Gott nytt år

Eftersom jag mådde för dåligt för att åka på den planerade festen fixade min man ihop trerätters middag (OBS! Inte alla rätterna var äppelpaj!). OCH dukade inklusive festlig nyårsgirlang. Han är bäst. Alla säger att 2016 var så himla dåligt, men eftersom 2016 var året vi gifte oss vill jag bara meddela att det hände bra saker då också.

Gott nytt år!

Anpassade festligheter

Ja, med psykisk ohälsa blir det ALDRIG som man tänkt sig! Idag var det meningen att vi skulle åka till Malmö där en av mina bästaste vänner bor och ha en stillsam nyårssammankomst med henne och några andra vänner. Vi hade bakat paj att ha med oss till efterrätten och allt var Fixat.

NEJ, DET SKA VI INTE sa min hjärna redan imorse, hade hjärtklappning och skakade efter frukost. Sedan var jag i stallet och polerade Sportkossan lite, och han blev så nervös av mig att han inte kunde stå still eller få bakhovarna kratsade och var allmänt rädd för allt, typ stallkatten och sitt eget täcke. Okej att han kanske har lite överskottsenergi nu på grund av vilan, men KOM IGEN. Nä, det var helt mitt fel.

Sedan bröt jag ihop lite och vi fick ställa in tågåkandet och nyårsplanerna. Ni vet hur jag har skrivit peppande saker i stil med ”Våga ställ in saker och ha inte dåligt samvete för det!”? Det låter ju jättesmart och som om jag har helt koll på läget. FEL! Jag lyckades med inställandet av planen att dämpa originalångesten lite, men den blev raskt ersatt av pinfärsk ”jag sviker alla genom att ställa in”-ångest! Jippie. Som tur är råkar min kompis vara världens bästa människa (såklart, annars skulle hon inte varit min vän) och blev givetvis inte alls sur. Så nu befinner jag mig i någon slags mellanläge där jag visserligen mår dåligt över allt, men ändå kanske lyckats vända det till att det är helt okej och kanske eventuellt ett bra beslut. Det hade ju varit mycket sämre att få gråtattack i en annan människans lägenhet i malmö kl 23.45.

Detta ledde till att jag och min man pratade om vad det var som kändes jobbigt och hur fester ska läggas upp för att det faktiskt ska bli genomförbart för mig. Jag har ju trots allt lyckats ha både en födelsedagsfest och en bröllopsfest i år så jag är ju kapabel att inte bara delta i firande, utan även tycka det är roligt. Så kanske man kan lägga upp nästa sammankomst av festlig art på samma vis? Typ lära av sina misstag? Det ligger ju inte i min natur direkt men eftersom jag ställt in min medverkan på en miljon saker det senaste året kanske det börjar bli dags?

Hursomhelst. När jag hade födelsedagsfest bjöd jag in så många personer vi har sittplats till. Det vill säga typ en och en halv person (ungefär, vi har en liten lägenhet). Jag känner ju fler personer än så, så efter en på förhand bestämd tid fick dessa första personer gå hem och göra plats för nästa lass med folk. Vi hade totalt tre sittningar som varade i typ två timmar. Det gick jättebra. Lagom många människor i lagom lång tid, och så visste jag på förhand hur allt skulle vara. Och så fick jag vara hemma. Och iochmed att det var kakbuffé behövde jag inte förbereda mer än att ställa fram kakorna. Det var okej och tillochmed väldigt trevligt.

