Liten paus

Hej alla två eller tre fantastiska bloggläsare som jag har!

Som ni vet var jag på låtskrivarkurs i dagarna tre den här veckan och blev alldeles proppfull med inspiration och idéer. Och om man är som jag (och kanske ni) kan man inte tänka och lägga energi på många olika saker samtidigt, för då blir ingenting av det bra. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Jag är SÄMST på att ha många bollar i luften. En boll räcker. Eller två. Och några av de här idéerna var lite för bra för att inte utforska närmre.

Så jag pausar lite med bloggen en liten stund. Kanske bara någon dag eller så. Eller kanske längre. Tills jag är klar med det där andra.

WE-hinder: ringen!

Algie the flying pig!

Ett av hindrena i WE är lansen och ringen. Man ska alltså plocka upp en lans ur en tunna, fånga en ring som sitter på en tjur (eller nåt annat djur) och sätta tillbaka lansen i en tunna.

Jag har både tunnor och ”tjur” (en gris och en förstärkare), men har inte fått ringarna att funka. De jag hade först var gjorda av metall med en liten metallplatta fastlimmad på dem och satt fast i tjuren med en skåpdörrsmagnet. Bara det att metallplattan trillade av hela tiden och varken lim ellet lödtenn funkade.

Men min kompis fick en riktig snilleblixt: ringar från ett ”kasta ring”-spel måste ju funka! Så igår köpte jag ett sådant spel på ÖB. Hittade även små metallbitar med hål i (kanske hette de vinkeljärn? eller liknande). Några buntband, sedan var det klart! Ska prova dessa imorgon och se hur de bäst sitter fast.

 

 

 

För tillfället är jag på låtskrivarkurs med Lars från Billie The Vision and The Dancers. Det är fantastiskt. Återkommer med lång text om kreativitet, att ta sina drömmar på allvar och att respektera sig själv, kanske.

Varierad träning

Igår red vi långt (och ibland fort, hehe) och på ganska platta, hårda grusvägar. Så idag gjorde vi nåt helt annat; skritt på små stigar i skogen där Sportkossan fick gå upp, ner, på mjukt och ibland ojämnt underlag, lyfta på fossingarna och jobba med lite andra muskler än han gjorde igår.

Jag var lite fundersam om vi 1. Skulle hitta eller om vi skulle villa bort oss på Valberget (när jag säger ”små stigar” så är jag väldigt positiv, i verkligheten är det mer rakt ut i skogen lite lagom vagt och äventyrligt) 2. Skulle bli uppätna av myggor och bromsar eftersom de bor i fuktiga, skuggiga skogspartier och 3. Skulle halka  ihjäl oss eftersom det kan vara rejält sumpigt på sina ställen. Inget av detta hände, förutom en lätt släng av nr 3 precis i början, vilket vi redde ut. Sportkossan är en sådan som stannar och funderar när underlaget är dåligt (till skillnad från Rallyfarfar som tycker det är bättre att springa så man har det gjort), vilket jag var tacksam för idag när stigen typ försvann under oss. Förutom det var det härligt att lunka i skogen och man känner verkligen hur Sportkossan får tänka, koncentrera sig och arbeta rätt utan att jag gör någonting mer än att ”åka med”. Dessutom var han på strålande humör; glad, framåt, nyfiken snarare än skraj. <3

Jag vill också passa på att tipsa om en sak som faller under kategorin ”Saker jag inte visste jag behövde (men som jag nu inte kan leva utan)”. Den här manicken köpte jag på Biltema och jag förstår inte hur jag klarat mig utan den så länge! Jag använder rapsolja på Sportkossans hovar när det är torrt. Ni får själva gissa hur kladdigt allt blev när jag använde en gammal målarpensel och en begagnad hummusburk som jag förvarade i plastpåsar. Nu; inget spill, inget kladd, inga fettfläckar i skåpet. Har ni några grejer som tillhör den här kategorien? Saker som ni köpt bara lite på impuls och som nu är era käraste ägodelar? 🙂

Återförening i Bregottfabriken!

