Jag och min unghingst…

Igår var jag så trött att det tog över en timme att komma upp ur sängen. SÅ TRÖTT och allt kändes helt meningslöst och jag ville bara ligga i sängen, äta kakor och kolla på New Girl. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, så något försenad åkte jag till jobbet. Och sen åkte jag till hästen. Ibland får man vara nöjd med det; man dök upp. Gjorde kanske inte så mycket vettigt, men man var där. Heja mig!

Jag har börjat inventera lagret. Det är otroligt avslappnande och tillfredsställande, haha! En gång jobbade jag i en fancy klädbutik på Victoria station i London, då ville jag bara vara på lagret hela tiden. Packa upp grejer, checka av, placera på rätt ställe. Tyst, lugnt, inget jäkla lagarbete. Perfekt. Lyssnade på musik samtidigt och peppade: Om en vecka blir det Steel Panther på SRF! WOOOP!!!

Inventering på jobbet. Jag är lite störd men jag tycker sånt är jättekul. Man kanske skulle bli lagerarbetare…

Och så lite om djuret: Det är väldigt jobbigt att vara en Sportkossa just nu. Vi har nämligen släppt ihop honom och hans fyra hagkompisar med det 27 år gamla 125 cm höga stoet som han har gått och längtat efter i hagen bredvid hela vintern. Sportkossan vill så gärna ha sin flickvän för sig själv, men han är också lite för mesig för att säga ifrån till sina grabbkompisar som alla är betydligt tuffare än honom. Åh, han har det så jobbigt! Så när jag skulle ta in honom igår efter två dagars välförtjänt vila var det mer som att jag hade nån slags hingst än en beskedlig kossa… Han var jättestressad, spänd och helt ofokuserad på mig och gick med böjd nacke, passageliknande steg och blåste som en drake. När jag ledde honom alltså.

Här har en av grabbarna hamnat mellan Sportkossan och flickvännen. Sportkossan vågar inte säga ifrån…

Följdaktligen insåg jag att det skulle bli en emotionell katastrof för oss båda om jag skulle försöka sitta på honom. Började med att gå en promenad, så han åtminstone skulle få komma ut lite, och det gick ganska bra. Fortfarande passagesteg och hingstnacke, men han höll sig på mattan. Slappnade av efter ett tag. Sedan longerade jag både länge och väl. Om han nu hade så mycket energi får man ju försöka använda den! Och det gick faktiskt himla bra. Han har börjat slappna av så fint och trava på och höja ryggen. Tillochmed galoppen börjar se trevlig ut.

Jag longerar alltså med enbart bettlöst träns, inga inspänningar eller så. Poängen med longering av Sportkossan är att han ska gå fram själv utan att någon sitter på och klämmer. Sedan ska han slappna av och hitta sin egen balans. Det syns tydligt om jag inte har sadel eller longergjord när ryggen kommer upp! Riktigt kul att se när han jobbar ordentligt! Då vet man verkligen att det är en ärlig form, för det är nämligen han själv som väljer den. Han är också 100% on voicecommand! Gör jättebra övergångar och tempoväxlingar i gångarterna på bara rösten. Coolt 🙂 Inte halt dock, det var nämligen inte så intressant att stå stilla…

Idag var det full storm blandad med piskande regn, så inte direkt något ideal ridväder av sprattlig kossa. Vi gick bort till Waalers och lånade deras ridhus lite. Det är viktigt när han är såhär att vi ändå tar oss ut från gården. Samtidigt vill jag inte bråka med honom, stackarn, han kan ju faktiskt inte hjälpa att han är kär! Jag försökte återskapa känslan från longeringen, dvs att vara stilla och låta honom jobba. Det är ju det man strävar efter i all ridning, men ack så svårt att genomföra! Speciellt när han är spänd och ska leta saker att skutta för. Men jag red bara framåt med en stilla hand och herregud vad bra det blev! Energi! Avslappning! Självbärighet! Jag kunde tillochmed sitta ner i traven utan att han fick motorstopp! Och svänga! Whiiii!!!! Det blev ett inte så långt pass, för jag kom väldigt snabbt dit jag ville och då är det ju ingen mening att sitta och nöta. ÅH vad glad jag är för att jag kunde styra in all energi och få det till arbete istället för tjolahopp tjolahej!