Bröllopsfesten var ju lite annorlunda för vi ville att alla som ville skulle komma. Jag avskyr stora middagar, långdragna tal och saker som pågår i hundra år och där det enda man gör är att UMGÅS. Även om det är med människor jag gillar. Det blir för mycket. Så efter vigseln hade vi några timmars paus där folk fick gå hem och äta (eller ut på stan; vi gick på en thairestaurang dit inga bröllopsgäster fick komma), för att sedan återkomma till festlokalen. Inga tal, ingen middag, men däremot kakbuffé (verkar vara ett vinnande koncept för lyckade Lisa-fester!) och underhållning. Alla våra bandmedlemmar från barndomen och framåt hade förberett roliga, fina och spexiga låtar. Vet ni vad som är bra med konserter? Man behöver inte SAMTALA eller UMGÅS med folk för att ha roligt! Det var underbart. Vi förberedde väldigt lite och hade inget som var tvunget att gå på ett visst sätt (förutom att vi skulle svara ja på rätt ställe men det hade vi övat på). Jag stannade ända till slutet.

Så kan man på något sätt plocka ut vad det var som gick så bra med de här tillställningarna och applicera på kommande nyårs/midsommar/födelsedagsfester? Så slipper jag bestämma något, få ångest och sedan låta bli alltihop? Jag trodde verkligen att ”stillsam middag hos bästa vännen” skulle funka men min hjärna höll inte med. Kanske om festen hade varit i Karlshamn så hade det kännts bättre? Det är så svårt; jag har rest ensam över halva jordklotet tidigare och det har aldrig varit några problem så. Men jag kanske bara får acceptera att det inte funkar som det gjort tidigare hela tiden.

Iallafall. Det positiva är att vi bor på ett berg så vi komma iallafall kunna se lite fyrverkerier. Inte för att jag gillar fyrverkerier alls men jag försöker se saker från den ljusa sidan. Det negativa är att vi kommer dö av pajförgiftning.

Paj, någon?

Nyårslöfte ala Bokstavsryttaren.

Jag har aldrig några nyårslöften. Jag är ju redan perfekt, så varför skulle jag? 😉 Nej, skämt åsido finns det mycket jag skulle vilja ändra på i mitt tankesätt, men jag tar det som det kommer och gör lite i taget. Att det blir 1 januari har ingenting med saken att göra. Däremot tycker jag det är roligt att fundera på vad jag och Sportkossan kan göra annorlunda i vår för att ha ännu roligare! Det är också bra för mig att ha en ganska lös plan med mycket valmöjligheter, och inte så många måsten. Men planen ska ändå leda framåt.

Alltså. 2017 hoppas jag på att kunna träna mer regelbundet så att jag har en röd tråd i min ridning, för det har jag inte haft nu. Hela 2016 har varit väldigt mycket hit och dit med dåligt mående, träningar som krockat, stängda anläggningar och annat. Det har liksom inte blivit så mycket av nånting.

Jag har ett stort mål med min sits och det är att förbättra tvåpunktssitsen så att jag verkligen kommer upp ur sadeln! Jag har varit tvungen att hålla mig ganska nära sadeln, dels på grund av plötsliga vändningar från Sportkossans sida, dels för att jag haft behövt ”knuffa på” med sitsen. Men nu ska jag vara stenhård; upp och stå mellan hindrena! Hoppas att en ny sadel som passar mig ska hjälpa också.

I början av året vill jag tillsammans med min fantastiska tränare etablera mitt nya system i dressyren och verkligen få till det, inte nödvändigtvis tävla så mycket. Problemet med mig om jag inte tävlar på ett tag är att jag vänjer mig av med det och det blir liksom en stor grej av det. Så det är en balansgång att det inte ska bli för mycket, men samtidigt inte så lite att det känns främmande när jag väl gör det. För Sportkossans del spelar det nog ingen roll om vi tävlar eller inte, han tycker det är dökul att åka iväg men också rätt okej att lufsa runt hemma.

Och så ska jag såklart träna i min nya fälttävlansgrupp! Varannan vecka, nu ska det baske mig bli av! Vi börjar inne med vanlig hoppning fast kanske lite fälttävlansinspirerat och sedan när vädret tillåter är vi på terrängbanan. Hoppningen är min svaghet men jag tänkte försöka stärka mitt självförtroende genom inneterräng (som av någon anledning är mycket lättare!) och små pay&jumper som är lite för lätta egentligen. Jag har även reservplats för min hopptränare så jag hoppas (!) på att det blir några träningar för henne också. Hon har verkligen hjälpt mig med ett system i hoppningen och är alltid så positiv och pedagogisk så jag vill inte ”släppa” henne.

