Ledarskap = dominans?

Eftersom jag på grund av mina ryggproblem har fått göra rätt mycket avsutten träning den sista tiden blev jag lite mer intresserad av det. Idag hade jag energi nog att gå till biblioteket som förvånande nog hade en hel del litteratur i ämnet.

Jag lånade några böcker av mer eller mindre kända namn på temat natural horsemanship, trickträning, frihetsdressyr, lydnad från marken och så vidare. Det spelar inte så stor roll vilka, utan jag ska bara ta upp en initial reflektion från ett första genombläddrande av böckerna.

Det står mycket om ledarskap och att detta uppnås genom dominans, tex genom att flytta eller leda hästen på olika sätt. Det får man ju lära sig redan som barn på ridskolan; man ska vara hästens ledare och visa vem som bestämmer. Hästar är flockdjur och de har en rangordning och en ledarhäst.

Men stämmer verkligen detta? Det känns väldigt främmande för mig att jag ska vara flockledare över ett djur av en helt annan art. Och ännu mer främmande att jag på något sätt uppnår detta genom att leda hästen på vissa sätt och/eller dominera den. Visst vill jag bestämma det mesta, eftersom jag är smartare än hästen på det viset att jag har en riskbedömning och ett konsekvenstänk och en agenda, men vill jag ha en häst vars vilja är helt underkastad min och som gör vad jag säger till den för att jag har dominerat den? Eller vill jag hellre ha en kompis som litar på mig och tycker det är kul att vara med mig?

Om jag kollar på Sportkossan och hans två hagkompisar är det rätt tydligt att han får välja mat sist, eller äta lite på nåder från samma höhög. På så vis är ju de andra två ”ledare” över honom. Men jag kan inte se vem av de två som är ledare över vem. Vidare är det så att om Sportkossan blir rädd för något och tycker att flocken ska fly så gör de oftast det. Jag minns en gång när vi red ut och Sportkossan gick först och stannade för en osynlig fara; de andra två tvivlade inte på honom utan blev också rädda. Var Sportkossan ledare då helt plötsligt? Likaså är det ofta någon av de andra hästarna som tar initiativet till lek med Sportkossan, och han lägger öronen bakåt och säger nej tack. Eller tvärtom. Eller så leker de alla tre. Det är heller inte så att en av hans hagkompisar bestämmer att ”nu går flocken hit”, utan de kan stå på ett ställe, och Sportkossan på ett annat ställe i hagen. Det verkar inte som att någon av dem bestämmer över honom på det viset. Det verkar som att de alla tre har en ganska flytande rangordning och att vem som ”bestämmer” är mer situationsbundet än att de agerar utifrån en speciell hierarki.

Jag tänker bara att det här med ledare och dominans inte är riktigt relevant i vår hantering av hästen. På ett sätt förstår jag att man lär ut det så, eftersom man måste vara tydlig och konsekvent i vad man vill. Men jag vill ju be min häst göra saker och jag vill att han ska göra det glatt och villigt utan våld eller hot om våld. Ordet ”dominans” klingar för mig hot om våld. Den som dominerar visar inte respekt för den som blir dominerad (enligt mig).

Måste man dominera för att kunna rida och umgås med hästar? Eller kan man mötas i någon slags ömsesidig respekt? En bra ledare är väl den som även lyssnar och respekterar, inte den som kör över andra för att få sin vilja igenom? Om jag bläddrar i mina böcker igen ser jag att de som skriver mycket om dominans är äldre än de som tonar ner själva dominansbiten och istället fokuserar på att en ledare ska vara lugn och konsekvent. Det verkar som att det där med att dominera har lättats upp lite, iallafall hoppas jag det.

Vad tycker ni?

2 reaktioner till “Ledarskap = dominans?”

  1. Håller helt med, det där är ett gammeldags sätt att se på ridning och hästhållning, tror även att en del av det där med dominansen kommer från det militära. (Fast det gissar jag). Nu vet man bättre angående hästars kommunikation/interaktion/ledarskap och även relationerna människa-häst! Men mycket av det där gamla lever väl kvar fortfarande, även om forskningen ser annorlunda på den här saken nu så tar det ju tid. Dock tror jag att alla kloka och kompetenta hästmänniskor (alltså som jag räknar som ”riktiga” hästmänniskor) har listat ut det där för länge sen. Man måste vara tydlig och konsekvent och förstå hästarnas språk, de är ju ganska tuffa mot varandra när det behövs. Men när man ser en duktig människa hantera hästar eller rida så ser det aldrig aldrig hårt ut ändå, utan snarare helt lugnt och tryggt, och det är väl för att de har sån otrolig tajming och erfarenhet. Det är sjukt svårt med kommunikation helt enkelt, och det tar många år av träning!

    Visst är det roligt att läsa böcker om sånt här, jag har också läst allt som finns på bibblan! Och beställt begagnade böcker från bokbörsen… 🙂

    1. Precis! Det känns som att när Natural Horsemanship blev någon slags koncept i slutet av 90talet (eller när det nu var) så var det så otroligt fokuserat på dominans. Vill inte gå in på enskilda böcker här, men en bok som räknas som den svenska ”grundboken” i ämnet har jättemycket om det. Och när man kan häst kan man säkert hantera det, men om man som många gör läser i en bok eller har nån dvd och nån speciell grimma eller vad det nu är och ska skicka iväg hästen eller leda på ett visst sätt och dominera så blir det LÄTT fel! Tror jag. Jag tror mer på att vara tydlig och sätta ramar för hästen.
      Men om jag får skriva något positivt så var det en bok som såg självutgiven ut och där systemet hette Horse Vision som var himla bra. Jag är lite allergisk mot när tränare tar sitt koncept och döper det till nåt snajdigt och ska sälja det liksom. Trots detta var nog den här boken bäst av de jag lånade. Jag blev speciellt inspirerad av trickträningen för det var otroligt tydligt förklarat! 🙂 Så den rekommenderar jag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.