Japp! 100% inte fokuserad på matte!

Sedan avslutade han med att hoppa på mig och dra sönder uppbindningsringen när han skulle få mat. SUCK! Men det är bara att vara tålmodig och vänta på att den här hysterin ska gå över. För han kommer väl inte vara såhär hela sommaren?!?

Funderingar och musiksöndag

Idag är en sådan där jobbig dag igen. Jag ska både jobba, träffa arbetslivsresurs och gå till mellanvården och utvärdera mitt tyngdtäcke. Men efter det kan resten av veckan ägnas åt att försöka bygga den där vardagsrutinen jag har så svårt för. Jag tror att om jag bara hade haft jobb och fritid så hade det gått helt okej, men nu har jag jobb, fritid och jättemycket andra saker och då blir det lätt för mycket. Men jag vet ju också att jag behöver hästarna, för de dagar jag inte rider blir jag på fruktansvärt dåligt humör, hopplös och ledsen. Så hästar hjälper definitivt till att ta bort lite av mitt dåliga mående.

Igår red jag inte heller, men det var faktiskt helt okej. Jag försökte ta det lugnt, gick en promenad och sprang typ 100 meter! Inget ryggont, så snart kan jag springa 110 meter 🙂 Jag tänkte mycket på just kombintationen hästar och psykisk ohälsa, så kanske det kommer några fler sådana blogginlägg snart. Jag har läst en del om hur hästar används i vården som terapeutiskt hjälpmedel, men jag är nog mer intresserad av hur ”vanliga” hästar, t.ex. ridskolehästar och hobbyhästar, hjälper lite mer högfungerande eller icke-diagnosticerade personer i vardagen. Alla mår ju bättre av lite häst, men varför?

Heart. Nu när jag ser hur coola de är får jag nog börja lyssna på dem, haha!

Vi gick till studion och spelade in kör. Det blev verkligen pricken över iet. Speciellt en stämma som jag la på refrängen låter helt underbart, väldigt 1988. Jag får ofta höra att vi låter som Paramore eller Heart (sångmässigt), vilket är lite absurt eftersom jag aldrig har lyssnat på något av banden… Men Heart kommer vi nog få höra ännu mer efter detta! Så coolt att få jobba med en grymt bra producent, det är helt omixat men låter redan helt vansinnigt bra. Bara basen kvar, sedan ska det mixas och mastras och sedan tar vi över världen. 😉

På kvällen var det livesändning i vårt kök. Swedish Guitar Nerd pratade med sina fans världen över. Häromdagen åkte vi till Mjällby för att köpa en högtalare, och han blev igenkänd! Det tyckte jag var coolt. Nördar = bäst!

WE – tävlingsfilmer

Dressyren, 65%. Snygg halt vid C, va? 😉 Annars börjar det bra men blir segare och segare. Det var minst hundra grader och fuktigt därinne, så vi är förlåtna. Jag tänker att det kan vara bra om jag lär mig rida med sporrar, så att jag kan ha en ”reservgas” mot slutet av programmen. Men då får jag först se till att han svarar för skänkeln utan sporrar. Inga genvägar! Om jag kan rida hela tiden så som jag rider i början kommer vi ha kommit en bra bit på väg!

 

Här är tekniken. Jag höll på att dö av värme redan innan vi gick in, så det där med att kräva effekt av hjälperna får jag bakläxa på. Men målet var ju avspändhet, och där lyckades vi verkligen! 63% men kändes som 103% 😉 Ingen spänning, inget ”öppen i formen”, wohooo!

