Ordens makt, eller min makt över orden

När jag började skriva på det här inlägget tänkte jag att det skulle bli ett helt vanligt, ganska långrandigt och för den oinsatte relativt trist inlägg om Sportkossans utveckling i dressyren. Men när jag hade skrivit det upptäckte jag att det handlade om någonting annat – nämligen orden. De som vi använder för att prata om våra hästar och om oss själva. Hur de orden styr våra tankar och attityder och hur man kan använda dem för att tänka och därmed agera rätt.

Luddigt? Det är inte så komplicerat egentligen.

Idag red vi dressyr. Med dressyr menar jag att jag har dressyrsadeln på och att vi befinner oss på en förhållandevis plan yta utan för mycket distraktionsmoment. Plan yta för att jag vill kunna vända och göra övergångar när vi är redo och inte när vi måste på grund av underlaget, och den lugna miljön för att vi är båda världsmästare i att bli distraherade. Idag var vi i hagen som kantas av ån. Det var så vackert och lagom ojämnt och lagom högt gräs så Sportkossan var tvungen att lyfta framdelen lite för att inte trilla omkull. Dessutom är det utmärkt att öva galoppfattningar på sommarlat häst på en äng i lite uppförslut i riktning mot stallet. Varför inte göra det lätt för sig, liksom?

Min naturbana.

Vi har övat jättemycket på att Sportkossan ska förstå att tyglarna inte är något farligt han behöver bli spänd över. Han har varit så bekymrad över bettet att han inte kunnat lyssna på något annat. Köra bil med handbromsen i har varit en jättebra liknelse. För ett tag sedan bytte vi till bettfritt träns och nu har bekymret ”där fram” i princip försvunnit. Givetvis kan han fortfarande bli spänd men jag upplever inte att det har sin grund i att han inte litar på min hand. En seger! Bubbel och applåder och blågula tygbitar!!!

Nu är vi inne på mål nummer två, vilket är att han ska lyssna på mina skänklar.

Fast nej. Nej nej nej. Jag vet ju vad jag menar med det där, men när jag skrivit ner det är det en fasansfull mening. Bara det att den innehåller ordet ”ska” gör mig illa till mods. Ska och måste och borde, det är ord som jag inte vill ha i huvudet när jag rider. För mig förknippas de orden med tvång och prestation och skuld för att man inte lyckades. Vidare är det ju helt uppåt väggarna att sätta ihop ordet ”ska” med ”han”. Han ska. Hästen ska. Som om hästen har något som helst ansvar för någonting som vi människor gör med den! Han ska ingenting. Det är mitt ansvar som ryttare att presentera uppgiften för min häst på ett vis som gör att han FÖRSTÅR och VILL. Det enda hästen ”ska” göra är att vara häst.

Ord och språk har otroligt stor betydelse för oss människor. I England säger man ”Come forward to walk” när man vill att eleverna ska byta gångart till skritt. I Sverige säger man ”bryt av” eller ”sakta”. När jag tänker ”bryt av” eller ”sakta” tänker jag ungefär ”dra i tyglarna/sakta tempot”. Men om jag istället tänker ”rid fram i skritt” i en övergång från trav skapar jag en helt annan bild i mitt huvud: jag tänker framåt själv och därmed blir övergången bättre.

Så vi tar om det. Målet är att jag övar på att bli mjuk och samtidigt tydlig i min hjälpgivning. Jag ”måste” inte bli bra på det, för då låser det sig direkt för mig. Jag vill öva för övandets skull och lita på att jag någonstans under vägen blir bättre. Men jag måste inte. Det enda som händer om jag inte blir bra på det är att vi är kvar där vi är nu. Och det är inte katastrofalt alls. Dessutom har jag tagit bort hästen från formuleringen. Sportkossan är där för att jag ska öva mig, och när jag gör rätt så kommer han göra ”rätt”. Det är ett kvitto för mitt eget övande, och inte ett mål i sig.