Sen vill jag fokusera på fälttävlan när banorna öppnar i vår, för det är ju det vi tycker är allra roligast! Tyvärr ingår ju banhoppning där, men om jag har gjort ett bra grundarbete med mig själv innan hoppas jag att det ska kännas lite lättare och lite mindre som att jag vill dö. Jag vill gärna åka på pay&crosser och stilterränger och sånt, för det är det roligaste vi vet! Inga fjantiga dressyrstaket eller löjliga bommar som trillar ner, utan bara fullt blås över riktiga hinder hihi!

Självklart kommer jag att fortsätta träna WE hemma som miljöträning och som ett verktyg att förbättra dressyren, men jag vet inte om jag kommer hinna eller orka med någon tävling. Jag sparar nog det tills i höst såvida det inte dyker upp något roligt på nära håll. Tyvärr finns det inte så mycket WE i Blekinge, så man får köra rätt långt till närmsta tävling och då kör jag hellre långt till en fälttävlan, om man nu ska ut och köra alltså. Eftersom vi i WE kan vara extremt bra eller extremt sprattliga behöver vi lite mer övning innan det känns värt att köra i två timmar för en tävling. I höst tänkte jag även försöka vara med i allsvenskan div 2 och tävla lite LA i dressyr, men planen för det tar vi i sommar.

Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.
Saker jag hoppas ska hända nästa år; att vi klär ut oss till Kiss och tävlar terränghoppning.

Jag vill ju inte göra för mycket fast det är roligt och fast jag kommer vara sur för att jag inte är där. Det är nog det här sista som kommer vara svårast för mig. Jag har satt upp mål i form av klasser jag vill rida, men de handlar inte om resultaten utan om att jag ska ta mig dit och ha roligt! Jag har skrivit upp massa tävlingar i min kalender, men meningen är inte att åka på alla utan att åka på det jag känner för just då. Sen vill jag också göra saker som inte är tävlingar utan som bara är kravlöst roligt. Ett ridläger tillsammans med en bra kompis kanske, eller bara bjuda hem någon att rida långritt med, eller kanske lite Team Chasing? Bara jag får hänga med min Sportkossa och göra saker vi båda tycker är roliga så är jag glad!

Karriärpaketet

Idag har jag varit på mitt ”jobb”, alltså hos min handledare på Arbetslivsresurs. Jag fick i läxa att jobba med något som heter karriärpaketet, en lätt krystad självskanningssida med inriktning på arbetslivet. När man har gjort alla val, intressetest och kompetensinventering får man fram vilka yrken man skulle passa som. Mitt toppyrke var ridlärare! Och rytmiklärare. Intressant. Fick även pälsdjursskötare, försöksdjursskötare, fiskodlingsarbetare och viltmästare i toppen. Minns dock inte att jag svarade ja på ”tycker du om att utnyttja och döda djur?”… Även författare, föredragshållare, museiarbetare, trädgårdsmästare, serietecknare och distriktsveterinär fanns i toppen. Lite blandat med andra ord!

Det känns lite förlegat att det är så uppdelat i ”yrken”. Nuförtiden är det inte nödvändigt att man utbildar sig till ett yrke och sedan är man det, utan världen är lite mer komplicerad än så. Det finns massvis av jobb som inte är yrken enligt arbetsförmedlingen, men som man ändå kan ha och försörja sig på. Men jag vet inte, det kanske är en början.

Och! Har nu bestämt vilken klubb jag ska vara med i. Allt föll på plats när ordföranden ringde upp mig och var jättepositiv efter att jag skickat ett mail till styrelsen där jag frågade lite om möjligheterna att ha lite WE på klubben. Så himla trevligt! Har verkligen bara blivit bra bemött där, av alla från parkeringsvakter till andra ryttare till nu då ordföranden. Känns toppen!

