18 km duktig häst!

Idag bestämde jag mig för att sätta igång Runkeeper redan på stallplanen, det är så meckigt att plocka fram mobilen mitt i skogen. Innan har jag ju inte räknat med uppvärmningen eller avskrittningen eftersom jag har velat veta hur fort jag rider när jag rider aktivt. Men nu har hag hyfsad koll på det känner jag, sånidag mätte jag hela rundan, alltså 18.3 km. Jag trodde den rundan var minst två mil alltså, nu blev jag lite besviken, haha!

Först fick vi skritta förbi två grävmaskiner som var jätteroliga! Sportkossan är av åsikten att om jag hälsar på nån så ska han med hälsa. Dessutom sa faktiskt han i grävmaskinen ”hej hästen!” så då är det väl klart att Sportkossan ska få mysa lite med honom? Jag satt med långa tyglar så han klev fram och skulle stoppa in huvudet i förarhytten! Hahaha, har verkligen aldrig varit med om en häst som gillar maskiner så mycket som Sportkossan, de flesta hästar är ju rädda liksom men han tycker det är jättespännande!

Det blev tack och lov en väldigt odramatisk långrunda. Sportkossan knatade på och var glad och orädd. Tiden blev inte heller så tokig om man tänker att jag skrittade en bra bit både i början och slutet. 9 km/h känns lagom för att man ska orka långa sträckor.

 

Jag har bestämt mig nu att vi ska ge oss på en distansritt igen! Göingeritten blir det, en Clear Round på 40 km. Det är alltså en sån här runda och sen en sån här runda till! Så nu blir det till att öva. Jag tror att det kommer vara ganska stor skillnad mot 2015 när vi provade på en 20km. Nu har vi mycket mer kondis och är mer pepp på livet! Sportkossan är ju hur duktig som helst när vi är själva, jag kan lägga exakt det tempo jag vill ha, men han kommer nog varva igång lite när det är massa andra hästar som springer runt omkring honom! Har nog fått med mig två kompisar som också är galna nog att vilja prova den här sporten, så vi får öva på att rida tillsammans. Utan att det ska vara kapplöpning. En Sportkossa orkar nämligen inte 4 mil i kapplöpningstempo! Men det förstår han ju inte själv…

Boendestöd och dressyr

Jag har ju nämnt tidigare att jag har fått boendestöd beviljat och tänkte uppdatera lite hur det går med det. När handläggaren hade beviljat det kom hon och två i teamet hit på ett litet möte. Jag fick träffa min huvudsakliga boendestödjare och även reservstödjaren som kommer hit om den första har förhinder någon gång. Mycket bra att de tänker att man inte ska få träffa en vilt främmande människa om någon blir sjuk, utan man har lite koll på vem som kommer. Tummen upp för det!

Idag på eftermiddagen var boendestödjaren här och jag var rätt nervös. Det tar orimligt mycket energi för mig att ha saker inplanerade, och särskilt när det är en sådan här sak. Dels vet jag inte riktigt vad som ska göras eller hur det ska gå till, dels känner jag inte den som ska komma och dels ska personen komma HIT, till mitt hem. Jag blir väldigt obekväm med det, vet inte riktigt varför. Så jag vaknade imorse och var bara allmänt BLÄH, men jag visste ju att om jag bara skulle sitta och vänta på att klockan skulle bli 14.30 hela dagen så hade det blivit bra mycket mer BLÄH.

