Ordens makt, eller min makt över orden

När jag började skriva på det här inlägget tänkte jag att det skulle bli ett helt vanligt, ganska långrandigt och för den oinsatte relativt trist inlägg om Sportkossans utveckling i dressyren. Men när jag hade skrivit det upptäckte jag att det handlade om någonting annat – nämligen orden. De som vi använder för att prata om våra hästar och om oss själva. Hur de orden styr våra tankar och attityder och hur man kan använda dem för att tänka och därmed agera rätt.

Luddigt? Det är inte så komplicerat egentligen.

Idag red vi dressyr. Med dressyr menar jag att jag har dressyrsadeln på och att vi befinner oss på en förhållandevis plan yta utan för mycket distraktionsmoment. Plan yta för att jag vill kunna vända och göra övergångar när vi är redo och inte när vi måste på grund av underlaget, och den lugna miljön för att vi är båda världsmästare i att bli distraherade. Idag var vi i hagen som kantas av ån. Det var så vackert och lagom ojämnt och lagom högt gräs så Sportkossan var tvungen att lyfta framdelen lite för att inte trilla omkull. Dessutom är det utmärkt att öva galoppfattningar på sommarlat häst på en äng i lite uppförslut i riktning mot stallet. Varför inte göra det lätt för sig, liksom?

Min naturbana.

Vi har övat jättemycket på att Sportkossan ska förstå att tyglarna inte är något farligt han behöver bli spänd över. Han har varit så bekymrad över bettet att han inte kunnat lyssna på något annat. Köra bil med handbromsen i har varit en jättebra liknelse. För ett tag sedan bytte vi till bettfritt träns och nu har bekymret ”där fram” i princip försvunnit. Givetvis kan han fortfarande bli spänd men jag upplever inte att det har sin grund i att han inte litar på min hand. En seger! Bubbel och applåder och blågula tygbitar!!!

Nu är vi inne på mål nummer två, vilket är att han ska lyssna på mina skänklar.

Fast nej. Nej nej nej. Jag vet ju vad jag menar med det där, men när jag skrivit ner det är det en fasansfull mening. Bara det att den innehåller ordet ”ska” gör mig illa till mods. Ska och måste och borde, det är ord som jag inte vill ha i huvudet när jag rider. För mig förknippas de orden med tvång och prestation och skuld för att man inte lyckades. Vidare är det ju helt uppåt väggarna att sätta ihop ordet ”ska” med ”han”. Han ska. Hästen ska. Som om hästen har något som helst ansvar för någonting som vi människor gör med den! Han ska ingenting. Det är mitt ansvar som ryttare att presentera uppgiften för min häst på ett vis som gör att han FÖRSTÅR och VILL. Det enda hästen ”ska” göra är att vara häst.

Ord och språk har otroligt stor betydelse för oss människor. I England säger man ”Come forward to walk” när man vill att eleverna ska byta gångart till skritt. I Sverige säger man ”bryt av” eller ”sakta”. När jag tänker ”bryt av” eller ”sakta” tänker jag ungefär ”dra i tyglarna/sakta tempot”. Men om jag istället tänker ”rid fram i skritt” i en övergång från trav skapar jag en helt annan bild i mitt huvud: jag tänker framåt själv och därmed blir övergången bättre.

Så vi tar om det. Målet är att jag övar på att bli mjuk och samtidigt tydlig i min hjälpgivning. Jag ”måste” inte bli bra på det, för då låser det sig direkt för mig. Jag vill öva för övandets skull och lita på att jag någonstans under vägen blir bättre. Men jag måste inte. Det enda som händer om jag inte blir bra på det är att vi är kvar där vi är nu. Och det är inte katastrofalt alls. Dessutom har jag tagit bort hästen från formuleringen. Sportkossan är där för att jag ska öva mig, och när jag gör rätt så kommer han göra ”rätt”. Det är ett kvitto för mitt eget övande, och inte ett mål i sig.

Jag skriver ”rätt” så, eftersom det finns egentligen inga rätt och fel i hur hästen beter sig, det är bara en återkoppling. Svarar han ”fel”, det vill säga inte som jag tänkt mig, så får jag fundera på om jag ska fråga igen eller omformulera frågan så att han kan svara på ett sätt som jag föredrar. Så fort jag tänker ”rätt” och ”fel” så skapar det frustration hos mig och därmed hos hästen. Så bort med ”rätt” och ”fel”, istället är hästens svar mer eller mindre i linje med hur vi hade önskat att den skulle svara. Hästen har nämligen aldrig ”fel”.

Det svåra är inte att komma på det här, utan att faktiskt följa det. Men steg ett är att bli medveten om vilka ord man använder, för de ger avtryck i tankarna vare sig man vill eller inte. Hur tänker du?