 

Och så speeden, där vi gjorde vårt bästa. Vet inte om jag ska kalla det ”speed”, haha, men inga missar iallafall!

Revansch i Lenhovda!

Förra gången jag var i Lenhovda hade jag med både Sportkossan och Spanjoren, och kom typ sist och nästsist. Idag fick vi till det lite bättre. Vi vann!

Dressyren red vi på 65% i ett bastuliknande ridhus. Började bra (8, 8, 8 var de första tre siffrorna :)), men blev såklart segare och segare. En konstig halt (Sportkossan skulle lägga ena foten på dressyrstaketet, haha, oklart varför) kostade oss vinsten i dressyren, men hon som vann hade 65.1% så det var ju inte så långt efter. Fick kommentaren att han ibland blir för djup i formen, vilket jag visste skulle kunna hända när jag bestämde mig för att rida med bettlöst. Men han var helt avslappnad under hela programmet. Det här är alltså hästen som fått ”öppen i formen, hög i nacken” på alla dressyrprotokoll i två års tid. Så detta är ju ett stort framsteg!

Tekniken kändes så jäääääkla bra! Visst kunde vi gjort snyggare halter, ryggat rakare, hoppat lite mer graciöst men SKIT SAMMA! Han hade öronen rakt fram hela tiden, bjöd på varje hinder och var helt med mig på allt! Inte en enda gnutta rädsla eller spändhet! Jag var nära att börja lipa av lycka när jag gick i mål. Det här är så stort för oss, vi har kämpat och tränat och haft oss och äntligen!

Sen galopperade vi så mycket vi kunde i speeden, vilket inte var så värst mycket för det var såååå varmt! Men vi rev inga hinderdelar, tog ringen och jag förmodar att det räckte. Totalseger!!!

Filmer kommer, men den här tävlingsdagen tog 12 timmar så jag är rätt sugen på att ligga i sängen lite nu. 🙂

Tävlingsförberedelser

Jag tänker så mycket och gör så lite av vad jag tänker. Och då blir jag så besviken på mig själv. Det har varit ganska bra ett tag nu och jag har gjort en hel del saker. Även jobbiga saker, t.ex. laga mat, vilket är mitt absolut värsta! I förrgår kom baksmällan, i kombination med att det var strax innan mens. JAG ÄR SÅ TRÖTT! Och så är det varmt och då har jag ingen matlust och äter man inte blir man ju ännu tröttare.

Har ändå lyckats rida, vilket jag är stolt över, men inte alls som jag hade tänkt. Ville ju bygga upp morgondagens bana på ängen och öva på den några gånger igår, men det gick bara inte. Inte heller kände jag att jag skulle orka med diverse hyss från Sportkossan, så jag drog mig för att rida ut i skogen. Så det har blivit två dagars runtdrivande i paddocken. Idag öppnade jag grinden en gång och red med lansen två gånger, det var så långt jag kom.

God morgon!

Men nu försöker jag verkligen säga till mig själv; fan vad jag är bra. Trots att min hjärna orkar mycket mindre än vad den borde så gör jag ändå vad jag kan. Även om det inte blir exakt som jag tänkt blir det iallafall NÅNTING! Och så blev det bad idag också.

SMUTSER!

Tänkte att jag bara skulle blaska av honom lite pga genomsvett och tävling imorgon. 35 minuter senare och Smutskossan är fortfarande inte ren… Jag ger upp. Han blev väl marginellt renare iallafall. Packade transporten så imorgon är det bara att plocka in djuret, damma av honom lite halvhjärtat och sedan åka!