Jag skriver ”rätt” så, eftersom det finns egentligen inga rätt och fel i hur hästen beter sig, det är bara en återkoppling. Svarar han ”fel”, det vill säga inte som jag tänkt mig, så får jag fundera på om jag ska fråga igen eller omformulera frågan så att han kan svara på ett sätt som jag föredrar. Så fort jag tänker ”rätt” och ”fel” så skapar det frustration hos mig och därmed hos hästen. Så bort med ”rätt” och ”fel”, istället är hästens svar mer eller mindre i linje med hur vi hade önskat att den skulle svara. Hästen har nämligen aldrig ”fel”.

Det svåra är inte att komma på det här, utan att faktiskt följa det. Men steg ett är att bli medveten om vilka ord man använder, för de ger avtryck i tankarna vare sig man vill eller inte. Hur tänker du?

Påverka nya TR!

Idag har Svenska Ridsportförbundet påbörjat arbetet med nya tävlingsreglementet. Man får lämna in förslag. Så nu tycker jag att alla kan gå in här och skriva att de vill att bettlöst ska vara tillåtet i dressyr och fälttävlan! Det är rent ut sagt fjantigt att det inte är tillåtet med bettlöst. Uppenbarligen kan ju dressyrdomaren i WE döma ett dressyrprogram där vissa rider med bettlöst och vissa med bett, så jag förstår inte varför det skulle vara ett problem i ”vanlig” dressyr.

Jag älskar min stallägare! Inte bara supertrevlig och mån om hästarna, utan även kreativ 🙂

Grevlunda

Igår åkte vi på en liten Skånetripp och passade på att besöka Grevlundagården och deras Grand Prix-tävlingar, eftersom jag vann biljetter dit häromdagen! Tack Hööks! Det var verkligen en perfekt dag för det; lagom soligt och lagom varmt. Jag har inte varit på Grevlunda innan men herregud, vad fint de har det! Ridhuset är en balsal och utebanan har helt magisk utsikt över ängar och hav.

Ursäkta kass iphone-bild. Den fångar inte alls den otroliga utsikten!

Fick dock inte chansen att se den beryktade, nyanlagda naturbanan. Jag tycker givetvis att det är en bra idé och förhoppningsvis inspirerar det andra ryttare att våga sig ut utanför väggar och staket. Samtidigt, är det verkligen en revolutionerande idé? Känns som att träna ute i skogen gör väl varenda kotte? Speciellt när vi i Sverige har den underbara allemansrätten och därför kan rida i princip dit näsan pekar. Dessutom får man välbehövlig miljöträning, vilket man inte direkt får om man ska anlägga en egen bana på hemmaplan. Men jag förstår ju också att har man miljonhästar är man inte så sugen att riskera deras liv ute i trafiken och i allmän skog. Dessutom får de ju total kontroll över underlaget och är inte utelämnade åt bönders nycker (ni vet när de lägger fetestenkross på ens bästa galoppslinga? We’ve all been there…).

På samma tema ska jag definitivt köpa den här boken när den kommer ut! Den heter ”Ett med hästen i naturen” och är skriven av samma författare som gjort min näst bästa ridövningsbok ”Roligt med bommar och koner” (min bästa ridövningsbok, min bibel, Tio i manegen).

Jag har min egen naturbana, och det är vägen upp i skogen alldeles bredvid stallet. Dock inte underbart underlag hela tiden eller möjlighet att rida runt träd och på ängar i annat än skritt, men vi gör så gott vi kan. Klättrade och övade fattningar och det gick mycket bra. Smög också in lite början till sluta där jag hade chansen och han var lite mer framme. Dröjer ju länge innan vi klarar det enligt ”boken” men det ska böjas i tid, det som rakriktat ska bli, eller hur?

Dold

Nu har jag sett Dold på SVT, programmet som handlar om en ridtränare som förgripit sig på sina elever i över tjugo års tid, och vad ansvariga personer gjort och inte gjort för att stoppa det.