Så jag åkte till stallet och red lite dressyr/WE. Det gick riktigt bra och jag var duktig och separerade handen från skänkelhjälperna (vet ni hur svårt det är att göra nåt med benen och samtidigt hålla exakt samma stöd i handen fast hästen ändrar kontakten och huvudställningen? Det handlar inte om att vara stilla med handen utan att hålla handen stilla i förhållande till hästens mun, jeflar vad svårt när hästen ifråga inte är stadig i kontakten!). Sportkossan drabbas dock ofta av Temporär Dövhet på dressyrbanan och kommer inte ALLS ihåg vad ett lätt tryck med skänkeln betyder. Jag känner mig ganska taskig när jag måste kicka till honom så att NÅT HÄNDER men alltså, han får rätt många chanser att lyssna på en fin hjälp. Dock kände jag mig nere efter det och tyckte att jag var sämst, men jag har PMS på g så jag skyller på det (i tisdags grät jag på Ica för att Sportkossan hade blivit rädd för en hund en halvtimme tidigare, need I say more?). Vi övade grinden och lansen och det gick bra. Grinden på ”fel håll” fick dock Sportkossan att undra vad fan vi höll på med, men det löste sig. Får öva mer på det så att vi kan öppna med handtaget både till höger och till vänster utan att behöva stanna och fundera mitt i.

En smutsig häst är en glad häst! Så Sportkossan är gladast av alla alltid!

Hursomhelst, efter det var jag ganska lugn inför boendestödjaren. Det jag behöver mest hjälp med är struktur, alltså när och hur jag ska göra olika vardagssysslor. Nu kommer ni vanliga människor därute tycka jag är helt bäng, för det här är saker som ni gör utan att tänka på det. Dessutom förstår ni nog inte att jag kan planera Sportkossans träningsschema in i minsta detalj, men inte veta hur man städar badrummet men googla ojämn begåvning så får ni se varför det är så.

Vi började med de sysslor som jag ändå tycker är ganska lätta. Det vill säga inte handla eller laga mat eller dammsuga (det är hemskt!). Det blev Tvätta (med hjälp av Mattias), Städa hallen, Städa Badrummet, Städa köket och Planera matsedel. Vi bestämde när de ska göras och även hur de ska göras och vilken utrustning man behöver för att göra dem. För mig är det ofta så att jag inte märker att en sak ska utföras förrän det är uppenbart alldeles för sent, och då blir uppgiften alldeles för stor för att genomföra. Det är också svårt för mig att börja om jag inte vet hur eller vad för grejer man behöver. Sen har jag också ofta lätt för att fastna i saker, t.ex. om jag ska torka av spisen uppepå märker jag att det är lite smutsigt på sidan av spisen, och sen är det lite smutsigt lite längre ner osv… och det slutar med att jag gör alldeles för mycket och projektet ”torka av spisen” tog två timmar istället för två minuter.

Jag känner mig så korkad, det här kan ju tillochmed ett BARN utföra utan att behöva ha instruktioner, men ja, nej, nu är det väl så. Nu är jag jättetrött och skule behöva gå ut lite, men såklart har det ösregnat hela eftermiddagen och kvällen så jag är inte jättesugen på en promenad direkt. Det får bli chips och Bones och försöka att inte sakna Mattias (som är i Norrland just nu) alltför mycket.

Hoppning och framtidsplaner

Ni får ursäkta att jag inte har skrivit så mycket på sistone. Allt är i full gång med arbetsträning, boendestöd, läkarbesök och så vidare och det är ju BRA. Men det lämnar väldigt lite ork till att författa bra inlägg vill jag lova! Jag ska försöka uppdatera om detta så småningom, om jag orkar.

I tisdags var det hoppträning och jag provade att hoppa bettlöst. Det gick ganska bra, men jag hade svårt att korta honom och behålla energin. Han tog tygelhjälper mer som att sakta av, istället för att samla sig. Inte lätt för honom att veta! 🙂 Tror det är bäst att jag rider med bett i hoppningen för att kunna reda ut det där sista finliret och få upp honom lite fram. Trots det var han duktig och räddade mig ett par gånger. Jag tror att han tycket att de här hindrena är lite för små nu, runt 90. Det är som att han inte koncentrerar sig och tar tag i hindrena, utan bara galopperar på och ojsan hoppsan, det får bli som det blir. Det är ju faktiskt han som måste hoppa, jag kan bara rida så bra det går fram till hindrena, men om han inte själv tänker på hur han ska komma över blir det ju lite svårt…

Nästa gång är vi ute! Jippie!!! Nu måste jag fundera på hur jag ska göra med banhoppningsträningen genom utesäsongen. Det är ju tyvärr det vi behöver öva allra mest på så jag får nog försöka underhålla det litegrann. Nu är det så ljust att man kan rida till och från träningarna för den hopptränaren jag ridit för innan, så jag ska se om jag orkar boka in någon reservplats för henne framöver. Vi kan ju inte sluta nu när vi börjat få till det över de där jäklarns bommarna!