Nu ska jag VILA och titta på sommaren inifrån min lägenhet. Och så ska jag se fram emot hur utvilad jag kommer vara på tävlingen imorgon och hur roligt det kommer bli och hur förutsättningslöst och resultatofokuserat jag kommer rida! Målet är att jag ska vara avspänd och ha tydliga skänklar. Sportkossans avspändhet och om huruvida han kommer vara hysterisk kan jag inte göra så mycket åt, inte mer än vad jag har tränat hela vintern. Så att ha det som mål är ju lite dumt. Bättre att ha något som jag kan kontrollera som mål, dvs MIG SJÄLV. Om Sportkossan är hysterisk men jag behåller mitt lugn så har vi vunnit. Om jag rider enligt mitt hemmasystem hela tävlingen så har vi vunnit, även om vi kommer sist. Nu gör vi detta, yay!!!

Ibland undrar man…

…vad som försigår i Sportkossans hjärna. Det är som att han ibland måste ha ”skräckhoppeskutten” ur systemet på något vis. Som om det byggs upp i honom och sen bara PANG! Så kokar mjölken över, mikromaten exploderar och saftflaskan man glömt att man lagt i frysen är numera i HELA frysen.

Jag har haft mycket problem att han är rädd för saker, något som man inte kan tro när man ser honom. Men jag har suttit löst ganska många gånger, det lovar jag. Han är snabb som blixten! Nu är det dock för det mesta lite mer sansat, han vågar stanna kvar hos mig i större utsträckning än innan.

Halvvägs ner för grusvägen som leder från stallplanen till vägen tvärtstannade han idag. Och jag var inte tillräckligt med för att parera, så han frös fast. Tog ett steg, stannade. Ett steg till, stannade. Av någon anledning tänkte jag att det skulle bli bättre av att han fick titta på det själv och komma på att spöken inte är farliga. Vet inte varför jag ibland får hjärnsläpp och tror att den taktiken funkar på Sportkossan. Det gör den INTE, det som funkar är att käckt smacka på honom och tralla på Thunder Road och titta i trädkronorna med lite halvlånga tyglar fast man tror att man ska dö.

Till slut var han så spänd att jag kände hans hjärta genom sadeln och han hade sina öron i min mun typ. Så det var bara att hoppa av och promenera en skvätt med totalt okontaktbar häst. Satt upp när han slappnat av lite och lyckades rida ungefär halvvägs på rundan utan mer än extremt misstänksamt stirrande på ALLT. Men jag höll min plan; övergångar och tempoväxlingar ända in i kaklet. Duktigt av mig, eller hur? Har man varit en dumröv i början av ridpasset och bekräftat för hästen att allt är farligt genom att låta honom stå stilla och vara rädd får man vackert rida hela passet utan att klaga!

Efter en timmes ridande då jag ändå tänkte att han hade glömt sitt initiala mentala ståhej skrittade vi förbi ett hus. HERREGUD, FYFAN, JÄVELN OCH HANS MOSTER VI KOMMER DÖ! Det var länge sedan han spelade ut sitt ”galoppera på stället som en ponny”-kort, det brukar vara förbehållet jaktstarter och självgående gräsklippare, men vid åsynen av detta helt stillsamma hus vi har passerat en miljard gånger utan att blinka fick jag hela uppvisningen. Fast det är ju trevligt på ett sätt att han inte sticker. Dock är det svårt att veta vad jag ska göra i dessa situationer eftersom han både vill frysa fast och glo samtidigt som han vill sticka. Därav galoppera på stället.

Sen red vi vidare och hem utan fler incidenter, trots komöte, lastbilar, folk som vattnade gräsmattor, traktorer, vedhuggare osv. Jag skulle så gärna vilja veta vad han flippar över vid sådana här tillfällen. Jag förstår verkligen inte och då är det svårt att hjälpa honom.

Förhoppningsvis har han fått det ur sig nu och låter bli dylika sprattel på lördag då vi ska på WE-tävling. Skulle så gärna vilja se banskissen och ryttarmeddelandet därifrån nu så man kan förbereda lite! 🙂

Dold

Nu har jag sett Dold på SVT, programmet som handlar om en ridtränare som förgripit sig på sina elever i över tjugo års tid, och vad ansvariga personer gjort och inte gjort för att stoppa det.

