Acceptera din häst som den är

Sportkossan är en rehabiliterad problemhäst. Det är svårt att tro när man ser honom nu, men jag fick honom billigt för att han var för vild för att gå på ridskolan. Han ser ut att vara en väldigt cool och avslappnad (hehe och lat) häst, men han är en otroligt känslig kille som behöver mycket stöd från sin ryttare för att må bra. Och då menar jag inte att man måste gulla med honom hela tiden, utan ”stöd” kan lika gärna vara att man är lugn och säger ”nu får du fixa det här själv”. Svårigheten ligger ju i när man ska göra vad, och det kommer jag nog aldrig göra rätt hundra procent av gångerna. Men Sportkossan är förlåtande och vi har ju redan kommit överrens om att ”Försöka är att lyckas”, ellet hur?

Trots det har jag varit väldigt frustrerad många gånger, speciellt när Sportkossan har hoppat, flugit åt sidan, stuckit eller vänt och försökt springa hem vid åsynen av ett löv. För jag har alltid jämfört med Rallyfarfar, som är den mest orädda varelse som nånsin har begåvats med en ponnykropp. Jag har inte insett detta förrän ganska nyligen; jag har jämfört Sportkossan med Rallyfarfar och tänkt att det är mitt fel att han inte är lika avslappnad och orädd. Jag har tänkt att om jag bara skärper mig så kommer Sportkossan bli mer som Rallyfarfar och när han inte är det så är det ett misslyckande. Jag har blivit besviken, ledsen och frustrerad när jag tror att jag har kommit en bit på väg och Sportkossan sedan sticker för att upptäcker att det finns träd i skogen.

Rallyfarfar (längst till höger) utanför Buckingham Palace. Han var rädd för exakt noll saker.

Men sedan fick jag en uppenbarelse, bara häromdagen, när jag fyllde på vatten i hagen. Jag stod en bit bort, Sportkossan stod och käkade med sina kompisar. Sen började jag hala in vattenslangen och Sportkossan blev livrädd och galopperade iväg, varpå hans kompisar kollade på honom som om han var dum i huvudet. Då insåg jag att det kanske inte är så att jag har misslyckats som ledare för min häst. För om han blir så rädd för ljudet från en vattenslang när han är mitt i flocken och jag inte ens är i närheten, då lutar det ju faktiskt åt att han helt enkelt är sådan. Han är den som spanar efter saker och han är den som reagerar mest på småljud och fladder. Och oavsett hur bra ledare jag är kan jag inte ta det ur honom, det är en del av hans personlighet och hur han är i sociala sammanhang. Han är omhändertagande och vill att alla ska vara trygga och glada, och kanske är det ibland för mycket för hans lilla hjärna och det går lite i baklås.

När jag väl fattade att det inte bara var mitt fel blev allt omedelbart lättare. Jag blev inte lika upprörd när något hände, vilket innebar att det inte hände lika ofta eller lika våldsamt. Jag accepterade att han ibland var jättespänd och färdades i snigelfart förbi osynliga vättar och småtroll. Det är helt enkelt så han är. Och det blev genast lite trevligare att rida.

Sedan började jag tänka på samma sätt i andra situationer. Till exempel i hoppningen. Han kommer aldrig bli hästen som spänstigt studsar över allt som kommer i hans väg eller som radar upp felfria rundor. Han kommer alltid drulla runt lite och ha ner någon bom. Men om vi tränar och tränar så kan vi komma runt banor på fyra eller åtta fel och kanske någon gång sätta den där nollan, men viktigast av allt så kommer vi ha roligare under tiden. En tränare sa en gång till mig att när jag kan hoppa Sportkossan ordentligt så kan jag hoppa de flesta hästar.

Ibland blir det felfritt!