Jag mår fysiskt dåligt av att se det här programmet. Jag gråter och mår illa. Jag har inga ord för att beskriva hur vidrigt denne man och hans omgivning har betett sig. Sedan blir jag stolt, stolt över de kvinnor som vågade anmäla honom, över Ponnymamman som skrev det omtalade blogginlägget och stolt över alla kvinnor som har gått ut och berättat om sina historier med den här mannen. Och sen blir jag så jävla förbannad att jag skakar.

Tränarens ord

För NEJ, det här är INTE det enklaste sättet att sätta dit någon på. Hur i helvete kan man ens ta de orden i sin mun? Den skam som offren förmodligen känner måste vara helt oöverstiglig. Att trots allt våga berätta, våga polisanmäla trots att polisen i förundersökningen hade attityden ”man är ju två i en sexuell situation”, det är så otroligt stark gjort. Och den där poliskommentaren är ju helt SJUK! Att personen har mage att skuldbelägga offret!!! Nej, man är fanimej INTE två i ett sexuellt övergrepp, man är offer och förövare. Det är aldrig aldrig aldrig förövaren som har rätt.

Ordförandens ord

Fast äckligast är nog intervjun med ordföranden i klubben där tränaren var verksam. Eh, JA, det är väl fanimej rimligt att ”ni män” får hela skulden eftersom MÄN VÅLDTAR! Tjejerna har absolut ingen skuld i det hela. Herregud. Och att sedan mena att det inte är olagligt att ha en yngre flickvän. NEJ, men det är ju jävligt olämpligt och redan där borde tränarlicensen rykt!

Ordförandens ord

Och sen hjälper det inte att säga att man är ledsen. Eller förlåt. Det hjälper så lite att det gör ont i mig. För att sedan ta på sig någon slags offerroll. Ja herregud, din jävla idiot, det är så himla synd om dig, stackars lilla man som helt plötsligt blir ställd till svars för saker du sagt och gjort. Uppsök alla inblandade tjejer och titta dem och deras anhöriga i ögonen och säg förlåt och fråga om de tyckte att det hjälpte.

Jag skriver ”var” ovan för han är fråntagen sin tränarlicens EFTER ÖVER TJUGO ÅRS OFREDANDE AV UNGA TJEJER!!!! Jag hoppas att de från Svenska Ridsportförbundet som varit ansvariga under denna tid skäms ögonen ur sig och att de tänker på alla liv de varit med och förstört och att detta plågar dem för resten av deras liv. De har nämligen möjliggjort för tränaren att få fortsätta. Hållt honom om ryggen istället för att reda ut anklagelserna, litat på polisens jävla skämt till förundersökning och stoppat huvudet i sanden.

Ridsporten är verkligen ingen jämställd sport, för den som nu hade fått för sig det. För trots att vi har flest kvinnliga utövare är det ändå djupt färgat av män som inte bara hatar kvinnor, utan som helt enkelt fullständigt skiter i dem. Se Dold i SVT Play. Gör det. Det är fruktansvärt men sant.

Tror du på beröm?

Om man vill veta någonting om hästträning är det en utmärkt övning i informationshantering och källkritik. Alla tränare har SIN väg och tycker ofta väldigt olika. Vem ska man tro på? Vem har belägg för sina åsikter?

Nu har jag bara skummat på ytan i ”träning från marken”-världen, men redan har jag hunnit bli förvirrad. Ska man prata med hästen eller inte? Ska man jobba med positiv förstärkning eller negativ förstärkning? Godis eller klapp? Alla tycker olika!

Ni vet redan vad jag tycker om ledarskap genom dominans, men här kommer en till tankenöt. I en av böckerna jag lånat skriver författaren uttryckligen att hen INTE berömmer de hästat hen jobbar med. Inte med rösten, inte med godis, inte ens med en liten klapp. Hen menar att hästar i språket med varandra inte berömmer varandra utan det är en mänsklig konstruktion. Hen menar även att beröring betyder att man är underlägsen hästen, för det är oftast den langråga hästen som kliar den ranghöga. Din häst får absolut inte söka kontakt genom att t.ex. lägga sin nos mot dig eller bli för närgången. Man får givetvis inte ge hästen godis, för en ranglåg häst ger ju bort sin mat till en ranghög häst, tex vid utfodring i hagen (hur hen löser detta enligt sitt synsätt vid utfodring eller ryktning står dock inte).