Sportkossan har en bästa vän och hans namn är Gammelkossan! De gick i hage tillsammans innan och tillbringade all tid tillsammans; äta, skojbråka eller springa och hålla varandras svansar i munnen. Nu bor de inte ihop längre men idag kom Gammelkossan med tillhörande husse) hit för en långtur! Total lycka!

Vi red nästan två mil på underbara grusvägar och det var bara så härligt. Sportkossan var verkligen superduktig, den där ovanliga blandningen mellan pigg och glad OCH lydig och arbetsvillig (dvs inte bara springa runt och lattja med huvudet uppe i luften). Kunde rida först, sida vid sida och sist med framåtbjudning och bara lätt tygelkontakt. Inga tramsigheter eller vara rädd för osynliga saker. Helt fantastiskt!

Efter en mil släppte vi på dem lite i galoppen och HERREGUD, jag tror det gick fortare än när jag och Ida red på galoppbanan ihop förra året. Killa-i-magen-fort! Sportkossan fick nåt extremt gladryck, för när jag sa ”ok, spring om du vill” sa han WIIIIIHOOOOOOO och sen gick han om Gammelkossan och sprang som vinden! Han som alltid är så seg när han är först!!! Det var lite jobbigt ett tag eftersom jag inte kunde stanna, och det är inte så bra sikt där och det kan dyka upp glada motionärer eller bilar bakom varje kurva. Typ man vill gärna ha en bromssträcka på mer än en kilometer!

Men det gick väl, vi fick stopp och direkt lugnade de ner sig. Egentligen perfekt häst-beteende: spring med eftertryck när du blir ombedd, chilla direkt när det är skritt och lång tygel. Sen kunde vi trava och galoppera i normalt tempo och med en härlig schvung och framåtbjudning. Sportkossan blev faktiskt finare och finare och gladare och piggare ju längre vi red, det måste väl ändå vara ett kvitto på att man har tränat rätt! Dagar som denna förstår man varför man håller på.

Bokstavsryttarens Bokklubb del 1

Det här vet inte så många om, men jag är 1/4 utbildad bibliotekarie. Orkade inte fullfölja utbildningen och det är jag fortfarande lite ledsen över (men det är inte för sent än!). Jag är med andra ord en bokfantast. När jag var liten ville jag bli författare (av hästböcker) och skrev tusentals berättelser om missanpassade tjejer och deras hästar. Jag läste såklart alla böcker som fanns på biblioteket om hästar och kanske ungefär hälften av de som inte handlade om hästar. Nuförtiden läser jag mest fantasy och fackböcker om hästar. Det är det sistnämnda jag vill dela med mig av i Bokstavsryttarens Bokklubb!

Först ut är boken ”Rid i harmoni med hästen” av Perry Wood. Den stod lite undangömd i en hylla längst in i biblioteket och ser inte mycket ut för världen. Ett ganska fult omslagsfoto där hästen ser missnöjd ut, ganska trist layout utan bilder. Baksidetexten kunde varit skriven för vilken ridbok som helst, det är ingenting som sticker ut överhuvudtaget. Hela boken känns daterad (även om den är skriven 2002) och lite… trist.

Inget kunde vara mer fel! Det här är den första fackboken om hästar där jag faktiskt har skrattat högt flera gånger. Författaren skriver med en torr, självironisk humor (han är britt, om ni undrade) blandat med en väldigt trevlig syn på hästar och ridning. Han tar upp allt från hur man kan tänka i sitt umgänge med hästar till konkreta råd om sits, hjälpgivning och rörelser. Det låter kanske som gammal skåpmat; de flesta böcker om hästar tar väl upp sådant, men jag tycker att den här boken gör det på ett lite nytt och mer lättförståeligt sätt. Författaren utgår alltid från hästen och hur den upplever situationen och har en ödmjuk inställning till samspelet mellan ryttare och häst. Dessutom får man ta del av guldkorn som detta angående ryttarens andning ”Det är märkligt hur svårt det kan bli [att rida] om du glömmer att andas. Även att leva blir svårt efter en mycket kort stund”. Eller i definiering av termer ”Vanligt sunt förnuft: att inte vara dum för jämnan”.