Jag mår fysiskt dåligt av att se det här programmet. Jag gråter och mår illa. Jag har inga ord för att beskriva hur vidrigt denne man och hans omgivning har betett sig. Sedan blir jag stolt, stolt över de kvinnor som vågade anmäla honom, över Ponnymamman som skrev det omtalade blogginlägget och stolt över alla kvinnor som har gått ut och berättat om sina historier med den här mannen. Och sen blir jag så jävla förbannad att jag skakar.

Tränarens ord

För NEJ, det här är INTE det enklaste sättet att sätta dit någon på. Hur i helvete kan man ens ta de orden i sin mun? Den skam som offren förmodligen känner måste vara helt oöverstiglig. Att trots allt våga berätta, våga polisanmäla trots att polisen i förundersökningen hade attityden ”man är ju två i en sexuell situation”, det är så otroligt stark gjort. Och den där poliskommentaren är ju helt SJUK! Att personen har mage att skuldbelägga offret!!! Nej, man är fanimej INTE två i ett sexuellt övergrepp, man är offer och förövare. Det är aldrig aldrig aldrig förövaren som har rätt.

Ordförandens ord

Fast äckligast är nog intervjun med ordföranden i klubben där tränaren var verksam. Eh, JA, det är väl fanimej rimligt att ”ni män” får hela skulden eftersom MÄN VÅLDTAR! Tjejerna har absolut ingen skuld i det hela. Herregud. Och att sedan mena att det inte är olagligt att ha en yngre flickvän. NEJ, men det är ju jävligt olämpligt och redan där borde tränarlicensen rykt!

Ordförandens ord

Och sen hjälper det inte att säga att man är ledsen. Eller förlåt. Det hjälper så lite att det gör ont i mig. För att sedan ta på sig någon slags offerroll. Ja herregud, din jävla idiot, det är så himla synd om dig, stackars lilla man som helt plötsligt blir ställd till svars för saker du sagt och gjort. Uppsök alla inblandade tjejer och titta dem och deras anhöriga i ögonen och säg förlåt och fråga om de tyckte att det hjälpte.

Jag skriver ”var” ovan för han är fråntagen sin tränarlicens EFTER ÖVER TJUGO ÅRS OFREDANDE AV UNGA TJEJER!!!! Jag hoppas att de från Svenska Ridsportförbundet som varit ansvariga under denna tid skäms ögonen ur sig och att de tänker på alla liv de varit med och förstört och att detta plågar dem för resten av deras liv. De har nämligen möjliggjort för tränaren att få fortsätta. Hållt honom om ryggen istället för att reda ut anklagelserna, litat på polisens jävla skämt till förundersökning och stoppat huvudet i sanden.

Ridsporten är verkligen ingen jämställd sport, för den som nu hade fått för sig det. För trots att vi har flest kvinnliga utövare är det ändå djupt färgat av män som inte bara hatar kvinnor, utan som helt enkelt fullständigt skiter i dem. Se Dold i SVT Play. Gör det. Det är fruktansvärt men sant.

Förfest inför betessläpp!

Idag släppte vi ihop några av hästarna och så fick de ha lite förfest några timmar på förmiddagen. Bra att ha möjligheten att vänja in långsamt! Och ÄNTLIGEN fick Sportkossan gå i samma hage som sin tjej! Åh de var så glada! De går i hagarna bredvid varandra till vardags och står gärna tillsammans på varsin sida staketet. Typiskt Sportkossan att få den enda tjejen på gården. Han charmar alltid alla ston! Han är liksom inte på alls, utan mer smyger upp och står jämte lite försynt, tills de kommer på att han den där lugna snälla är BÄST och så blir de helt förälskade. Ser lite kul ut för hon är typ hälften så stor som honom… Och mer än dubbelt så gammal! Han gillar mogna kvinnor tydligen… 🙂

Från förra året. Hans huvud är längre än hennes ben…

De var extremt upprörda när de alla skulle tillbaka i respektive hage! Alla lät sig snällt fångas, men sedan var det ett himla skrikande och tramsande från alla, trots att deras vinterhagar är typ inom tio meters radie från varandra.