Kompisar kliar varandra

Jag köper det resonemanget. I teorin. Om du tar en helt rå häst som aldrig har haft kontakt med människor och som sedan aldrig ska hanteras av människor som avviker från ditt synsätt och ditt system. Men nu är det så att våra tamhästar är förmänskligade från födseln. De ingår i vår kultur vare sig de vill eller inte och i den kulturen ingår beröm, klapp och ibland godis.

Hästar förstår absolut beröm! Även om det är vi människor som ”hittat på” det. Vi lär hästarna en massa saker, så jag förstår inte varför just beröm skulle vara ett undantag. Sportkossan dör av stolthet och lycka om han får ett ”BRA!” och försöker omedelbart göra om det. Man kan verkligen se det i hans ögon att han blir glad av beröm.

Visst ska man inte ge godis i tid och otid, och gör man det får man ta konsekvenserna i form av en tiggig häst. Men i all träning och inlärning måste det finnas en motivation, och för många hästar är motivationen godis.

Hästar förstår till en början inte beröring som en belöninsmetod. Men återigen är det något hästen får lära sig i sin inledande träning. Klappar = bra. Att vi borstar, ryktar och kliar hästen tror jag inte att den tar som en underkastelsegest. Vi har väl alla varit med om att vi hittat ett gött kliställe på hästen och den vill gärna klia tillbaka! Då säger vi att nej, det gör för ont på oss, så med tvåbenta vänner får du inte klia. Återigen; inlärning. Många hästar tycker om närhet. Är det en dominant handling att hästen lägger sitt huvud på ens axel eller i ens famn och somnar? Eller är det en egentligen sensationell stund av tillit och avslappning mellan ett rovdjur och ett bytesdjur?

Gosa är bra, tycker vi.

Givetvis kan hästen lära sig att separera hur de pratar med sina artfränder och hur de pratar med oss! Vi är inga flockmedlemmar, vi är något annat. Vi har ett eget gemensamt språk som hämtar inspiration från hästens naturliga språk, men som vi formar tillsammans till något eget. Vi kan berömma, klappa och ge godis i valda situationer och fortfarande ha en häst som respekterar oss. Så länge vi är tydliga och konsekventa kan vi berömma till månen och tillbaka!

Ledarskap = dominans?

Eftersom jag på grund av mina ryggproblem har fått göra rätt mycket avsutten träning den sista tiden blev jag lite mer intresserad av det. Idag hade jag energi nog att gå till biblioteket som förvånande nog hade en hel del litteratur i ämnet.

Jag lånade några böcker av mer eller mindre kända namn på temat natural horsemanship, trickträning, frihetsdressyr, lydnad från marken och så vidare. Det spelar inte så stor roll vilka, utan jag ska bara ta upp en initial reflektion från ett första genombläddrande av böckerna.

Det står mycket om ledarskap och att detta uppnås genom dominans, tex genom att flytta eller leda hästen på olika sätt. Det får man ju lära sig redan som barn på ridskolan; man ska vara hästens ledare och visa vem som bestämmer. Hästar är flockdjur och de har en rangordning och en ledarhäst.

Men stämmer verkligen detta? Det känns väldigt främmande för mig att jag ska vara flockledare över ett djur av en helt annan art. Och ännu mer främmande att jag på något sätt uppnår detta genom att leda hästen på vissa sätt och/eller dominera den. Visst vill jag bestämma det mesta, eftersom jag är smartare än hästen på det viset att jag har en riskbedömning och ett konsekvenstänk och en agenda, men vill jag ha en häst vars vilja är helt underkastad min och som gör vad jag säger till den för att jag har dominerat den? Eller vill jag hellre ha en kompis som litar på mig och tycker det är kul att vara med mig?