Det enda minuset i själva texten är märkliga översättningsval. Det heter till exempel inte sittande trav (sitting trot på engelska), det heter trav nedsittning på svenska. Petitesser kanske, men sådana ordval stoppar upp min läsning lite.

Jag vill helt klart rekommendera den här boken om du är det minsta intresserad av hästvänlig ridning och att börja tänka i nya banor. Den finns säkert i något dammigt hörn i ditt folkbibliotek.

Ordens makt, eller min makt över orden

När jag började skriva på det här inlägget tänkte jag att det skulle bli ett helt vanligt, ganska långrandigt och för den oinsatte relativt trist inlägg om Sportkossans utveckling i dressyren. Men när jag hade skrivit det upptäckte jag att det handlade om någonting annat – nämligen orden. De som vi använder för att prata om våra hästar och om oss själva. Hur de orden styr våra tankar och attityder och hur man kan använda dem för att tänka och därmed agera rätt.

Luddigt? Det är inte så komplicerat egentligen.

Idag red vi dressyr. Med dressyr menar jag att jag har dressyrsadeln på och att vi befinner oss på en förhållandevis plan yta utan för mycket distraktionsmoment. Plan yta för att jag vill kunna vända och göra övergångar när vi är redo och inte när vi måste på grund av underlaget, och den lugna miljön för att vi är båda världsmästare i att bli distraherade. Idag var vi i hagen som kantas av ån. Det var så vackert och lagom ojämnt och lagom högt gräs så Sportkossan var tvungen att lyfta framdelen lite för att inte trilla omkull. Dessutom är det utmärkt att öva galoppfattningar på sommarlat häst på en äng i lite uppförslut i riktning mot stallet. Varför inte göra det lätt för sig, liksom?

Min naturbana.

Vi har övat jättemycket på att Sportkossan ska förstå att tyglarna inte är något farligt han behöver bli spänd över. Han har varit så bekymrad över bettet att han inte kunnat lyssna på något annat. Köra bil med handbromsen i har varit en jättebra liknelse. För ett tag sedan bytte vi till bettfritt träns och nu har bekymret ”där fram” i princip försvunnit. Givetvis kan han fortfarande bli spänd men jag upplever inte att det har sin grund i att han inte litar på min hand. En seger! Bubbel och applåder och blågula tygbitar!!!

Nu är vi inne på mål nummer två, vilket är att han ska lyssna på mina skänklar.

Fast nej. Nej nej nej. Jag vet ju vad jag menar med det där, men när jag skrivit ner det är det en fasansfull mening. Bara det att den innehåller ordet ”ska” gör mig illa till mods. Ska och måste och borde, det är ord som jag inte vill ha i huvudet när jag rider. För mig förknippas de orden med tvång och prestation och skuld för att man inte lyckades. Vidare är det ju helt uppåt väggarna att sätta ihop ordet ”ska” med ”han”. Han ska. Hästen ska. Som om hästen har något som helst ansvar för någonting som vi människor gör med den! Han ska ingenting. Det är mitt ansvar som ryttare att presentera uppgiften för min häst på ett vis som gör att han FÖRSTÅR och VILL. Det enda hästen ”ska” göra är att vara häst.

Ord och språk har otroligt stor betydelse för oss människor. I England säger man ”Come forward to walk” när man vill att eleverna ska byta gångart till skritt. I Sverige säger man ”bryt av” eller ”sakta”. När jag tänker ”bryt av” eller ”sakta” tänker jag ungefär ”dra i tyglarna/sakta tempot”. Men om jag istället tänker ”rid fram i skritt” i en övergång från trav skapar jag en helt annan bild i mitt huvud: jag tänker framåt själv och därmed blir övergången bättre.

Så vi tar om det. Målet är att jag övar på att bli mjuk och samtidigt tydlig i min hjälpgivning. Jag ”måste” inte bli bra på det, för då låser det sig direkt för mig. Jag vill öva för övandets skull och lita på att jag någonstans under vägen blir bättre. Men jag måste inte. Det enda som händer om jag inte blir bra på det är att vi är kvar där vi är nu. Och det är inte katastrofalt alls. Dessutom har jag tagit bort hästen från formuleringen. Sportkossan är där för att jag ska öva mig, och när jag gör rätt så kommer han göra ”rätt”. Det är ett kvitto för mitt eget övande, och inte ett mål i sig.