Men först ska jag förbereda för vårens första utomhusaktivitet, nämligen Pay&Cross i Vinslöv nästa lördag! I värsta fall får jag väl lägga ut lite hinder i sommarhagen så att vi iallafall hoppat över riktiga hinder nån gång innan start. Dessutom har jag fått den stora äran att låna min stora förebild Spanjoren till Allsvenskan i dressyr som också är nästa vecka! Det ska bli så roligt att få rida honom igen. Red honom lite förra våren men min energi räckte inte till två hästar tyvärr. Nu ska vi göra en engångsgrej och ställa upp för vår klubb så det blir ett lag, så kul!

Jag och Spanjoren på WE-tävling i Lenhovda förra året.

No spandex, please!

Idag red jag ut i det fantastiska vädret! Ursäkta om jag blir lite väl positiv här, känner att jag bara postar soliga inlägg nuförtiden. Men det är en sån skillnad mot hur jag brukar känna så då får man faktiskt njuta av det!

Blev en tur på ca 11km, plus totalt 3 i framskritt och avskritt. Sportkossan tycker inte om att skritta fram, han vill hellre gå och såsa eller stanna och lukta på blommorna eller spana efter småknytt i skogen. Dessutom körde det en traktor på åkern och vi hörde den innan vi såg den, vilket var ohyggligt spännande! Sportkossan skulle totaläga om det fanns en hästversion av Leifing! Ååååh vad långsamt han kan skritt alltså!, Sen efter en lite stund upptäckte han att någon hade fräckheten att typ VISTAS i sin TRÄDGÅRD tvåhundra meter längre fram och det var ju typ jordens undergång och han var tvugnen att stå blick stilla och råstirra och vara totalt okontaktbar… Då fick jag nog och satt av och sen powerwalkade vi till skogen där vi kunde börja rida ordentligt. Sen när vi kommit igång och travat lite och börjat tänka framåt är det minsann inget som är farligt! Gick förbi en motorsågsman på en meters avstånd, totalt ointressant fast det dånade på som bara den. Knaskossa…

Jag använder Runkeeper men jag undrar hur exakt det är egentligen. Jag kan ju säga att jag började inte direkt mitt ridpass med att rida i 60 km/h haha! Jag satt upp efter jag satt igång mätningen, jag kanske sitter upp asfort? 😉

Så snabbt kör jag knappt bil, haha!

Eftersom vi inte red så långt kände jag att jag kunde rida på lite, så jag försökte hålla en aktiv trav och lite snabbare galopp än när jag rider lite längre. Dessutom ska vi hoppträna imorrn och då är det bra att ha kört lite ”hoppegalopp” dagen innan. I början fick jag vara väääldigt tydlig med att han faktiskt skulle gå i det här tempot utan att jag ska behöva sitta och driva, men efter ett tag bjöd han på riktigt fint! Då får han MASSA beröm och han blir så glad!

Nu är ju frågan, red vi verkligen så fort eller ljuger RunKeeper igen?

Alltsomallt en härlig tur! Jag provade mina nya ridtajts och gled inte av 😉 Jag får så lätt skav av alla sömmar på ridbyxor och jag tycker inte om när byxor sitter åt så dessa var perfekta. Svala och sköna också. Men frågan är hur mycket den där silikonskoningen på knät egentligen gör i form av grepp i sadeln? Jag hade inte velat ha dessa när jag hoppar eller utför nån annan vildare aktivitet, då hade jag nog bara glidit av tror jag. Kan man kanske rida i helt vanliga typ löpartajts utan att dö? Det gör ju urvalet något större och framför allt billigare. Och roligare mönster!