Hur hästar hjälper

I mitt inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket av att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!

Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan. När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tiptop, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!

Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift såklart, men ibland fungerar det. Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är såklart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!

Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.

Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.

Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.

Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.

Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är sådär märkligt. Hästmänniskor överlag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.

Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.

Det finns någon slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst med att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.

Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3
Att sitta på en pall och kolla på när ens häst äter <3

Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha ”en timmes stallterapi”!

Carrie.

Häromdagen tog vi fram den gamla Star Wars-trilogin (alltså 4, 5 & 6). Igår såg vi Return of the Jedi och jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle kunna sätta upp mitt hår som Leia. När filmen var slut fick vi veta att Carrie Fisher var död.

Carrie led av psykisk ohälsa; hon var bipolär. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Det fantastiska är att hon var så öppen med det och vågade prata om det i alla möjliga sammanhang.

Hon hade en frågespalt i The Guardian som hette Advice from the dark side. Jag läste det här svaret och började nästan gråta.

”We have been given a challenging illness, and there is no other option than to meet those challenges. Think of it as an opportunity to be heroic – not “I survived living in Mosul during an attack” heroic, but an emotional survival. An opportunity to be a good example to others who might share our disorder.”

Det finns liksom inget mer att tillägga. Mer än att jag hoppas att något av det jag skriver här hjälper någon någonstans någongång!

img_0219

#Inhonourofcarrhie

Diagnoser som vuxen

Alla känner sig annorlunda någon gång. Alla blir nedstämda eller deprimerade vid olika tidpunkter i livet, alla kan drabbas av utbrändhet och ångest. Det är egentligen lika oskämmigt som att få influensa, eller bryta benet. Det är ju ingen som tycker att man är lite larvig om man inte vill göra armhävningar när man brutit handleden. Och det är okej! Det är okej att inte orka. Psykisk ohälsa kan drabba alla och det är en del av livet.

Men det tänkte jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om när man faktiskt inte fungerar som alla andra, när ens depressioner och ångest inte går att åtgärda på samma sätt som när en ”normal” människa går in i väggen. Jag tänkte skriva om diagnoser och om att få dem när det egentligen är för sent.

Jag blev förra året diagnosticerad med AD(H)D, autismspektrumtillstånd (ASD eller AST, beror på vem man frågar) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Då var jag 29 år gammal. De två förstnämnda är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alltså inget man utvecklar med tiden, utan något man har från början. Det är helt enkelt så ens hjärna fungerar. Den sista tror jag är en följd av att de två förstnämnda inte upptäcktes eller behandlades på 29 år. Jag är extremt högfungerande, och med det menas att man är väldigt bra på att låtsas.

För det är alltid så när man får diagnoser som vuxen; man har lärt sig att låtsas. Man har varit tvungen att lära sig eftersom annars hade man inte klarat sig. Man har lärt sig säga ”jodetärbrahurärdetsjälv” när någon frågar hur man mår. Man har lärt sig att man ska se glad ut när personen man pratar med ser glad ut, och att se ledsen ut när sällskapet berättar något som verkar jobbigt. Man har lärt sig vilka repliker som passar i fikarummet (fast man egentligen skulle vilja prata om något helt annat, typ tror du det kittlar i magen på fåglar när de flyger?) och att det är bra att låtsas vara intresserad av någon annans liv fast man tycker att personen är tråkigare än en sten. Man har skällt på sig själv för att man inte lyckas koncentrera sig på den där boken/uppgiften/samtalet och därmed missat viktig information. Man har uppfunnit miljarder strategier för att sköta hushållet (och förmodligen misslyckats ungefär lika många gånger), hålla näsan över ytan i skolan eller på jobbet och anklagat sig själv för att vara korkad och/eller lat när man inte lyckas lära sig grundläggande saker som alla andra verkar göra medans de tänker på annat. Man har verkligen, VERKLIGEN försökt.