Om jag kollar på Sportkossan och hans två hagkompisar är det rätt tydligt att han får välja mat sist, eller äta lite på nåder från samma höhög. På så vis är ju de andra två ”ledare” över honom. Men jag kan inte se vem av de två som är ledare över vem. Vidare är det så att om Sportkossan blir rädd för något och tycker att flocken ska fly så gör de oftast det. Jag minns en gång när vi red ut och Sportkossan gick först och stannade för en osynlig fara; de andra två tvivlade inte på honom utan blev också rädda. Var Sportkossan ledare då helt plötsligt? Likaså är det ofta någon av de andra hästarna som tar initiativet till lek med Sportkossan, och han lägger öronen bakåt och säger nej tack. Eller tvärtom. Eller så leker de alla tre. Det är heller inte så att en av hans hagkompisar bestämmer att ”nu går flocken hit”, utan de kan stå på ett ställe, och Sportkossan på ett annat ställe i hagen. Det verkar inte som att någon av dem bestämmer över honom på det viset. Det verkar som att de alla tre har en ganska flytande rangordning och att vem som ”bestämmer” är mer situationsbundet än att de agerar utifrån en speciell hierarki.

Jag tänker bara att det här med ledare och dominans inte är riktigt relevant i vår hantering av hästen. På ett sätt förstår jag att man lär ut det så, eftersom man måste vara tydlig och konsekvent i vad man vill. Men jag vill ju be min häst göra saker och jag vill att han ska göra det glatt och villigt utan våld eller hot om våld. Ordet ”dominans” klingar för mig hot om våld. Den som dominerar visar inte respekt för den som blir dominerad (enligt mig).

Måste man dominera för att kunna rida och umgås med hästar? Eller kan man mötas i någon slags ömsesidig respekt? En bra ledare är väl den som även lyssnar och respekterar, inte den som kör över andra för att få sin vilja igenom? Om jag bläddrar i mina böcker igen ser jag att de som skriver mycket om dominans är äldre än de som tonar ner själva dominansbiten och istället fokuserar på att en ledare ska vara lugn och konsekvent. Det verkar som att det där med att dominera har lättats upp lite, iallafall hoppas jag det.

Vad tycker ni?

Acceptera din häst som den är

Sportkossan är en rehabiliterad problemhäst. Det är svårt att tro när man ser honom nu, men jag fick honom billigt för att han var för vild för att gå på ridskolan. Han ser ut att vara en väldigt cool och avslappnad (hehe och lat) häst, men han är en otroligt känslig kille som behöver mycket stöd från sin ryttare för att må bra. Och då menar jag inte att man måste gulla med honom hela tiden, utan ”stöd” kan lika gärna vara att man är lugn och säger ”nu får du fixa det här själv”. Svårigheten ligger ju i när man ska göra vad, och det kommer jag nog aldrig göra rätt hundra procent av gångerna. Men Sportkossan är förlåtande och vi har ju redan kommit överrens om att ”Försöka är att lyckas”, ellet hur?

Trots det har jag varit väldigt frustrerad många gånger, speciellt när Sportkossan har hoppat, flugit åt sidan, stuckit eller vänt och försökt springa hem vid åsynen av ett löv. För jag har alltid jämfört med Rallyfarfar, som är den mest orädda varelse som nånsin har begåvats med en ponnykropp. Jag har inte insett detta förrän ganska nyligen; jag har jämfört Sportkossan med Rallyfarfar och tänkt att det är mitt fel att han inte är lika avslappnad och orädd. Jag har tänkt att om jag bara skärper mig så kommer Sportkossan bli mer som Rallyfarfar och när han inte är det så är det ett misslyckande. Jag har blivit besviken, ledsen och frustrerad när jag tror att jag har kommit en bit på väg och Sportkossan sedan sticker för att upptäcker att det finns träd i skogen.

Rallyfarfar (längst till höger) utanför Buckingham Palace. Han var rädd för exakt noll saker.