Nu när jag skriver det så kommer jag på att jag har hört det förr. Den var när jag precis hade köpt Rallyfarfar och var så frustrerad att jag grät över att han bara rusade runt som en idiot med huvudet rakt upp i luften och jag kunde varken styra eller stanna. Då var det någon som sa det; när du kan rida Rallyfarfar ordentligt kan du rida alla hästar. Jag red vidare, år efter år, innerskänkel till yttertygel. När jag var 25 jobbade jag som hästskötare i ett stall, i ungefär en vecka, sedan blev jag beridare, när de insåg att jag kunde rida och utveckla hästarna. Och det är tack vare Rallyfarfar och att jag inte gav upp. Nu menar jag inte att jag är någon slags expert, oftast känns det snarare tvärtom, men tillräckligt bra på att anpassa mig efter hästen och få den att samarbeta (och hålla mig kvar) för att någon skulle betala mig för att göra det.

Ibland får man glädjas åt att man vågade, man lever fortfarande och man är iallafall snyggast matchad…

Jag tror att man ibland tänker att alla hästar ska kunna allting. Och det tycker jag nog att de ska, men utifrån sina individuella förutsättningar. Alla hästar kan gå dressyr. Men de kommer inte till bra arbete på samma tid eller på samma sätt. Alla hästar kan hoppa, men det behöver inte betyda att alla måste tävla och hoppa högt. Det går att rida ut på alla hästar, men för en häst som är så rädd att den får totalt psykbryt kanske det räcker med att skritta runt stallet i flera år innan man vågar gå två meter in i skogen. Man får helt enkelt anpassa sig och lyssna på sin häst. Och acceptera att hästar är olika, men lika mycket värda.

Det gäller även ryttare förresten.

2 reaktioner till “Acceptera din häst som den är”

  1. Jag känner igen mig precis här. En morganhäst ska ju vara trygg, modig och absolut pålitlig enligt boken. Jag undrar ibland om inte Justin är en bortbyting. Ibland reagerar han på allt och ibland är han jättemodig. Men uberkänslig det är han. Jag har fått höra att han är en spejare, och det stämmer precis. Han har behovet av att ha koll på allt och reagerar därefter. Jag tror inte längre att det är något jag kan ta bort. (det finns säkert de människor som skulle klara det, men jag kan bara mildra inte bota) Visst har han blivit bättre de här snart tre åren jag haft honom, han litar på mig men han reagerar fortfarande. Åker vi tex till en tävling vet jag aldrig hur han kommer att vara. Ibland är han trygg och cool, ibland så spänd att han knappt släpper upp mig i sadeln. Är det många hästar på framridningen blir det jobbigt, då har han fullt upp med att hålla koll på alla och hålla sig undan. Framhoppningar är rena pesten. Men några få ekipage i kontrollerat tempo, typ WE-framridning brukar funka fint. Jag får nog acceptera att han aldrig kommer att bli en riktigt cool tävlingshäst som man kan dra med sig hur som helst. Han har alltid hjärnan på helspänn.
    Men han är aldrig sån att han blir rädd och drar iväg, iallafall inte hemma, han reagerar bara, kanske hoppar åt sidan eller stoppar upp, men sen är det bra och vi kan fortsätta. Och han skulle aldrig drömma om att vara dum med avsikt.
    Jag tror att man måste vara ödmjuk och läsa av sin häst för dagen, men framförallt hålla sig själv lugn och stadig, visa att man är en trygg punkt och inte göra någon stor affär av hans reaktioner. Han måste kunna lita på att jag aldrig kommer att sätta honom i skiten, sen får jag acceptera att han reagerar som han gör och anpassa mig efter det.

    1. Våra pållar är nog lite lika där! Fast Sportkossan vänder stressen inåt och verkar helt sömnig och sen PANG HEJDÅ! Och man fattar inte vad som hände. Däremot är han inte rädd för saker liksom, utan mer hittepåsaker som bara han ser. Nu när det börjat bli lite varmare är han mer balanserad, men på vintern är han hur störig som helst. Han har också tonat ner det här med att man inte får stopp på honom, och det är ju skönt. Men med nya ryttare kan han sticka som satan så man blir helt nervös. Så jag tror du har helt rätt i att en ”spejare” behöver en trygg ledare så de inte känner att det är de som måste sätta flocken i säkerhet.
      Jag hatar också framhoppningar! Det är därför man rider fälttävlan för då är det aldrig trångt på framhoppningen! 🙂 Tips!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.