Tills en dag då man inte orkar mer. Förhoppningsvis blir man då inte bara bortviftad med ett ”alla har det jobbigt ibland”, men förmodligen är det precis vad som händer. Och så försöker man lite till. Och misslyckas. Och så vidare.

Tills någon faktiskt förstår att det är något grundläggande som inte stämmer. Att det inte är någon mening att jämföra sig med ”alla andra” eftersom man i grunden fungerar helt olika. Det är fantastiskt att komma till den insikten. Då börjar det enorma arbetet att omvärdera allt i sitt liv och bygga upp sin vardag igen efter sina egna förutsättningar. Och framför allt börjar det enorma arbetet att förklara för omvärlden att man inte egentligen är som man var innan.

Jag har ”kommit ut” som npf;are nu antar jag. Jag upplever att det finns en ganska stor acceptans för att vara annorlunda och jag har fått stöd från oväntade håll. Men jag känner ändå att väldigt många vill komma med den där fantastiska frasen ”Men du som verkar så normal?!”. Just det. VERKAR. De vet ju inte vad som pågått i mitt huvud under alla dessa år och hur otroligt bra jag är på att låtsas, så bra att jag ibland lurar mig själv. Psykiska problem syns inte alltid. De märks inte alltid.

img_0217

Ett stort plus är dock att man som veteranskådespelare i normalhetsbranschen oftast med ganska stor precision kan ”sniffa fram” de där andra som är knäppa i smyg. Och det gör ju att ens närmsta vänner faktiskt förstår och inte bara säger att de förstår utan förstår på riktigt. Och hästar förstår också alltid.

Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)
Mina bästa! (Sportkossan är högen till höger i bild)

Ångest och semesterkossa

Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Idag skulle jag träffat några gamla skolkompisar som jag inte träffat på typ hundra år och jag såg jättemycket fram emot det. Men PANG så slog ångesten till med full kraft. Det finns inte en chans att jag skulle kunnat gå, gråtfärdig, skakar och mår illa av ångest. Jag försöker följa mina egna råd och tycka det är okej att ställa in saker men det är så jäkla svårt! Så fort något är lite lite utanför min extremt snäva komfortzon så går min hjärna i totalt baklås. Jag vet ju att jag skulle tycka det var jätteroligt när jag väl kom dit, men det känns bara som en totalt övermäktig uppgift.

Det är märkligt att jag som ändå har en rätt okej sjukdomsinsikt inte har någon sjukdomsinsikt alls. Jag vet ju mycket väl i teorin att jag har ångest och att saker tar väääääldigt olika mycket energi beroende på sammanhanget och även att ångesten kan komma helt out of the blue. Men ändå är det så svårt att förutse, för när jag har stunder då jag mår bra kan jag liksom inte föreställa mig att jag kan må dåligt. Det är så himla konstigt och så jäkla svårt att acceptera!

Nu har iallafall fodrat hästar och klappat hund. Det ligger inom min komfortzon så därför är det ibland genomförbart trots ångesten. Även om det för normala människor är ”ja men om du kan fodra och prata med folk i stallet kan du väl äta lunch med dina kompisar?”. TYDLIGEN INTE. Jag blir så trött på mig själv.
Det var iallafall jättebra med häst-och-hund-och-fika-terapi! Sportkossan tar väldigt allvarligt på det här med semester. Det är mycket viktigt att man är så smutsig det bara går (gärna UNDER täcket, vilket kan vara svårt att lyckas med men det gäller att öva nedsmutsning så mycket det går!), att grimman hänger på trekvart eller helst ligger nedtrampad i leran och att manen får vara lång och härlig och fladdra i vinden.

HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
HEEEEJ! Det är inte så att du har mat?
Hur var det nu med den här maten?
Hur var det nu med den här maten?
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Alltså? Matte? Jag svälter ihjäl här!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!
Sportkossan från sin bästa och hårigaste sida. Funderar på att låta manen vara lång och omfamna Scruffy Cob-looken? Han har redan hovskägg ner till marken, så lång man och pannlugg hade liksom fulländat det!

Men sen tror jag också att han är lite uttråkad, för idag lämnade han maten för att snacka med mig och sen stod han vid grinden och kollade in vad jag gjorde ända tills jag åkte hem. Eller så ville han bara ha annan, godare mat, sån mat man får i hink! Jättestor skillnad på pås-mat (gott!) och hink-mat (helt obeskrivligt jäklarns underbart utsökt!) fast det är i grunden samma sak.

Prisrosetter

Vad gör ni med era prisrosetter?

Nu tycker inte jag att rosetter är speciellt mycket värda i sig själva, men jag tycker det är roligt att ha minnen från tävlingar. Jag har väldigt lätt att känna mig värdelös, och då känns det ibland fint att titta på priser vi har vunnit och känna att nej, inte helt hundra procent värdelös hela tiden.

Marit Bergman-öronen fick jag på mitt bröllop :)
Marit Bergman-öronen fick jag på mitt bröllop 🙂

Men vart ska man göra av dem? Jag hade dem uppsatta på väggen innan, men det tycker jag inte är så fint, det blir som när man var tolv år och hade plansch med Milton ovanför sängen. Nu har jag dem i växthus jag har köpt på IKEA, och det tycker jag är snyggt! Men växthusen börjar bli lite små! Det är ju ett väldigt delikat bekymmer såklart. Är det någon som har några bra idéer på hur man kan displaya sina rosetter på ett snyggt sätt? Större växthus? 😉

Sadeljakt!

Jag överlevde julen! Och det visste jag ju att jag skulle göra, men ändå är det så svårt och jobbigt varje gång. Jag försöker iallafall fokusera på det som faktiskt var lite trevligt, typ att min systerdotter tyckte det var fantastiskt roligt att ge och få julklappar och då känns det som att det är någon mening med det, eller att släktingar som tycker om att ordna saker och pynta och fixa saker osv fick göra det.

Jag hade tydligen varit snäll i år, för jag fick en massa fina julklappar. Till exempel fick jag EN NY HOPPSADEL av mamma och en GOPRO ACTIONKAMERA av pappa. Så fantastiskt snällt! Jag blev så glad. Längtar tills jag ska börja rida Sportkossan igen, räkna med överdrivet många filmer från hästryggen!

Tack pappa!
Tack pappa!
Tack mamma!
Tack mamma!

Nu är ju bara frågan; vilken sadel ska jag välja? Jag har just nu en hundra år gammal Wintec Cair flatback som Sportkossan har ärvt av Rallyfarfar! Håller på att falla sönder… Den passar hästen, vilket såklart är prio ett, men den är inte anpassad efter mig och då är det svårt att få till den där lätta sitsen. Jag har ganska långa ben i förhållande till min längd, så mina knän sticker ut utanför sadeln, och 17″ flatback känns lite stor för mig, jag liksom far runt lite i sadeln. Så jag vill ha en hoppsadel med framskurna kåpor, stora stöd och gärna 16-16.5″ eller med djupare sits så jag hamnar rätt naturligt. Jag har 17″ i min dressyrsadel och det är lite stort men den är så djup att jag ändå hamnar i mitten. Och så ska den vara bred nog för Sportkossan. Och helst brun och helst syntet.

Jag funderar på den här Thorowgood T8. Jag hade nästan enbart Thorowgoodsadlar till mina hästar i England och tyckte att de var jättebra. Dessutom finns den på Hööks så jag slipper skicka fram och tillbaka, det tycker jag är jättejobbigt. Enda negativa är väl att den bara finns i 17″, men som sagt, sitsen verkar vara ganska djup så det kanske fungerar ändå. Vi ska se vad Sportkossan säger!