Men sedan fick jag en uppenbarelse, bara häromdagen, när jag fyllde på vatten i hagen. Jag stod en bit bort, Sportkossan stod och käkade med sina kompisar. Sen började jag hala in vattenslangen och Sportkossan blev livrädd och galopperade iväg, varpå hans kompisar kollade på honom som om han var dum i huvudet. Då insåg jag att det kanske inte är så att jag har misslyckats som ledare för min häst. För om han blir så rädd för ljudet från en vattenslang när han är mitt i flocken och jag inte ens är i närheten, då lutar det ju faktiskt åt att han helt enkelt är sådan. Han är den som spanar efter saker och han är den som reagerar mest på småljud och fladder. Och oavsett hur bra ledare jag är kan jag inte ta det ur honom, det är en del av hans personlighet och hur han är i sociala sammanhang. Han är omhändertagande och vill att alla ska vara trygga och glada, och kanske är det ibland för mycket för hans lilla hjärna och det går lite i baklås.

När jag väl fattade att det inte bara var mitt fel blev allt omedelbart lättare. Jag blev inte lika upprörd när något hände, vilket innebar att det inte hände lika ofta eller lika våldsamt. Jag accepterade att han ibland var jättespänd och färdades i snigelfart förbi osynliga vättar och småtroll. Det är helt enkelt så han är. Och det blev genast lite trevligare att rida.

Sedan började jag tänka på samma sätt i andra situationer. Till exempel i hoppningen. Han kommer aldrig bli hästen som spänstigt studsar över allt som kommer i hans väg eller som radar upp felfria rundor. Han kommer alltid drulla runt lite och ha ner någon bom. Men om vi tränar och tränar så kan vi komma runt banor på fyra eller åtta fel och kanske någon gång sätta den där nollan, men viktigast av allt så kommer vi ha roligare under tiden. En tränare sa en gång till mig att när jag kan hoppa Sportkossan ordentligt så kan jag hoppa de flesta hästar.

Ibland blir det felfritt!

Nu när jag skriver det så kommer jag på att jag har hört det förr. Den var när jag precis hade köpt Rallyfarfar och var så frustrerad att jag grät över att han bara rusade runt som en idiot med huvudet rakt upp i luften och jag kunde varken styra eller stanna. Då var det någon som sa det; när du kan rida Rallyfarfar ordentligt kan du rida alla hästar. Jag red vidare, år efter år, innerskänkel till yttertygel. När jag var 25 jobbade jag som hästskötare i ett stall, i ungefär en vecka, sedan blev jag beridare, när de insåg att jag kunde rida och utveckla hästarna. Och det är tack vare Rallyfarfar och att jag inte gav upp. Nu menar jag inte att jag är någon slags expert, oftast känns det snarare tvärtom, men tillräckligt bra på att anpassa mig efter hästen och få den att samarbeta (och hålla mig kvar) för att någon skulle betala mig för att göra det.

Ibland får man glädjas åt att man vågade, man lever fortfarande och man är iallafall snyggast matchad…

Jag tror att man ibland tänker att alla hästar ska kunna allting. Och det tycker jag nog att de ska, men utifrån sina individuella förutsättningar. Alla hästar kan gå dressyr. Men de kommer inte till bra arbete på samma tid eller på samma sätt. Alla hästar kan hoppa, men det behöver inte betyda att alla måste tävla och hoppa högt. Det går att rida ut på alla hästar, men för en häst som är så rädd att den får totalt psykbryt kanske det räcker med att skritta runt stallet i flera år innan man vågar gå två meter in i skogen. Man får helt enkelt anpassa sig och lyssna på sin häst. Och acceptera att hästar är olika, men lika mycket värda.

Det gäller även ryttare förresten.

