med folk som håller med Clara, men också folk som tycker att hon legitimerar en smalhetsnorm, är en dålig förebild, triggar ätstörningar och så vidare. Det kanske är sant. Men jag lovar att hade hon skrivit att ”jag skiter i min vikt och är nöjd som jag är” hade folk hatat henne för det. Hade hon inte skrivit någonting om träning, mat och vikt hade hon säkert blivit påhoppad för att hon sopar problemen under mattan.

Alla icke-män (särskilt offentliga) får så jäkla mycket hat över absolut ingenting! Är du nöjd med din kropp – då ”promotar du fetma” (vilket är helt absurt som anklagelse!). Vill du träna och leva sunt – då bidrar du till vikthets! Har du starka åsikter och lever utanför kvinnostereotypen – då är du en manshatande feministfitta. Är du intresserad av ”traditionellt kvinnliga” aktiviteter – då är du en bakåtsträvare som förstör för unga tjejer och deras rätt till jämlikhet.
Damned if you do – damned if you don’t.

Det är som att alla offentliga kvinnor måste vara någon slags perfekta förebilder. Men så är det ju inte. En bloggare visar en bild av sig själv och sitt liv, och tycker man att det är dåligt så behöver man faktiskt inte läsa det. Även jag håller med att man ska minska på kroppfixeringen och smalhetsnormen och jag vet hur triggande det kan vara att läsa om vikt och mat. Men ska enskilda, kvinnliga bloggare hängas ut och ta allt ansvar?

För tänk nu, hur många bloggar handlar inte om vikt, faste-dieter som är enkelbiljetter ner i ätstörningar, träning och bantning? Hur många böcker säljs det, hur många kvällstidningsbilagor, hur många pratar om det i fikarummet, framför elever, ungdomar? Det är där det normaliseras. Inte för att UnderbaraClara vill börja träna igen. Lägg hatet där det ska vara; konsumtionssamhället och patriarkatet. Hejdå.

2017 är året vi slutar snacka skit.

Nytt år, nya tävlingar i tdb och ny säsong att planera inför. Jag vet att många med mig läser proppar och funderar på vilka tävlingar de ska åka på och vilka klasser de ska rida. Det är SVÅRT att veta vilka mål man ska ha och hur man ska lägga upp det så att man rider klasser som passar en själv och ens häst. Speciellt när man är en helt vanlig amatör som inte kommer att ta sig till OS.

Men det värsta är nog alla de som har åsikter om vilka klasser man ska och inte ska rida. De som rynkar på näsan när den där duktiga ryttaren vann IGEN. De som anklagar medtävlande (bakom deras rygg, såklart) för att bara vara ute efter rosetter och rida alldeles för lätta klasser bara för att vinna.

Jag är inte mycket bättre själv, det ska jag erkänna. Även jag har haft åsikter om hen som får 70+% på tävling efter tävling och aldrig går upp i klasserna. Jag har ibland gett upp redan på framridningen eftersom alla råduktiga ryttare bara glider runt på sina jättedyra hästar i LB och man själv knappt kan göra halt. Jag har ofta svårt att se saker från andra människors synvinkel och har lätt för att döma folk eftersom det är knepigt för mig att få insikt i att alla inte är precis som jag. Det är inget som går automatiskt. Så därför får jag ofta fråga mig själv om det är en sådan person jag vill vara, och svaret är oftast nej. Jag får därmed lägga lite extra energi på att försöka förstå varför andra människor gör som de gör.

För HALLÅ! Det finns massor av anledningar att tävla just den och den klassen och jag lovar att ingen av de anledningarna är för att irritera just mig. Kanske har hästen inte varit igång under en period, kanske den har gått för hårt och man vill göra några lätta starter för att återfå självförtroendet, kanske har ryttaren jättesvårt att lära sig nya program och därför håller sig till de program hen kan, kanske hen har jättemycket på jobbet just nu och inte orkar hålla på och prestera även på fritiden, kanske hästen har bytt stall/box/flock och ännu inte hunnit acklimatisera sig och därför vill man inte pressa den, kanske ryttaren har ångest som hen inte vill informera alla på tävlingsplatsen om men vill ändå tävla för att ha roligt med sin häst, kanske hen inte har några tävlingsambitioner utan är fullständigt nöjd med att ligga på en viss nivå…. Ni fattar va? Poängen är att jag inte har med det att göra. Inte ett dugg. Jag har ingen rätt att döma någon annan för vad den gör, ÄVEN om det betyder att jag inte blev placerad i den här tävlingen heller.

