Ibland undrar man…

…vad som försigår i Sportkossans hjärna. Det är som att han ibland måste ha ”skräckhoppeskutten” ur systemet på något vis. Som om det byggs upp i honom och sen bara PANG! Så kokar mjölken över, mikromaten exploderar och saftflaskan man glömt att man lagt i frysen är numera i HELA frysen.

Jag har haft mycket problem att han är rädd för saker, något som man inte kan tro när man ser honom. Men jag har suttit löst ganska många gånger, det lovar jag. Han är snabb som blixten! Nu är det dock för det mesta lite mer sansat, han vågar stanna kvar hos mig i större utsträckning än innan.

Halvvägs ner för grusvägen som leder från stallplanen till vägen tvärtstannade han idag. Och jag var inte tillräckligt med för att parera, så han frös fast. Tog ett steg, stannade. Ett steg till, stannade. Av någon anledning tänkte jag att det skulle bli bättre av att han fick titta på det själv och komma på att spöken inte är farliga. Vet inte varför jag ibland får hjärnsläpp och tror att den taktiken funkar på Sportkossan. Det gör den INTE, det som funkar är att käckt smacka på honom och tralla på Thunder Road och titta i trädkronorna med lite halvlånga tyglar fast man tror att man ska dö.

Till slut var han så spänd att jag kände hans hjärta genom sadeln och han hade sina öron i min mun typ. Så det var bara att hoppa av och promenera en skvätt med totalt okontaktbar häst. Satt upp när han slappnat av lite och lyckades rida ungefär halvvägs på rundan utan mer än extremt misstänksamt stirrande på ALLT. Men jag höll min plan; övergångar och tempoväxlingar ända in i kaklet. Duktigt av mig, eller hur? Har man varit en dumröv i början av ridpasset och bekräftat för hästen att allt är farligt genom att låta honom stå stilla och vara rädd får man vackert rida hela passet utan att klaga!

Efter en timmes ridande då jag ändå tänkte att han hade glömt sitt initiala mentala ståhej skrittade vi förbi ett hus. HERREGUD, FYFAN, JÄVELN OCH HANS MOSTER VI KOMMER DÖ! Det var länge sedan han spelade ut sitt ”galoppera på stället som en ponny”-kort, det brukar vara förbehållet jaktstarter och självgående gräsklippare, men vid åsynen av detta helt stillsamma hus vi har passerat en miljard gånger utan att blinka fick jag hela uppvisningen. Fast det är ju trevligt på ett sätt att han inte sticker. Dock är det svårt att veta vad jag ska göra i dessa situationer eftersom han både vill frysa fast och glo samtidigt som han vill sticka. Därav galoppera på stället.

Sen red vi vidare och hem utan fler incidenter, trots komöte, lastbilar, folk som vattnade gräsmattor, traktorer, vedhuggare osv. Jag skulle så gärna vilja veta vad han flippar över vid sådana här tillfällen. Jag förstår verkligen inte och då är det svårt att hjälpa honom.

Förhoppningsvis har han fått det ur sig nu och låter bli dylika sprattel på lördag då vi ska på WE-tävling. Skulle så gärna vilja se banskissen och ryttarmeddelandet därifrån nu så man kan förbereda lite! 🙂