Detta börjar bli tjatigt…

Att man nästan alltid ska få frukta för sitt eget liv när man rider ut! Och inte på grund av sin tokiga häst (där får man ju skylla sig själv liksom), utan på grund av alla dessa fullständigt urkorkade bilister. Det är väldigt sällan jag rider ut utan att bli förbannad på nån idiotisk person. Jag försöker i största möjliga mån undvika stora vägar när jag rider ut, men om jag ska komma till alla goa ridvägar söderut måste jag rida kanske hundra meter längs Graneforsvägen. Jag brukar alltid trava där så att jag inte behöver vistas på vägen längre än nödvändigt. Det är lite kurvigt och smalt och inte så bra sikt och inte direkt nånstans man kan ta vägen vid möte. Det är iochförsig 50 där men det verkar ingen bry sig om. Speciellt inte den JUBELIDIOT med släp som när vi möter dem kör om en bil i en kurva precis framför oss och sedan bränner förbi mig så gruset sprutar. Trots att jag står och gör sakta ner-tecknet!

Alltså, Sportkossan är så trafiksäker som en häst kan bli (har man bott i London blir man rätt cool när det gäller sådana saker). Men när man blir omkörd med så små marginaler och så hög hastighet så är INGA hästar trafiksäkra! Det handlar inte om att de är rädda för bilar, det handlar om att det är FLYKTDJUR och de reagerar på snabba rörelser och höga ljud. Och om man som bilist inte ser en 170cm hög svarvit häst och en ryttare klädd i regnbågens alla färger som står mitt på vägen en klar dag med bra sikt, då ska man fan inte köra bil.

Nu hände ingenting, inte den här gången. Men nästa gång kanske! Eller så är det en häst som är lite mer skraj än Sportkossan och då är det kört. Eller så upptäcker Sportkossan ett löv på marken hundra meter bort och hoppar ut i vägen (han är trafiksäker men han är också en fåntratt). Jag tycker verkligen inte att det är orimligt att jag ska kunna rida ett kort stycke längs en 50-väg ute på landet utan att vara dönervös.

Och så tänker jag att om de här idioterna inte bryr sig om ifall jag lever eller dör, bryr de sig inte om sin bil? För den kommer bli ordentligt tillbucklad när Sportkossan har satt sig på den, det lovar jag, och det är inte jag som kommer att betala. Och om du har så bråttom till vad det nu är du ska till så kan jag tala om att det tar jävligt mycket längre tid att vara med om en olycka än att släppa gasen i tio sekunder. VISA HÄNSYN! Det är inte bara du som existerar i den här världen och inte bara du som har rätt att använda vägarna.

Vi kom ut i skogen iallafall och hade det riktigt trevligt. Men sådär kul och tryggt kändes det ju inte när jag visste att jag skulle rida på vägen igen på hemvägen.

Mer hästvänligt område!

Jag rider ut väldigt mycket och för det mesta är folk hur gulliga som helst. Alla ni som saktar in och kör som man ska. Mannen på hörnet som går och tar sin hund när jag rider förbi så att den inte ska springa runt i trädgården och skälla och skrämma hästen. Killen på mopeden som saktar in i tid och väntar tills vi kommit en bit innan han mjukt gasar på igen. Han med rullskidorna som inte bara stannade utan tillochmed gick ut i kanten när vi red förbi (första gången jag red ut själv på Sportkossan, jag vet inte vem du är men du borde ha medalj!). Ni som kopplar era hundar, som säger till era barn att ta det lugnt när hästen går förbi, ni som stänger av motorsågen, gräsklipparen och trimmern, ni som slutar gräva i trädgården eller räfsa löv och kommer fram och pratar så hästen inte tycker ni är läskiga… TACK TILL ER! De flesta av oss ryttare vill inte rida i ”stan” men ibland måste man passera lite civilisation innan man kommer ut bland älgar och vildsvin. Ni som tar hänsyn underlättar något enormt ska ni veta.

Men du fartdåre med släpet kan dra åt helvete.

Att försöka är att lyckas – #idittnamn

Ingen kan väl ha missat att landslaget i fotboll har nya matchtröjor? #idittnamn är en så himla bra grej, inte bara inför internationella kvinnodagen, utan det är ju en sak som alltid (tyvärr) är aktuell.