Missförstå mig inte, det är klart att man får tycka saker. Men den är en jäkla skillnad att sitta i sin bil och gnissla tänder över sitt protokoll och tänka ”om bara inte HEN hade varit med så hade vi vunnit, åh vad jag tycker illa om hen!” och att säga ”Ni är så duktiga och har verkligen kommit jättelångt, klart att ni vågar starta en klass högre nästa gång!”. Dessutom, om det är så att man blir slagen av vissa ryttare hela tiden kanske man själv ska träna mer istället för att racka ner på andra. Bara en tanke.

Så nu lovar jag mig själv att sluta ha åsikter om andras tävlande, såvida det inte är något positivt och något att bli inspirerad av. Jag vill inte vara en del av skitsnackskulturen. Om någon jätteduktig på en superhäst tävlar ”för lätta” klasser och vinner över mig så förminskar det inte alls min egen prestation. Om jag däremot gnäller på hen för att jag är en dålig förlorare så förminskar jag mig själv.

Läge att slipa på halterna istället för att gnälla över sina medtävlande? (foto: Jenny Andersson, fantastisk halt: bokstavsryttaren)

I’m no superman

Det har gjorts en film om KG Svensson, har ni sett den? En sekvens gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Flera kända hästsportprofiler pratar om KG och berömmer honom och säger med beundran att han orkar så mycket; lektion på lektion, ibland tolv timmar på raken, och fortfarande är engagerad och pedagogisk. Här skulle dagens unga ridlärare lära sig någonting, de som gör lika många lektioner på en vecka som KG gör på en dag! Nu vet jag inte om det sas såhär ordagrant, men jag tyckte det var tydligt att det ansågs positivt att orka med omänskligt mycket och att dagens unga var lite gnälliga.

Igår läste jag Jens Fredricssons blogg, den brukar jag tycka är fantastiskt bra och lärorik, dessutom har jag hört att Jens är ett fellow hårdrocksfan! Coolt. Men så skrev han något om att det inte blir något av ”vackert väder”-ryttare, och att endast de riktigt motiverade ryttarna klarar av att hålla igång i vintersverige, trots förfrusna tår och köldutslag.

Nu ska jag berätta något; jag är en stolt fair weather rider! Jag ställer gladeligen in om det regnar på tvären, är snöstorm, isgata eller hundratvå minus men det betyder inte att jag saknar passion eller motivation. Jag tycker även att ingen människa ska jobba tolv timmar om dagen och att om man påpekar dylika fel i arbetsförhållanden ska man inte anses som lite mesig och gnällig – tvärtom!

Jag och min kollega Tizer lika glada över utomhusarbete.
Jag och min kollega Tizer lika glada över utomhusarbete.

Det är SÅ typiskt hästmänniskor att vara tuffare än livet. Man ska bita ihop, arbeta på och stå ut. Varför? För att det alltid varit så? För att det är vad som krävs för att lyckas? Om det är så är jag inte ett spår intresserad av ”att lyckas”, för så definierar inte jag lycka. Jag tänker att om jag har nått en punkt där jag kan påverka mina arbetsförhållanden och träningsvillkor, där jag kan lyssna på min kropp och min hjärna och själv ta de beslut som påverkar mig, ja, då har jag lyckats.

Missförstå mig inte, jag respekterar de som går sin egen väg och gör vad de tycker krävs för att nå sina mål. Men att det ska bli någon slags norm att arbeta sig till döds är helt fel! Att personer i maktposition går ut och berömmer någon som arbetar för mycket och nedvärderar de som inte gör det är otroligt provocerande! Hästbranschen är en rövbransch att jobba i som det är så att normalisera överarbete och premiera lidande är rent ut sagt korkat. Det får aldrig bli mer värt att ”kämpa på” och köra rätt in i väggen än att inte göra det.

Hade inte så många miserabla bilder, men missta inte detta för en idyll! Halt, kallt och tolv timmars arbetsdag.
Hade inte så många miserabla bilder, men missta inte detta för en idyll! Halt, kallt och tolv timmars arbetsdag.

Nu är det såklart inte såhär överallt, jag vet massor av företagare och klubbar som följer arbetstidslagen, all heder till er! Jag vet också att ridsporten bygger på ideellt arbete och jag älskar konceptet med föreningsliv och en meningsfull fritid. Men ideellt arbete och en aktiv fritid är inte samma sak som en tolv timmarsdag eller obetalt överarbete. Det är inte samma sak som att nedvärdera anställda som vill ha en normal arbetsbörda eller att få folk att känna sig lata och ”omotiverade” bara för att de inte vill eller orkar jobba rumpan av sig i hundratvå minus. Jag tycker att alla människor ska få göra som de vill utan att känna att de blir dömda för det.