Fick faktiskt ryta till lite på Sportkossan för jag anser att även om det är jättespännande med ihopsläpp och ”ny” flock (fast han har gått med allihop hela vintern…) så ska man kunna stå relativt still och uppbunden. Han blev nog lite paff, jag brukar inte höja rösten så mycket. Sen stod han hyfsat snällt.

Jag var lite tveksam till om jag skulle rida ut när det var så oroligt i flocken Det är ju väldigt onödigt att försätta sig i en situation där man bråkar med sin häst över något som kommer lugna sig om typ tre dagar! Men han var rätt lugn efter en stund, och jag tänkte att jag skulle prova. Skulle han bli helt tossig är det ju bara att göra om ridturen till promenad eller något, vi skulle ändå bara skritta en runda.

Efter att lite halvhjärtat ha provat att gnägga, stanna och vända hem några gånger glömde han bort alltihop och vi fick en riktigt mysig skrittur i solen!

Terränghoppning med vikarie lll

Igår gjorde jag en hela massa, och en hel del av de sakerna är grejer jag egentligen har väldigt svårt för. Jag lagade till exempel mat för typ andra gången i år! Det verkar kanske som en helt idiotisk grej att vara stolt över, men för mig är det STORT! Lyckades även diska lite och torka av lite efteråt – och jag dog inte av trötthet! Sommaren är verkligen min årstid, allt känns bättre.

Igår körde jag även mitt släp för första gången! Lite farligt, för det rullar så lätt och är smalare än bilen så man får verkligen tänka aktivt på att man har det. Men jag kör ju som en tant UTAN släp så det var en ytterst smooth ride för Sportkossan. Och jag fick inviga mitt nymonterade sadelskåp! Perfekt för en hoppsadel, träns och ryktväskan. Det återstår att se om även dressyrsadeln går in…

Jag och Theresia åkte till Hoby och hoppade terräng! Eller, ja, jag tittade på såklart. De var superduktiga och Theresia fick sitt fälttävlanskort på stor häst! Så underbart att se en riktigt duktig ryttare rida Sportkossan, dels för att jag får se hur bra han kan gå, dels för att han gör exakt samma drulligheter med andra som har gör med mig. Men nu är det nära tills jag får hoppa lite igen, eller iallafall försöka.

Par i skäck!

En sak som jag blev glad för också var när en annan ”ponnymamma” frågade hur högt jag tävlade med Sportkossan i vanliga fall. Då svarade jag att vi rider på typ 80-90 eller så. Varpå min tränare bara ”Nej, du ligger stadigt på H90 och tränar för H100!”. Hahaha, vet inte om jag någonsin vågar mig på H100 men det var ju fint att hon tyckte det 🙂

Två av mina favoriter på samma bild!

Morgonritt nummer 2

Om jag inte får rida blir jag sur som fan! Så för att orka en hel dag i studion var det ju lika bra att upprepa det vinnande konceptet från igår; en morgonritt för att komma i rätt stämning!

Det går bra med frukost på sängen idag, tack så mycket!

Red fram på ängen och red sedan WE LC som ju är det program vi ska rida på lördag. Markerade banan med hinkar där bokstäverna skulle vara och så grenar för att markera hörnen. Herregud vad jag inte har koll på yttertygeln, haha! Skärpning där 😉 Annars gick det bra. Målet i dressyren på lördag är att jag ska hålla effekten av skänklarna hela programmet igenom och inte börja klämma för att det ska gå fortare. Det blir ju intressant att se hur det går. Tyckte jag lyckades ganska bra idag, men lägg till ny miljö och lite nerver så ska jag vara nöjd med ungefär hälften så bra.

Vilket sätt att börja dagen!

Nu: studio! Idag lägger vi sång, ska bli så kul!