Det här är min favorit.

Kanske just första meningen: Att försöka är att lyckas. Den meningen behöver jag verkligen ta med mig, inte bara upp på hästryggen, utan överallt. Det är så lätt att stirra sig blind på resultat, och om man inte uppnår de resultaten man tänkt så har man inte ”lyckats”. Det betyder ju att hela ens självbild står och faller med prestationen. Detta kanske är jätteinspirerande för alla riktiga tävlingsmänniskor därute, men för mig går hjärnan helt i baklås då.

Att försöka är att lyckas. Att komma till tävlingen är att lyckas. Att rida fram är att lyckas. Att riva fem hinder av åtta är fanimej också att lyckas. Att ta sig till stallet och klappa sin häst den dagen man hade tänkt rida men mår för dåligt för att göra det – det är också att lyckas!

En väldigt klok vän till mig berättade en gång hur hon tänkte kring hopptävlingar för att hantera sin nervositet och stress inför prestationen. Om allt misslyckades och hon inte kom till start eller vägrade ut sig på första hindret (eller vad nu ens ”worst case scenario” är) så kunde hon ändå ta en härlig ridtur i de fina omgivningarna runt tävlingsplatsen och ändå ha en bra och trevlig utflykt med sin häst.

För egentligen: vi gör det här för att det är roligt. Om det enda som är roligt är felfria rundor och höga procent, då tror inte jag att man kommer må så bra. Att lyckas måste vara samma sak som att ha roligt. Att försöka och inte vara rädd för att ”misslyckas” eftersom det ordet inte betyder något. Så nu tycker jag vi gör det; vi tar bort ordet misslyckas! Och så har vi bara roligt med våra hästar och våra kompisar, på och utanför tävlingsplatsen!

Test av broddhålspluggar, del 1

Ett stort tandagnissel i mitt liv som fälttävlansryttare är det himla broddandet! Inte så mycket själva iskruvandet, men rensandet av broddhål. Sportkossan är ganska tung, obalanserad och tycker om att dra tillbaka så fort man skruvar med gängtappen. Inte kul och dessutom jättedumt om han sätter ner foten när gängtappen sitter i! Det är ett ständigt bråk, för jag tycker verkligen att det är grundkurs 1a i uppfostran att man inte sparkar runt med benen när någon håller på med ens fötter! Det är ju inte ett litet nätt hästben som kommer farande direkt. Sen när jag har skällt på honom står han jättefint, så det är hundra procent Sportkosseattityd. Fast kul är det ju inte, att bråka med sin häst varje gång!

Jag har provat blindbroddar, pluggar man skruvar i med insexnyckel, mjuka broddhålspluggar och tillochmed öronproppar. INGET FUNKAR! På vintern går det bra för då broddar man ju nästan varje dag och då hålls broddhålen rimligt rena. Värre är det sommartid när man kanske tränar på gräs en gång i veckan eller ännu mer sällan, då byggs det upp rätt snabbt. Så när jag hittade dessa på Scandinavium tänkte jag att jag skulle prova!

Produkten heter alltså MD Broddplugg och är gjord av en hård plastmassa som enligt säljaren inte är böjbar i höjdled. Den ska alltså inte kunna tryckas upp i broddhålen utan sitta där den sitter. Den är däremot spänstig i sidled och trycker därför ut sig mot broddhålets sidor och sitter kvar, samt släpper inte in någon smuts.

Så nu är det upp till bevis! Jag satte in dem i helt nya skor och ska hålla ett öga på dem och utvärdera nästa gång jag ska brodda. Vilket förhoppningsvis sker snart, för vi vill ut och hoppa terräng nununu!

Såhär såg det ut efter en ridtur, sitter än så länge! Ska väl också tillägga att jag köpt pluggarna för helt egna pengar och är inte sponsrad för att säga nåt bra om dem, så det här blir ett objektivt test! Håll utkik efter del 2!