Dock får man passa sig när man är klädd i tights, det finns tydligen vissa saker man absolut inte får göra, typ flyga. United Airlines har ”regler mot spandex”, alltså man smäller ju av så dumt!

Hemlig roadtrip!

Nu drar vi på bilden, mannen och föräldrarna på hemlig roadtrip till någonstans i Sverige… Vågar ju inte skriva ut destinationen här om de skulle läsa, för det ska bli en överraskning!

Jag o min cittra <3

Jag har världens ocoolaste bil men det är jag stolt över! Ser man andra C5or ute i verkligheten är det alltid småbarnsfamiljer som har dem haha! För övrigt kom jag för några dagar sedan på att min fina cittra är bilversionen av Sportkossan. Dvs den ser lite ful ut men på ett gulligt, bulligt sätt, den har lite egenheter för sig och den är inte speciellt snabb, men den är bekväm som en soffa och stark och om man anstränger sig lite så kan man faktiskt få lite fart på den! Dessutom ser den snäll ut. Har ni tänkt på att vissa bilar ser arga och elaka ut? En sån bil hade jag inte velat ha. Jag köper bilar som jag köper hästar, dvs de som ser snälla ut (vi köpte Rallyfarfar enbart för att mamma tyckte att han hade så snälla ögon, kanske inte att rekommendera men det gick ju bra :)).

McGyverism nummer två

När vi red dressyrlektion senast såg min tränare att dressyrsadeln inte var riktigt balanserad. Sånt är så himla svårt att se eftersom den ligger bra när jag står på marken, men lutar lite lite bakåt när jag sitter i den. Förmodligen är det för att han har tappat lite i överlinje i vinter. Det blev mycket bättre när vi pulade in några benpaddar under sadeln baktill, men så kan jag ju inte rida runt. Och vet ni hur dyra correctionpaddar är?? Nej, det blev till att åkalla min inre McGyver igen och fixa ihop en egen.

Steg ett.

Tog mitt gamla sadelludd och la på ett tunt bandageunderlägg. Passade perfekt, så där hade jag tur. Sydde dit det och även en liten kanal i mitten så att paddarna inte skulle åka omkring.

Steg två: sy fast

Tog några tjockare bandageunderlägg och klippte dem så de passade. Bara att stoppa i, se till att det blir jämnt och tadaaa! Homemade correction pad!

Steg tre: formklippa bandageunderlägg
Klart!
Bättre balanserad sadel, så nu sitter jag i mitten = sadeln trycker inte mer baktill = glad häst med ryggen uppe!

Premiär för bettlöst!

Igår lyckades jag äntligen byta storlek på mitt nyköpta sidepull och HALLELUJA det passade! Tänkte att det skulle vara perfekt att prova idag, när Sportkossan förhoppningsvis skulle vara lite trött efter gårdagens mastodontpass.

GLAD!

Började lite i paddocken och bara kollade om jag kunde styra och bromsa, och det kunde jag, lite hjälpligt. Sen gav vi oss ut i skogen! Hade dressyrsadeln för jag ville prova om min nytillverkade padd funkade (mer om den i nästa inlägg) och det kändes lite märkligt, men ganska bra att rida ut i den. Har nog bara gjort det en handfull gånger. Återigen var det megahärligt väder och vi tog en lång mysig tur mot slalombacken. Lite lagom fort, mycket skritt men också några galopper. Hittade en grymt bra väg som slutade i en återvändsgränd = perfekt för framtida tempoträning! Ska mäta och se hur lång den är och sedan blir det terränggalopp!

Sadeln med nya padden. Den sjönk lite bak när jag satt upp så helt plötsligt var den balanserad!