Förutom att jobba arton timmar i sträck alltså, det får man faktiskt inte. Även om DU orkar det (just nu) så normaliserar du dåliga villkor och undergräver anställdas rättigheter. Sluta med det. Gå med i facket. Upp till kamp etc.

En vanlig dag på psykiatrin.

Förra veckan var jag på läkarbesök och det var så jobbigt att jag inte orkar skriva om det förrän nu. Jag avskyr att gå till läkare, vem gör inte det iochförsig, men det blir ju inte lättare när de hela tiden byter läkare och jag får förklara igen och igen och igen. Varje ny läkare har sin egen syn på saken och speciellt när det är äldre män har de liksom sin egen agenda. Jag fattar såklart att det inte är så, inte alla män osv, men enligt mina erfarenheter är det så.

För några år sedan var jag inlagd på psyk och fick fylla i ett självskattningstest med tolv frågor. Den manliga medelålders läkaren bestämde raskt att jag var bipolär och ville sätta in lithium! Baserat på ett papper där det hade kommit fram att jag pendlade upp och ner i humöret. Ja, jag har en depressison och är inlagd på psyket, klart som fan att jag pendlar i humöret! Jag vägrade. Jag fick veta i efterhand att den läkaren diagnosticerade ”alla” med bipoläritet, det var liksom lite mode då. Snacka om att skapa lidande, både för de som blir diagnosticerade utan grund och för de som faktiskt är bipolära. Kan tänka mig att man får höra ”ja men alla är väl lite bipolära” om man går ut med att man har den sjukdomen. Bara eh nej, alla är verkligen inte bipolära, bipoläritet är en allvarlig sjukdom som orksakar mycket lidande, det är inget man ”har litegrann” bara för att man ibland är jätteglad eller jätteledsen.

Den jag träffade förra veckan hade nog läst den översta rubriken i min journal och bestämt att jag var en sån som hade ADHD punkt slut. Efter fem minuters samtal ville han höja min concerta till det dubbla, och sätta in en snabbverkande på eftermiddagarna och även nån antidepressiv och någon fantasimedicin som skulle dämpa ångest, hjälpa mig att sova och göra mig piggare samtidigt (att han inte började prata enhörningar sen var ju förvånande). Allt jag sa vände han till ”ja men du har ju ADHD”. Bara det att hade han läst min journal ordentligt hade han sett att det inte är det största problemet och även den diagnos som är mest osäker eftersom de typiska ADHDdragen inte var jättetydliga i min barndom, medan de autistiska dragen var det! Och att jag i mötet med min förra läkare (som var den första manliga läkaren jag haft som lyssnade!) hade bestämt med honom att jag först skulle få ordning på ångesthantering, vardagsstruktur och sysselsättning innan vi mixtrade mer med medicinerna. Jag tror nämligen att om jag lever ett liv som passar mig behöver jag inga mediciner. Men det är ju svårt att komma fram till vad man egentligen klarar om man ”dövar” symptomen med mediciner.

Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.
Hade svårt att hitta en bild till den här texten men BULLSHIT passar ju rätt bra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot att ta mediciner. De räddar liv. Men efter att ha ätit hundra olika mediciner med dåligt resultat vill jag först och främst anpassa min vardag efter vad jag klarar av. Alla är olika men här är jag just nu.

Det är SÅ jobbigt att stå på sig i mötet med avfärdande läkare, speciellt GUBBAR som är nedlåtande och bara kör över en. Psykiatri är ju ingen exakt vetenskap på det sättet utan behandling måste ju ske i samråd med patienten! Jag tänkte att jag skulle klara det själv den här gången så mitt personliga ombud var inte med. Stort misstag! Nästa gång ska jag bussa mitt PO på honom och skratta gott. Jag tror att jag fick igenom att kolla upp möjligheterna till KBT/samtalskontakt och ADHD-kurs, men det bestämde jag ju förra gången med den andre läkaren så jag vet inte varför det inte hände något. Allt känns så himla rörigt och jag grät jättemycket när jag kom hem för det var så jobbigt. Psykvården är verkligen under all kritik, inte för att de som jobbar där missköter sig, men för att hela systemet inte verkar anpassat för folk med psykisk ohälsa!

Om att vara hästägare med psykisk ohälsa

När jag startade den här bloggen var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan ju dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.

Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efterhand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt. Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”. Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det såhär?!

Så. I give to you;
Bokstavsryttarens Anti-ångestlista För Hästmänniskor
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stessad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det. Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm. Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha. Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig själv. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner såhär någon gång.
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar. Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg. DET ÄR OKEJ! Det kommer inte vara såhär för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir såhär ibland för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla igång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit, så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB istället för en MSVC bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runtomkring dig också. I framtiden kommer du kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.

Älska din häst! Och dig själv!
Älska din häst! Och dig själv!

Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3