Jag skriver ”rätt” så, eftersom det finns egentligen inga rätt och fel i hur hästen beter sig, det är bara en återkoppling. Svarar han ”fel”, det vill säga inte som jag tänkt mig, så får jag fundera på om jag ska fråga igen eller omformulera frågan så att han kan svara på ett sätt som jag föredrar. Så fort jag tänker ”rätt” och ”fel” så skapar det frustration hos mig och därmed hos hästen. Så bort med ”rätt” och ”fel”, istället är hästens svar mer eller mindre i linje med hur vi hade önskat att den skulle svara. Hästen har nämligen aldrig ”fel”.

Det svåra är inte att komma på det här, utan att faktiskt följa det. Men steg ett är att bli medveten om vilka ord man använder, för de ger avtryck i tankarna vare sig man vill eller inte. Hur tänker du?

Sommarlunken

Sportkossan är ju av den lite grövre modellen, och han är inte alls bra på det här med värme. Han är både hårig och tjockhudad (förutom där utrustningen sitter, där är han en liten prinsessa som får skav av minsta lilla, haha!) och av naturen en livsnjutare.

Dagens konditionspass var därför mer ett tålamodspass (ja, kära älskade Sportkossa, ett lätt tryck med skänkeln betyder fortfarande gas och sen ska du hålla det tempot i mer än två steg helst) och även konditionspass för piloten. Stillsam lunk var det enda tempot vi kunde uppbåda (ni tror man inte kan lunka i galopp? Det kan man!). Enda gången vi fick upp farten lite var när vi var tvungna att trava lite på hemvägen för vi blev jagade av två äckliga bromsgetinghästflugorvaddetnuvar och jag fick panik. Men inte ens då var det direkt hysteriskt. Vi var lika svettiga båda två när vi kom hem. Var ute i kanske en och en halv timme, och jag kände inte av ryggen alls!

I förrgår skuttade Sportkossan iväg i galopp tre gånger under den korta biten från gården till ridhuset. När jag ledde honom. Rimligt. Idag gick vi förbi barn på studsmatta, skällande hund, den där ASFARLIGA trädgården vi har tokstudsat förbi den senaste tiden, en miljard konstiga maskiner och (IMPONERAS!!) EN SJÄLVGÅENDE GRÄSKLIPPARE! Utan att ens röra ett öra. Så sommarlunken har även goda sidor 🙂

Blev lite fundersam när jag såg de här sömtagen på bakskorna. Har inte reflekterat över att de sitter så ojämnt innan, men såg att en söm hade börjat krypa ur lite. Har placeringen av sömmarna någon betydelse för hur lätt skon trillar av? Ska jag be hovslagaren komma och spika lite bättre? MVH Sko-analfabet (Rallyfarfar har haft noll tappskor på sjutton år)

    

Påverka nya TR!

Idag har Svenska Ridsportförbundet påbörjat arbetet med nya tävlingsreglementet. Man får lämna in förslag. Så nu tycker jag att alla kan gå in här och skriva att de vill att bettlöst ska vara tillåtet i dressyr och fälttävlan! Det är rent ut sagt fjantigt att det inte är tillåtet med bettlöst. Uppenbarligen kan ju dressyrdomaren i WE döma ett dressyrprogram där vissa rider med bettlöst och vissa med bett, så jag förstår inte varför det skulle vara ett problem i ”vanlig” dressyr.

Jag älskar min stallägare! Inte bara supertrevlig och mån om hästarna, utan även kreativ 🙂

Grevlunda

Igår åkte vi på en liten Skånetripp och passade på att besöka Grevlundagården och deras Grand Prix-tävlingar, eftersom jag vann biljetter dit häromdagen! Tack Hööks! Det var verkligen en perfekt dag för det; lagom soligt och lagom varmt. Jag har inte varit på Grevlunda innan men herregud, vad fint de har det! Ridhuset är en balsal och utebanan har helt magisk utsikt över ängar och hav.