Det märktes lite skillnad med sidepullet. Framför allt var det VÄLDIGT avslöjande om Sportkossan inte var tillräckligt framme för skänkeln. Man fick precis den formen man skapade med bakbenen och ryggen, det gick absolut inte att fuska och ”lyfta” framdelen ellet knöla ihop halsen. Inte för att jag brukar göra det, men det händer ibland att Sportkossan går i fuskform och tar upp nacken och släpper ryggen när han blir lite spänd. Då ser det okej ut, men han släpper stödet i bettet och går inte fram. Inte en tillstymmelse till nåt sånt idag! Ryggen uppe, näsan framme! Sen mot slutet tränade vi lite galoppfattningar och jag fick en riktig härlig känsla i nedsittningstraven. Annars brukar han tycka att det är lite jobbigt när man sitter ner och har lite svårt att komma upp med ryggen, men det visade han inte idag.

Sen fick han tokspel och skuttade omkring som en kanin när jag ville att han skulle stå still i en halt på vägen hem, haha! Tydligen går det inte att stå still när näsan pekar hemåt… Bra att han inte var trött iallafall. Upptäckte vid hemkomst att vi hade varit ute i två timmar! Men vi tog det så lugnt att han knappt var svettig så det gjorde nog inte så mycket. Återigen: så härligt att bara mysa i skogen och kunna slappna av och göra det man känner för! SNEL HEST!

Meningen med livet

Dagens tur var bara sådär perfekt på alla sätt och vis. Helt underbart väder med strålande sol och vindstilla. Vi provade en ny väg som jag har varit sugen på ett bra tag, nämligen skogarna vid Södra Hokas kursgård. Jag red där för några år sedan när vi startade Karlshamnsritten och var helt överväldigad över omgivningarna och underlaget. Det är ett naturreservat/friluftsområde med motionsslingor och skidspår och man får inte rida där hursomhelst, men det är tillåtet om man håller sig på grusvägarna. Grusvägarna var heeeelt perfekta idag, tillochmed bättre än vad jag hade föreställt mig. Dessutom hade bilvägen dit nyss blivit preparerad och för en gångs skull inte med stora vassa stenar som inte passar för hästhovar utan med mjukt, sviktande fint grus. Brett och lagom kuperat och långa rakor så man såg eventuella bilar på långt håll. Wihooo!!!

Sportkossan försökte gömma sig bakom ett träd längst bort i hagen när jag kom… Han kanske tyckte jag var lite väl morgonpigg?

Något vi inte hade räknat med var att idag tydligen var Stora Grävardagen. Bakom varenda liten krök stod det minioner (alltså gubbar i varselkläder) med olika slags grävmaskiner, avverkare, borrar, timmerbilar osv… Jag lovar att vi red förbi säkert tio olika dånande byggprojekt! Sportkossan brydde sig inte ett skvatt, vi bara klampade förbi och vinkade glatt. Träffade även på en skolklass i ett vindskydd och där trodde jag verkligen att han skulle reagera, men han bara tittade nyfiket och fortsatte (även om han nog helst hade velat parkera sig vid elden och hjälpa till att grilla korv!).

Idag kom jag ihåg att sätta igång och stänga av RunKeeper på rätt ställen! Det blev lite mer än 16 km i strax över 10km/h i snitt. Vilket såhär i efterhand var lite väl snabbt, men alltså, vi kunde bara inte hålla oss! Alla vägar var så inbjudande att vi bara var TVUGNA att galoppera. Dessutom tycker Sportkossan att omväxling är bra och blir lite upplivad när han får galoppera på lite (hehe 21 km/h var vi uppe i…. långt och långsamt skulle det vara ju!). Plus totalt 3.5 km fram och avskrittning. Han var ganska trött de sista trav-kilometrarna men skrittade energiskt hem sista biten så han var inte helt slut som artist iallafall. Nu får jag inte rida snabbare än såhär alltså, iallafall inte när det är över milen. Det är ju lätt att bli lite överentusiastisk när allt är så underbart 😉

Jag är så jäkla stolt över mig själv och Sportkossan alltså! Det gör mig alldeles glad i magen att kunna rida ut och bara njuta av stunden och att inte varje lilla grej vi möter är ett problem. Att han bara går på med sänkt huvud och öronen rakt fram HELA tiden. Han är verkligen aldrig sur den hästen utan allt är kul! Det är så bra för oss att bara trava på och lära oss tänka framåt istället för att oroa oss för monster bakom oss eller framför oss. Idag kändes det verkligen som att vi hörde ihop därute i skogen, att vi kunde ridit förbi precis vadsomhelst och på vilket äventyr som helst! Underbara Sportkossa <3

Springa runt…

Igår red vi bort till Waalers för en lite väl långt uppskjuten dressyrlektion! Det har ju varit en del hoppande på sistone och det är ju himla kul. MEN igår kände att jag får vara lite mer noga och prioritera detta framöver, för jag går vilse i mitt system mellan träningarna. Då behöver man en tränare som guidar en in på rätt väg och lär en  till slut att hitta alldeles själv. Där är vi dock inte än, även om det blivit mycket bättre med den däringa kontakten och takten (jag menar, 7a på framåtbjudningen i LAn i helgen, HEJA OSS!). Det känns också tydligt att detta är grunden till ALLT, och jag måste knäcka den här koden för att komma vidare om jag vill komma vidare på det rätta sättet. Och det vill jag ju!

Som vanligt var det himmelriket att rida på slutet! Jag fattar verkligen inte hur det går till, vi rider mest längsmed fyrkanten eller på en stor volt, men helt plötsligt är Sportkossan typ Valegro och jag försöker förtvivlat att inte hindra honom alltför mycket. Mina skänklar och händer lever sitt eget liv alltför ofta…

Från en film, därav suddigheten. Men man ser ju att bakbenen inte är i andra änden av ridhuset iallafall!

Idag var vi på ridbanan. Ibland behöver man repetera när man fortfarande har den goa känslan i färskt minne. Annars försöker jag att inte rida samma sak två dagar i rad. Vi gjorde nåt mellanting och ställde fram lite WE-hinder för att liva upp det lite. Det gick oerhört bra! Sportkossan blev tillochmed lite pigg när vi efter uppvärmningen gjorde lite WE, mycket roligare än att bara ”springa runt” tycker han. Dock är det ju bra när ”springa runtet” funkar innan man ger sig på hinder.

Algie och min exceptionellt välbyggda fålla.

Det blev fålla, lans, grind, sidepass och klocka i korridor. Gjorde dem bara i trav för att hålla det lite lättsamt och enkelt. Lansen och grinden tycker jag är svårast att få till, så de får jag öva mer på känner jag. Sportkossan vet precis vad han ska göra och är så nöjd med sig själv! Häng med nu, matte!

Asfalt och nedförsbackar

En sak som jag har tänkt en hel del på den sista tiden är att rida i olika slags terräng, och framför allt asfalt och nedförsbackar.

Jag har gottat ner mig rätt mycket i distansträning och funderat mycket på hur jag ska förbättra Sportkossans kondition och framför allt uthållighet och framåtanda. De två sista grejerna sitter ju rätt långt inne hos honom, och det är hundra procent mentalt. Konditionsmässigt är han i ganska fin form just nu. Jag har klättrat mycket och ridit ut mycket. Började försiktigt efter vintervilan och skrittade mycket. Nu varvar vi lite kortare galopprundor med lite längre rundor i trav – man ska inte både öka hastigheten och distansen samtidigt. På de längre passen övar vi på att kunna trava på olika underlag och förbi olika saker som är ”läskiga”, och göra det i ganska fri form men i balans, och att han går av sig själv.

Sliriga skogsstigar…

En stor tankenöt för mig har blivit denna: vad ska man göra i nedförsbackar och på asfalt? Eftersom jag är uppvuxen på ridskola har jag fått strängeligen inpräntat i mig att man SKRITTAR på asfalt och i nedförsbackar, och inget annat! Därför tar det emot lite att göra något annat än skritta i sådana situationer. Men man stöter ju alltid på små asfaltsremsor man måste över och även om landskapet häromkring inte direkt är fullt av branta backar så går det ju lite upp och ner hela tiden. Det blir ju ett himla skrittande, där jag vill lunka på i trav. Alla avsaktningar hindrar oss lite i vårt ”flow” och Sportkossan börjar gå och tänka på att sakta av när jag vill att han ska tänka framåt.