Ursäkta kass iphone-bild. Den fångar inte alls den otroliga utsikten!

Fick dock inte chansen att se den beryktade, nyanlagda naturbanan. Jag tycker givetvis att det är en bra idé och förhoppningsvis inspirerar det andra ryttare att våga sig ut utanför väggar och staket. Samtidigt, är det verkligen en revolutionerande idé? Känns som att träna ute i skogen gör väl varenda kotte? Speciellt när vi i Sverige har den underbara allemansrätten och därför kan rida i princip dit näsan pekar. Dessutom får man välbehövlig miljöträning, vilket man inte direkt får om man ska anlägga en egen bana på hemmaplan. Men jag förstår ju också att har man miljonhästar är man inte så sugen att riskera deras liv ute i trafiken och i allmän skog. Dessutom får de ju total kontroll över underlaget och är inte utelämnade åt bönders nycker (ni vet när de lägger fetestenkross på ens bästa galoppslinga? We’ve all been there…).

På samma tema ska jag definitivt köpa den här boken när den kommer ut! Den heter ”Ett med hästen i naturen” och är skriven av samma författare som gjort min näst bästa ridövningsbok ”Roligt med bommar och koner” (min bästa ridövningsbok, min bibel, Tio i manegen).

Jag har min egen naturbana, och det är vägen upp i skogen alldeles bredvid stallet. Dock inte underbart underlag hela tiden eller möjlighet att rida runt träd och på ängar i annat än skritt, men vi gör så gott vi kan. Klättrade och övade fattningar och det gick mycket bra. Smög också in lite början till sluta där jag hade chansen och han var lite mer framme. Dröjer ju länge innan vi klarar det enligt ”boken” men det ska böjas i tid, det som rakriktat ska bli, eller hur?

Rocken

Eftersom jag är uppväxt i Sweden Rock-land går festivalen givetvis under namnet Rocken. Ska du på Rocken i år? När åker ni bort till Rocken idag? The Bladiblahs var bäst på hela Rocken, eller hur? Inte att förväxla med Festivalen! Säger man Festivalen menar man givetvis Östersjöfestivalen i Karlshamn. Två helt skilda saker.

Gummistövlar, regnrock och trocadero. Allt en behöver på Rocken!

Hursomhelst, i år hade vi bara råd med en av dagarna och det blev torsdagen för att få se vårt älskade Steel Panther. De var såklart asbra, men kanske var spelningen lite kort? Men vi hann med lite annat också: Noecean som var grymma, VA Rocks som var det bästa jag sett på väldigt länge och så fick Mattias gitarrnörda sig med Ola Englund från The Haunted. Träffade även en hel del bekanta som vi lärt känna under vår korta svenska rockkarriär och det är ju alltid kul!

Landets två största gitarr-YouTubers på samma bild!

Mellan banden provade vi instrument i 4Soundtältet. Jag fastnade med en Mustang så länge att två danska gubbar kom fram och ville lyssna och skickade hörlurarna mellan sig och nickade imponerat, haha! Åh vad jag saknar att spela bas!!! Önskar att det fanns ett band på rimligt avstånd som jag kunde gå med i, men det är bara Stockholm eller så är det funkband i Malmö och det är jag inte så intresserad av…

Två olika snubbar var framme och undrade var jag hade köpt mina snygga byxor! Haha, känns bra att pudelrocken lever och frodas!

Men det allra sjukaste var nog att Hööks ringde och sa att jag hade vunnit två VIP-biljetter till Grevlunda Grand Prix i helgen! Var där och köpte ett par snuskigt dyra skor (Ariat, hade inte råd med dem alls men hoppas på att jag inte får så ont i ryggen och att jag kan ha dem i många år) och passade på att vara med i en tävling. Och så vann jag! Hur ofta händer sånt?!?

Ont i plånboken, förhoppningsvis mindre ont i ryggen i flera år framöver!

Nu ska jag ta mig till stallet, hoppas på uppehållsväder och rida ut med en stallkompis. Det är inte ofta jag får ihop det att rida med andra så det är alltid supertrevligt!