När jag bodde i England stod det ofta ”Road work” på schemat, alltså träning på hårt underlag. Vi hängde ofta med kavalleriet och deras hästar, och förutom miljöträning var det självklart att hästarnas ben skulle stärkas genom träning på asfalt. Så hur farligt kan det vara?

Med asfalt tänker jag nog att det räknas som ”dåligt” på grund av 1. Halkrisken, 2. Det kör bilar som utgör en säkerhetsrisk på asfaltsvägar och 3. är hästarna inte tränade utgör det såklart en skaderisk med hårt underlag. MEN många grusvägar där folk glatt galopperar omkring är också duktigt hårda sommartid, vilket man nog inte tänker riktigt lika mycket på. Angående nedförsbackar får man väl först skilja på mjukt böljande kullar och riktiga NEDFÖRSBACKAR som man knappt vågar rida uppför. Och därefter anpassa farten efter hästens balans och träning.

Hårda grusvägar…

Jag förstår varför man lär ut detta på ridskolorna. Med trettio hästar under många orutinerade, unga ryttare att ha ansvar för är det givetvis bäst att lära dem att inte flänga runt hursomhelst. Men jag tänker också att lite går förlorat när man kategoriskt förbjuder saker. Jag hade en kompis som var livrädd att trava om det var minsta lilla rot som stack upp för hen trodde att hästen skulle snubbla. Vilket den givetvis gjorde, eftersom den inte var van vid nåt annat än försiktig skritt på sådana ställen. Likaså med hårt underlag eller kuperad terräng. Och då blir det ju en ond cirkel: om hästen aldrig får öva sig på detta kommer den givetvis snubbla, gå i obalans eller fresta på kroppen på ett dåligt sätt. En bekant till mig red in hästar på Island och för att få dem starka och snabba i tölten red man helt enkelt ut i terrängen. Alltså rakt ut på markerna. Jag kan ju bara tänka mig att isländsk ”terräng” är något mer livsfarlig än svensk 🙂

Jag ställde frågan på en blogg som jag följer (ni kan läsa det här), och svaret blev förenklat: man tränar hästen för uppgiften! (tack Josefin för att du tog dig tid att svara förresten!) Här kommer erfarenhet och känsla för hästen in i bilden. Hur vet man vad som är lagom? När riskerar man att skada hästen? Ja, alla de frågor som man som hästmänniska alltid brottas med, oavsett gren och häst. Man får läsa, fråga, träna, titta på hästen, visitera, lära känna den, rida, rida, rida, fundera…. Och så vidare.

Nöjda efter vår första distansritt (2015)!

Jag vet såklart inte om jag har rätt, men såhär gör jag med Sportkossan: Vi travar långsamt och försiktigt på asfalt där den dyker upp på våra turer. Då är vi uppvärmda, jag vet att det inte är halkigt och att vi snabbt kan sakta in in case of bildrullar. Men då har jag börjat med korta sträckor och började egentligen inte förrän i höstas, dvs efter två år av varierad träning. Vi travar och galopperar försiktigt i nedförsbackar såvida de inte är för branta. Jag har märkt att jag kan överlämna mycket åt Sportkossan; han är inte den som dundrar fram helt utan självbevarelsedrift, utan tycker han att det är lite brant så saktar han av själv. Sen börjar han trava igen av sig själv när han fått styr på fötterna. Likaså om det är halt, djupt eller alldeles för stenigt; då saktar han av. I början tyckte han att allt utom perfekt preparerad ridbana var anledning att sakta av, men nu tycker jag att han har en bra inställning och är lagom rädd om sig. Jag känner att jag måste respektera och lyssna på honom när han säger att nej, det här fixar jag inte. Han är ju en klumpedumpe av naturen, och inte en snabbfotad, lätt ballerina, och det får jag som ryttare acceptera.

Hur gör ni? Vad blev ni lärda när ni var yngre? Hade varit intressant att veta!